Jesus vid Emmaus.

(206)Samma dag träffade Jesus flere av sina lärjungar och sade till dem: ”Frid vare eder! Varpå den framträdde och omfamnade hans fötter och tillbådo honom. Han tillät dem att tillbedja honom; ty han hade nu varit hos sin Fader. Fadern hade förklarat, att han hade behag till honom, och änglarna hade tillbedt honom. Sent om eftermiddagen av samma dag gingo tvenne av hans lärjungar på vägen till Emmaus som låg åtta engelska mil (omkring halvannan svensk mil) från Jerusalem. De hade kommit till staden för att fira påskhögtiden, och de nyheter, som de om morgonen fingo höra, nämligen att Jesu kropp hade försvunnit från graven, hade gjort dem mycket rådvilla. När de sedermera fingo höra kvinnornas berättelse om det himmelske sändebudet och om, att Jesus hade blivit sedd, visste de knappast, vad de skulle tro. De voro nu på vägen hem för att närmare överväga det, som hade inträffat, och för att bedja om upplysning rörande dessa ting, som de ej kunde förstå. rätt

(206)Dessa två lärjungar hade icke antagit någon framstående ställning i förbindelse med Jesus, men de ägde en fast tro på honom. Strax efter de hade beträdt sin vandring, märkte de, att en främling kom efter dem, och denne upphann dem snart. Men de voro så upptagna med att omtala för varandra de besvärliga tankar, som sysselsatte deras sinnen, att de lade ej märke till, att de icke voro allena. Dessa annars så modige män voro så bedrövade, att de gräto under sin vandring framåt på vägen. Kristi kärleksfulla hjärta tände medlidsamhet för dem, och han såg här en bedrövelse, som han kunde lindra. Lärjungarna samtalade om de sista dagarnas händelser och förundrade sig över, huru Jesus kunde vara Gus Son och dock tillåta sig att lida en sådan vanärande död. rätt

(207)Den ene lärjungen påstod, att han kunde omöjligen vara en bedragare, men att han hade bedragit sig själv med avseende på sin sändning och sin framtida härlighet. De befarade, att vad hans fiender hade sagt till honom, var allt för sant, nämligen att ”andra har han hulpit; sig själv kan han icke hjälpa.” (Matt. 27: 42.) Men de forundrade sig dock över, huru han kunde hava begått ett sådant stort fel med avseende på sig själv, då han flerfaldiga gångar hade bevisat, att han kunde skåda in uti andras hjärtan; och kvinnornas sällsamma berättelse försänkte dem i ännu större ovisshet. rätt

(207)Dessa lärjungar kunde länge hava förblivit i ovisshet om de senast förslutne dagarnas händelse, hade han icke Jesus givit dem upplysning därom. Visande sig som en främling för dem inlät han sig i samtal med dem. ”Men deras ögon voro förhållna, så att de icke ingen kände honom. Och han sade till dem: Vad är detta för tal, som Ni haven eder emellan, der Ni gån och ären bedrövade? Då svarade den ene, som hette Kleopas, och sade till honom: Är du allena främling i Jerusalem och vet icke, vad som der har skett i dessa dagar? Och han sade till dem: Vad då? Och de sade till honom Det som har skett med Jesus från Nasaret, som var en profet, mäktig i gärning och ord inför Gud och allt folket.” (Luk. 24: 16-19) rätt

(207)Därpå omtalade de för honom, huru deras Mästare blivit förhörd och korsfäst, samt vad kvinnorna hade berättat om, att Jesu kropp hade försvunnit, och om de skinande änglar, som de hade sett, samt ryktet om, att Jesus varuppstånden och även vad de lärjungar hade sagt, som de besökt graven. ”Då sade han till dem: O, Ni oförståndige och stenhjärtade till att tro på allt, vad profeterna hava talat! Måste icke Kristus lida detta och ingå i sin härlighet? Och han begynte med Moses och alla profeterna och uttydde för dem det som i alla skrifterna rörde honom.” (vers 25-27) rätt

(208)Lärjungarna förblev alldeles tysta i sin stora förvåning och glädje. De vågade icke fråga främlingen om, vem han var. De lyssnade uppmärksamt till honom, helt och hållet intaga av hans stora förstånd och dragna till honom genom hans vänliga ord och uppförande. Han uttolkade skrifterna för dem, så att de kunde förstå dem, och visade från profetiorna, huru Kristus måste lida och sedan inträda i sin härlighet. rätt

