Uppståndelsen.

(191)Judarna hade tagit alle möjliga försiktighedsmått vid graven för att hindra, att Jesu lärjungar skulle överraska eller bedraga dem. Nattens timmar hade långsamt försvunnit, och den mörkaste timmen just innan dagningen hade inträdt. De romerska soldaterna höllo sin tröttsamma vakt. Skyltvakterna marcherade fram och tillbaka framför graven, medan de andre i denne avdelning krigsmän på ett hundra män lågo på marken i olika ställningar och vilade sig så mycket som möjligt. Men det fans också änglar, som bevakade graven, och dessa kunde hava nedslagit hela den romerska hären, om han hade brukat sin makt. rätt

(191)En av de ypperste änglarna utsändes från himmelen. Hans utseende liknar ljungelden och hans kläder äro vita som snö. Han fördriver mörkret från sin väg, och hela himmelen upplyses av hans strålande härlighet. De sovande soldaterna störta upp på en gång, de stå på sina fötter och skåda med bävan och beundran på den upplysta himmelen och den bländande syn, som närmar sig. Jorden darrar och häver sig. Soldaterna, hövitsmännen och skyltvakterna falla alla som döde med ansiktena mot jorden. De onde änglar, vilka jublande hade gjort anspråk på Jesu kropp, fly under förskräckelse från platsen. En av de mäktige, ledande änglarna, som tillika med de andra änglarna hade hållit vakt över sin Mästares grav, ansluter sig till den mäktige ängel, som kom ned från himmelen, och de gå tillsammans genast till graven. rätt

(192)Änglarnas anförare fattade uti stenen, som var så stor, att det fordrades många män att placera den för graven, bortvältade den och satte sig på den, medan hans ledsagare gick in i graven och lösgjorde svepkläderna från Jesu ansikte och huvud. Då ropade den mäktige Ängeln med en röst, som brakte jorden till att darra: Jesus, du Guds Son, din Fader kallar dig! Därpå kom den, som hade fått makt till att övervinna döden och graven, ut ur graven såsom en segerherre, medan jorden raglade, blixtarna ljungande och tordönets mullrande hördes. En jordbävning inträffade den stund, Jesus nedlade sitt liv, och en annan jordbävning utpekade det ögonblick, då han segerrikt tog det igen. rätt

(192)Jesus var förstlingen bland de avsomnade. Da han uppstod från graven, uppväckte han en skara från de döde och avgjorde därigenom för evigt det länge omtvistade spörsmålet om uppståndelsen. Då han sålunda uppväckte en skara fångar från de döde, bevisade han, att de avsomnade i Kristus till slut skula uppstå. De som tro på Kristus, sålunda just den upplysning de önska angående de fromma avsomnades liv i framtiden. rätt

(192)Satan blev storligen förbittrad över, att hans änglar hade flytt, så himmelens änglar närmade sig, och att Kristus hade segrat i döden och därigenom bevisat sin kommande makt. Satan hade jublat, då han märkte, vilken makt han besatt över människorna, och då han såg, att denna makt hade förmått dem att förkasta och mörda Guds Son; men allt detta jubel försvann, då Kristus uppenbarade sin gudomliga makt. Han hade vågat inbilla sig, att Jesus icke skulle taga sitt liv igen. Men hans mod besvek honom, då Jesus uppstod; ty Jesus blev ett lösen för människan och satt henne i stånd till att själv övervinna satan i Kristi namn, emedan han hade segrat. Ärkefiende visste nu, att han till slut måste dö, och att det skulle bliva en ända på hans rike. rätt

(193)Det som skedde vid Guds Sons uppståndelse, är en levande bild på den härlighet, som skall uppenbaras, när de rättfärdige skola uppstå vid Kristi andra ankomst i himmelens skyar. Då skola de döde, som sova i sina gravar, höra hans röst och uppstå till livets, och icke blott jorden, utan himmelen skall skakas. Endast några få gravar öppnade sig, då Kristus uppstod; men när han kommer den andra gången, skola alla de käre avsomnade helige, från den rättfärdige Abel till det sista Guds barn, som dör, uppvakna och få ett härligt, oförgängligt liv. rätt

