Bröllopet i Kana

(98)Efter sin frestelse i öknen lämnade Jesus Jordan och återvände till Galiléen. Han påbörjade nu utförandet av sitt livs stora företag, och hans missions gudomlighet blev uppenbarad och bevisad genom hans förunderliga kraft. rätt

(98)Ett bröllop var utlyst att äga rum i Kana i Galiléen. De som höll detta bröllop, var släktingar till Josef och Maria. Jesus visste, att familjen skulle vara närvarande där, och att många personer med stor inflytelse skulle församla sig med dem. Han drog därför åstad till Kana med sina nya lärjungar. Så snart det blev bekant, att Jesus hade anlänt till staden, sände de en särskild inbjudning till honom och hans vänner. Detta var just vad Jesus önskade, och han hedrade festen med sin närvaro. rätt

(99)Jesus hade varit skild från sin moder under en längre tid. Under denna tid hade han blivit döpt samt utstått frestelsen i öknen. Maria hade blivit underrättad om hans lidanden där; ty Johannes, en av de nya lärjungarna, hade sökt efter Kristus och funnit honom i hans förnedring. Han var då väldigt försvagad, och hans kroppsliga utseende visade, att han led stora fysiska och andliga smärtor. Jesus önskade ej, att Johannes skulle vara vittne till hans förnedring; han hade därför vänligt men beslutsamt sänt honom bort från sig. Han önskade att vara allena. Intet mänskligt öga skulle beskåda hans själskamp; intet mänskligt hjärta skulle bevisa honom medlidande i denna hans eländighet. rätt

(99)Denne lärjunge hade uppsökt Maria i hennes hem och omtalat för henne, vad som hänt vid hans sammanträffande med Jesus så väl som de händelser, som ägde rum vid hans dop, då Guds röst hördes erkänna honom som sin Son, samt hur Johannes sedan hade pekat på Kristus och sagt: ”’Se Guds Lamm, som tar bort världens synd.” Under trettio år hade Maria gång efter annan sett bevis för, att Jesus var Guds Son, den utlovade Frälsaren, som skulle komma till världen. Josef var död, och hon hade ej någon, för vilken hon kunde yppa de tankar, hon hyste i sitt hjärta. Hon hade vacklat mellan hopp och tvivel och ofta varit förlägen; men hon hade alltid hyst en mer eller mindre stark förvissning om, att hennes son var den utlovade Frälsaren. rätt

(99)Hon hade varit kännbart bedrövad under de sistlidna två månaderna; ty hon hade varit skild från sin son, som alltid varit trofast, lydig och förekommande mot henne. Hon hade varit bedrövad över de lidanden, som hennes son måste, ensam och övergiven, utstå i öknen. Hon hade fått erfara bedrövelse så väl som stor glädje av det faktum, att han var Messias. Men så förunderligt det än tycktes henne, träffade hon nu Jesus vid bröllopsfesten som samme ömme och lydige son, dock inte densamme; ty hans ansikte var förändrat. Hon kunde se märken efter den stora kampen han utstått i öknen, och hon såg ett bevis på hans gudomliga mission i hans saktmodiga uppförande och heliga värdighet i hela hans väsende. Hon ser, att han beledsagas av ett antal unga män, som med vördnad tilltalar honom och kallar honom för Mästare. Dessa lärjungar omtalar för Maria de underbara händelser de varit vittne till, ej enbart vid hans dop, utan även vid flera andra tillfällen, och de avslutar sin berättelse med följande ord: ”’Den som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.’” rätt

(100)Maria blev glad över denna försäkran, att det hopp, hon hade hyst i så många år och med längtan väntat att se bekräftat, verkligen var sant. Och vore det något att undras över, om i denna ömma moders djupa och heliga glädje blandade sig litet av naturlig stolthet. Under tiden hade gästerna församlat sig, och tiden skred hastigt förbi. Slutligen upptäcktes det, att vinet av en eller annan orsak tagit slut, och detta försatte dem i stor förlägenhet. Det vin, som brukades, var ren druvsaft, och det var nu för sent att skaffa mera sådant. Det var en allmän sed att bruka sådant vin vid tillfällen som detta. Jesu moder, som på grund av släktskap hade en viktig tjänst att utföra vid denna fest, gick därför till sin son och sade: ”’De har inget vin.’” Detta meddelande innehöll en hemlig begäran eller, rättare sagt, förslag att den, för vilken allting var möjligt, skulle avhjälpa denna brist. Men Jesus svarade: ”’Kvinna, vad har vid med det att göra? Min stund har ännu inte kommit.’” rätt