(208)Jesus begynte med förste Mosebok och framhöll alla de gudomliga bevis, som profetiorna hade förutsagt om hans liv. Hans uppenbarelse i världen, hans lidande, död och uppståndelse. Han ansåg det ej vara nödvändigt att utföra ett underverk för att bevisa, att han var världens uppståndne Förlossare; men han hänvisade till profeterna samt uttolkade dem tydligt och klart för att på avgörande sätt bevisa, att han var Messias, och för att visa, att alt, som vederfarits honom hade förutsagt av de gudomlige skribenterna. Jesus förde beständigt sina åhörares sinnen tillbaka till den dyrbara sanningens källa, som finnes i det Gamla Testamentet. Att han högt uppskattade dessa skrifter, ser man från liknelsen om den rike mannen och Lasarus, då han säger: ”Höra de icke Moses och profeterna, så skola de icke heller tro, om någon uppstod från de döde.” (Luk. 16: 31) Apostlarna vittna även om, huru viktiga Gamla Testamentets skrifter äro. Aposteln säger: ”Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan helige Guds män hava talat drivne av den Helige Ande.” (2 Pet. 1: 21) Lukas följande om de profetior, som förutsade Kristi ankomst: ”Lovad vare Herren, Israels Gud, utan han har besökt och forlossat sitt folk och upprättat åt os frälsningens horn i sin tjänare Davis hus, såsom han har talat genom sina heliga profeters mun ifrån fordom tid.” (Luk 1: 68-70) rätt

(209)Det är Kristi röst, som talar genom profeterna och patriarkerna från Adams tid framåt i tiden till de sista händelser, som skulle inträffa uti de sista dagarna. Judarna, som förkastade Kristus, förstodo icke denna sanning, och även i våra dagar finnas många namnkristne, som icke förstå den. Det är enskön harmoni emellan Gamla och Nya Testamentet; skriftställen, som vid första påstående tyckas vara dunkla, bliva ganska klara och tydliga, när man flitigt ransakar dem och sammanliknar dem med andra skriftställen, som hava avseende på samma ämne. Hade judarna noggrant ransakat profetiorna, skulle deras förstånd hava blivit upplyst, så att de kunde hava sett, att Jesus var den utlovade Messias. Men de hade uttolkat dessa förutsägelser på, att de stämde överens me deras egna förvända begrepp och ärelystna planer. rätt

(209)Prästernas berättelser och traditioner hade förvirrat lärjungarna, och därigenom uppstod mörker och tvivel hos dem angående deras Mästare förhör, död och uppståndelse. Jesus, som genom sin Helige Ande hade drivit helige män att skriva profetiorna, gjorde nu dessa förutsägelser, som blivit orätt tolkade, tydliga och klara för de tvenne lärjungarna. Han visade dem, att varje punkt, som blivit omnämd i profetian rörande Messias, hade blivit ordagrant uppfylld i deras Mästares liv och död. Han talade till dem som en främling, men även såsom en, vilken var förvånad över, att de icke hade rätt uttolkat skrifterna, som skulle hava givit dem upplysning i alla deras svårigheter. rätt

(209)Änskönt Jesus förut hade undervisat dem angående profetiorna, hade de dock ej varit i stånd att helt förkasta den tanken, att Kristus vid sin första ankomst skulle upprätta ett världsligt rike. Dessa deras föreställningar bidrogo därtill, att de betraktade hans korsfästelse som något, vilket alldeles omintetgjorde deras förhoppningar; men under det de nu uti sin missmodiga sinnestämning fingo se, att samma händelser, som hade försatt dem uti förtvivlan, innehöllo de kraftigaste bevis för, att deras tro hade varit rätt, så förnyades deras tro och förtröstan med större kraft än förut. Nu förstodo de många ting, som deras Mästare hade yttrat, innan han blev förhörd, och som de då ej kunde förstå. Allt framstod nu tydligt och klart för dem. De insågo, att i Jesu liv och död hade profetiorna blivit uppfyllda, och deras hjärtan brunno av kärlek till deras Frälsare. rätt

(210)Många som bekänna sig vara kristne, förkasta det Gamla Testamentet och inskränka sig helt till det Nya. Nu ropas det: ”Bort med lagen och profeterna och låtom oss på Kristi evangelium.” Om det ej behöves annat än Kristi liv och det, som läres i det Nya Testamentet, för att uppodla tro, varföre hänvisade då icke Jesus vid detta tillfälle blot till de lärdomar, han hade förkunnat, till sitt väsens visdom och renhet, samt till de underverk han hade utfört, såsom tillräckliga bevis för, att han var Messias? rätt

