Striden avslutad.

(183)Himmelen fylldes med jubel, när Kristus utropade ”Det är fullkomnad!” Striden mellan Kristus och satan med avseende på frälsningens plan var avslutad. Det sinnelag, som besjälade satan i hans verksamhet, hade slagit djupa rötter i människornas hjärtan. Om satan hade fått oinskränkt makt, skulle följden hava blivit världens undergång. Han visade sitt oförsonliga hat mot Guds Son genom det sätt, varpå han behandlade honom, medan han var på jorden. Den fallne fienden hade lagt planerna för Kristi förrådande, hans förhör och hans korsfästelse. När Guds Son blev korsfäst och satan därigenom fick sin hatfulla avsikt genomförd mot honom, blev den ondes sanna djävulska väsen uppenbarad för alla skapade varelser, som icke fallit genom synd. rätt

(127)De helige änglarna blevo förskräckta övre, att en som förr hade umgåtts med dem, kunde falla så djupt, att han kunde utöva sådan grymheter. Om de någonsin hade känd en medömkan för satan eller beklagat honom för hans bortvisande från himmelen, så försvunno dock nu alla sådana känslor helt och hållet. Att han tillät sin missunsamhet gå så långt, att han på ett sådant sätt hämnade sig på en oskyldig person, var nog att avkläda honom den skinande änglaskepelske, som han hade påtagit sig, och att uppenbara den vanskaplighet, som skyldes därunder. Men att han visade ett sådant hat mot Guds egen Son, som på en så ovanligt sätt förnekat sig själv, samt så högt älskat dem, som voro skapade i hans liknelse, att han steg ned från himmelen och påtog sig deras fallna natur, var en sådan avskyvärd förbrytelse mod himmelen, att änglarna ryste av fafa och förskräckelse, och de avskuro för evigt de sista band v medkänsla, som någonsin sammanbundit satan med den himmelska världen. Satan hade användt all sin förmåga och skricklighet mot Jesus från den tid, han uppenbarades som ett barn i Betlehem. Han hade sökt på alla möjliga vis att förhindra honom från att utveckla en fullkomlig barndom, en felfri mandom, en helig verksamhet som predikant och ett evigt offer, då han utan den ringaste klagan utgav sitt liv för människans synder. Men satan var ej i stånd att göra honom missmodig, ej heller att förmå honom att övergiva det värk, som han hade kommit till världen att utföra. Satans vrede utöstes över honom från frestelsen öken till Golgata. Men ju mera obarmhärtigt satan anfäktade honom, desto fastare höll sig Guds Son fast id sin Faders hans och desto mera ivirigt strävade han framåt på den honom föreliggande vädjebanan. Varje bemödande, som satan gjorde för att nedtrycka och överväldiga honom, hade blott till följd, att Kristi rena och obefläckade väsende framsken i ett ännu klarare ljus. rätt

(184)Striden emellan Kristus och satan hade nu fullständigt bevisat, att Gud handlade rättfärdigt, då han förvisade den fallne ängeln från himmelen – honom, som en gång hade varit den förnämste näst efter Kristus. Hela himmelen och de världskroppar, som icke hade fallit förmedelst synd, hade bevittnat striden emellan Kristus och satan. Med vilket spänd intresse hade de icke skådat ned på det sista uppträdet i denna strid! De hade sett Frälsaren inträda i Getsemane örtagård. De hade sett, att ett satans mörker, som man aldrig förut hade sänt, nedtyngde hans själ. En överväldigande själsångest hade från hans läppar frampressat det bittra rop, att om det vore möjligt, måtte denna kalk tagas från honom. En förskräcklig förfäran hade fyllt hans gudomlig själ med en rädsla, som förmådde honom att rysa, då han kände, att fadern lämnade honom allena. Hans bittra sorg övergick till och med den, han kände i den sista stora dödskampen. Blodet trängde fram genom porerna och föll liksom svettdroppar på jorden. Tre gångar hade samma bön om befrielse blivit frampressad av hans läppar. Gud kunde icke längre uthärda detta skådespel, och han sände sin ängel till att trösta sin Son, som låg vanmäktig och döende under världens stora syndaskuld. rätt