(100)Han talade med vördnad, fast beslutsamt. Han önskade, att Maria skulle förstå, att den tiden nu var förbi, då hon kunde styra för honom som moder. Hans stora verk låg nu framför honom, och ingen hade rättighet att bestämma, hur han skulle använda sin gudomliga makt. Det var fara för, att Maria, på grund av sin släktskap med Kristus, skulle anse sig ha rätt att fordra hans hjälp framför andra och tänka sig äga särskilda rättigheter; men han var den Högstes Son och världens Frälsare och som sådan fick inget jordiskt band förhindra hans gudomliga tjänst, ingen jordisk inflytelse fick förändra hans bana. Det var nödvändigt, att han skulle vara fri från alla personliga skyldigheter och alltid vara redo att utföra sin himmelske Faders vilja. rätt

(101)Jesus älskade sin moder ömt. Under en tid av trettio år hade han varit sina föräldrar underdånig. Men nu hade tiden kommit, att han skulle arbeta i sin Faders tjänst. I det att Jesus tillrättavisade sin mor, tillrättavisade han även många andra, som har en avgudisk kärlek till sin familj och som låter släktskapsförhållanden hindra dem ifrån att tjäna Gud. Kärlek mot våra medmänniskor är en härlig känsla; men den bör aldrig vara av sådan beskaffenhet, att den skadar vårt andliga liv eller drar våra hjärtan bort från Gud. rätt

(101)Kristi framtida liv låg utbrett framför honom. Hans gudomliga makt hade varit dold; i trettio år hade han väntat i förnedring och utan att vara känd; men han förhastade sig inte med att påbörja sitt verk, förrän den bestämda tiden därför kom. Men Maria längtade i sitt hjärtas stolthet efter, att han skulle för de församlade bevisa, att han verkligen var den, som Gud ärade. För henne tycktes det, att detta var ett lägligt tillfälle för Jesus att överbevisa de församlade om sin gudomliga makt genom att inför deras ögon utföra ett underverk, som kunde upphöja honom till den ställning, som han borde inneha över judarna. Men han svarade, att hans tid var ännu icke kommen. Hans stund att bli ärad och förhärligad som konung var ännu ej kommen. Ännu var det hans lott att vara en sorgens man, full av lidanden. rätt

(101)Kristi förhållande som människa till sin moder var nu förändrat. Den, som hade varit henne lydige son, var nu hennes gudomlige Herre. Hennes enda hopp, i likhet med andra människors, var att tro på honom som världens Förlösare och att bevisa honom fullkomlig lydnad. Den romerska kyrkan upphöjer i sin förfärliga villfarelse Kristi moder till jämlikhet med den evige Guds Son; men Frälsaren själv framställer denna sak i ett helt annat ljus och visar klart, att släktförbindelsen dem emellan ingalunda gjorde henne jämlik honom, ej heller avgjorde den hennes framtid. Mänskliga medkänslor fick ej längre påverka honom, vars mission angår hela världen. rätt

(102)Kristi moder kände sin sons karaktär, och hon böjde sig underdånigt för hans vilja. Hon visste, att han skulle uppfylla hennes önska, om det vore för det bästa. Hennes begäran visade, att hon hade fullkomlig tillit till hans visdom och makt, och det var på grund av denna tro, som Jesus utförde det underverk, som han gjorde vid detta tillfälle. Maria trodde, att Jesus var i stånd till att göra det, som hon bett honom om, och hon var väldigt ängslig för, att allt med hänsyn till festen skulle försiggå med ordning och anständighet. Hon sade till dem, som passade upp vid bordet: ”’Gör vad han än säger till er.’” Hon gjorde alltså vad hon kunde för att bereda vägen. rätt

