Nikodemus kommer till Kristus

(124)Den stora myndighet, som Jesus hade visat i templet, genom att han förkastade de bruk, som de judiska prelaterna hade infört, omtalades mycket av fariséerna, prästerna och de äldste. Hans utseende och ljudet av hans röst så väl som den oemotståndliga makt, som han hade utövat över mängden, ledde många av dem till att tro, att han i sanning var Messias, som de så länge väntat och önskat att se. rätt

(124)En del av judarna hade ständigt fruktat för att motarbeta sådana män, som syntes besitta någon märkvärdig kraft eller vara påverkade av Guds Ande. Många budskap hade blivit tillsända israeliterna, genom profetiorna; men uppeggade av sina ledare hade de slagit ihjäl några av dessa heliga män, emedan de hade straffat dem, som hade myndighet, för deras synder. Då judarna bortfördes såsom fångar av ett hedniskt folk, var det ett straff, som kom över dem, emedan de inte ville låta tillrättavisa sig för sina synder, utan åsidosatte Guds varningar och syndade än mera. rätt

(124)På Kristi tid klagade judarna över, att de blev förödmjukade av romarna, och tadlade sina fäder, emedan de stenade profeterna, som hade sänts till dem för att tilltättavisa dem. Men deras präster och äldste underhöll sådana känslor i sina hjärtan, som skulle leda dem till att begå samma förbrytelser. rätt

(125)Templets föreståndare rådslog med varandra om Jesu uppförande, och vilka planer det var bäst för dem att följa. En av dem, Nikodemus, rådde dem att vara försiktiga med avseende både på deras känslor och handlingar. Han anförde, att om Jesus verkligen hade myndighet från Gud, skulle det vara farligt att förkasta hans varningar och ringakta hans gudomliga krafts uppenbarelse. Han kunde inte betrakta Jesus som en bedragare eller delta med de övriga fariséerna i att bespotta honom. Han hade själv sett och hört Jesus, och hans sinne var starkt oroat som en följd härav. Han läste med längtan de pergamentsrullar, som innehöll profetiorna angående Messias’ ankomst. Han sökte ivrigt efter klarare ljus angående detta ämne; och ju mera han rannsakade, desto starkare blev hans överbevisning om, att Jesus var den, som profeterna hade skrivit om. Om han verkligen var Kristus, var detta en händelserik tidspunkt i världens historia och i synnerhet i det judiska folkets. rätt

(125)Hela dagen, sedan Jesus hade renat det vanhelgade templet, helbrägdagjorde han de sjuka och hjälpte de nödlidande. Nikodemus hade sett, med vilken innerlig kärlek han hade tagit emot och hjälpt de fattiga och förtryckta. Han hade botat deras sjukdomar och avlägsnat deras sorg, liksom en kärleksfull fader skulle behandla sina lidande barn. Ingen, som bad om hjälp, bortsändes utan att bli bönhörd. Mödrarna gladde sig över sina barns återställelse till hälsa, och tacksamma röster hördes i stället för gråt och smärtsamma suckar. Jesus hade undervisat det oroliga, nyfikna folket hela dagen och hade talat med de skriftlärde och föreståndare och bragt deras stolta invändningar till tystnad genom sina visa ord. Nikodemus vågade inte annat än att tro, att han var utsänd av Gud, sedan han hade hört och sett alla dessa underbara saker, och sedan han hade forskat i de profetior, som hänvisade till Kristus såsom den kommande Messias. rätt

(126)Då aftonen inträdde, var Jesus blek och trött efter att ha arbetat så länge och sökte ensamhet och vila på oljeberget. Här fann Nikodemus honom och önskade att tala med honom. Nikodemus var rik och ansedd bland judarna. Han var berömd i Jerusalem för sin rikedom, lärdom och välgörenhet och i synnerhet för sina frikostiga offer till templet för att understödja dess heliga tjänstförrättningar. Han var också en framstående medlem i judarnas råd. Men då han trädde inför Jesus, kom en besynnerlig fruktan och bävan över honom, vilket han försökte att dölja under ett lugnt och värdigt utseende. rätt

(126)Nikodemus försökte att framträda, som om det var en stor nedlåtenhet från hans sida som rådsherre bland judarna att utan inbjudning besöka en främling på denna olägliga tid om natten. Han började sitt tilltal på ett försonligt sätt: ”’Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.’” (Johannesevangeliet 3:2) Men i stället för att svara på hans hövliga hälsning, kastar Jesus en lugn och rannsakande blick på honom, som om han läste hans innersta hjärtas tanker, och därpå uppenbarar han med mild och allvarlig stämma Nikodemus’ sanna tillstånd: ”’Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.’” (Johannesevangeliet 3:3) rätt

