Jesus renar Templet

(115)Vid påsktiden, då Jerusalem var fullt av folk, som kom från avlägsna trakter för att fira den årliga festen, var Jesus och hans lärjungar bland folkskaran, som församlades där. Det var tidigt på morgonen; men stora skaror drog redan till templet. Då Jesus trädde in på templets förgård väcktes hans vrede; ty den hade förändrats till en kreatursmarknad och en plats för allmän handel. Där fanns inte bara stall för kreaturen; utan där var också bord, vid vilka prästerna själva tjänstgjorde som växlare. Det var ett allmänt bruk, att varje person, som kom till påskfesten, förde med sig en penning, vilken betalades till prästerna av folket när de gick in i templet. rätt

(116)Till en början växlade man främmande mynt och slantar av olika värden för att tillmötesgå främmande; men denna växelförrättning hade urartat till en vanärande handel och blivit en god inkomstkälla för prästerna. Många kom långa vägar och kunde inte bringa sina offerdjur. Under föregivande av att tillmötesgå sådana hade man i den yttre förgården hornboskap, får, duvor och sparvar till salu till starkt upptrissade priser. Den förvirring, som åtföljde denna handel, gjorde, att platsen mera liknade en stojande marknadsplats än Guds heliga tempel. Man hörde de handlandes språkande under det att de köpte och sålde och sökte sin egen fördel, tillika med boskapens bölande, fårens bräkande, duvornas kuttrande, som blandade sig med klangen av penningar och vreda ord och trätor. En hel mängd djur offrades årligen vid påskfesten, varför ett stort antal såldes i templet. De handlande tjänade mycket på dem och delade förtjänsten med de giriga prästerna och andra ämbetsmän bland judarna. Dessa hycklande spekulanter sög ut folket på många andra sätt under ett sken av helighet och gjorde sitt heliga ämbete till en personlig inkomstkälla. Detta babbel av röster, djurens larmande och pådrivarnas rop, frambragte en sådan förvirring just utanför templets heliga avdelningar, att de, som tillbad därinne blev oroade, och de ord, som man uppsände till den högste Guden, överröstades av det väsen, som fyllde templet, vilket var byggt till hans ära. Och likväl var judarna ofantligt stolta över sin fromhet och ihärdiga med sina utvärtes former och iakttagelser. De fröjdade sig över sitt tempel och ansåg varje ord, som talades i ringaktning mot detsamma, vara gudsbespottelse. De var väldigt stränga med att utföra alla ceremonier, som stod i förbindelse därmed; men de tillät likväl sin kärlek till pengar och makt att tysta ned dessa skrupler, tills de inte ens visste, hur långt de hade vandrat bort från offertjänstens ursprungliga renhet, sådan Gud själv hade anordnat dem. rätt

(117)Då Herren kom ned till Sinai berg, blev stället helgat genom hans närvaro. Gud befallde Moses att sätta skrank omkring berget och helga det, och Gud uttalade dessa ord i en varning. ”Tag er i akt för att stiga upp på berget eller komma nära dess fot. Var och en som kommer nära berget skall straffas med döden, men ingen hand får röra vid honom, utan han skall stenas eller skjutas. Vare sig det är ett djur eller en människa, skall den det gäller inte få leva.” (Andra Moseboken 19:12, 13) Allt folket blev renat och helgat genom Herrens närvaro. I fullständig motsats till detta hade man gjort det heliga tempel, som var invigt åt den Allsmäktige, till ett torg och ett handelshus. rätt

(117)Då den unge galilén trädde in på förgården, böjde han sig ned och tog upp ett gissel av tåg, som man hade brukat för att driva på några av djuren med. Han steg sedan uppför trapporna till templet och betraktade scenen framför sig med lugn och värdig blick. Han såg och hörde, hur man handlade och prutade. Hans ansiktsuttryck blev väldigt stränga, ja, förfärliga. Mångas ögon vände sig instinktmässigt för att se på den främmande; och de kunde inte flytta på blicken igen. Andra följde deras exempel, till dess hela mängden betraktade honom med en blick full av fruktan och förundran. rätt