(210)Man kan ej av berättelsen om Jesu liv, död och uppståndelse tillfullo bevisa, att Jesus var Guds Son, utan att man tillika hänvänder sig till det Gamla Testamentets vittnesbörd. Kristus är uppenbarad likaså tydligt i Gamla Testamentet som i det Nya. Det ena vittnar om en Förlösare, som skulle komme; det andra om en Frälsare, som har kommet på det sätt, som profeterna förutsagt på honom. För att rätt uppskatta frälsningens plan, måste man grundigt förstå Gamla Testamentets skrifter. Det er nämligen det heliga ljuset från den profetiska forntiden, vilket så skönt och klart framsätter Kristi liv och Nya Testamentets undervisning. Jesu underverk äro ett bevis på hans gudomlighet; men man finner de kraftigaste bevis för, att han är världens Förlossare, när man jämför Gamla Testamentets profetior med Nya Testamentets historiska berättelser. Jesus ade till judarna: ”Ni ransaken skrifterna, emedan Ni menen eder hava evigt liv i dem, och dessa äro de som vittna om mig.” (Joh. 5: 39) På den tiden funnos inga andra heliga skrifter än de som utgöra det Gamla Testamentet. Vi kunna alltså tydligen inse, vad vår Frälsare har avseende på. rätt

(211)Under det lärjungarna vandrade framåt med Jesus och med uppmärksamhet lyssnade till hans vänliga ord, upptäckte de ingenting uti hans hållnig, som kunde antyda, att han var någon annan än blott en tillfällig resande på hemväg från hågtiden, men dock en, som var väl hemmastadd uti profetiorna. Han fotskred på den knaggliga vägen lika försiktigt som de själva och stannade även med dem för att vila, sedan de gått uppför en eller annan brant backe. Sålunda vandrade de två lärjungarna framåt på bergstigen i sällskap med den gudomlige Frälsaren, som kunde säga: ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden.” (Matt. 28: 18) rätt

(211)Den mäktige segerherren över döden, som hade druckit dräggen av allt mänskligt elände för att frälsa en förtappad värld, undandrog sig en från den ringa handlingen att göra sällskap med de två lärjungarna, som voro på vät till Emmaus, för att undervisa och trösta dem. Han visar alltid medlidsamhet för sitt lidande och besvärade folk. På våra farligaste stigar, varest de förste prövningarna förekomma, se vi, att Jesus går med oss för att hjälpa oss framåt. Han är ännu samma Människoson samt besitter ännu samma mildhet och kärlek, som han hade, innan han gick genom graven och uppfor till sin Fader. rätt

(211)Vid solnedgången kommo lärjungarna omsider med sitt ressällskap till sitt hem Aldrig förr hade vägen förekommit dem sö kort, ej heller hade tiden gått så hastigt. Främlingen låtsades som om han ville gå vidare; men lärjungarna kunde ej uthärda den tanken, att de så snart skulle skiljas från en person, som uppväckt nytt hopp och en ny glädje i deras själ, och de bådo honom enträngt ett stanna kvar hos dem över natten. Jesus antog ej inbjudningen strax, utan syntes vara böjd för att fortsätta sin resa. Men i sin omsorg för främlingen bådo åter lärjungarna honom enträget om att bliva kvar hos dem; ”ty,” sade de, ”det lider mot aftonen, och dagen nalkas sitt slut.” Jesus gav då efter för deras enträgna böner och inträdde i deras ringa boning. rätt

(212)Frälsaren tvingar sig aldrig in på någon av oss. Han söker komma i sällskap med dem, som han vet äro i behov av hans omsorg, och han giver dem tillfälle att bedja honom bliva kvar hos dem. Om de längtansfullt önska det och bedja honom att bliva hos dem, så träder han in i det tarvligaste hemmet och uppmuntrar även det ringaste hjärta. Under det man väntade på aftonvarden, fortfor Jesus med att utlägga skrifterna för de två lärjungarna. Han framlade bevis för sin gudomlighet och utvecklade frälsningens plan för dem. Den tarvliga kosten var snart färdig, och de tre satte sig till bords, och Jesus intog såsom sädvanligt den hösta platsen. rätt

(212)Det var vanligen familjefaderns plikt att nedkalla Guds välsignelse över maten; men Jesus lade sin händer på brödet och välsignade det. Då han uttalade första ord av sin bön, blickade lärjungarna upp med förvåning och förskräckelse. Det kunde visserligen ej vara någon annan än deras Mästare, som sålunda uttalade välsignelsen. Hans röst ljöd för dem såsom deras Mästares röst – ja se, på hans händer syntes hålen efter spikarna. Det var i sanning deras älskade Mästares välkända skepnad. För ett ögonblick voro de alldeles mållösa därpå reste de sig upp för att kasta sig ned inför hans fötter och tillbedja honom; men plötsligen försvann han från dem. rätt