(184)Himmelen hade sett, huru Guds son blev förrådd, och huru man med begabberi och våldsamhet hade jagat honom från den ena jordiska domstolen till den andra. De hade hört, huru hans förföljare hånade honom för hans ringa härkomst, och huru en av hans mest avhållne lärjungar hade förnekat honom under förbannade och svärjande. De hade sett, huru satan hade rasat, och vilken makt han besatt över människornas hjärta. O, förskräckliga skådespel! Frälsaren greps vid midnattstiden i Getsemane örtagård likasom en mördare och drogs fram och tillbaka från översteprästens palats till Pilatus’ domsal; han framställdes två gångar för prästerna, två gångar får det judiska rådet och en gång för Herodes; han bespottas, gisslades och fördömdes; han fördes utför att korsfästas, själv bärande korsets tunga börda, medan Jerusalems döttrar jämrade sig och folkhopen bespottade honom. rätt

(185)Himmelen hade med sorg och bedrövelse beskådat , huru Kristus hängde på korset, medan blodet rann från hans sårade tinningar, och svetten blandad med blod stod i stora droppar på hans panna. Blodet rann droppvis från hans händer och fötter ned på klippan i vilken man hade borrat ett hål för att sätta korset uti. De sår, som spikarna hade gjort, blev ännu mera öppna, då hans kropps tyngd vilade på hans händer. Hans tunga andedrägt blev häftigare och djupare, medan hans själ våndades under bördan av världens synder. Hela himmelen fylldes med beundran, då Kristus, mitt under sitt förskräckliga lidande, uppsände sin bön: ”Fader, förlåt dem; ty de vet icke, vad de göra.” (Luk. 23: 34) Likväl fans det människor, skapade i Guds beläte, som stodo der och gjorde gemensam sak med satan uti att utfläcka den siste livsgnistan i Guds Sons hjärtan. rätt

(185)I sin kropp och sitt väsende var Kristus en avbild av Gud själv. Att den plan, som uttänktes för att frälsa människorna, utföres, är ett bevis på gudomlig vishet och makt, som det mänskliga hjärtat icke kan fatta. Herren bevisade sin outgrundliga kärlek för människosläktet därigenom, att han överlämnade sin Son åt döden för det. Kristus uppenbarade sig i all sin självuppoffrande kärlek och renhet. Människorna kunna nu erhålla det eviga livet förmedelst hans förtjänster. Då Gud uttalade den rättfärdiga domen över satan, att han skulle alldeles förtäras tillsammans med alla dem, som hade ställt sig under hans baner, återljöd hela himmelen av jubelrop: ”Lammet, som är slaktad, det är värdigt att taga makt och rikedom och visdom och starkhet och pris och ära och lov.” (Upp. 5: 12) rätt

(186)När vi omtala Guds rättfärdighet, betrakta vi blott den ena sidan av hans väsende; ty i sin storhet och makt nedlät han sig till att tänka på vår svakhet, i det han sände sin Son till världen, att människorna icke skulle förtappas. Vid korset kunna vi se hans ömma barmhärighet och miskunsamhet förenade i skön harmoni med hans stränga oryggliga rättfärdighet. Man känner Guds stränghet, när man är skild från honom; men när man ångrar sin synd och försonar sig med honom förmedelst Kristi förtjänster, erfar man, att han är en barmhertig Fader, som i Kristus försonade världen med sig. rätt