(118)De kände ovillkorligen, att denne man läste deras innersta tankar och deras handlingars dolda bevekelsegrunder. Några försökte att dölja sina avsikter, som om dessa visste, att deras onda gärningar stod skrivna på deras anleten för att läsas av dessa genomträngande ögon. rätt

(118)Förvirringen upphörde, ljudet av handeln och trafiken dog bort; tystnaden blev pinsam. En känsla av fruktan överväldigade hela församlingen. Det var som om de stode inför Guds domstol för att svara för sina gärningar. Himmelens Majestät stod, liksom domaren kommer att stå på den yttersta dagen, och varje person i den stora församlingen erkände honom i detta ögonblick som sin Herre. Hans öga blickade ut över mängden, och han såg varje person. Han gestalt tycktes höja sig över dem med en befallande värdighet, och ett gudomligt ljus lyste upp hans anlete, han talade, och hans klara, ringande stämma återstudsade från templets valvgångar och ljöd, liksom den gången Guds röst skakade Sinai berg: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.’” (Matteusevangeliet 21:13) rätt

(118)Därefter steg han långsamt ned utför trapporna, och under det att han lyfte gisslet, som i hans hand syntes förvandlat till en kunglig spira, bjöd han dem, som sålde, att lämna templets härliga mark och ta sina varor med sig. Med en upphöjd nitälskan och stränghet, som han aldrig förr hade visat, omstörtade han växlarnas bord och kringströdde penningarna, så att de under starkt klingande föll ned på marmorgolvet. De mest förhärdade och värsta motståndare vågade inte att sätta hans myndighet i fråga, utan med största skyndsamhet flydde templets ansvariga, de penninggiriga prästerna, boskapshandlare och växlarna från honom. Till och med de girigaste bland dem stannade inte för att samla upp sina penningar, som de avgudade, utan flydde utan att en gång tänka på sin dåligt förvärvade vinst. rätt

(119)Djuren och fåglarna blev alla skyndsamt förda utanför de heliga portarna. En överväldigande fruktan kom över mängden, som kände kraften hos Kristi gudom, vilken överskuggade dem. Fasaväckande rop ljöd från många hundra bleka läppar, under det skaran huvudstupa flydde från platsen. Jesus slog dem inte med gisslet; men det enkla redskapet såg ut i deras ögon såsom blänkande, vreda svärd, vilka kretsade omkring i alla riktningar och hotade med att nedhugga dem. Till och med lärjungarna darrade av fruktan och blev förskräckta genom Jesu ord och det sätt, varpå han framträdde, vilket var så olikt mot hans vanliga uppträdande såsom den saktmodige och ödmjuke galilén. Men de kom ihåg, vad som stod skrivit om honom: ”Nitälskan för ditt hus har förtärt mig.” Det varade inte länge, förrän mängden med sin boskap, sina får, duvor och sparvar var långt borta från Herrens tempel. Förgården var befriad från ohelig handel, och en djup tystnad och högtidlighet vilade över den plats, där nyligen så mycken förvirring hade härskat. Om Herrens närvaro helgade Sinai berg, gjorde hans närvaro inte minde heligt det tempel, som var byggt till hans ära. rätt

(119)Hur lätt denna stora skara kunde ha motstått en enda människas myndighet; men Kristi gudoms kraft överväldigade dem med förfäran och en känsla av deras synder. De hade ingen styrka till att motstå Frälsarens gudomliga myndighet. De, som vanhelgade Guds helgedom, blev bortdrivna från dess portar av himmelens Majestät. rätt