(102)Vid ingången till huset stod sex vattenkrukor av sten. Jesus befallde tjänare att fylla dessa krukor med vatten. De efterkom villigt den besynnerliga anhållan. Just i detta ögonblick hade man fått brist på vin. Jesus sade till dem: ”’Ös nu upp och bär in det till värden.’” Tjänarna såg med förvåning, att vattenkrukorna var fulla av vin i stället för det kristallklara vatten, som de nyss hade fyllt dem med. Varken värden eller gästerna visste, att vinförrådet var slut. Då de smakade på vinet blev färden förvånad; ty det var bättre än något vin, som han någonsin hade druckit, och märkbart annorlunda än det, som framburits vid festens början. Han kallade därför till sig brudgummen och sade till honom: ”’Varenda människa sätter först fram det goda vinet, och det som är sämre när gästerna börjar bli druckna [när de druckit nog, eng. övers.]. Du har sparat det goda vinet ända till nu.’” (Johannesevangeliet 2:10) Jesus framställer genom detta underverk den stora sanningen, att världen sätter fram sina bästa gåvor först för att behaga ögat och förtjusa sinnena; men han vidbliver alltid intill det sista att skänka goda gåvor, som aldrig förlorar sin goda smak, aldrig gör hjärtat sjukt eller trött därav. Världsliga förnöjelser kan ej ge fullkomlig tillfredsställelse; deras vin förvandlas till bitterhet, deras förlustelse till mörker. Det, som begynner med sång och munterhet, slutar med trötthet och oförnöjsamhet. Men Jesus bereder själen en fest, som alltid skänker glädje och tillfredsställelse. Varje ny gåva från honom sätter oss istånd till att bättre kunna skönja och njuta vår Herres välsignelser. Han är inte inskränkt med sina gåvor, utan ger långt mer, än man förväntar eller ber om. rätt

(103)Denna Kristi gåva vid bröllopsmåltiden var en sinnebild på nådemedlen. Vattnet föreställer dopet till hans död, vinet hans blod, som blev utgjutet för att rentvå människorna från deras synder. Han frambragte ett rikt förråd av vin för bröllopsgästerna, och det förråd, som han har frambragt för att utplåna människornas synder, är icke mindre rikt. rätt

(103)Jesus hade just kommit från sin långa fasta i öknen, där han hade lidit för att övervinna de sinnliga begärens makt över människorna. Denna makt, tillika med andra onda böjelser, hade fört dem till ett överflödigt bruk av berusande drycker. Det vin, som Jesus gjorde för bröllopsgästerna, hade dock ej några berusande egenskaper, varken till följd av jäsning eller förfalskning. Det bestod av ren vindruvesaft, klar och förädlad, och dess inverkan var att bringa smaken i harmoni med naturens lagar. rätt

(103)Gästerna fällde anmärkningar angående vinets förträffliga egenskaper, och man började efterhand att undersöka orsaken därtill och fick av tjänarna veta, att en ung galilé hade utfört ett underverk. De församlade lyssnade till berättelsen härom med stor häpnad samt uttryckte tvivel och förvåning därom. Slutligen började de att försöka att finna Jesus för att säga honom sitt skyldiga tack och för att göra sig underrättade om, hur han hade utfört detta underverk i att förvandla vatten till vin; men de kunde inte finna honom. Han hade utfört sitt underverk med värdig artighet och hade därefter obemärkt avlägsnat sig. rätt

(104)Då man erfor, att Jesus verkligen hade gått, riktades de församlades uppmärksamhet mot hans lärjungar, som ännu var kvar. Dessa hade nu för första gången tillfälle till att bekänna, att de trodde på Jesus av Nasaret som världens Frälsare. Johannes omtalade, vad han hört och sett av hans lära. Han berättade om de underbara ting, som inträffade, då Jesus blev döpt av Johannes i Jordanfloden, hur härlighetens ljus sken ned från himmelen över honom i en duvas skepnad, under det en röst från den molnfria himlen kungjorde, att han var den evige Faders Son. Johannes framhöll dessa sanningar med stor klarhet och noggrannhet. De närvarandes nyfikenhet väcktes, och många bekymrade själar, som längtansfullt väntade på Messias, började att tänka, om det verkligen var möjligt, att denne var den utlovade Kristus, som skulle frälsa Israel. rätt

