Vid Graven.

(173)Den förbrytelse, som man påstod Frälsaren vara skyldig till och som han blev avrättad för, var förräderi mot den romerska regeringen. Personer, som fingo tillsätta livet för ett sådant brott, blevo nedtagna från korset utav vanlige krigsmän och blevo begravna på ett ställe, varest voro jordfästade endast sådana förbrytare, som hade utstått lagens strängaste straff. rätt

(127)Johannes var förlägen; ty han visste ej, vad han skulle göra med sin älskade Mästares kropp. Han ryste vid tanken på, att de råe och känslolöse stridsmännen skulle handtera honom och begrava honom på en vanärad plats. Han visste, att de judiska myndigheterna icke ville visa honom någon ynnest, och han kunde ej heller förvänta mycket från Pilatus. Men i detta nödens ögonblick kommo Josef och Nikodemus fram. Båda desse män voro medlemmer av det judiske rådet och voro bekanta med Pilatus, och som de båda voro i besittning av både rikedom och inflytelse, beslöto de, att Jesu kropp skulle erhålla en hederlig begravning. rätt

(174)Josef gick frimodigt till Pilatus och bad honom om tillåtelse att nedtaga Jesu kropp och begrava den. Pilatus gav honom genast tillåtelse härtill; ty han trodde bestämd, att Jesus var oskyldig. Pilatus erfor nu först, att Jesus verkligen var död. Man hade uppsåtligen hållit honom i okunnighet härom, ehuru han hade hört flera däremot stridande rykten om de märkvärdiga händelser, som inträffat vid korsfästelsen. Han erfor nu, att Frälsaren blev död i samma ögonblick, som det hemlighetsfulla mörkret över jorden hade försvunnit. Pilatus hade fårundrat sig över, att Jesus hade avlidit så hastigt; ty de som blev korsfästa levde understundom i flera dagar på korset. Den underrättelse, som Pilatus nu erhåll rörde Jesu död, övertygade honom ännu mera om, att Jesus ej var en vanlig människa. Den romerske landshävdingen blev besynnerligen rörd i sitt sinne och beklagade sig djupt över sitt deltagande i att fördöma Frälsaren. rätt

(174)Prästerna och de äldste hade ålagt Pilatus och hans hövitsmän att se noga efter, att Jesu lärjungar ej förövade något bedrägeri med avseende på deras Mästares kropp. Innan han därför beviljade Josefs begären, eftersände han den hövitsman, som hade haft befälet över krigsmännen vid korset och erhöll av honom pålitlig underrättelse om, att Jesus verkligen var död. På Pilatus’ enträgna anhållan avlämnade han en berättelse om de händelser, som hade inträffat på Golgata och bekräftade sålunda Josefs vittnesbörd. rätt

(175)Pilatus utfärdade nu en officiel befallning, att man skulle överlämna Jesu kropp till Josef. I samma stund, som lärjungen Johannes var så ängslig och bekymrad angående sin älskade Mästares heliga kropp, återvände Josef från Arimatea med landhövdingens fullmakt, och Nikodemus, som hade anat vad utfallet av Josefs samtal med Pilatus ville bliva, kom även med en kostlig blandning av myrra och aloe, omkring hundra skålpund. Man kunde ej bevisat den föenämste mannen i hela Jerusalem någon större ära efter döden. rätt

(175)Kvinnorna från Galileen hade stannat kvar för att se vad Johannes ville göre med Jesu kropp, ty denna var för dem ännu ganska dyrbar, änskönt deras tro på honom som den förutlovade Frälsaren hade försvunnit, när han dog. Lärjungarna voro överväldigade av sorg. De händelser, som hade inträffat hade gjort en sådan inverkan på dem, att de voro icke i stånd till att ihågkomma Jesu ord, då han förklarade, att just dessa händelser skulle inträffa. Kvinnorna förundrade sig över att se Josef och Nikodemus, dessa förmögne och inflytelserike rådsherrar, var lika ivriga och nitiske som de själva för, att Jesu kropp skulle erhålla en passande begravning. rätt

(176)Ingendera av dessa män hade öppet bekänt sig till Frälsaren, medan han levde, ehuru de båda trodde på honom; ty de visste, att så snart de offentliggjorde sin tro på honom, ville de bliva uteslutna från det stora rådet på grund av prästernas och de äldstes fördomar mot Jesus. Detta skulle hava avskurit dem från varje tillfälle att hjälpa och beskydda honom; ty de kunde då ej mer utöva sin inflytelse i rådet. Flera gånger hade de visat, huru orimliga de skäl voro, som anfördes till att fördöma Jesus, och de gjorde även invändning mot, att han skulle gripas. På grund härav måste rådet ajournera med oförrättad ärende; ty det var omöjligt att fördöma Jesus utan hela judiska rådets samtycke därtill. Prästerna hade dock slutligen uppnått sin avsikt genom att sammankalla ett hemligt råd, till vilket Josef och Nikodemus icke blivit inbjudna. rätt