(126)Fariséen förvånades och förlorade sin fattning, då han hörde dessa ord, vilkas betydelse han delvis förstod; ty han hade hört Johannes Döparen, då han predikade omvändelsens dop och vittnade om ankomsten av honom, vilken skulle döpa med den Helige Ande. Nikodemus hade länge känt, att det rådde stor brist på andlighet bland judarna, och att hyckleri, stolthet och världslighet samt äregirighet i hög grad hade styrt deras handlingar. Han hade hoppats, att ett bättre tillstånd skulle inträda, när Messias kom; men han väntade på en Frälsare, som skulle upprätta en jordisk tron i Jerusalem, och som skulle samla det judiska folket under sitt baner och underkuva det romerska riket med vapenmakt. rätt

(127)Denne lärde och framstående man var en sträng farisé. Han hade smickrat sig själv med sina goda gärningar och sin utomordentliga fromhet. Han ansåg, att hans dagliga liv var fullkomligt inför Gud, och han förvånades, då Jesus talade om ett rike, som var för rent och heligt för att han skulle kunna ses det i sitt nuvarande tillstånd. Hans hjärta sade honom, att detta möjligtvis kunde vara sant; men det förtröt honom, att dessa ord tillämpades på honom själv, och han svarade, som om han hade förstått Jesus bokstavligen: ”’Hur kan en människa födas när hon är gammal?” rätt

(127)Jesus fortsatte med allvarligt eftertryck: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” (Johannesevangeliet 3:5) Jesu ord kunde inte längre missförstås. Nikodemus visste fullt väl, att Jesus åsyftade dopet och Guds nåd. Den Helige Andes kraft omvänder hela människan; denna förändring kallas för den nya födelsen. rätt

(127)Många av judarna hade erkänt Johannes för att vara en av Gud utsänd profet, och hade tagit emot omvändelsens dop av honom. Men han hade tydligt lärt dem att hans uppgift var att bereda vägen för Kristus, vilken var det stora ljus, som skulle fullborda det verk, han hade börjat. Nikodemus hade begrundat dessa saker, och han var överbevisad om, att han stod inför den, som Johannes hade omtalat. rätt

(128)Jesu sade: ”Det som är född av köttet är kött, och det som är född av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en, som är född av Anden.’” (Johannesevangeliet 3:6-8) Jesus sökte genom dessa ord att inprägla hos Nikodemus, hur nödvändigt det är, att Guds Ande tillåts att verka i människans hjärta för att rena och bereda det, så att människan kan utveckla en rättfärdig och helig karaktär. ”Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt stöld, falskt vittnesbörd och hädelser.” (Matteusevangeliet 15:19) När hjärtas källa rengörs, blir också den ström, som utgår därifrån, ren. rätt

(128)Denna nya födelse såg hemlighetsfull ut för Nikodemus. Han frågade: ”’Hur kan det ske?’” Jesus bjuder honom att inte förundra sig och brukar vinden som ett exempel på, vad han menar. Han hör vindens susning bland trädens blad; men den är osynlig för ögat, och ingen vet, varifrån den kommer eller vart den far hän. På samma sätt känner var och en, som är född av Anden. Sinnet är det osynliga medel, varigenom Gud frambringar synliga verkningar. Dess inflytande är stort, och det styr människornas handlingar. Om det blir renat från allt ont, kan det frambringa mycket gott. När Guds pånyttfödande Ande fyller sinnet, åstadkommer den en förändring i livet; onda tankar och handlingar avlägsnas; kärlek, frid och ödmjukhet kommer i stället för vrede, hat och strid. Den kraft, som intet mänskligt öga kan se, har frambragt en ny skapelse i Guds avbild. rätt

(128)Nödvändigheten av den nya födelsen blev inte så mycket framhållen för Nikodemus som sättet, varpå den sker. Jesus förebrådde honom och frågade, om han, som var mästare och lärare i Israel, en uttolkare av profetiorna, kunde vara ovetande om dessa saker. Hade han läst de Heliga Skrifterna förgäves och ännu inte lärt sig av dem, att hjärtat måste renas av Guds Ande från sin naturliga besmittelse, så att det kan bli gjort passande för himmelriket? Jesus gjorde ingen hänsyftning här på kroppens uppståndelse från graven, när ett folk skall födas på en gång (Jesaja 66:9) ; utan han talade om nådens invärtes verkan på ett icke pånyttfött hjärta. rätt

