Jesus gråter över Jerusalem.

(9)Kristi triumferande inridande i Jerusalem kort före hans korsfästelse var en svag förebild till hans ankomst i himmelens skyar med kraft och härlighet under änglarnas segersånger och de heliges följderop. Då skola Kristi ord uppfyllas: ”Härefter skolen Ni inte se mig, förr än Ni skolen säga: Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn!” (Matt. 23: 39) Sakajas såg i en syn den sista stora segerdagen, då Kristus skall komma i härlighet, och han såg tillika judarnas tillstånd, då de forkastade Kristus vid hans första ankomst. Han säger: ”De skola vända sina blickar till mig, vilken de stungit hava, och de skola hålla klagolåt över honom, såsom han klagar över ende sonen, och bitter sörja över honom, såsom man sörjer över en förstfödd.” (Sak. 12: 10) rätt

(9)Då Kristus grät över Jerusalem, grät han över alla människors synd. Judarna var en sinnebild av de människor, som under alla tider förakta den eviga kärlekens förmaningar. De, som utgiva sig för att vara Kristi representanter på jorden, men som i sina liv beständigt förneka honom, kunna läsa sin egen förkastelsedom i Kristi vittnesbörd om de egenrättfärdige judarna. Frälsaren förde sannigens ljus till världen; men hans råd hava alltid blivit förkastade och hans nåd försmådd av dem, som hava låtit egenkärlek, girighet och världsliga ära taga hjärtats tempel i besittning. rätt

(10)Jerusalems synd bestod däri, att folket förkastade den nåd och de varningar, som den gången förkunnades för dem. Likasom en kärleksfull fader förbarmar sig över en älskad, men villfarande och olydig son, likaså förbarmade Jesus sig över Jerusalem: han hade sänt profeter och viste män, som hade givit dem råd, förmanat och varnat dem för de straffdomar, som hotade dem, om de försummade att omvända sig. Offrens blod hade flutit oupphörligt i århundraden såsom förebilder till Guds Sons stora försoning – han, som skulle offras för människornas frälsning. Men änskönt så många djur uppoffrades, kunde de likväl inte träda i stället för en uppriktig bedrövelse över synden och lydnad för Gud. Ett sönderkrossad hjärta och en ångerfull anda har mycket större värde inför Gud än en hel mängd offer utan sann omvändelse. rätt

(10)Jerusalems barn hade inte använd de välsignelser, som Gud hade erbjudit dem. De hade förkastat profeternas varningar och slagit i hjel Guds helige tjänare. Men det slägte, vilkets dom Jesus förkunnade, var inte ansvarigt för sina fäders synder, utan endast för så vida de hade följt deras onda handlingar och sålunde gjort sig delaktiga i hämndlystnaden och hatet av dem, som förföljde Guds sändebud i forntiden. Det, som bragte en fördömelse över denna släkt, vilket blodet av oxar och kalvar inte kunde avtvå, var, att de försmådde Guds varningar och förkastade den nåd, som erbjöds dem. De var stolte, egenrättfärdiga och självrådiga och hade sålund avsöndrat sig mera och mera från Gud, till dess de blivit satans lydiga undersåtar. Det judiska folket hade under århundraden smidt de kedjor, som detta släkte påtogo sig. rätt

(10)Kristi tårar vittnade om hans smärta, i det han såg, hur folket självt förde oundviklig ödeläggelse över sig. Han skulle med glädje hava borttagit det träldomsok, som en hednisk nation hade lagt på dem; men medan fariséerna bittert klagade över sin förödmjukelse och förtryck, nekade de hårdnackad att emottaga den enda hjälp, som kunde rädda dem från fångenskapen och göra dem till ett fritt och lyckligt folk. Under tre år hade Frälsarens röst blivit hörd med inbjudning till alla dem, som arbetade och var betungade. De kunde komma till honom och erhålla vederkvintelse. Han önskade att utbreda överallt, var han kom. Men i stället för att återgälda Kristi kärlek, sköto de honom ifrån sig och var nu färdiga med att besegla sin egen dom genom att överlämna honom åt döden. rätt

