Golgata.

(148)De bortförde Jesus hastigt under högra segerrop. Men deras larm upphörde en kort tid, då de passerade ett avlägset ställe och sågo, att Judas, som hade förrådt Jesus, låg död vid foten av ett torrt träd. Det var en skräckinjagande syn. Tyngden av hans kropp hade avslitit repet, med vilket han hängde sig i trädet, och då han föll, blev hans kropp rysligt sönderslagen, och hundarna höllo nu på med att äta den. Man gav genast befallning om att begrava de sönderslita kvarlevorna. Men det var mindre väsen och hån nu, då skaran drog vidare, och månget blekt ansikte utvisade, att fruktan fyllde hjärtat. Vedergällningen trycktes allaredan hemsöka dem, som voro skyldiga i Jesu blod. rätt

(127)Vid denna tid hade ryktet om Jesu dödsdom utbredt sig över hela Jerusalem och bragt förfäran och smärta till många tusen hjärtan. Men detta uppväckte en stor skadeglädje hos många, som hade blivit tillrättavisade av Frälsaren. Prästerna hade förbundit sig genom ett löfte, att de icke skulle skada någon av Jesu lärjungar, som han lämnades i deras händer. Alla folkklasser församlade sig att betrakta det grymma skådespelet, och Jerusalem blev nästan tomt. Nekodemus och Josef av Arimetea hade icke blivit kallade till rådet, och de hade sålunda icke bifallit till Jesu död med sina röster. De voro närvarande vid korsfästelsen, men voro oförmögna till att förmildra eller förändra den förskräckliga domen. rätt

(149)Lärjungarna och de troende från det omgivande landet förenade sig med skaran, som följde Jesus till Golgata. Jesu moder var också der, stödd av Johannes, den älskade lärjungen. Hennes hjärta fylldes av en obeskrivlig smärta; hon så väl som lärjungarna hoppades likväl, att det sorgliga uppenbara sig för sina fiender såsom Guds Son. Men hennes modershjärta sjönk åter, då hon erinrade sig Jesu ord, i vilka han korteligen hänvisade till de händelser, som försiggingo på denne dag. rätt

(149)Jesus hade knappast gått förbi Pilatus’ hus, förr ån det kors, som hade blivit tillredt för Barabbas, blev utburet och lagt på hans sönderslagna och blödande skuldror. Kors lades även på de två ogärningsmännen, som skulle undergå döden på samma gång som Kristus. Frälsaren hade endast burit sin börda några få steg, då han utmattad föll till jorden till följd av sina stora smärtor och sin blodförlust. Då Kristus sjönk under korsets tunga börda, längtade hans moder innerligt efter att få upplysta det sårade huvudet och bada den panna, som en gång hade vilat vid hennes bröst; men även detta sorgliga privilegium förnekades henne. rätt

(150)Då Jesus återfick sin sans, lades korset för andra gången på hans skuldror, och man tvingade honom att gå vidare. Han gick vacklande några få steg och bar sin tunga börda, men föll därpå såsom död till jorden. Man sade först, att han var död; men han hämtade sig slutligen igen. Prästerna och rådsherrarna kände icke någon medlidsamhet för sitt lidande offer, men de sågo att det var omöjligt för honom att bära korset något längre. De visste icke, var de skulle finna någon, som ville nedlåta sig till att bära korset till avrättningsplatsen. Judarna kunde icke göra det, emedan de därigenom skulle blivs besmittade och hindrade från att hålla den instundande påsken. rätt

(150)Medan de övervägde, vad de skulle göra, kom Simon från Cyrene gående emot dem. Han blev genast gripen på prästernas anstiftan och tvingad till att bära Kristi kors. Simons söner voro Jesu lärjungar, men han själv hade aldrig förenat sig med honom. Denna händelse var till gagn för honom. rätt

(151)Korset, som han tvingades att bära, blev ett medel till hans omvändelse. Hans sympati för Jesus uppväcktes, och de händelser, som ägde rum på Golgata, så väl som de ord, Jesus yttrade, utverkade, att han erkände honom för att vara guds Son. Simon var alltid efteråt tacksam till Gud för den visa ledning, som förde honom i en ställning, varest han själv kunde erhålla ett vittnesbörd på, att Jesus var världens Förlossare. rätt

(151)Då det såg ut, som om Jesus låg döende under korsets börda, var det många kvinnor, som rördes av medkänsla för hans lidanden och utbrusto i sorgsna klagorop, änskönt de icke trodde på Kristus. Då Jesus återvann medvetandet, så han på dem med mildhet. Han visste, att de icke beklagade honom, emedan han var en av Guds utsänd lärare, utan av vanliga, mänskliga bevekelsegrunder. Han såg på de gråtande kvinnorna och sade: ”Ni Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn.” (Luk. 23: 28.) rätt

(152)Jesus föraktade icke deras tårar; men den sympati, som de visade, uppväckte en ännu djupare medkänsla i hans eget bröst. Han glömde sin egen sorg, då han tänkte på Jerusalems kommande öde. Endast en kort tid förut hade folket utropat: ”Hans blod komme över oss och våra barn.” Hur blindt de hade nedkallat den dom över sig, som de snart skulle få erfara! Många av just dessa kvinnor, som gräto över Jesus, skulle tillika med sina barn omkomma vid Jerusalems belägring. rätt