(129)Jesus hade just varit sysselsatt med att rena templet och att utdriva dem, som hade ohelgat det och som gjort det till ett ställe för handel och olovlig vinst. Inte en av dem, som den dagen flydde för Jesu närvaro, hade genom Guds nåd blivit beredd, att uträtta den heliga tjänsten i templet. Det är sant, att det bland fariséerna fanns några redliga män, vilka djupt beklagade det onda, som fördärvade den judiska nationen och ohelgade dess religiösa bruk. De insåg också, att traditioner och onyttiga ceremonier hade ersatt sann helighet, men de var icke i stånd till att förhindra detta tilltagande onda. rätt

(129)Jesus hade börjat sin verksamhet genom att straffa judarna för deras egennyttiga, giriga anda, och han visade dem, att medan de bekände sig till att vara Abrahams barn, uraktlät de att följa hans exempel. De var nitiska i att visa ett sken av rättfärdighet, under det att de försummade invärtes helighet. De försvarade ivrigt lagens bokstav, samtidigt som de allvarligt överträdde lagens anda varje dag. Lagen förbjöd hat, röveri och tjuvnad; men Kristus förklarade, att judarna hade gjort hans Faders hus till en rövarkula. Det som folket i synnerhet hade behov av, var att det i moraliskt avseende bleve fött på nytt, att den synd, som besmittade det, avlägsnades, och att sann kunskap och helighet förnyades bland dem. rätt

(130)Templets rening avbildar det verk, som måste utföras i varje person, som vill erhålla evigt liv. Jesus framlade tålmodigt frälsningsplanen för Nikodemus och visade honom hur den Helige Ande bringar ljus och förnyande kraft till varje själ, som är född av Anden. Liksom vinden är osynlig, medan dess verkningar likväl tydligt ses och känns, likaså är även Guds Andes dop av hjärtat osynligt; men det uppenbarar sig i varje handling hos den, som erfar dess frälsande makt. rätt

(130)Jesus förklarade, hur Kristus bär våra bördor, lyfter bördan från den betryckta själen och bjuder den att glädja sig över frälsningen från träldomen. Glädje inträder i stället för sorg, och ansiktet återspeglar himmelens ljus. Ingen ser likväl den hand, som lyfter bördan, eller det ljus, som strömmar ned från Guds himmel. Denna välsignelse erhålls när själen i tron lämnar sig till Herren. Denna hemlighet övergår all mänsklig kunskap; men den, som har övergått från döden till livet, erfar, att det är en gudomlig sanning. rätt

(130)Själens omvändelse genom tron på Kristus var ett ämne som Nikodemus endast dunkelt förstod; ty han hade varit van vid att anse kall formalitet och stränga ceremonier för sann religion. Den store läraren förklarade för honom, att hans mission på jorden inte var att upprätta ett jordiskt rike och visa sig i världslig härlighet och prakt, utan att upprätta fridens och kärlekens rike, och att bringa människorna till Fadern genom sin tjänst som Medlare. rätt

(130)Nikodemus var rådvill. Jesus sade: ”Om ni inte tror när jag talar till er om det som jorden till, hur skall ni då kunna tro, när jag talar till er om det som himlen till?” (Johannesevangeliet 3:12) Om Nikodemus inte kunde anamma Jesu lära angående Guds nådeverk i det mänskliga hjärtat, som han framställde under liknekelsen om vinden och dess verksamhet, hur kunde han förstå det himmelska rikets härlighet, om han förklarade det för honom? Om han inte förstode Kristi verksamhet på jorden, kunde han långt mindre förstå hans verk i himmelen. Jesus hänvisade Nikodemus till Davids och Hesekiels profetior: rätt

(131) ”Jag skall ge dem ett och samma hjärta, och en ny ande skall jag lägga i deras bröst. Jag skall ta bort stenhjärtat ur deras kropp och ge dem ett hjärta av kött, för att de skall vandra efter mina stadgar och hålla mina bud och följa dem De skall vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.” (Hesekiel 11:19, 20) ”När de har kommit dit, skall skaffa bort alla avskyvärda avgudar och alla vidrigheter som finns där.” (Hesekiel 11:18) ”Därför skall jag döma er, var och en efter hans gärningar, ni av Israels hus, säger Herren, HERREN. Vänd om och vänd er bort från alla era överträdelser för att er missgärning inte skall få er på fall. Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande.” (Hesekiel 18:30, 31) ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och tag inte din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få jubla över din frälsning fröjd och håll mig uppe med en frivillig ande. Jag vill lära överträdarna dina vägar, så att syndare omvänder sig till dig.” (Psaltaren 51:12-15) ”Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött.” (Hesekiel 36:26) rätt