(186)Enär sabbaten närmade sig, lade man Jesu kropp skyndsamt i graven, på det att lärjungarna skulle kunna helighålla den dagen enligt lagen. De två kvinnorna med namnet Maria voro de sista till att lämna graven. Detta var en sabbat, som varken de bedrövade lärjungarna eller prästerna, rådsherrarna, de skriftlärte eller folket någonsin kunde glömma. Man firade påskhögtiden på samma sätt, som man hade firat den i århundraden, medan ogudaktiga människor hade slagit i hjel det Lam, som påskfesten förebildade, och som nu låg i Josefs grav. Människoskaror, som hade kommit för att tillbedja, fyllde templets förgård och framburo sitt morgon- och aftonoffer såsom hitintills. Många sinnen voro upptagna av tankar över, vad som hade försiggått på Golgata. Från den tid Kristus blev korsfäst, tills han uppstod igen, var det månget sömnlöst öga, som ransakade profetiorna; en del för att få klart för sig, vad den fest, som de nu firade, i verkligheten betydde, några för att finna bevis för, att Jesus icke var den, han gjorde anspråk på att vara, och andra med bedragna förväntningar och bedrövade hjärtan ransakade efter omständliga bevis för, att han var Messias. Oaktad de ransakande med olika mål i sikte, blevo de likväl alla överbevisade om en och samma sanning, nämligen, att profetiorna hade blivit uppfyllda i de sista få dagarnas händelser, och att den korsfäste i sanning var världens Förlossare. rätt

(187)Prästerna, som tjänstgjorde inför altaret, intogos av mörka aningar, då de sågo på förlåten, som osynliga händer hade rivit i två stycken, från ovan och ända ned, och som man icke hade haft tid till att förnya eller helt göra i ordning. De heliga hemligheterna i det allraheligaste hade blivit blottade, och detta bragte dem att frukta för den kommande olycka. Många av de tjänstgörande prästerna voro djupt övertygade om Jesu sanna karaktär. De hade icke ransakat profetiorna förgäves, och sedan han hade uppstått från de döde, erkände de honom för att vara Guds Son. rätt

(187)Lärjungarnas tro förmörkades av tvivel. De voro så helt och hållet rådlösa och deras sinnen så omtöcknade, att de icke kunde komma i håg de ord, som Jesus talade, då han på förhand gav dem en varning om de ting, som skulle ske. De voro i sanning såsom kringspridda för utan herde. Men aldrig förut hade de älskat sin Herre, såsom de älskade honom nu; aldrig förut hade de känt hans sanna värde och huru mycket de behövde honom såsom nu, då han var skild från dem. rätt

(188)Då Nikodemus såg Jesus upphöjd på korset, erinrade han sig de ord, han hade hört av honom, då han var allena med honom om natten på Oljeberget. På denna sabbatsdag, medan Kristus låg tyst i graven, hade han ett gymsamt tillfälle att överväga alla dessa ting. Ett klarare ljus strålade nu i hans sinne, och de ord, som Jesus hade talat till honom, voro icke längre hemlighetsfulla för honom. Han kände, att han hade gjort en stor förlust därigenom, att han icke hade anslutit sig till Frälsaren, medan han ännu var på jorden. Då Frälsaren blev upphöjd på korset, kom Nikodemus i håg, att han hade omtalat för honom, att Människosonen skulle upphöjas, likasom man upphöjde ormen i öknen. Då nu den lärde rådsherren erinrade sig, att Jesus bad för sina mördare, och att han besvarade den döende rövarens bön, medan han själv led dödens förskräckliga smärtor på korset, gjorde det ett tydligt och kraftigt intryck på hans hjärta. Och då han också tänkte på det sista ropet, ”det är fullkomnad,” som Jesus hade uttalat såsom en segerherre, samt att jorden skalv, himmelen förmörkades, förlåten revs i två delar, och att klipporna remnade, stadfästade detta Nikodemus’ tro får alltid. rätt