(152)Jesus hänvisade icke allenast till Jerusalems förstöring, utan också till världens ände: ”Då skola de begynna säga till bergen: fallen över ss, och till kullarna: skylen oss. Ty om de göra detta med de friska trädet, vad skall då ske med det torra?” (vers. 30, 31) Den oskyldige representerades genom det friska trädet. Om Gud tillät, att hans vrede över världens synder föll på Förlossaren, då han lät honom lida döden genom korsfästelse, vad kunde man då vänta, att de ogudaktige och otrogne, som hade föraktat Guds nåd, vilken försäkrades dem genom hans Sons död, skulle bliva utsatta för? Från Jerusalems förstöring leddes Jesu tankar till den stora dom, då alla de ogudaktige skola utstå straffet för sina synder, då Människosonen skall återkomma, icke åtföljd av en mördareskara, utan av mäktiga änglahärar. rätt

(153)Ett stor mängd folk åtföljde Frälsaren till Golgata. Många bespottade och förhånade honom; men några gräto och berömde honom. De som hade blivit återställda till hälsan från olika sjukdomar och uppväckt från de döde, förkunnade hans märkvärdiga gärningar med hög röst och önskade att veta, vad Jesus hade gjort, varför han skulle behandlas som en förbrytare. rätt

(153)Endast några dagar förut hade de åtföljt honom under högljudda hosiannarop och svingat palmkvistar, i det han red in i Jerusalem såsom en segerherre. Men många av dem, som den gången hade deltagit i jublet till hans ära, instämde nu i ropet. ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!” Då Kristus intågade i Jerusalem, stego lärjungarnas förväntningar till det högsta; de hade hållit sig tätt intill sin Mästare och kände, att de voro högt ärade, emedan de hade samfund med honom. Nu följde de honom i hans förnedring på avstånd; de uppfylldes med en obeskrivlig sorg över sina felslagna förhoppningar. Huru noga Jesu ord uppfylldes: ”Ni denna natt skolen Ni alla taga anstöt av mig, ty det är skrivit: Jag skalls slå herden, och fören i hjorden skola varda förskingrade.” Men lärjungarna hyste ännu ett svagt hopp om, att deras Mästare skulle visa sin makt i det sista ögonblicket och rädda sig ur sina fienders händer. rätt

(154)Då de kommo till avrättsplatsen, blevo de, som voro dömda till döden, fastbundna till sina kors. Medan de två rövarna kämpade emot dem, som sökte att utsträcka dem på korsen, gjorde Jesus icke något motstånd. Jesu moder beskådade detta med smärtsamma känslor och hoppades, att han skulle göra ett underverk för att rädda sig själv. Den som hade återställt de döde till livet, skulle visserligen icke tillåta, att han själv blev korsfäst. Vilken själsångest denna kvinna måste hava utstått, då honn åskådade sin son skam och lidanden och likväl kände sig oförmögen att kunna komma honom till hjälp i hans smärtor! Bitter sorg och missräknig fyllde hennes hjärta. Måste honom uppgiva sin tro på, att han är den rätte Messias? Skulle Guds Som tillåta, att man dödade honom på ett sådant grymt sätt? Hon såg, huru hans händer utsträcktes på korset, de älskade händer, som alltid hade utdelat välsignelser och så ofta varit utsträckta för att bota de lidande. Man brakta nu hammare och spikar; men då spikarna drevos genom hans ömma händer och fästades i korset, buru de bedrövade lärjungarna Kristi moder, som fallit i vanmakt, bort från det grymma skådespelet. rätt

(154)Icke den minsta klagan hördes från Jesus. Hans ansikte förblev blekt och lugnt; men stora svettroppar stodo på hans panna. Det fans ingen vänlig hand att torka dödssvetten av hans ansikte; ej heller tilltalades han med några sympatiserande ord eller hörde några vittnesbörd om oföränderlig trohet, som kunde uppmuntra hans hjärta. Han trampade vinpressen allena, och av folket var ingen med honom. Medan soldaterna utförde sin grymma gärning, och Jesus utstod den största smärta, bad han för sina fiender. ”Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra!” (Luk. 23: 34) Hans tankar vände sig från hans egna lidanden till hans förföljares förbrytelse och det förskräckliga men likväl rättavisa straff, som skulle påläggas dem, Han beklagade dem i deras ovetenhet och synd. Han förbannade icke soldaterna, som behandlade honom så rått; ej heller nedkallade han någon hämnd över prästerna och rådsherrarna, som voro orsaken till allt hans lidande, och som nu stodo och gladde sig över, att de kunde utföra sin avsikt. Utan hans uppsänder en bön om, att det skulle förlåtas dem; ”ty de veta icke, vad de göra.” rätt

(155)Hade de vetat, att de överlämnade den, som hade kommit för att frälsa det fallna släktet från ett evigt fördärv, till så svår plågor, så skulle de hava gripits av förskräckelse och samvetskval. Men deras okunnighet kunde icke försona deras synd; ty de hade haft tillfälle till att känna och anamma Jesus såsom sin Frälsare. De förkastade all överbevisning och syndade, icke allenast emot himmelen, då de korsfäste härlighetens Herre, utan mot alla mänskliga känslor, i det de lät en oskyldig man genomgå den mest bittra död. Men Jesus erhöll därigenom rättighet till att bliva människornas Förespråkare hos Fadern. Kristi bön för sina fiender omfattar hela världen, och var syndare, som lever på jorden, så länge den vara, är innefattad däruti. rätt