(193)Om krigsmännen vid graven blev så förskräckta, då en ende ängel, beklädd med himmelsk ljus och styrka, visade sig, att de som döde föllo till marken, huru skola då hans fiender bestå inför hans Son, när han kommer med makt och härlighet, åtföljd av tio tusen gånger tio tusen och tusen gånger tusen änglar fån himmelns salar? Då skall jorden ragla såsom såsom en drucken och förflyttas såsom en hydda. Elementerna skola komma i brand, och himmelen skall hoprullas såsom en bok. rätt

(194)Då Jesus dog, sågo krigsmännen, att Jorden insveptes i tjockt mörker vid middagstiden; men vid hans uppståndelse sågo de, att änglarnes strålande glans upplyste natten, och de hörde, huru de himmelske invånarne sjöngo med stor fröjd och jubel: Du har segrat över satan och mörkrets makter, du har uppslukat döden i seger! ”Och jag hörde en stark röst i himmelen säga Nu har frälsningen och kraften och riket blivit vår Guds, och makten hans Smordes, emedan våra bröders anklagare är nedkastad, han, som anklagade dem inför vår Gud dag och natt.” (Upp. 12: 10.) rätt

(194)Kristus nedkastade satan såson varnade brödernas anklagare i himmelen, då han utförde sin stora gärning och utgav sitt liv åt döden. Änskönt satan hårdnackad kämpade emot, var likväl frälsningsplanen på vät att genomföras. Kristus satte ett så högt värde på människan, att han uppoffrade sitt liv för henne. Satan visste, att det rike, som han hade tillrövat sig, till slut skulle bliva honom fråntaget; han beslöt därför, att han icke skulle sky någon som helst möda för att kunna ödelägga så många som möjligt av dem, som Gud hade skapat i sin avbild. Han hatade människan, emedan Kristus hade visat så mycken misskundsamhet, ömhet och kärlek emot henne; han beredde sig nu på att förföra henne på vart tänkbart sätt, så att hon till slut skulle gå förlorad, och han blev så mycket mera ivrig i detta tillvägagående, emedan han kände till sin egen hopplösa ställning. rätt

(194)Kristus kom till världen för att förskaffa sin Faders lag den aktning, den fordrade, och hans död visar, att denna lag är oföränderlig. Men satan insmög bland människorna den förvillelsen, att Kristus avskaffade Guds lag, då han dog, och sålunda förförer den onde många personer, som kalla sig för kristne, till att överträda Faderns bud, medan de på samma gång känna, att de tro på och älska hans Son. rätt

(195)Den kristne världen är icke tillräckligt känd med satans historia och den förskräckliga makt, han utövar. Många anse honom endast för att vara en fantasibild eller ett hjernfoster. Emellertid har han insmugit sig bland människorna. Han leder folk hit och dit efter behag – han påtager sig skepnaden av en ljusets ängel – han kommenderar sina övade trupper såsom en skicklig general – han har fördärvat sig en grundig kännedom om människans karakter och han tänka djupt, kan handla på ett förnuftigt och förståndigt sätt och kan påtaga sig en falsk religiös min. rätt

(195)Han beredde sig nu till att verka på prästernas sinnen angående det, som hände vid Kristi uppståndelse. Han visste, att efter som de allaredan hade fastnat i hans snaror och hade begått den förskräckliga förbrytelsen att dräpa Guds Son, så voro de helt och hållet i hans makt, och det enda sätt, varpå de kunde undgå folkets vrede, var att fortsätta med att förkasta Jesus såsom en bedragare samt att påstå, att hans lärjungar hade stulit hans kropp, så att de kunde säga, att han var uppstånden från de döde. rätt

(196)Sedan den utomordentliga härligheten, som omgav det himmelska sändebudet, hade försvunnit från himmelen och från graven, vågade de romerske vakterna att upplysta sina huvuden och se sig omkring. De sågo, att den stora stenen framför ingången till graven var bortvältrad, och intagna av rädsla uppstodo de och funno, att Jesu kropp var borta och graven tom. Överväldigade av vad de hade hört och sett, lämnade de graven och skyndade sig så fort som möjligt till staden, medan de omtalade för var och en, som de mötte, de mörkvärdiga ting, som de hade bevittnat. Några av lärjungarna, som hade tillbragt hela natten utan att sova, lyssnade till den märkvärdiga berättelsen med hopp och fruktan om var andra. Emellertid avsändes ett bud till prästerna och rådsherrarna, och detta bebådade dem: Kristus, som Ni korsfästen, är uppstånden från de döde! rätt