(104)Ryktet om det underverk, som här blev utfört, utbredde sig över hela trakten och nådde ända till Jerusalem. Prästerna och de äldste lyssnade därtill med förvåning. De forskade med förnyat intresse i de profetior, som talar om Kristi ankomst. De hade stor åstundan att bli bekanta med den nye Lärarens avsikt och mission, eftersom han uppträdde bland folket på ett sådant anspråkslöst sätt, men det oaktat utförde större underverk, än som någonsin förr utförts av någon människa. Och olik fariséerna och andra förnäma män, som isolerade sig från folket, hade han deltagit med en blandad folksamling i en bröllopsfest, givande sitt befall till deras sällskapliga sammankomst genom sin närvaro, och likväl hade ej den minsta skugga av lättsinnighet befläckat hans uppförande. rätt

(104)Detta tjänar som exempel för Kristi lärjungar under alla tider samt visar, att de inte bör dra undan sig helt och hållet från sällskapslivet eller från umgänge med sina medmänniskor. För att kunna göra väl mot alla klasser, måste vi umgås med dem, var de än må vara; ty de söker sällan oss av sin egen fria vilja. Det är inte bara från predikstolen, som mäns och kvinnors hjärtan rörs av den gudomliga sanningen. Kristus umgicks med dem i syfte att söka att göra dem gott. Han uppsökte dem vid deras dagliga arbete och visade ett uppriktigt intresse för deras jordiska bestyr. Han förde sin undervisning in i husen och överskuggade hela familjen i deras eget hem med sin gudomliga närvaros inflytelse. Hans stora personliga medlidsamhet var ett hjälpmedel för honom i att vinna hjärtan för Guds sak och sanning. rätt

(105)Vår store Mästares exempel i detta avseende bör noga efterföljas av hans tjänare. Hur lärorika och nyttiga deras offentliga tal än må vara, bör de också erinra sig om, att det finns ett annat arbetsfält, som ehuru det måhända inte är så inbjudande, och företer fullt så goda utsikter för en rik skörd. Dessa utsikter finns i de fattigas hyddor så väl som uti de förnämas kostbara boningar samt vid gästfria bord och där, var man samlas för oskyldiga och sällskapliga förnöjelser. rätt

(105)Jesu tillvägagångssätt i detta hänseende var raka motsatsen till de judiska ledarnas. De avskar sig själva från all medkänsla för folket och sökte varken att göra dem gott eller att vinna deras vänskap. Men Kristus visade en medkänsla för sina medmänniskors intressen, och det bör även de göra som förkunnar hans ord. Men det bör ej ske blott för att tillfredsställa lusten efter personliga förnöjelser eller av kärlek till omväxling eller njutning, utan för att ta varje tillfälle i akt till att göra gott och låta sanningens ljus upplysa människornas hjärtan, medan man på samma gång bevarar livet rent och obesmittat av samhällets dårskaper och fåfänglighet. rätt

(106)Kristi förnämsta avsikt med att delta i denna fest var att påbörja nedbrytandet av den stolta och stela rangskillnad, som gjorde sig gällande bland judarna, och att öppna vägen för folket till att mera fritt umgås med varandra. Jesus hade inte kommit blott som judarnas Messias, utan som världens Förlösare. Fariséerna och de äldste undvek att umgås med någon annan klass än sin egen. De upphöjde sig själva, ej bara över hedningarna, utan även över de flesta från sin egen nation, och deras lära föranledde alla klasser att var för sig skilja sig från den övriga delen av världen på sådant sätt, att de blev egenrättfärdiga, egennyttiga och ofördragsamma. Fariséernas stränga isolering och skenhelighet hindrade deras inflytelse och var upphov till fördomar, som Kristus önskade undanröjda, så att hans verksamhet kunde ha inflytande bland alla samhällsklasser. rätt