(176)De tvenne rådsherrarna kommo nu modigt fram och bistodo lärjungarna. Man behövde storligen dessa förmögne och inflytelserike män bistånd vid denna tid, ty de kunde uträtta för den korsfäste Frälsaren, vad de fattige lärjungarna omöjligen kunde göra, och deras inflytelserika ställning beskyddade dem till en stor del mot tadel och klander. De, som hade öppet förklarat sig för Jesu lärjungar, voro däremot nu så missmodiga och förskräckta, att de tordes icke fritt visa sig vara hans efterföljare; men Josef och Nikodemus framträdde frimodigt och uträttade vad de kunde på ett ädelt sätt. rätt

(177)Med ömhet och vördnad nedtogo de själva Jesu kropp från korset, och heta medlidsamhetstårar rullade ned för deras kinder, när de betraktade den krossade och lämlästade kroppen, som de med omsorg rentvådde från blodfläckarna. Josef ägde en ny grav, uthuggen i en klippa, vilken han hade ämnat för sig själv. Den var belägen nära vid Golgata, och han beredde nu denna grav för Jesus. De omlindade omsorgsfullt Jesus kropp i ett linnekläde, beströdd med de örger, som Nikodemus medtagit, varefter de tre lärjungarna buro den dyrbara bördan till den nya graven, vari ännu aldrig någon blivit lagd. Där uträtades de sårade lämmarna, och de genomstungna händerna hopknäpptes på det livlösa bröstet. De galileiska kvinnorna samlade sig nu omkring kroppen för att se om allt, som kunde göras, hade gjorts för deras älskade Lärares livlösa kropp. Därefter sågo de, huru han rullade en stor sten framför ingången till graven och lämnade sedan Guds Son att vila i ro. Kvinnorna voro de sista att lämna korset och de sista att lämna Kristi grav. Aftonskymningen tilltog allt mer och mer, men ännu dröjde Maria Magdalena och de andra två kvinnorna, som ävenledes hette Maria, kvar vid Frälsarens heliga vilorum, amt fällde bittra tårar, emedan den, som de så mycket älskade, hade blivit så illa behandlad. rätt

(177)Änskönt judarnas äldste hade utfört sin djävulska avsikt och lyckats ihjelslå Guds Son, blevo dock ej deras farhågor lugnade därigenom; ej heller upphörde deras avund mot Frälsaren. De gladde sig visserligen över att hava tillfredsställt sin hämndlystnad; men de erforo dock allt jämt en fruktan för, att hans döda kropp, som nu låg i Josefs grav, skulle uppstå till liv igen. De hade förgäves försökt att inbilla sig, att han var en bedragare. Överallt hördes förfrågningar efter Jesus av Nazaret från sådana, som ännu ej visste, att han var död; ty de hade fört sina sjuke och döende vänner med sig till påskhögtiden för att söka hjälp för dem från den store Läkaren. Prästerna visste i sitt inre, att Jesus var allsmäktig. De hade varit vittne till hans underverk vid Lasarus’ grav. De visste, att han der uppväckte den döde till liv, och de befarade, att han själv skulle uppstå från de döde. rätt

(178)De hade honom säga, att han hade makt att giva sitt liv och att återtaga det igen. De kommo håg, att han hade sagt: ”Bryten ned detta tempel, och inom tre dagar skall jag resa upp det.” (Joh. 2: 19) De jämförde båda dessa vittnesbörd och fylldes med fruktan. Då Judas förrådde sin Mästare till prästerna, hade han omtalat för dem, vad Jesus hade sagt sina lärjungar, då han var allena med dem under färden till staden. Han hade nämligen sagt: ”Se, vi gå upp till Jerusalem, och Människosonen skall antvardas åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola döma honom till döden och antvarda honom åt hednigarna till att begabbas och gisslas och korsfästas, och på tredje dagen skall han uppstå igen.” (Matt. 20: 18, 19) De drogo sig till minnes andra ting, som han hade sagt, och de insågo nu, att han hade tydligt förutsagt de händelser, som nu ägde rum. De önskade icke att tänka på dessa ting, men de kunde icke bortdriva dem från sina sinnen. I likhet med sin fader, djävulen, trodde de och bävade. rätt