(11)Det jordiska Jerusalem är en sinnebild av de fleste, som kalla sig för kristne i vår tid. Frälsaren har meddelat oss sina välsignelser, i det att han gav sitt liv till ett evigt offer. Nu är vår dag för välsignelser och nåd. Under varje tidsålder hava människorna haft sin nådedag full av ljus och välsignelser, en prövningstid, under vilken de kunnat bliva förlikta med Gud; men denna nåd är begränsad. Nåden förmanar människorna under många år, och de förakta och förkasta den; men det kommer en tid, då nåden för sista gången varnar dem. Den vänligt inbjudande rösten förmanar inte längre syndare, och dess varningar och tillrättavisningar upphöra. rätt

(11)Denna dag hade nu kommit för Jerusalem. Från oljebergets topp ställer Jesus sina sista varningar till Guds utvalda folk med en röst, avbruten av suckar och tårar, som han inte längre kunde tillbakahålla: ”O, att ock du visste, och det i denna din dag, vad din frid tillhörer.” (Luk. 19: 42) Ännu fans litet kvar av den dag, på vilken Jerusalem kunde erkänna och ångra sin olyckliga felsteg och vända sig till Kristus. Medan solen i väster hastade mot sin nedgång och ännu strålade på himmelen, var det tid för Jerusalem till att bliva frälst. Nådens ängel hade länge bedt gott för den obotfärdiga staden; men nu var nåden färdig att stiga ned från den gyllne tronen, medan rättfärdighetens oåterkalleliga ord uttalades: ”Men nu är det fördolt för dina ögon.” rätt

(12)De ord, som Kristus talade på oljeberget, angå också vår tid. Han grät över de obotfärdige. Han har givit oss mycket ljus, såsom han gav judarna. Vår Frälsares innerliga kärlek har bragt tillrättavisningar, förmaningar och varningar till oss. Likasom templets förgård vanhelgades genom syndig handel på Kristi tid, likaså har hjärtats tempel blivit besmittad av egenkärlek, världskärlek, ondska, missunsamhet och oheliga lidelser. Frälsaren sänder ett budskap för att varna syndaren för fara och uppväcka hans hjärta till ånger; men det emottages ofta såsom ett tomt prat. Många av dem, som utgiva sig för att vara gudfruktiga, är lika litet helgade av Guds Ande nu dag, som fariséerna var på Kristi tid. Sanningens ljus förkastas av tusenden, emedan det medförer kors. Det är inte överensstämmande med deras handlingar eller med deras hjärtans naturliga böjelser. rätt

(12)Guds profeter blev inte väl emottagna av det avfälliga Israel, emedan de uppenbarade folkets synder. Akab betraktade Elias som en fiende, emedan profeten troget uppenbarade konungens hemliga synder. På samma sätt måste också Kristi tjänare på vår tid lida förakt och en dålig behandling, emedan de tillrättavisa folket för synd. Bibelns sannig och kristlig religion måste kämpa mot en stark ström av moralisk fördärv. rätt

(12)Det är till och med mera fordom bland människorna nu, än det var på Kristi tid. Människor, pådrivna av satan, uppväcka tvivel angående Guds ords sanning och söka att göra sitt eget förnuft gällande. De välja mörker hellre än ljus och sätta därigenom sig själva i fara; t det är inte Guds avsikt att avlägsna varje invändning, som det köttsliga hjärtat kan anföra emot hans sanning. Guds ords hemligheter bliva alltid en förargelse för dem, som neka att anamma ljusets dyrbara strålar, vilket skall upplysa deras mörker. Gudomlig kärlek grät över människor, skapade i Guds skepelse, som inte ville anamma hans kärlek eller mottaga intryck av hans gudomliga avbild. rätt

(13)Kristus överskådade världen genom alla tider från oljebergets topp, och hans ord är användbara på en var, som förkastar hans gudomliga nåds varningar. Du, som föraktar hans kärlek, som talar till dig i dag: ”O, att ock du visste, och det i denne din dag, vad din frid tillhörer!” Syndarens straff skall stå i förhållande till det ljus, han har erhållit. rätt