(106)De som tänker, att de kan behålla sin religion genom att gömma den inom stenmurar och på detta sätt bevara sig obesmittade av världen, förlorar många gyllene tillfällen till att upplysa människosläktet och vara det till nytta. Vår Frälsare uppsökte människorna på offentliga gator, i enskilda hus, i båtar, i synagogorna, vid sjöstranden och vid bröllopsfesten. Han tillbringade mycken tid på bergen, där han sände upp brinnande böner till Gud, så att han med förnyade krafter kunde fortsätta striden mot mörkrets makter och utföra sin svåra verksamhet bland människorna här i livet, så att han kunde upplysa och hjälpa de fattiga, sjuka och okunniga samt dem, vilka var bundna i Satans garn, såväl som de rika och förnäma. rätt

(106)Kristi verksamhet står i rak motsats till de judiska lärarnas. De upphävde sig över all medkänsla till sina medmänniskor och såg sig själva som Guds utvalda; och de påtog sig ett falskt sken av rättfärdighet och hög värdighet. Judarna hade avvikit så långt från Jehovas lära genom profeterna, att de tänkte, att om de bara noga efterlevde lagens bokstav, som de fått av Moses, då skulle de vara rättfärdiga inför Gud, och han skulle uppfylla sina löften på dem. rätt

(107)Den nitälskan, varmed de rättade sig efter de äldstes undervisning, gjorde att de tycktes äga stor fromhet. De var inte tillfredsställda med utförandet av de ceremonier, som Gud hade ålagt dem genom Moses; utan de sökte ständigt att införa än strängare och besvärligare plikter. De mätte sin helighet genom mängden av sina ceremonier, medan deras hjärtan på samma gång var uppfylla av skrymteri, högmod och girighet. Guds förbannelse vilade över dem till följd av deras ogudaktighet, fastän de föregav sig vara de enda rättfärdiga människorna på jorden. rätt

(107)De hade antagit dunkla och oheliga förklaringar av lagen. De hade lagt den ena traditionen till den andra; de hade inskränkt friheten till att tänka och handla, intill dess Herrens befallningar, anordningar och gudstjänsten förlorades uti en oändlig mängd av betydelselösa skick och ceremonier. Deras religion var ett träldomsok. De hade kommit så långt under träldomsoket, att det var omöjligt för dem att utöva sin religion av fara för att bli besmittade. De levde i ständig fruktan för besmittelse; och eftersom deras sinnen så strängt var fästade vid dessa ting, blev de trånghjärtade samt inskränkta i sin verksamhet. rätt

(108)Jesus begynte att förbättra detta samhällstillstånd genom att själv komma i en innerlig förening med folket. Han var jude, och hans beslut var att leva som ett fullkomligt mönster för dem, som åstundade att vara judar invärtes. På samma gång som han tillrättavisade fariséerna för deras skrymtaktiga fromhet och försökte att befria folket från de orimliga bördor, som hade lagts på dem, visade han även den största aktning för Guds lag och lärde människorna att leva i lydnad för dess bud. rätt

(108)Jesus bestraffade omåttlighet, vällust och dårskap; men han var villig att ha umgänge med andra. Han tog emot inbjudningar till att spisa med de lärde och förnäma så väl som med de fattiga och sjuka. Vid sådana tillfällen var hans samtal upplivande och lärorika, så att de som lyssnade till honom, blev hänryckta av hans ord. Han uppmuntrade ej till dryckeslag och utsvävningar; men oskyldig munterhet behagade honom. En judisk bröllopsfest var ett viktigt och högtidligt tillfälle; och den glädje och de förnöjelser, som där härskade, var inte misshagliga för Guds Son. Ändamålet med det underverk, som Jesus här utförde, var att bryta ned judarnas fördomar. Jesu lärjungar lärde därav, att de skulle visa deltagande för sina medmänniskor. Jesu släktingar kände sig dragna till honom genom kärleksfulla känslor, och de följde honom på vägen, då han gick till Kapernaum. rätt

(108)Jesu deltagande i denna fest stadfäste äktenskapet som en gudomlig förordning; genom hela sitt liv visade han stor vördnad för äktenskapsförbindelsen, ofta användande den som en sinnebild för att belysa många viktiga sanningar. rätt