(155)Sedan Jesus hade blivit fastspikad vid korset, upplyftes det av flera kraftige män och nedsattes med stor hastighet på den plats, man beredt för det, vilket förorsakade Guds Son den mest olidliga smärta. Pilatus skrev därefter en överskrift på tre olika språk och satte den på korset över Kristi huvud: ”Denne är judarnas Konung.” (Luk. 23: 38) Judarna förbittrades över, att denna överskrift fattas så i ögonen fallande på korset. På Pilatus’ gård hade de utropat: Korsfäst honom. Vi hava ingen konung förutan kejsaren. De förklarade, att den, som ville hava en annan konung än kejsaren var en förrädare. Men de hade skadat sig själva, då de frånsade sig all önskan om att hava en konung av sin egen nation. I denna överskrift uttalade Pilatus de känslor, som de hade uttryckt. Han förklarade i verkligheten, och var och en förstod det, att judarna erkände, att på grund av deras lydnad för den romerska makten skulle var person, som sökte att bliva konung över judarna, dömas till döde, hur oskyldig han än var i andra avseenden. Ingen annan förbrytelse var omtalad i överskriften. Den vittnade endast om, att Jesus var judarnas konung. rätt

(156)Judarna sågo detta och bådo Pilatus om att förändra överskriften. Översteprästerna sade till honom: ”Skriv icke Judarnas konung, utan denne har sagt: Jag är judarnas konung.” Men Pilatus, som var förargad på sig själv, emedan han hade visat sig så svag, och som i hjärtat föraktade de listige och avundsjuke prästerna och rådsherrarna, svarade kallt. ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.” (Joh. 19: 21,22) rätt

(156)Ett förskräckligt uppträde visade sig nu. Prästerna, rådsherrarna och de skriftlärde förglömde nu sitt heliga ämbetes värdighet och instämde med pöbelhopen uti att bespotta och förhåna Guds Son, som höll på att dö. De sade: ”Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.” (Luk. 23: 73) Och några sade bespottande till varandra: ”Andra har han hjulpit; sig själv kan han icke hjälpa. Är han Israels konung, så stige han nu ned från korset, och vi skola tro honom. Han har förtröstat på Gud; han fräste honom nu, om han har lust till honom; ty han har sagt: Jag är Guds Son.” (Matt. 27: 42, 43.) ”Och de om gingo förbi, hädade honom, riste sina huvud och sade: Tvi dig, som bryter ned templet och bygger upp det på tre dagar! Hjälp dig själv och stig ned från korset!” (Matt. 27: 42, 43.) rätt

(157)Dessa personer som utgåvo sig för att vara profetiornas uttolkare, upprepade själva de ord, som skrifterna hade förutsagt, att de skulle yttra vid detta tillfälle; Men i sin blindhet märkte de icke, att de uppfyllde profetiorna. Templets rådsherrar, de förhärdade soldaterna, de ogudaktige rövaren på korset och de låge och grymme bland folkhopen deltogo alla med varandra uti att förhåna Kristus. Rövarna, som voro korsfäste tillsammans med Kristus, ledo kroppsliga smärtor så väl som han; men den ene blev blott förhärdad och mera trotsig och rasande av sin smärta. Han upprepade prästernas begabberi och förhånade Jesus, sägande: ”Är du Kristus, så hjälp dig själv och oss!” (Joh. 19: 21, 22) Den andra rövaren var icke en förhärdad förbrytare; hans karakter var väl fördärvad genom umgänge med dåliga människor, men hans förbrytelse var icke så stor som många av dem vilka stodo vid korset och förhånade Frälsaren. rätt

(157)Såsom de andra judarna hade han trott, att Messias snart skulle komma. Han hade hört Jesus och varit överbevisad av hans lära; men genom prästernas och rådsherrarnas inflytande hade han sökt att undertrycka sin övertygelse genom att överlämna sig åt nöjen och förströelser. Fördärvande sällskapsbörder hade fört honom längre och längre i ogudaktighet, tills han slutligen greps såsom en uppenbar förbrytare och dämdes till döden. På denna dag hade han varit tillsammans med Jesus under förhöret i domstalen och på vägen till Golgata. Han hade hört, hur Pilatus förklarade, att han var ett rättfärdig människa. Han hade lagt märke till hans gudomliga uppförande, och huru hans förlät och beklagade sina bödlar. I sitt hjärta erkände han, att Jesus var Guds Son. rätt

(158)Då han hörde sin medfånges begabbade ord, betraffade han honom och sade: ”Fruktar du icke ens Gud, då du är under samma dom? Och oss sker rätt, ty vi lida det våra gärningar äro varda, men denne har intet ondt gjort.” (Luk. 23: 40, 41) Då han vände sig till Kristus, kom himmelsk ljus in i hans hjärta. Han såg, att Kristus, som hängde misshandlad och föraktad på korset, var hans Förlossare, hans enda hopp, och han vände sig till honom med ödmjuk tro och sade: ”Herre, kom i håg mig, då du kommer i dit rike!” Och Jesus varade honom: ”Sannerligen säger jag dig i dag: dus kall vara med mig i paradiset.” (vers. 42, 43) (Genom att sätta kolon efter ordet ”i dag,” i stället för ordet ”dig,” såsom det allmänhet står, ser man bättre detta skriftställes rätta betydelse.) rätt

(158)Kristus lovade icke rövaren, att han skulle gå med honom till paradiset den samma dag, de blevo korsfästade; ty han uppfor icke till sin Fader förr än tre dagar senare. Se Joh 20: 17. Utan han sade till honom: ”Sannerligen säger jag dig i dag” – och sökte därigenom inpregla i hans sinne, att på den dagen, då han sålunda förföljdes och föraktades, hade han makt till att frälsa syndare. Han var människornas Förespråkare hos Fadern och hade den samma makt, som då han botade de sjuke och uppväckte de döde till liv. Gud hade givit honom rättighet till att även på denna dag lova den ågnerfulle, troende rövaren: du skall vara med mig i paradiset. rätt