(13)Den mest ansvarsfulla tiden för judarna var, då Kristus ibland dem. Men till och lärjungarna satte inte ett rätt värde på Guds Sons närvaro, tills han borttogs från dem och uppfor till himmelen. Frälsaren var inte villig till att upphäva sin förbindelse med det judiska folket. Han hade haft undseende med deras obotfärdighet och motsträvighet i många år. Han hade i flera århundraden vakat över dem med samma oegennyttiga omsorg, som en moder har för sitt älskade barn. Han hade tillbakahållit Guds vrede från Jerusalem; men nu uppfyllde Israel sin syndabägare, i det att de förföljde Guds Son, och Guds vrede kom över dem. Med obeskrivlig smärte betraktar Jesus staden och templet, som han hade älskat. ”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem, som är sända till dig, hur ofta har jag ej velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar, och Ni hava inte velat.” (Matt. 23: 27) rätt

(14)Om Judarna ville hava vänt sig från sitt hyckleri och sin otro så mycket, att de kunde hava skådat i sin Jesu medlidsamma, älskande hjärtas djup, så kunde de aldrig hava korsfästat härlighetens Herre. Men de var förstockade och egenrättfärdiga; och då prästerna och rådsherrarna hörde, hur mängden högljud framförde det profetiska vittnesbördet till svar på deras spörsmål: ”Vem är denne?” så mottogo vittnesbörd i Skriften, som visade framåt till Jesus som Messias, och som lärjungarna anförde, överbevisade dem inte; utan de blev så förvånade och förbittrade, att de inte kunde uttrycka sin vrede med ord. Just som de hemligen och illistigt lägga sina planer för att slå Jesus i hjel, se, då bliver den ringa galileern plötsligen beklädd med en ära, som han aldrig förut hade gjort anspråk på, och mottager en hyllning, som han tillförne hade undandragit sig från. rätt

(14)Templets rådsherrar är stumma av förvåning. Hvar var nu prästernas och rådsherraranas makt över folket; som de hade skrutit av? De hade förkunnat, att var och en, som erkände, att Jesus var Kristus, skulle utkastas ur synagogan och mista de välsignelser, som folket där åtnjöt. Men nu ropade den hänryckta mängden högt hosianna till Davids Son och anförde de namn, som profeterna hade givit honom. Prästerna och rådsherrarna kunde lika gärna försöka att vända solens strålar bort från jorden som att bortvända de härliga strålarna utav Rättfärdighetens Sol från världen. Trots allt motstånd erkänner folket Kristi rike. rätt

(14)Då prästerna och rådsherrarna återvunno sin fattning, knorrade de bland sig själva: ”Ni sen, att Ni alls intet kunnen rätta; se, hela världen löper efter honom.” (Joh. 12:19) Men de avskakade snart de förlamande verkningarna av det underbara företeende, som de hade bevittnat, och försökte att skrämma skaran med hotelser om att anklaga den inför överheten för uppror. Andra förenade sig med dem och anklagade Frälsaren för, att han gjorde sig till konung i trots av den romerska makten. Ananias, prästen, påstod, att han var i begrepp att intaga templet och förklara sig för konung i i Jerusalem. rätt

(15)Men Jesu lugna röst bragte den larmande skaran till tystnad ett ögonblick, i det han förkunnade, att hans rike inte var av denna världen, att han inte hade kommit för att upprätta en jordisk regering, att han snart skulle uppstiga till Fadern, och att hans anklagare inte skulle se honom mera, tills han kom igen i härlighet, och då, när det var för sent för dem att erhålla frälsning, skulle de erkänna honom såsom Guds Son, sägande: ”Välsignad vare han, som kommer en konung i Herrens namn!” rätt