(196)En tjänare avsändes genat med en enskild skrivelse, som kallade den romerske vakten till översteprästens palats. Der blev de noga förhörda. De avgåvo en fullständig berättelse om, vad de hade bevittnat vid graven, nämligen att en vördnadsbjudande ängel hade nedkommit från himmelen med ett ansikte, som lyste såsom ljungelden, och med kläder, vita som snö; att jorden skakade och darrade, och att de blevo alldeles maktlösa; att ängeln hade fattat i den stora stenen, som stängde ingången till graven, och hade bortvältat den, som om den varit en småsak; att en skepnad, omgiven av stor härlighet, hade utträdt ur graven; att ett änglakor hade fyllt himmelen och jorden med jubel och fröjdefånger, samt att de hade återvunnit sin styrka, så ljuset försvann och sången upphörde, och att de då märkte, att graven var tom, och att Jesu kropp ingenstädes kunde återfinnas. rätt

(196)Då prästerna, de skriftlärde och rådsherrarna hörde denne berättelse, blevo deras ansikte dödsbleka. De kunde icke säga ett enda ord. Under rädsla varseblesvo de, att två tredjedelar av de profetior, som angingo Messias, nu hade blivit uppfyllda, och deras mod övergav dem att fruktan för, vad som nu skulle inträffa. De kunde icke betvivla de vittnesbörd, som de just hade hört: Jesus av Nasaret, den korsfäste, var i sanning uppstånden från de döde. rätt

(197)Då de ändtligen hade hämtat sig efter sin första förskräckelse över att höra dessa nyheter, begynte de att överväga, vad det nu var bäst att göra, och satan var också närvarande för att säga dem, vad de skulle göra, och huru de skulle förhålla sig. De lände, att de hade försatt sig ingen sådan ställning, var det icke fans någon annan utväg än det att trotsigt fortsätta, såsom de hade börjat, och förneka Kristus till det yttersta. De tänkte, att om denna berättelse kom ut bland folket, skulle de icke allenast berövad sin ära och myndighet, utan tör hända även mista livet. Jesus hade sagt, att han skulle uppstå från de döde och uppfara till himmelen. Men de beslöto att hålla folket i okunghet om, att hans ord hade blivit uppfyllda. Detta trodde de kunde uppnås, så vida de kunde besticka den romerska vakten med penningar. rätt

(197)De gjorde ett försök och funno, att genom att giva stora mutar till vakterna kunde förmå dem att förneka sin förra berättelse och vittna, att Jesu lärjungar hade kommit och stulit Jesu kropp om natten, medan vakterna sovo. Men om en skylvakt sov på sin post, måste han plikta med livet därför; för att kunna försäkra sig om det vittnesbörd, de önskade, lovade prästerna att bliva säkerhet för, att vakterna icke skulle straffas för denna förbrytelse. De romerske stridsmännen sålde sin ärlighet till de falske judarna för penningar. De kommo in till prästerna betungade med ett uppskakande sanningsbudskap; men de gingo ut betungade med penningar och med en av prästerna uppdiktad, lögnaktig berättelse i sin mun. rätt

(197)Emellertid hade man skickat en budbärare till Pilauts med en berättelse om det, som hade skett. Då han fick höra detta, fylldes hans själ med rädsla. Han inneflöt sig i sitt hem; ty han önskade icke att se någon: Men prästerna trängde sig likväl in till honom och bådo honom inträget om att icke undersöka den försumlighet, som vakterna påstodos vara skyldiga till, utan låta saken fara. Pilatus lovade slutligen att göra detta, sedan han hade haft ett enskilt samtal med vakterna och fått håra alla enskildheterna vid händelsen. De vågade icke dölja något för landshövdingen av fruktan för att mista livet. Pilatus undersökte icke saken något vidare; men från den tiden fans det icke mera någon strid eller ro för honom. rätt

nästa kapitel