(159)Rövaren på korset kände sin själ den tröst och fred, som kom av, att Gud antog honom, änskönt han led kroppsliga smärtor. Frälsaren, upphöjd på korset under smärta och förakt, föraktad av prästerna och de äldste, söktes av en syndig, döende själ med en tro, som ser världens Förlossare i honom, vilken är korsfäst såsom en förbrytare. I denna avsikt, lämnade Guds Son himmelen, nämligen att frälsa förtappade syndare. Medan prästerna och rådsherrarna på grund av sin egenrättfärdighet föraktade honom och icke kunde se hans gudomliga karakter, uppenbarade han sig själv för den ångerfulle rövaren såsom syndares vän och Frälsare. Därigenom visar han, att den ogudaktigaste syndare kan finna förlåtelse och frälsning genom Kristi blods förtjänster. rätt

(159)Guds Ande upplyste denne förbrytares själ: han omfattade Kristus i tro, och led efter led i den kedja av händelser, som buro vittnesbörd om, att Jesus var Messias, visade sig för honom, till dess den, som led på korset och var under samma dom, som han själv, framstod inför honom såsom Guds Son. Medan de förnämste judarna förneka honom, och till och med hans egna lärjungar tvivla på hans gudomlighet, kallar den arme rövaren, som står på evighetens rand vid slutet av sin prövningstid, Jesus för sin Herre. Många voro beredvillig till att kalla honom Herre, då han gjorde underverk, och även sedan han hade uppstått ur graven; men det var ingen, som kallade honom Herre, då han hängde på korset, förutom den ångerfulle rövaren, som frälstes i den elfte timmen. rätt

(160)Detta var en sann omvändelse under märkvärdiga omständigheter, och den skedde för ett bestämd och särskild ändamål. Den vittnade för alla, som voro närvarande, att Jesus icke var en bedragare, utan att han häfdade sin rene karakter och utförde det verk, som Gud hade givit honom, ända till dess hans liv på jorden kom till ett slut. Under hela Jesu verksamhet hade han aldrig hört mera dyrbara ord än de trons ord, som kommo från den döende rövarens läppar bland skarans hån och begabberi. Men låt ingen försumma de tillfällen, han nu har , och uppskjuta sin omvändelse, förlitande sig på, att rövaren omvändes i den elfte timmen, och att han därför kan omvända sig på dödsbädden. Var gång en syndare förkastar en ljusstråle, kommer han i ett större mörker än förut, tills en eller annan färskräcklig villfarelse fyller hans själ, och han kommer i ett hopplöst tillstånd. Men likväl förekomma tillfällen, var ljuset kommer i den siste stunden, likasom det kom till den arme rövaren, och varest det då anammas med en förståndig tro. Sådana bortfärdiga själar finna nåd hos Gud. rätt

(160)Änglarna betraktade med förvåning Jesu oändliga kärlek; ty under det led de förskräckligaste kval i själ och kropp, tänkte han endast på andra och uppmuntrade den botfärdiga själen till att tro. Medan han uppgav sitt liv i döden, visade han en kärlek för människor, som var starkare än döden. I sin förödmjukelse hade Jesus såsom en profet tilltalat Jerusalems döttrar. Såsom präst och Förespråkare hade han bedt Fadern om att förlåta sina mördares synder. Såsom en älskande Frälsare hade han förlåtit den botfärdige rövarens överträdelse, då han bad honom därom. Många som bevittnade dessa scener på Golgata, blevo efteråt genom den stadfästade i tron på Kristus. rätt

(161)Ormen, som upphöjdes i öknen, föreställer Människosonens upphöjande på korset. Kristus sade till Nikodemus: ”Och likasom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen varda upphöjd, på det att var och en som tror på honom, icke må förgås, utan hava evigt liv.” (Joh. 3: 14, 15) I öknen dogo alla de, som försummade att se på den upphöjde kropparormen; men alla de, som sågo på den, levde. De två rövarna på korset föreställa två människoklasser. Alla hava känt syndens gift, vilket framställes genom de brännande ormarnas bet i öknen. De som se på Jesus Kristus och tro på honom likasom rövaren såg på honom, då han var upphöjd för korset, skola leva evinnerligen; men de som vägra att se på honom och tro på honom, likasom den obotfärdige rövaren nekade att se och tro den korsfäste Förlossaren, skola dö utan hopp. rätt

(161)Jesu fiender väntade nu otåligt på hans död. De inbillade sig, att denna händelse kulle för evigt undertrycka alla rykten om hans gudomliga kraft och hans undervärk. De smickrade sig med, att de icke längre behövde frukta för hans inflytande. De känslolöse soldaterna, som hade fastnaglat Jesu kropp till korset, belade hans kläder emellan sig och stridde om en kjortel, som var vävd utan söm; de beslöto till slut att kasta log om den. Den Heliga Skrift hade noggrant beskrivit denna scen flera hundra år förut, innan den skedde: ”Hundar omgiva mig, de ondes rote omringar mig; mina händer och mina fötter hava de genomborrat.” ”De sista mina kläder emellan sig och kasta lot om min kjortel.” (Ps. 22: 17, 19) rätt