(15)Jesus uttalade dessa orden med bedrövelse och med en besynnerlig kraft. De romerske hövitsmännen blev tystade och kunde inte göra något. Änskönt deras hjärtan var främmande för Guds inflytelse, rördes de likväl på ett sätt, som de aldrig förr hade känt; och en plötslig tystnad kom över folket. Han, som kunde befalla över elementerna, vilkens röst hade stillat djupets upprörde böljor, kunde också undertrycka den upphetsning och fruktan, som yttrade sig hos dessa män, vilkan inte hade förkastat ljuset eller förhärdat sina hjärtan emot honom. De romerske ämbetsmännen sågo, att kärlek, barmhärtighet och lugn värdighet lyste ur Jesu saktmodiga, allvarliga ansikte, och de blev rörda av en medkänsla, som de inte kunde förstå. Här var en man framför dem med till ringa yttre, men med en gudomlig hållning. De kände en större böjelse för att hembära honom hyllning än att fängsla honom for uppror. De lade märke till, att prästerna och rådsherrarna var de ende, som var förbittrade, och som åstadkommo förvirring. De vände sig därför mot dem och beskylde dem för, att de var orsak till hela förvirringen. Prästerna och fariséerna, som sålunda blev förhindrade i utförandet av sina planer, vände sig till folket med sin klagan och stredo fins emellan under mycket väsen och stor dispyt. Det fans olika meningar bland prästerna angående Jesus. Ananias anklagade honom häftigt för att vara en bedragare. Kaifas hade offentligen erkänt honom såsom en profet, men ansåg, att hans död var nödvändig, så att profetian kunde uppfyllas. Dessa två ledare samlade ettparti till var sin mening. Flertalet av folket höll med Jesus och förklarade, att ingen människa kunde utföra de gärningar, som han hade gjort. rätt

(15)Medan de sålunda höll på att strida med förbittring, avlägsnade Jesus sig, han, som var föremål för all denna strid. Han gick obemärkt till templet och såg sig omkring med en bedrövad blick. Allt var lugnt där; ty det, som hade förefallit på Oljeberget, hade dragit allt folket bort från templet. Efter att Jesus en kort tid med en allvarlig blick hade betraktat templet, avlägsnade han sig med sina läringar och gick till Betania, och då folket ville hava satt honom på tronen såsom konung i Jerusalem, kunde de ingenstädes finna honom. rätt

(16)Jesus tillbragte hela natten i bön, och om morgonen, då han återvände från Betania, gick han förbi en trädgård med fikonträd. Han var hungrig, ”och då han långt ifrån fick se detta fikonträd, som hade löv, gick han dit, om han tilläventyrs skulle finna något därpå, och när han kom fram till det, fann han intet annat än löv, ty det var inte fikonens tid. Och han svarade och sade till det: Aldrig mer äta någon frukt av dig. Och hans lärjungar hörde det.” (Mark. 11: 13, 14) rätt

(17)Det var inte tiden för mogna fikon utan på vissa trakter, och om Oljeberget, som låg så högt, kunde man med rätta säga: ”Det var inte fikonens tid.” Fikonträdet frambringar fruktar, innan bladen utspricka. Det följer därför av sig själv, att man på ett träd, som är fullt av blad, väntar att finna mogen frukt. Det träd, som Jesus såg, var ett skönt träd att beskåda; men då han undersökte grenarna fann han, att dess utseende var bedrägligt; ty det bar ingenting annat än blad. För att giva sina lärjungar en lärdom, som de aldrig skulle glömma, använde han fikonträdet såsom en sinnebild och framställde en gudomlig sanning genom det. rätt

(17)Judarna hade blivit utmärkta framför alla andra nationer och föregåvo sig stå i innerlig förening med himmelens Gud. Han hade varit dem mycket bevågen, och de påstodo, att de var frommare än något annat folk, medan de i verkligheten var mera syndiga och fördärvade av kärlek till världen och girighet. De skröto av sin godhet och kunskap, medan de var fulla av skrymteri och grymhet och var okunniga om Guds fordringar. De var lika det ofruktbara fikonträdet, vilket utbredde sina grenar, hade ett fruktbart utseende och var skönt för ögat att betrakta, men på vilket Jesus ej fann något annat än blad. rätt