(120)Sedan templet var renat, förändrade Jesus sitt uppförande. Hans ansiktes förfärande majestät lämnade rum för ett uttryck av den ömmaste medlidsamhet. Han såg efter skaran, som flydde, och hans hjärta uppfylldes med sorg och medömkan. Det fanns några, som stannade kvar, vilka kände sig oemotståndligt dragna till hans person. De blev inte förfärade över hans ansiktes försträckliga värdighet; deras hjärtan närmade sig honom med kärlek och hopp. Dessa var inte stora och mäktiga, som väntade på att göra intryck på honom genom sin storhet; de var fattiga, sjuka och nödlidande människor. rätt

(120)Sedan de, som köpte och sålde, tillika med den blandade skaran med sina handelsvaror var bortdrivna, helade Jesus de sjuka, som församlades omkring honom. De blinda fick sin syn; de stumma prisade Gud med lösgjorda tungor; de halta sprang av glädje, och djävlar drevs ut ur dem, som länge hade varit plågade av dem. Mödrar, som var bleka av bekymmer och av vakande, förde sina döende barn till honom, så att han kunde välsigna dem. Han tryckte dem ömt till sitt bröst och gav dem tillbaka igen i moderns armar, kraftiga och friska. rätt

(120)Detta var en scen, som passade för Herrens tempel. Den som för en kort tid förut hade stått på trapporna såsom en hämnande ängel, hade nu blivit en barmhärtighetens utövare. Han tröstade de saktmodiga, uppmuntrade de förtvivlade och hjälpte de nödlidande. Med en frisk kropp och ett upplyst sinne gick hem från denna påskfest många hundrade, som svaga och nedslagna hade kommit dit. rätt

(121)Emellertid kom folkskaran långsamt tillbaka igen. De hade till en del återhämtat sig efter den förfäran, som hade gripit dem; men de kunde inte dölja den villrådighet och rädsla, som visade sig i deras ansikten. De betraktade med förvåning Jesu gärningar, ty de hade aldrig förr sett så många människor helbrägdagjorda på ett så underbart sätt. Prästerna visste, att Jesu handling, varigenom han renade templet från den vanheliga handeln, inte var en uppvisning av en blott mänsklig makt. De kände den gudomliga kraft, som uppfyllde Jesus och upphöjde honom över mänskligheten, och detta borde ha varit nog för att överbevisa dem, så att de kunde komma och tillbe inför hans fötter. Men de hade fast beslutat sig att inte tro på honom. De fruktade för, att den ödmjuke galilén skulle ta deras makt över folket från dem genom sina stora gärningar och sin övermänskliga myndighet. Deras stolta anda hade väntat en konung, som skulle komma med stor ståt och prakt för att underlägga sig jordens nationer och upphöja dem till att inta en mycket högre ställning än den, de nu innehade. Denne man, som kom för att lära dem ödmjukhet och kärlek, uppväckte deras hat och förakt. rätt

(121)Då Jesus reste sig upp i sin härliga missions majestät, blev de överväldigade av en plötslig fruktan och känsla av fördömelse. Men sedan det första intrycket hade försvunnit från deras förhärdade hjärtan, började de att undra över varför de hade blivit så förfärade och hade flytt så hastigt från en enda människa. Vad rätt hade denne unge galilé att blanda sig i det, som endast angick templets prelater? Efter en kort tids förlopp vände de tillbaka; men de tordes inte genast att börja igen med sin förra sysselsättning. rätt

(121)Folkskaran var jämförelsevis oskyldig, ty det var templets ledare, som ordnade det så, att den yttre förgården förvandlades till en torgplats. Den största skuld för detta vanhelgande vilade på prästerna, som hade förvänt och vanärat sitt heliga ämbete. Översteprästerna och de äldste rådslog emellan sig, hur de skulle förhålla sig emot Jesus därefter, och vad hans uppförande väl kunde betyda, genom att han tillägnade sig en myndighet, som var större än deras egen, och offentligt tillrättavisande dem. rätt