(162)Jesu överskådade folkhopen, som hade församlat sig att beskåda hans död, och vid korsets fot såt han Johannes, som understödde Maria, Kristi moder. Han hade återvändt till de förskräckliga skådespelet, enär hon icke längre kunde vara borta från sin son. Den sista undervisning, Jesus gav, var om sonlig kärlek. Han såg på sin moders bekymmerfulla ansikte och därefter på Johannes och sade till sin moder. ”Kvinna, se din son!” Och till lärjungen sade han: ”Se, din moder!” Johannes förstod gott Jesu ord och den heliga plikt, som han uppdrog åt honom. Han förde strax Kristi moder bort från det skräckinjagande uppträdet på Golgata, och från den stunden förde han såsom en son för henne och tog henne till sitt eget hem. Hur deltagande och kärleksfull Frälsaren var! Under alla sina kroppssmärtor och själskval hade han en öm, eftertänksam omsorg för sin moder, som hade födt honom. Han kunde icke lämna henne penningar, varigenom hennes framtida utkomst kunde betryggas; men han var älskad av Johannes, och han gav sin moder till den älskade lärjungen såsom ett heligt arv. Denna plikt skulle bliva till stor välsignelse för Johannes och beständigt påminna honom om hans älskade Mästare. rätt

(162)Kristi fullkomliga exempel på sonlig kärlek lyser ännu med oförminskad glans genom tidsåldrarnas mörker. Medan han utstod den största smärta, glömde han icke sin moder, utan ombeförjde fullständigt för hennes framtid. Kristi efterföljare böra förstå, att det är en del av deras religion att hava vördnad och förja för sina föräldrar. Intet anförande av andra religiösa plikter såsom ursäkt kan lösgöra en son eller dotter från att uppfylla de plikter, som de äro skyldiga sina föräldrar. rätt

(163)Kristi mission på jorden var nu nästan utförd. Hans tunga var torr, och han sade: ”Jag törstar.” De doppade en svamp i ättika och galla och gav honom att dricka; men då han hade smakat på den, ville han icke dricka något. Livets och härlighetens Herre höll nu på att dö såsom återlösningspriset för människosläktet. Det var en känsla av, att synden bragte Faderns vrede över honom som människans ställföreträdare, vilket gjorde den bägare, som Jesus drack, så bitter och sönderkrossade Guds Sons hjärta. Döden kan icke betraktas såsom en nådens ängel; naturen ryggar tillbaka från tanken på upplösning, som är en följd av synden. rätt

(163)Men det var icke fruktan för döden, som frambragte Jesu obeskrivliga ängslan. Att tro detta vore att sätta honom under martyrerna, vad tro och uthållighet angår; ty många, som hava dött för sin tro, överlämnade sig åt plågor och död, glada över, att de blevo ansedda värdiga att lida för Kristi skull. Kristus var en furste för alla dem, som lida. Men det var icke kroppslig smärta, som fylde honom med förfäran och förtvivlan, utan det var en känsla av syndens onda natur, det var övertygelsen om, att människan hade blivit så förtrolig med synden, att hon icke en gång märkte dess avskyvärdhet, och att den var så djupt ingrodd i människans hjärta, att den med svårighet kunde utrotas. rätt

(164)Emedan Jesus var människans ställföreträdare och borgen, blev synden lagd på honom; han räknades för en överträdare, så att han kunde förlossa dem från lagens förbannelse. Den synd, som varje Adams son och dotter hade begått under alla tider, tryckte på hans hjärta, och Guds vrede och den förskräckliga uppenbarelsen av hans misshag på grund av synden fyllde hans själ med förfäran. Då Gud undandrog sin närvaro från Frälsaren på den stund, då han led den största nöden, genomborrades hans hjärta av en sorg, som människorna aldrig kunna fullt förstå. Var smärta, som Guds Son utstod på korset, de blodsdroppar, som nedflöto från hans huvud, händer och fötter, den stora ängslan, som nedbröt hans kroppskraft, och den utsägliga ångest, som fyllde hans själ, då Fadern dolde sitt ansikte för honom, talar till människan och säger: Det var av kärlek till dig, som Guds Son villigt samtryckte till att bära dessa förskräckliga förbrytelser, för dig utplundrade han dödsriket och öppnade paradisets och det eviga livets portar. Han, som stillade de oroliga böljorna med sitt ord och vandrade på de skumkrönta vågorna, för vilken djälvulen darrade och sjukdom flydde, han, som uppväckte de döde till liv och öppnade de blindes ögon, han uppgav sitt liv på korset såsom det sista offret för människan! Han, som bar synden, utstod överträdelsen rättvisa straff och gjordes till synd för människorna. (2. Kor. 5: 21) rätt

(164)Satan med sina grymma frestelser plågade Jesu hjärta. Synd, som var misshaglig för honom, lades på honom, att han våndades under dess börda. Intet underligt, att hans mandom bävade i denne förskräcklige tima. Med förvåning bevittnade änglarna Guds son s förtvivlade själsångest, som var så mycket större än hans kroppsliga smärta, att h an knappast kände denna. Himmelens härskaror betäckte sina ansikten för den gruvliga synen. rätt