(109)Därefter framställde Jesus sig själv för sitt eget folk i sin rätta karaktär. Han färdades till Nasaret, där han var känd som en vanlig hantverkare, och gick in i synagogan på sabbaten. Som vanligt läste föreståndaren ett stycke av profeterna och förmanade folket att förbli trofasta i sin förhoppning på en kommande Frälsare, som skulle upprätta en härlig regering och avskaffa allt förtryck. Han sökte att uppliva judarnas tro och frimodighet genom att läsa upp bevis för Messias’ snara ankomst, och han talade i synnerhet om den konungsliga makt och det härliga majestät, som skulle åtfölja hans uppenbarelse. Han framhöll för sina åhörare den åsikten, att Kristi regering skulle ske från en jordisk tron i Jerusalem, och att hans rike skulle bli ett världsligt rike. Han lärde dem, att Messias skulle uppenbaras som en mäktig furste för att underkuva hedningarna och frälsa Israels barn från deras fienders förtryckande makt. rätt

(110)Då gudstjänsten var avslutad, stod Jesus upp med lugn värdighet och bad om att få profeten Jesajas bok. ”och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet: Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren. Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: ’I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.’ Men alla vittnade mot honom och häpnade över de nådens ord som utgick från hans mun.” (Lukasevangeliet 4:17-22) rätt

(110)Det skriftställe han läste upp förstods av alla att ha avseende på den kommande Messias och hans verk; och då Frälsaren förklarade orden, som han läst och omtalade Messias’ heliga ämbete, såsom den, vilken skulle hjälpa de förtryckta, befria de fångna, bota de sjuka; återställa de blindas syn och uppenbara sanningens ljus för världen, blev folket storligen förvånade över hans ords visdom och kraft och gav sin tillfredsställelse tillkänna genom att säga amen samt prisa och lova Herren. Jesus var ej uppfostrad i rabbinernas skolor; men den lärdaste rabbin kunde ej tala med större tillit och myndighet än denne unge galilé. rätt

(111)Hans intrycksfulla sätt att tala på, den stora betydelsen av hans ord och det gudomliga ljus, som lyste upp hans ansikte, föranledde, att en kraft, som de aldrig förr erfarit, genomströmmade dem, i det Jesus stod framför dem som en levande uttolkare av profetens ord angående honom själv; men då han sade: ”’I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar’”, började åhörarna att överväga, vilken rättighet denne man hade att ge sig ut för att vara Messias och att ha det högsta ämbete, som någon människa kunde inneha. rätt

(111)Stort intresse hade väckts i församlingen, och medlemmarnas hjärtan hade blivit fyllda med glädje; men Satan var även tillhands med sina ingivelser för att uppväcka tvivel och vantro, och dessa påminde dem om vem det var, som talade till dem som blinda träldomsfångar, vilka behövde hjälp. Många av de närvarande var bekanta med Jesu ringa liv som en timmermans son, som arbetade med sin fader Josef i samma hantverk. Han hade ej krävt att räknas som stor eller mäktig, och hans hem var bland de fattiga och ringa. rätt

(112)Den Messias, som judarna väntade, föreställde de sig som en helt annan man till utseendet än denne ringe man. De trodde, att han skulle komma med ära och härlighet och upprätta Davids tron med vapenmakt; därför knorrade de nu och sade: Denne kan inte vara den, som skall förlossa Israel. Är inte denne Jesus, Josef son, vars far och mor vi känner. Och de ville icke tro på honom med mindre han gåve dem ett särskilt tecken. De lät vantro få rum i sina hjärtan och blev fyllda med fördomar, som förmörkade deras omdömesförmåga, så att de glömde det bevis, som de redan hade erhållit. Genom detta bevis hade deras hjärtan blivit överbevisade om, att det var deras Förlösare, som talade till dem. rätt

(112)Jesus gav dem dock ett tecken på sin gudomliga makt, i det att han uppenbarade deras hemliga tankar. ”Då sade han till dem: ’Utan tvekan kommer ni att vända detta ordspråk mot mig: Läkare, bota dig själv, och säga: Vi har hört allt som hände i Kapernaum. Gör det också här i din hemstad.’ Och han fortsatte: ’Amen säger jag er: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag säger er sanningen: Det fanns många änkor i Israel på Elias tid, då himlen var tillsluten i tre år och sex månader och det kom en stor hungersnöd över hela landet. Ändå blev inte Elia sänd till någon av dem utan bara till en änka i Sarepta vid Sidons land. Och fastän det fanns många spetälska i Israel på profeten Elias tid, blev ingen av dem renad utan endast Naaman från Syrien.” (Lukasevangeliet 4:23-27) rätt