(131)Den lärde Nikodemus hade läst dessa profetior med ett oupplyst hjärta; men började nu att förstå deras rätta betydelse och att inse, att en människa, även om hon var lika rättfärdig och hederlig som han själv var, måste hon genomgå den nya födelsen i Kristus Jesus som det enda sätt, varpå hon kan bli frälst och få tillträde till Guds rike. Jesus talade bestämt och försäkrade, att om en människa inte föddes på nytt, kunde hon inte se det rike, som Kristus kom till jorden för att upprätta. Sträng lydnad för lagen kunde inte skaffa någon människa tillträde till Guds rike. rätt

(132)Det måste ske en ny födelse, ett nytt sinne komma till genom Guds Andes inverkan, som renar livet och förädlar karaktären. Detta samröre med Gud gör människan passande till att träda in i himmelens härliga rike. Ingen människa kan någonsin uppfinna ett frälsningsmedel, som kan läka en syndsjuk själ. Endast genom omvändelse och ödmjuk underdånighet mot Gud och hans lag kan nådens verk utföras. Synden är så avskyvärd inför Gud – som syndaren så länge har förnärmat och ringaktat – att en sann omvändelse, som står i proportion till personens begångna synder, ofta åstadkommer en stor, svåruthärdlig själsångest. rätt

(132)Intet mindre än ett verkligt anammande och tillämpande av de gudomliga sanningarna kan öppna Guds rike för människan. Endast ödmjuka och rena hjärtan, lydiga och kärleksfulla, fasta i tron och stadiga i den högste Gudens tjänst, kommer att få tillträde till Guds rike. Jesus förklarar också, att ”liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (Johannesevangeliet 3:14, 15) Ormen upphöjdes i öknen inför folket, för att alla, som hade blivit förgiftade av de stingande ormarna, kunde se upp till kopparormen – som var en bild på Kristus – och så, ögonblickligen, bli botade. Men de måste se på den i tro, annars skulle det inte hjälpa dem. Sålunda måste också människan se upp till Guds Son som sin Frälsare för att erhålla evigt liv. Människan har skilt sig från Gud genom sina synder. Kristus bragte sin gudom, dold i mänsklig natur, till jorden för att frälsa människorna från deras förlorade tillstånd. Människans natur är fördärvad, och hennes karaktär måste förändras, innan hon kan komma i harmoni med det rena och heliga i Guds eviga rike. Denna förändring är den nya födelsen. rätt

(133)Om människan i tron anammar Guds kärlek, blir hon en ny skapelse i Kristus Jesus. Då kan hon övervinna världen, underkuva den mänskliga, fördärvade naturen och segra över Satan. I denna viktiga predikan framhöll Jesus för Nikodemus, den ädle fariséen, hela frälsningsplanen och sin mission i världen. Frälsaren förklarade vid detta tillfälle det verk, som nödvändigtvis måste utföras i det mänskliga hjärtat, om det skall ärva himmelriket, mera fullständigt än i något av sina efterföljande tal. Han visade, att människans frälsning var en följd av Faderns kärlek, som hade förmått honom att låta sin Son lida döden för att frälsa människan. rätt

(133)Jesus kände den jordmån, som han sådde sanningens säd i. Tre år försvann, utan att någon frukt visade sig. Nikodemus var aldrig fientligt sinnad emot Jesus, men han bekände honom inte offentligt. Han övervägde saken med en noggrannhet, som var speciell för honom. Han gav noga akt på Jesu liv och verksamhet. Han tänkte mycket på hans undervisning och skådade hans mäktiga gärningar. Då Jesus uppväckte Lazarus från de döda, gav han ett sådant bevis för, att han var Messias, som den judiske lärde ansåg vara oemotsägligt. rätt

(133)En gång, då medlemmarna av det Stora Rådet var församlade för att rådslå om, hur de bäst kunde fördöma och ombringa Jesus, hörde man, hur Nikodemus gjorde invändningar däremot: ”’Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar veta vad han har gjort?” (Johannesevangeliet 7:51) Han blev då skapt tillrättavisad av översteprästen som sade till honom: ”’Är kanske också du från Galileen? Om du undersöker Skriften skall du se att ingen profet kommer från Galileen.’” (Johannesevangeliet 7:52) rätt