(165)Även den livlösa naturen uttryckte sin sympati för sin förhånade, döende Skapare. Solen nekade att upplysa det förskräckliga skådespelet. Dess klara strålar upplyste jorden vid middagstiden; men plötsligen förekom det, som om de alldeles utfläcktes. Fullkomligt mörker omgav korset och hela trakten såsom ett bårtäcke. Det var ingen solförmörkelse eller annan naturlig orsak till det. Mörkret var så tjockt som vid midnatten, då varken måne eller stjärnor synas. Det tjocka mörkret var en sinnebild av den ängslan och förfäran, som fyllde Guds Sons själ. Han hade känt den i Getsemanes örtagård, då blodsdropparna trängde sig genom hans porer, och döden skulle hava överväldigat honom, om icke en ängel hade blivit sänd från himmeln för att styrka den gudomlige lidande, så att han kunde beträda Golgatas blodbestänkta stig. rätt

(165)Mörkret varade tre hela timmar. Intet öga kunde genomtränga de mörker, som omgav korset, och intet öga kunde intränga det ännu tjockare mörker, som överväldigade Kristi lidande själ. En obeskrivlig rädsla intog alla, som voro samlade omkring korset. Gravens tystnad tycktes vila över Golgata. Folkhopens förbannelser och svärjande förstummades. Män, kvinnor och barn kastade sig med ansiktet mot jorden i den högsta fruktan. Bländande blixtstrålar utbröto då och då ur molnen, men utan att vara ledsagade av tordön, och upplyste korset och den korsfäste Förlossaren. rätt

(166)Prästerna, rådsherrarna och de skriftlärde samt folkskaran tänkte alla, att deras vedergällningstimme hade kommit. Efter en stund viskade den ene till den andre, att Jesus nu skulle stiga ned av korset. Några sökte att finna sin väg tillbaka till staden, medan de slogo sig för sina bröst och jämrade sig av fruktan. rätt

(166)Vid den nionde timmen höjde det förskräckliga mörkret sig från folket, men insvepte ännu Frälsaren såsom ett kläde De vreda blixtarna tycktes vara utslungande emot honom, i det han hängde på korset. Då ”ropade Jesus med hög röst och sade: ”Eli, Eli, lama sabaktani? vilket betyder: min Gud, min Gud, varföre har du övergivit mig?” (Mark. 15: 34.) Då det yttre mörkret samlade sig omkring Kristus, hördes många röster utropa: Guds hämnd har kommit över honom! Herren utslungar sin grymma vrede över honom, emedan han påstod, att han var Guds Son! Då frälsarens förtvivlade rop hördes, blevo många av dem, som trodde på honom, intagna av förskräckelse, hoppet lämnade dem; hade Gud lämnat Jesus, vad skulle det då bliva av hans efterföljare och den lära, de hade omfattat med kärlek? rätt

(167)Mörkret höjde sig nu från Kristi betryckta själ, och i det h an upplivades, så att han kunde förnimma lekamlig smärta, sade han: ”Jag törstar!” (Joh. 19: 28) Här hade nu hans förföljare ett sista tillfälle att visa honom sympati och lindra hans smärtor; men då mörkret försvann blevo de också mindre rädda, och de begynte åter att hysa fruktan för, att Jesus ännu kunde undkomma dem. ”Och en lopp och fyllde ensvamp med ättika och satte den på ett rör och gav honom att dricka, sägande: Håll, låtom oss se, om Elias kommer för att taga honom ned.” (Mark. 15: 36) rätt

(167)Kristus uppmuntrades icke av fröjd och glädje, då han uppgav sitt dyrbara liv; utan ett tryckande mörker härskade omkring honom. Der hängde Guds rena Lam på korset, hans kropp var sönderriven av sår och slag; de dyrbara händer, som alltid hade varit beredda till att hjälpa de modfällde och lidande voro utsträckta och grymt genomborrade på korset; de tåliga fötter, som hade vandrat månget långt mil, medan han utdelade välsignelser och lärde människorna vägen till salighet, voro blåslagna och fastspikade vid korset; en törnekrona sårade hans konungsliga huvud, och de bleka och darrande läppar, som alltid hade varit färdiga att bevara lidande människors böner, uttalade dessa sorgsna ord. ”Min Gud, min Gud, varföre har du övergivit mig!” rätt

(168)Folket väntade under tystnad på, att detta förskräckliga skådespel skulle få en ända. Solen skinner åter fram, men Kristus är omgiven av mörker. Prästerna och de äldste vanda sina blickar emot Jerusalem, och se, det tjocka molnet har sjunkit ned över staden och Judeens slätter och Guds vredes grymma blixtar utslungas emot den dömde staden. Plötsligen höjer mörkret sig från korset, och med en klar röst lik en basun, som tycktes återljuda genom hela skapelse, utropad Jesus: ”Det er fullkomnad!” (Joh. 19: 30) ”Fader, i dina händer befaller jag min ande!” (Luk. 23: 46.) Ett ljus omgav korset och Frälsarens ansikte strålade av en härlighet, som liknade solens. Sedan böjde han huvudet ned på bröstet och dog. rätt

(168)Alla åskådarna stodo förlamade och stirrade med återhållen andedräkt på Frälsaren. Åter höljde mörkret jorden och man hörde ett dånande, som liknade ett starkt tordön, samtidigt med att jorden skakade våldsamt. Folkskaran kastades till sammans i hopar, och den största fruktan och förvirran följde. Klipporna brusto i stycken med stort brak i de omkringliggande bergen och många av den störtade ned från höjderna till slätterna nedanför. Gravarna öppnades, och de döde utkastades. Det såg ut, som om hela skapelsen skulle söndersplittas. Prästerna, rådsherrarna, soldaterna och bödlarna voro alla mållöse av förskräckelse och lågo med sina ansikten mot jorden. rätt