(212)Nu visste de, att de hade samtalat med deras uppståndne Förlossare. En sky hade omtöcknat deras ögon, så att de hade ej känt igen honom, ehuruväl de sanningar han yttrade gjorde ett djupt intryck på deras förmörkade hjärtan. Den som hade uthärdat kampen i örtagården, som hade lidit vanära på korset, och som hade segrat över döden och graven- den, inför vilken änglarna hade fallit ned och vilken de hade tillbed med lov och tacksägelse, hade uppsökt de två ensamme och missmodige lärjungarna och varit med i flera timmar, undervisande och tröstande dem; och dock hade de icke känt igen honom. rätt

(213)Jesus uppenbarade ej först för dem, vem han verkligen var, för att sedan utlägga skrifterna för dem; ty han visste, att de ville bliva så överväldigade av glädje genom att återse honom såsom uppstånden från de döde, att de ville därmed låta sig nöja. De skulle då ej hungra efter de heliga sanningar, som han önskade outplånligt inpregla i deras själ, så att de kunde meddela dem till andra, vilka åter skulle utbreda den dyrbar kunskapen, intill dess människorna i tusentals skulle hava anammat det ljus, som denne dag upprunnit för de nästan förtvivlade lärjungarna, som gingo till Emmaus. rätt

(214)Jesus visade sig som en främling, till dess han hade utlagt skrifterna för dem och hade givit dem en förståndig tro på hans liv, hans väsen, hans sändning till denna världen samt hans död och uppståndelse. Han önskade, att sanningen skulle finna ett djupt rotfäste i deras sinnen, ej därför att detta var han själv, som bar vittnesbörd därom, utan därför att ceremoniallagen och profetiorna i det Gamla Testamentet överensstämde med det, som bevittnades i hans liv och död och för den skull utgjorde obestridliga bevis för denna sanning. När han uppnått ändamålet med sina bemödanden för de två lärjungarna, uppenbarade han sig för dem, att deras glädje måtte bliva fullkomlig, och därefter gjorde han sig osynlig för dem. rätt

(214)När dessa lärjungar lämnade Jerusalem för att återvända till sitt hem, hade de för avsikt att återupptaga sin gamla sysselsättning och skyla sin felslagna förhoppningar så mycket som möjligt; Men nu blev deras glädje ännu större än deras missräkning far förut. ”Och de sade sins emellan: Var icke vårt hjärta brinnande i oss, då han talade med oss på vägen och uttydde för oss skrifterna.” (Luk. 24. 32) rätt

(215)De glömde bort sin hunger och trötthet samt lämnade den tillrede aftonmåltiden; ty de kunde ej stanna hemma, utan måste genast åstad och uppsöka de andra lärjungarna för att meddela dem den upplysning de hade erhållit. De längtade efter, att deras bröder skulle få del av samma glädje, som de hade, så att de kunde fröjda sig över en levande Frälsare, som var uppstånden från de döde. Änskönt det var ganska sent, begåvo de sig strax på en väg till Jerusalem. Men vilken skillnad det var emellan deras känslor nu och den som nedtryckte deras sinnen förut, när de begåvo sig hem till Emmaus! Jesus gick vid deras sida, men de visste det icke. Han hörde med glädje, huru de uttryckte sin fröjd och tacksamhet, under det de sida vid sida vandrade på vägen till Jerusalem. rätt

(215)I sin stora glädje märkte de ej de stora hinder, som den ojämna och farliga vägen erbjöd. Månen upplyste ej vägen för dem, men deras hjärtan fröjdade sig över en ny uppenbarelse, som upplyste deras själ. De vandrade framåt över knaggliga stenar och farliga branter utefter vägen, så att de under stundom snavade och föllo omkull. Men detta gjorde dem icke missmodiga, utan de fortsatte frimodigt sin vandring. Ibland kommo de på avvägar till följd av mörkret och måste då gå tillbaka, till dess de kommo på rätta vägen igen, varefter de fortsatte sin färd med förökad hastighet. De längtade efter att förkunna det dyrbara budskapet till sina vänner. Aldrig förr hade mänskliga läppar haft en sådan nyhet att kungöra; ty det faktum, att Kristus var uppstånden, skulle bliva den stora sanningen, på vilken församlingen skulle bygga all sin tro och alla sina förhoppningar. rätt

nästa kapitel