(188)Josef hade trott på Jesus, änskönt han icke hade sagt något. Nu övervunno båda dessa männen all sin fruktan De hade erhållit en fast och orygglig tro, och uträttade med frimodighet, vad den fordrade. Det som man tänkte och talade mest om vid denna minnesvärda påskfest, var det, som hade skett vid korsfästelsen. Hundratals personer hade bragt sina sjuka släktingar och vänner med sig till påskefesten i hopp om att kunna få se Jesus och förmå honom till att bota och rädda dem. Men nu blevo de storligen missräknade över, att de icke kunne finna honom vid festen, och när man omtalade för dem, att han hade blivit avrättad såsom en förbrytare, kände deras bedrövelse och har inga gränser. Nu kunde de aldrig mera hoppas att träffa honom igen, att höra honom tillrättavisa och varna människor, att finna uppmuntran och tröst hos honom, på Jerusalems gator, vid sjön, i synagogerna och i lunderna. rätt

(189)Dessa främlingar fingo höra berättelsen om hans död från två klasser. De som hjälpte till att dräpa honom, framkommo med sina falska berättelser, och de som älskade honom, de vilka han hade botat och uppmuntrad, berättade den förskräckliga sanningen tillika med sin egen erfarenhet och de under, han hade gjort med dem. De lidande människor, som hade kommit med det hoppet, att Frälsaren skulle bota dem, överväldigades av sin missräkning. En stor sorg visade sig på gatorna och på templets förgård. De sjuke dogo, emedan Jesus av Nasaret icke var närvarande för att beröra och bota dem. Men rådfrågade läkare, men förgäves; ingen besatt den förmåga, som han, vilken låg död i Josefs grav. Lidande själar, som hade sett framåt till denna tid, och som icke hade något annat hopp om hjälp, sporde nu förgäves efter den läkare, de sökte. rätt

(189)Många, som hade ropat: ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!” insågo nu vilken stor olycka hade kommit över dem, och hade han nu varit i livet, skulle de lika gärna hava ropat: ”Giv oss Jesus!” De sjuke och döende, som nu icke hade någon, vilken kunde frälsa dem, förjde och klagade, och detta övertygade tusenden om, att ett stort ljus hade gått ut i världen. Då Jesus dog, uppkom ett tomrum och en brist, som icke kunde avhjälpes. Prästerna och rådsherrarna kände sig illa till freds. De hörde, att folket ropade på Jesus av Nasaret, och de sökte att undgå dem så mycket som möjligt. rätt

(190)Vid detta tillfälle undersökte prästerna de människor, som man misstänkte för att hava blivit angripna av spetälska. Många blev tvungna att höra, att deras män, deras hustrur eller deras barn voro orena, och de dömdes att gå bort från sina hem eller sina vänners omsorg och att varna främmande personer med det sorgliga ropet: ”Oren, oren.” Den nådige Frälsarens vänliga händer, som aldrig vägrade att berör eller bota den vämjelige spetälske, vilade lugnt på hans bröst och buro märken efter de grymma spikarna. De läppar, som hade besvarat den spetälskes bön om hjälp med dessa tröstefulla ord: ”Jag vill, var ren!” voro nu tysta i döden. Människorna förstodo icke, huru mycket Kristus kunde uträtta för världen, till hans ljus utsläcktes i gravens mörker. De hörde, huru de sjuke, ur stånd att hjälpa sig själva, ropade på Jesus, till dess deras röster förstummades i döden. rätt

(190)Den hämnd, som prästerna trodde skulle bliva så ljuv, var redan förvandlad till bitterhet för dem: De visste, att folket nu tadlade dem strängt. De visste, att just de samma personer, som de hade påverkat till att uppträda emot Jesus, nu kände sig förskräckta över sin egen skamliga gärning, och då de bevittnade alla dessa bevisen på Jesu gudomlig inflytelse, blevo de mera rädda för hans döda kropp i graven än de hade varit för honom, medan han levde och vandrade bland dem. Tanken på, att Jesus möjligen skulle uppstå ur graven, fyllde deras brottsliga själar med en obeskrivlig rädsla. De kände, att Jesus när som helst kunde stå framför dem, så att den anklagade blev anklagare, den dömde den, som skulle dömma, och den dräpte den, som med ett gott skäl ville begära, att hans mördare skulle dö. rätt

nästa kapitel