(168)Mörkret höjde sig åter från Golgata och hängde såson ett bårtäcke över Jerusalem. Just i det ögonblick, då Kristus dog, var det präster som tjänade i templet framför förlåten, som åtskilde det heliga från det allraheligaste. De märkte plötsligen, att jorden darrade under dem, och att förlåten i templet, ett kostbart täckelse, som förnyades vart år, blev riven i två stycken i från ovan ända ned av samma blodlösa hand, som skrev domen på väggen i Belsassars palats. Det allraheligaste, som mänskliga fötter endast hade beträdt en gång om året i ett heligt ärende, blev nu avslörjadt, att alla kunde se dit in. Herren hade alltid förut beskyddat sitt tempel på ett märkvärdigt sätt; men nu stodo dess heliga hemligheter öppna för en var: Gud ville nu icke längre överskygga den jordiska nådastolen med sin närvaro. Hans härlighets ljus komme nu icke mera att skinna på de dyrbara stenarna i översteprästens bröstsköld; ej heller skulle hans misshag kasta en skugga därpå. rätt

(169)Då Kristus dog på Golgatas kors, blev en ny och levande väg invigd för både judar och hedningar. Frälsaren skulle nu tjänstgöra såsom Präst och medlare i himmelens helgedom. Djurens blod, som man hädanefter offrade för synd, var alldeles värdelöst, ty Guds Lam hade genomgått döden för världens synd. Det mörker, som härskade på jorden, utvisade sympati för Kristus, då han led dödsångesten på korset. Människorna fingo därigenom bevis på, att Rättfärdighetens Sol, världens Ljus, undandrog sina strålar från Jerusalem, som Herren en gång hade varit bevågen, och från världen. Herren gav härmed ett märkvärdigt vittnesbörd, som kunde styrka och stadfästa kommande släkters tro på honom. rätt

(169)Jesus uppgav icke sitt liv, förr än han hade fulländat det värk, som han hade kommit för att göra, och i det sista ögonblicket utropade han: ”Det är fullkomnad!” Änglarna glade sig, då han hörde dessa orden; ty därav förstodo de, att den stora frälsningsplanen utfördes till seger. Det var glädje i himmelen över, att Adams söner kunde upphöjas till en plats hos Gud, om de levde i överensstämmelse med hans vilja. Satan var övervunnen, och han visste, att hans rike var förlorad. rätt

(170)När den kristne fullständigt fattar, vilket oändligt offer himmelens Majestät har gjort, bliver frälsningsplanen riktig stor för honom, och när han betänker vad som har föregått på Golgata, uppväcker det de djupaste och heligaste känslor i hans själ. När han betraktar Frälsarens oförlikneliga kärlek, bör detta alldeles fylla hans själ, röra och smälta hans hjärta, förädla hans sinnelag och helt och hållet omvända hans hela väsende. Aposteln säger: ”Jag höll icke före, att jag bland eder visste något annat än Jesus Kristus och honom korsfäst.” (1. Kor. 2: 2) Och vi kunna skåda bort till Golgata och utropa: ”Men för mig vare det fjärran att berömma mig, om icke av vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen korsfäst för mig och jag för världen.” (Gal. 6: 14) rätt

(170)Då Kristus dog, tycktes lärjungarnas hopp vara alldeles utsläckt. Då de sågo på hans tillslutna ögon och nedböjda huvud, hans hår, som var betäckt med blod, och hans genomborrade händer och fötter, blev deras ångest obeskrivlig. Ända in i det sista ögonblicket hade de trott, att han icke skulle dö, och de kunde nu knappast fatta, att han var död. Då himmelens Majestät uppgav sitt liv, hade de som trodde på honom, lämnat honom, och det fans icke en enda, som lindrade hans smärtor eller uttalade ett enda uppmuntrande ord; ty även änglarna, som hade medönskan med honom, fingo icke tillåtelse att tjäna sin älskade anförare. rätt

(171)Afton närmade sig, och det härskade en underlig stillhet omkring Golgata. Folkskaran skingrade sig, och många återvände till Jerusalem med ett helt annat sinne, än de hade visat om morgonen. Många av den hade infunnit sig ved korsfästelsen av nyfikenhet, och icke emedan de hatade Kristus. Likaväl trodde de på prästernas uppdiktade berättelse angående honom och betraktade honom såsom en förbrytare. Vid avrättningen hade de visat det samma sinnelag som de ledande judarna, och på grund av den naturliga upphetsningen, som härskade, hade de förenat sig med folkskaran i att bespotta och förhåna honom. rätt

(171)Men då jorden insveptes i mörker, och de stodo anklagade av sina egna samveten, återfingo de sina sinnens rätta bruk igen och kände, att de hade gjort sig skyldiga till en stor orättvisa. Intet gyckleri eller hånleende hördes under detta fruktansvarda mörker, och när det höjde sig, gingo de hem med allvar och fruktan; ty deras samveten gåvo dem ingen ro. De kände sig övertygade, att prästernas beskyllningar mot Jesus voro falska, och att Jesus icke var någon bedragare, och några få veckor efteråt, då Petrus predikade på pingstdagen, och korsets stora hemlighet så väl som andra hemligheter angående messias förklarades för dem, voro de bland de tusenden, som grundigt omvände sig till Kristus. rätt