(112)Jesus kände sina åhörares hemliga tankar och besvarade deras spörsmål genom att anföra händelser från profeternas liv. Dessa män, som Gud hade utvalt till att utföra ett stort och viktigt verk, fick ej verka för ett vantroget och hårdhjärtat folk. Men de, som hade hjärtan till att känna och nåd till att tro, blev särskilt gynnade med bevis på Guds makt, som uppenbarades genom hans profeter. rätt

(113)Jesus skildrade det verkliga tillståndet hos de människor, som han talade till, genom att beskriva Israels avfall i Elias dagar. Det gamla judiska folkets vantro och högmod föranledde Gud att förbigå de många änkor, som var i Israel, samt de många fattiga och nödlidande för att finna en tillflyktsort för sin tjänare bland ett hedniskt folk och lät en hednisk kvinna ha omsorg om honom. Men hon, som sålunda blev särkilt gynnad, hade levat i överensstämmelse med det ljus, som hon hade. Gud gick även förbi de många spetälska, som var i Israel, emedan de var vantrogna samt missbrukade de dyrbara fördelar, som Gud hade skänkt dem, varigenom de försatte sig själva i en sådan ställning, i vilken Gud ej kunde uppenbara sin makt för dem. Däremot fanns det en hednisk högboren man, som troget följde sin överbevisning om rätt och orätt samt levde i överensstämmelse med det ljus, Gud hade givit honom, men på samma gång kände, att han var i stort behov av hjälp; och hans hjärta var öppet för profetens undervisning. Därför var han i Guds ögon mera värdig till att erhålla nåd, och han blev helad från sin spetälska och även upplyst i gudomlig sanning. rätt

(113)Dessa Jesu ord innehåller en viktig lärdom, som bör anammas av alla, vilka bekänner hans namn, ända intill världens ände, nämligen denna lärdom, att även hedningar, som lever i överensstämmelse med det ljus, de har, och gör rätt, så de långt de är i stånd till att urskilja mellan rätt och orätt, är mera behagliga för Gud än de, som har större ljus och påstår, att de är mera gudfruktiga, men vilkas dagliga liv står i strid med deras bekännelse. Alltså stod Jesus lugn inför judarna och uppenbarade deras hemliga tankar samt förehöll dem den bittra sanningen om deras orättfärdighet. Vart ord stack dem som en kniv, under det att han påpekad för dem deras fördärvade liv och ogudaktighet samt deras vantro. De föraktade nu den tro och vördnad, som Jesu ord till en början tänt hos dem, och de nekade nu att erkänna, att denne man, som hade växt upp i fattigdom och ringhet, var mer än en vanlig människa. De ville ej erkänna någon konung, som kom till dem utan rikedom och ära i stället för som anförare för vördnadsbjudande skaror. rätt

(114)Deras vantro upptände onda känslor. Satan fick behärska deras sinnen, och de ropade mot Frälsaren med hjärtan fyllda med hat och vrede. Församlingen råkade i uppståndelse, och ogudaktiga män lade händer på Jesus och kastade honom ut ur synagogan och förde honom ut ur staden. De skulle ha dräpt honom, om de varit i stånd därtill. Alla tycktes ha lust att ta livet av honom. De förde honom skyndsamt till kanten på en brant klippa i avsikt att störta honom ned utför den. Rop och förbannelser fyllde luften; några kastade sten och smuts på honom. Men han försvann plötsligt från dem, utan att de kunde förstå, hur det gick till eller när det skedde. Guds änglar ledsagade Jesus mitt i den rasande pöbelhopen och beskyddade hans liv. De himmelska sändebuden stod vid hans sida i synagogan, medan han talade, och de följde med honom, då han fördes bort av de vantrogna och rasande judarna. Dessa änglar tillslöt ögonen på den förbittrade skaran och förde Jesus till ett ställe, där han var utom all fara. rätt

nästa kapitel