(178)När nu det upphetsade tillståndet för det mesta lagt sig, trängde sig Jesu bild in i deras själ, och de tycktes se honom såt lugn och stum inför sina fiender, lidande hån och misshandling utan den ringaste knorran. De erinrade, huru han bad, att de som naglade honom vid korset, måtte få förlåtelse, huru han icke tänkte på sina egna lidanden; vilket nådefullt svar han hade givit på den döende rövarens bön; hur mörkret, som betäckte jorden, plötsligen förskingrades. De kommo i håg, huru han jublande hade utropat: ”Det är fullkomnad!” och huru detta rop tycktes genljuda genom hela skapelsen. De kommo även i håg, huru han därpå ögonblickligen avled, huru jorden bävade och klipporna rämnade; huru gravar öppnades, och hur förlåten i templet rämnade i två delar. Alla dessa märkvärdiga omständigheter trängde in i deras sinnen och gåvo dem ett oryggligt bevis på, att Jesus var Guds Son. rätt

(179)När Judas hade omtalt för prästerna, vd Jesus hade sagt rörande sin förestående död, gjorde de spe av honom för det han påstod sig känna till, vad som skulle inträffa i framtiden. Men hans förutsägelser hade så långt gått i fullbordan, och de befarade, att allt, som ännu var uppfylld, skulle även inträffa. De voro rädda för, att de skulle få plikta med livet för sin förbrytelse, i fall Jesus uppstod från de döde. De kunde ej sova; ty de voro mera rädda för Jesu såsom död än såsom levande. När han levde, trodde de, att de ena sätt, varpå de kunde vinna framgång och inflytelse, var att nedtysta hans tillrattavisande röst; men nu bävade de, när de tänkte på hans förunderliga makt. rätt

(179)De vilade ej på sabbaten. Änskönt de icke vågade träda över tröskeln till en hednings hus av fruktan för att bliva besmittade, höllo de dock råd angående Jesu kropp. De visste, att lärjungarna ville ej försöka att taga bort hans kropp för än efter sabbaten; men de voro bekymrade om huru att taga varje möjligt försiktighetsmått vid sabbatens slut till att förhindra detta. Därför ”Kommo översteprästerna och fariséerna tillsamman till Pilatus och sade: Herre, vi hava erinrat oss, att denne förförare sade, när han ännu levde. Efter tre dagar skall jag uppstå. ”Bjud för den skulle, att graven bevakas intill den tredje dagen, att icke tilläventyrs lärjungarna komma och stjäla honom bort och säga till folket: han er uppstånden från den döde; och så bliver den sista villan värre än den största.” (Matt. 27: 62-64) Pilatus önskade lika ogärna som judarna, att Jesus skulle uppstå med makt till att straffa dem, som hade dödat honom, och han ställde alltså en avdelning romerske stridsmän till prästerna förfogande. Men han sade: ”Der haven Ni vakt; gån och bevaken bäst Ni kunnen. Och de gingo bort och bevakde graven med vakten, sedan de hade förseglat stenen.” (Matt. 27: 65, 66) rätt

(180)Disciplinen i den romerska armeen var ganska sträng. Om en skyltvakt påträffades sovande på sin post, blev han straffad med döden! Judarna insågo fördelen av att hava en sådan vakt omkring Jesu grav. De beseglade stenen, som låg framför ingången, så att ingen kunde röra den, utan att man visste därom, och de vidtogo alla möjliga försiktighetsmått att förhindra lärjungarna från att utföra något bedrägeri med avseende på Jesus kropp: Men alla deras planer och försiktighesmått bidrogo blott till att göra Kristi uppståndelse till en fullständigare seger och ännu kraftigare stadfästa dess sanning. rätt

(180)Huru skådade icke Guds heliga änglar ned på alla dessa förberedelser att vaka över kroppen av världens Förlossare! Huru dåraktiga och tafatta måste icke alla dessa bemödanden hava sitt ut för dem! Psalmisten giver en träffande bild här på, när han säger: ”Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet? Konungarna på jorden resa sig upp, och furstarna rådslå tillsammans emot Herren och emot hans Smorde: Låten oss sönderslita deras böjor och kasta deras band bort ifrån oss. Han, som bor i himmelen, ler, Herren bespottar dem.” (Ps. 2: 1-4) Den romerske vakten och de romerska vapnen kunde ej kvarhålla livets herre inom gravens trånga väggar. Kristus hade förklarat, att han hade makt att giva sitt liv och att återtaga det. Stunden, då han skulle vinna sin avgörande seger, var för handen. rätt