(134)Judarna misstänkte både Josef från Arimatea och Nikodemus för att hysa sympati för läraren från Galiléen, och dessa män blev inte kallade till Rådet, då det möttes för att avgöra Jesu öde. De ord, som talades till en enda människa på det ensliga berget, uttalades inte förgäves. Då Nikodemus såg Jesus på korset, där han hängde som förbrytare mellan himmel och jord, men likväl bad för sina mördare; då han såg hur naturen skakades under den timmen, då solen förmörkades och jorden darrade, medan klipporna brast och förlåten i templet rämnade i två stycken – då erinrade han sig Jesu högtiliga ord på berget: ”liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd”. rätt

(134)Då föll fjällen från hans ögon, och tron trädde i stället för tvivel och ovisshet. Ljustrålar tycktes strömma ut från det hemliga besöket på berget och lysa upp Frälsarens kors. I denna farliga och mörka timma, då lärjungarnas hjärtan fylldes med fruktan och tvivel, kom Josef från Arimatea, som i hemlighet var en Jesu lärjunge, samt begärde och erhöll hans kropp av Pilatus, och Nikodemus, som för första gången hade kommit till Jesus om natten, hade med sig omkring ett hundra skålpund myrra och aloe. Dessa två män utförde med sina egna händer den sista heliga tjänsten för Frälsaren och lade hans kropp i en ny grav, i vilken ännu aldrig någon hade blivit lagd. Dessa förnäma judiska rådsherrars tårar flöt ymnigt i själsharmoni, då de stod vid den döde heliges kropp. rätt

(134)Nu, då lärjungarna var skingrade och modlösa, kom Nikodemus frimodigt fram. Han var rik, och han använde sin rikedom till att hjälpa Kristi unga församling, om vilken judarna tänkte, att den skulle bli till intet vid Jesu död. Han, som förut varit så försiktig och betänksam, stod nu i farans tid fast som klippan och uppmuntrade lärjungarnas svaga tro samt skänkte medel till att uppehålla Guds sak. Han blev bedragen, förföljd och föraktad av dem, som förut hade ärat honom. Han blev fattig i denna värld; men han vacklade inte i den tro, som först grundlades den natten på Oljeberget under hans hemliga samtal med den unge galileiske mannen. rätt

(135)Nikodemus omtalade sitt samtal med Jesus för Johannes, och denne, ledd av Guds Ande, nedskrev det till undervisning för många millioner. De livssanningar, som det innehåller, är lika så viktiga nu, som de var den stilla, högtidliga natten på berget, dit den mäktige judiske rådsherren kom för att lära livets väg av den ringe timmermannen från Nasaret. rätt

(135) ”När Jesus fick veta att fariséerna hade hört att han vann fler lärjungar och döpte fler än Johannes – men det var inte Jesus själv utan hans lärjungar som döpte – lämnade han Judeen och vände tillbaka till Galileen.” (Johannesevangeliet 4:1-3.) rätt

(135)Judarnas fördom uppväcktes, emedan Jesu lärjungar inte brukade precis samma ord vid dopet, som Johannes hade brukat. Johannes’ lärjungar döpte till omvändelse; men Jesu lärjungar döpte dem, som avlade bekännelse om sin tro, i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Johannes’ lära var i fullkomlig harmoni med Jesu lära; men likväl väcktes Johannes’ lärjungars misstänksamhet, ty de fruktade för, att deras mästares inflytande skulle av. Det uppstod därför en dispyt emellan dem och Jesu lärjungar angående det formulär, som borde brukas ved dopet, och det blev till slut en strid, huruvida Jesu lärjungar för övrigt hade någon rätt alls till att döpa. rätt

(136)Johannes’ lärjungar kom till honom med det, som besvärade dem och sade: ”’Rabbi, han som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla går till honom.’” (Johannesevangeliet 3:26) Johannes besatt inneboende svaghet liksom andra människor, och genom denna sak underkastades han en svår prövning. Hans inflytande som en Guds profet hade varit större än någon annan människas, till dess Kristi verksamhet började; men den nye lärarens rykte drog allt folkets uppmärksamhet till honom, och som följd härav minskade Johannes’ popularitet. Hans lärjungar lade fram saken för honom i riktigt ljus, när de sade: Jesus döper och alla går till honom. rätt