(171)De romerske hövitsmännen stodo omkring korset, då Jesus med en märkvärdigt kraftig röst utropade: ”Det är fullkomnad!” och därpå ögonblickligen uppgav anden med detta segerrop på sina läppar. De hade aldrig förut bevittnat någons död på korset på ett sådant sätt eller sett, att någon sålunda hade dött sex timmar, sedan han hade blivit korsfäst. Korsfästelse bragte en mycket långsam död; livskrafterna blevo mer och mer uttömda, till dess det var svårt att avgöra, när livet utsläcktes. Men strax innan Jesus dog, hade han en sådan kraftig stämma och talade så klart, att de romerske hövitsmännen, som hade erfarenhet i sådana saker, blevo storligen förvånade, och den hövitsman, som hade befälet över krigsmännen, vilka stodo på vakt, utropade genast: ”För visso var denne man Guds Son.” (Mark. 15: 39.) Det var således tre män i helt olika ställningar, som öppet förklarade sin tro på Kristus den dag, han dog nämligen den, som hade befälet över den romerske vakten, den, som bar Frälsarens kors, och den, som dog på korset vid hans sida. rätt

(171)Åskådarna och krigsmännen, som bevakade korset, blevo överbevisade om, att Kristus var den Förlossare, som Israel så länge hade förväntat, så långt som de kunde fatta denna tanke. Men det mörker, som betäckte jorden kunde icke vara mera ogenomträngligt än det, som betäckte prästernas och de äldstes sinnen: Det som de hade bevittnat, gjorde alls ingen verkan på hans sinnen, utan de hatade Jesus lika mycket efter hans död som förut. rätt

(172)Då Kristus föddes, vidkände änglarna honom. De visade sig såsom en stjärna på himmelen ovanför den plats, var Kristus var, och de ledsagade de vise männen till krubban, där han låg. De himmelske härskarorna hade känt honom och sjungit hans lov och pris över Betlehems slätter. Sjön hade aktat hans röst och åtlydt hans bud. Sjukdom och död hade erkänt hans myndighet och uppgivit sitt byte på hans befallning. Solen Hade känt honom och dolt sittlysande ansikte för att icke beskåda hans dödskval på korset. Klipporna hade erkänt honom och rämnat, då han utstötte sitt dödsrop. Men änskönt den livlösa naturen erkände och vittnade om Guds Son, tände prästerna och rådsherrarna likväl icke Frälsaren. De förkastade vittnesbördet om hans gudom och förhärdade sina hjärtan mot hans sanning. De voro icke så känsliga som bergen och de hårde stenarna. rätt

(172)Judarna ville icke, att de avrättades kroppar skulle förbliva på korset över natten. De fruktade för, att folkets uppmärksamhet än vidare skulle fästas på de händelser, som åtföljde Jesu död. De fruktade för följerna av den dagens verk på folkets sinnen. Under förgivande av, att de icke önskade, att sabbaten skulle vanhelgas, därigenom att kropparna hängde på korset på den heliga dag, som efterföljde dagen, på vilken de korsfästades, sände de ledande judarna bud till Pilatus och bådo honom om tillåtelse till att påskynda de korsfästades död, så att man kunde avlägsna deras kroppar, innan solen gick ned. rätt

(172)Pilatus var lika angelägen som de voro, att Jesus icke skulle hänga på korset ett enda ögonblick längre, än det var nödvändigt. Sedan de hade erhållit landshövdingens tillåtelse sönderslogo de benen på de två rövare, som blivit korsfästade med Jesus, får att påskynda deras död. Men Jesus var redan död, därför sönderslogo de icke hans ben. De råe krigsmännen, som hade sködat Jesu utseende och hört hans ord på vägen till Golgata, och då han dog på korset, voro rörda genom det, de hade set, och de förhindrades sålunda från att stympa honom genom att sönderslå hans ben. Sålunda uppfylldes den profetian, som förklarade, att hans ben icke skulle sönderslås och lagen om påskfesten, som fordrade, att offret skulle vara fullkomligt och helt, uppfylldes också, då Kristus Guds Lam, uppoffrade sig. ”De skola ej lämna något därav kvar till morgonen, och intet ben däruti skal de sönderslå. Enligt vad om påskalammet är stadgad, skola de göra.” (4. Mos. 9: 12) rätt

(172)På anmodan av prästerna, vilka önskade att förvissa sig om Jesu död, tack en stridsman sitt spjut in i Frälsarens sida, vilket åstadkom ett sår, som skulle hava förvållat hans ögonblickliga död, om han icke redan varit död. Från detta gapande sår utrann det två särskilda strömmar, den ene av blod och den andra av vatten. Alla åskådare var blevo denna märkvärdiga företeelse, och Johannes omtalar den mycket tydligt i det han säger: ”Men en av krigsmännen stack upp hans sida med ett spjut, och strax utgick blod och vatten. Och den som såg detta har vittnat därom, och hans vittnesbörd är sant, och han vet, att han säger sant, på det att Ni tro skolen. Ty detta skedde, på det att skriften skulle fullbordas: Intet den skall sönderslås på honom. Och åter säger en annan skrift: De skola se i vilken de stungit hava.” (Joh. 19: 34-37) rätt

(172)Efter uppståndelsen utbredde prästerna och rådsherrarna det ryktet, att Jesus icke dog på korset, utan att han endast, avsvimmade och sedermera blev återkallad till livet. I en annan lögnaktig berättelse påstods det, att det icke var hans verkliga kropp, bestående av kött och ben, utan något, som liknade en kropp, som lades i graven; men Johannes’ vittnesbörd angående Frälsarens genomstungna sida och blodet och vattnet, som utrunno av såret, vederlägga dess lögner, vilka de samvetslöse judarna uppdiktade. rätt

nästa kapitel