(180)Gud hade på förhand ordnat de händelser, som voro förbundna med Kristi födelse. Tiden var förutbestämd, då Jesus skulle uppenbaras i mänsklig skepelse. En lång serie av profetior, nedskrivna av män, som voro ingivna av den heliga Ande, visade, att Kristus skulle komma till världen samt beskrevo noggrant, huru han skulle bliva anammad. Hade Kristus kommit vid en tidigare tidspunkt i världens historia, så kunde de kristne ej hava gjort så god framgång; ty då kunde de ej hava utvecklat och styrkt sin tro genom att överväga de profetior, som hade avseende på en avlägsen framtid och framställde de händelser, som skulle inträffa. rätt

(181)Herren tillåtit judarna att bliva besegrade av en hednisk nation, emedan de skilde sig från honom genom sin ogudaktighet. Judarna hade blott en begränsad makt. Det judiska rådet hade icke ens rättighet att uttala den slutliga domen i sådana viktiga saker, som angingo dödsstraff. När ett folk tillåter sig beherskas av skenhelighet och vantro till den grad, som judarna gjorde, bliver det omsider grymt och obarmhärtigt. Gud uppenbarade sin vishet genom att sända sin Son till världen vid en tid, då den romerska makten regerade. Om det judiska folket hade haft oinskränkt myndighet, så skulle vi nu ej hava en historia om Kristi liv, och verksamhet på jorden. De missunsamme prästerna och de äldste skulle snart hava skaffat en så fruktad medtävlare ur vägen. De skulle hava stenat honom till döds, emedan han falskeligen beskylldes för att överträda Guds lag. Judarna avrättade ingen genom korsfästelse, detta var romarnas straffsätt för förbrytare. Men skulle därför ej haft något kors på Golgata. Profetiorna hade alltså icke blivit uppfyllda; ty Kristus skulle upphängas på korset i alls åsyn, likasom kopparormen upphöjdes uti öknen. rätt

(181)Herren använde den romerska makten som ett medel till att förhindra världens ljus från att gå ut i mörker. Korset blev uppräst i överensstämmelse med Guds plan, så att alla nationer, tungomål och folk kunde åskåda det, och det visar dem till Guds Lam, som borttager världens synder. rätt

(182)Hade Kristus kommit många år senare, när det judiska folket hade ännu mindre makt, skulle profetiorna ej heller då hava blivit uppfyllda; ty då kunde judarna med sin försvinnande makt omöjligen hava förmått de romerska myndigheterna att underskriva Jesu dödsdom, emedan de skulle icke hava trott på de falska beskyllningar, som framlades, och då skulle ej heller något kors blivit upprest på Golgata. En kort tid efter Frälsarens avrättande blev straffsättet förändrad. Man avrättade icke längre förbrytare genom korsfästelse. Det som gick för sig, när Kristus avled, folkets omänskliga uppförande, det övernaturliga mörker, som betäckte jorden och de våldsamma företeelser, som inträffade i naturen, när klipporna rämnade och blixten ljungade, slogo dem med sådan ånger och förskräckelse, att korsfästelsestraffet avskaffades efter en tid. När Jerusalem blev ödelagd och det oregerliga folket åter fick makt, infördes ånyo korsfästelsesstraffet, och många kors upprestes på Golgata. rätt

(182)Profetiorna blevo fullständigt uppfyllda, därigenom att Kristus kom på den tid och det sätt, som han gjorde. De vittnesbörd härför, som apostlarna och deras framtida har lämnat världen, är några av de kraftigaste bevis för den kristna trons sannig. Vi voro själva icke ögonvitten till Jesu underverk, som vittnade om hans gudomlighet: men hans lärjungar, som voro i tillfälle att se dem, har vittnat för oss om dem, och i tron se vi genom deras ögon och höra genom deras öron, och vår tro, i förbindelse med deras tro, anammar de bevis, som de hava givit oss. rätt

(183)Apostlarna trodde på profeternas och rättfärdige mäns vittnesbörd, vilka omfattade en tidsrymd av många århundraden, och som en följ härav anammade de Jesus. Den Kristne världen har en fullständig serie av bevis både i Gamla och nya Testamentet; i det ena pekas framåt till Kristus, som skulle komma, och i det andra finna vi bevisen för, att dessa profetior hava blivit uppfyllda. Allt detta är nog att stadfästa tron hos dem, som äro villiga att tro. Herrena avsikt var att låta människosläktet få en gynsamt tillfälle att utveckla tro på Faderns och Sonens makt och på den Helige Andes verk. rätt

nästa kapitel