(17)Judarnes religion med deras sköna tempel, heliga altare, storartade offer, präktigt utstyrda präster och intrycksfulla ceremonier var inte något annat än en ytlig beträckning, varunder stolthet, förtryck och ogudaktighet herskade. Der fanns en hel mängd sköna blad, men trädet var ingen god frukt. Följande morgon, då de gick förbi den samma fruktträdgården, sågo lärjungarna, att fikonträdet, som Jesus hade förbannat, var vissnad från roten till toppen. Jesus framställde för sina lärjungar judarnas sanna tillstånd genom denna slående bild av det ofruktbara fikonträdet, och likasom trädet vissnade under Frälsarens förbannelse och stod torrt utan fast i rötterna, likaså skulle alla skrymtare bliva nedstörtade. rätt

(18)De andra träden i trädgården hade heller ingen frukt; men det fans inga blad på deras grenar, därför uppväckte de inga förväntningar och frambragte heller ingen missräkning. Dessa bladlösa träd föreställa hedningarna, som inte berömma sig av någon utomordentlig fromhet. Å dem är Skriftens ord användbara, att ”det var inte fikkonens tid.” Men under det judarna framställde sig med ett stort självförtroende såsom ypperligare än alla andre, kände hendingarna till en del sin brist och svaghet och längtade efter en bättre dag, ett klarare och mera pålitligt ljus, som kunde vägleda dem. rätt

(18)Det judisk folket var utvärtes religiöst och berömde sig av sitt heliga tempel, prästernas prakt och de högtidliga ceremonierna vid morgon- och aftontjänsten, sina härliga synagogor och många offer. Här fanns en mängd blad, ljusa och sköna, som dolde skrymteri, ondska och förtryck, vilka låg obemärkta under allt detta fåfängliga sken. Judarna välsignades med Kristi närvaro, då han uppenbarade sig i köttet. Denna stora välsignelse, som Gud skänkte dem, borde hava uppväckt tacksam erkänsla hos dem; men i blind fördom förkastade de den nåd, som Jesus tillbjöd dem. Hans kärlek bestods på dem till ingen nytta, och de fästade inte något avseende vid hans märkvärdiga gärningar. När han närmade sig, flydde sorgen sjukdom och vanskaplighet botades; orättfärdighet och förtryck veko undan med blygsel för hans tillrättavisning, medan döden och graven ödmjukade sig i hans närvaro och åtlydde hans bud. Men Guds utvalda folk förkastade honom och hans mäktiga gärningar med förakt. Himmelens Majestät kom till sina egne, och hans egne anammade honom inte. rätt

(19)Den dom, som uttalades över det ofruktbara fikonträdet, är inte bara en sinnebild av den dom, som kom över judarna, utan den är också användbar på dem, som bekänna Kristus på vår tid, vilkas religion har övergått till en tom form, och som hava blivit egenkära, skrytsamma och skrymtaktiga. Många, som göra anspråk på fromhet, stå inför världen likasom det ofruktbara fikonträdet och visa sig med många präktiga blad medan de är helt och hållet utan frukt. De bruka gudsdyrkans yttre form, men åsidosätta omvändelse och tro. Då Jesus förbannade fikonträdet, visade han, hur föraktigt skrymteri och ett tomt sken är i hans ögon. Han är ständigt barmhertig mot en var sant botfärdig själ och alltid färdig att emottaga dem och bota dess sjukdomar. Sålunda visade han, att en uppenbar syndare är i en bättre ställning inför Gud än en kristen, som inte frambringar någon frukt till hans ära. rätt

(19)Viktiga händelser samlade sig omkring Kristi tjänst, då den nalkades sin fulländning. Hans triumferande inridande i Jerusalem, det vanhelgade templets rening och det ofruktbara fikonträdets förbannelse pekade allasammans framåt till Jerusalems dom. Jesu tårar på berget mitt under mängdens glädjeyttringar och hosiannarop, då han överskådade den stad, som var föremål för hans kärlek och omsorg, var den sista varnig, som Jesus i kärlek och barmhärtighet gav dem, men som de förkastade. rätt

nästa kapitel