(136)Johannes stod i en farlig ställning. Hade han delat sina lärjungars förtrytelse och visat sympati med dem eller uppmuntrat deras knorrande med ett enda ord, skulle en svår splittring ha uppstått. Men profetens ädla och oegennyttiga sinnelag lyste härligt fram i det svar, som han gav sina lärjungar: ”’Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre.” (Johannesevangeliet 3:27-30) rätt

(137)Om Johannes hade visat någon missräkning eller bedrövelse över, att Jesus övergick honom; om han hade låtit sig förledas av sina känslor till att söka sin egen ära, då han såg, hur hans inflytande över folket avtog; om han för ett ögonblick hade glömt sin mission i frestelsens stund, skulle följden ha blivit högst olyckbringande, vad upprättandet av den kristna församlingen angår. Stridens frökorn skulle ha blivit utsådda, laglöshet skulle ha uppstått, och Guds sak skulle ha lidit brist på dugliga arbetare. rätt

(137)Men Johannes försvarade Jesus utan hänsyn till sitt eget personlige intresse och vittnade, att Israels Frälsare var större än han; ty han var kommen för att bereda vägen för honom. Han gjorde Kristi sak fullkomligt till sin egen och förklarade, att hans största glädje var, att Kristi sak hade framgång. Och under det att han höjde sig över alla jordiska betänkligheter, avlade han detta märkvärdiga vittnesbörd – nästan detsamma, som Jesus hade framlagt för Nikodemus vid deras möte om natten: rätt

(138) ”Den som kommer ovanifrån är över alla. Den som kommer från jorden är av jorden, och av jorden talar han. Den som kommer från himlen är över alla. Vad han har sett och hört vittnar han om, och hans vittnesbörd tar ingen emot. Den som har tagit emot hans vittnesbörd har bekräftat att Gud är sann. Den som Gud har sänt talar Guds ord. Gud ger honom sin Ande utan att mäta. Fadern älskar Sonen, och allt har han lagt i hans hand. Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.’” (Johannesevangeliet 3:31-36) rätt

(138)Detta var ett förunderligt tal för fariséerna, och det beredde vägen för Kristi verksamhet. Samme Ande, som besjälade Jesus, fyllde också Johannes Döparens själ. Deras vittnesbörd stämde överens, deras liv var helgade till att utföra samma stora bättringsverk. Profeten hänvisar till Frälsaren som Rättfärdighetens Sol, vilken går upp med glans och fördunklar hans eget ljus, som därefter blir svagt på grund av det större ljusets härlighet. Johannes framställer inför världen genom sin oegennyttiga glädje över Jesu framgång det härligaste exempel på ett ädelt sinne, som en människa någonsin har uppvisat. Det innehåller en dyrbar lärdom om underdånighet och självförnekelse för dem, som Gud har betrott en ansvarsfull ställning. Det lär dem att aldrig tillägna sig någon ära, som inte tillhör dem, eller att låta partisinne vanhelga Guds sak. En sann kristen bör försvara sanningens sak utan hänsyn till sin egen person eller fördel. rätt

(138)Ryktet om Jesu framgång, som kom för Johannes’ öron, bragtes också till Jerusalem och uppväckte stor missunnsamhet och hat emot honom. Jesus kände fariséernas hårda hjärtan och förmörkade sinnen och visste, att de inte skulle spara några mödor för att åstadkomma en splittring emellan hans egna och Johannes’ lärjungar, vilket skulle skada hans verk svårt. Därför upphörde han i stillhet med att döpa och begav sig i väg till Galiléen. Han visste, att den storm närmade sig, som snart skulle bringa om livet den ädlaste profet, som Gud någonsin hade givit världen. Han ville undvika all splittring i det stora verk, som låg framför honom, och flyttade för stunden bort från denna trakt för att förhindra all strid, som kunde bli skadlig för Guds sak. rätt

(139)Detta är en god lärdom för Kristi efterföljare. De bör allvarligt beflita sig om att undgå all oenighet; ty varje splittring, som frambringar dispyt och skadliga meningsskiljaktigheter i församlingen, förorsakar, att själar, som annars kunde frälsas in i Guds rike, går förlorade. I händelse av religiös strid bör ledande män, som bekänner sig vara Guds redskap, följa sin store Mästares exempel så väl som den ädle profetens. De bör stå fasta och förenade som sanningens försvarare, medan de omsorgsfullt söker att undvika all onyttig och skadlig strid. rätt

nästa kapitel