(122)De gick till Jesus med viss foglighet på grund av den fruktan, som ännu var kvar hos dem; ty de drog den slutsatsen, att han måste vara en profet, som sänts av Gud för att återupprätta templets härlighet. De frågade honom: ”’Vad för tecken kan du visa oss, eftersom du gör så här?’” Jesus hade redan gett dem det kraftigaste bevis på sin gudomliga sändning. Han visste, att inget tecken, som han kunde ge dem, skulle överbevisa dem om, att han var Messias – om inte denna handling, att han renat templet, kunde göra det. Därför svarade han dem så här: ”’Bryt ner detta tempel, så skall jag resa upp det på tre dagar.’” De antog, att han åsyftade Jerusalems tempel och förvånades över hans synbara förmätenhet. Deras otrogna sinnen var icke i stånd till att fatta, att han hänsyftade på sin egen kropp, Guds Sons jordiska tempel. De svarade med vrede: ”’I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skall resa upp det på tre dagar!’” rätt

(122)Jesus önskade inte, att de tvivlande judarna skulle förstå hans ords dolda mening, ej heller att ens lärjungarna skulle förstå dem denna gång. Efter hans uppståndelse erinrade de sig dessa ord, som han hade sagt, och då förstod de dem rätt. De kom ihåg, att han också hade sagt, att han hade makt till att ge sitt liv och till att ta det igen. Jesus kände till den stig hans fötter skulle beträda ända till änden. Hans ord hade en dubbel betydelse: de hade avseende på Jerusalems tempel så väl som på hans kropp. rätt

(122)Kristus var templets grundval och liv. Hans korsfästelse skulle i verkligheten ödelägga templet, emedan dess tjänst var avbildande och betecknade Guds Sons blivande offer. Den hänvisade till den stora motbilden, som var Kristus själv. Sedan judarna hade utfört sin ogudaktiga avsikt och gjort med honom, vad de ville, var offringarna och den tjänst, som stod i förbindelse med dem, utan värde inför Gud; ty avbilderna hade mött motbilden, då Guds Son framförde det fullkomliga offret. rätt

(123)Hela prästadömet var ordnat för att föreställa Kristi medlarämbete och verksamhet, och hela offertjästen var en skugga av Frälsarens död för att återlösa världen från synd. Sedan den stora händelse, som de under många tidsåldrar hade hänvisat till, hade inträffat, fanns inte något mera behov för brännoffer eller djurs blod. Templet hörde Kristus till; dess tjänst och ceremonier hänvisade omedelbart till honom. Vad måste inte hans känslor ha varit, då han fann, att det var besmittat av girighet och orättfärdighet, ett ställe för handel och köpenskap? rätt

(123)Då Kristus korsfästes, rämnade den inte förlåten i templen från ovan och ända ned. Detta betecknade, att ceremoniallagen och offertjänsten var för evigt avslutade, att det sista stora offret hade blivit frambragt, genom att Guds Lam slaktades för världens synder. rätt

(123)I templets vanhelgande och renande har vi en lärdom för vår tid. Samma anda, som härskade bland judarna och ledde dem till att föredra vinning före gudsfruktan och utvärtes prakt före invärtes renhet, vilar också som en förbannelse över världen på vår tid. Den utbreder sig som en fördärvlig spetälska bland dem, som tillber Gud. Man sätter heliga saker på samma nivå som världens fåfängliga saker och antar synd för dygd och förbrytelse för rättfärdighet. Världsliga förrättningar sammanblandas med gudsdyrkan. De, som bekänner sig för att vara den Högste Gudens tjänare, utövar bedrägeri och förtryck. Herrens apostel säger: ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni.” (Första Korintierbrevet 3:16, 17) Det är nödvändigt, att Jesus får bo i sitt tempel i det mänskliga hjärtat dagligen och rena det från syndens besmittelse. rätt

nästa kapitel