Lärjungarna i salen

(216)Då lärjungarna ankommo till Jerusalem, gingo de in genom den östra porten, som stod åppen, då någon fest firades. Allt var mörkt och stilla omkring husen; men månen sken, så att de kunde finna vågen gen om de smala gatorna. De visste, att de kunde finna sina bröder i den minnesvärda salen, varest Jesus hade tillbragt den sista natten, innan dog. Här hade lärjungarna uppehållit sig om sabbaten och förjt över sin Mästare, och nu hade de ingen luft att lägga sig att sova; ty flera av dem berättade om de uppseendeväckande händelser, som hade försiggått bland dem. Lärjungarna öppnade varsamt dörrarna då de två resandes upprepade begäran: De gingo in i salen, och Jesus trädde även in med dem; ty ehuru osynlig hade han åtföljt dem hela vägen. rätt

(216)Lärjungarna voro församlade och voro i en mycket upprörd sinnestämning. En strid försiggick id eras sinnen; ty hopp och fruktan sökte båda att få övertagit hos dem. Alla hade hört den berättelse, som Maria Magdalena och de andra kvinnorna hade avgivit; men några hade allt för litet hopp att kunna tro deras vittnesbörd. Med stor iver och tillförsikt hade Petrus berättat, huru han hade talat med den uppstående Mästaren, och detta hade gjort ett djupare intryck på bröderna, och deras tro begynte att upplivas. Då lärjungarna från Emmaus komme in med sitt glada budskap, var det många, som utropade: ”Herren är sannerligen uppstånden och har blivit sedd av Simon!” Luk. 24: 34) rätt

(217)Då två lärjungarna från Emmaus omtalade, huru Herren hade öppnat deras ögon och framlagt för dem profetiornas tydliga vittnesbörd, ända från patriarkerna dagar till den närvande tiden, vilka hade förutsagt allt det som hade skett med deras Frälsare. De församlade lyssnade till denna berättelse under djupaste tystnad. Hos några fick tron ett nyt liv, men andre tvivlade. Plötsligen stod Jesus mitt ibland dem. Han upplyfte sina händer att välsigna dem och sade till dem: ”Frid vare eder!” rätt

(217) ”Då voro de förskräckta och bävande och trodde, att de sågo en ande. Och han sade till dem: Hvi ära Ni förfärade, och vill uppstiga sådana tankar i edra hjärtan? Sen mina händer och mina fötter, att det är jag själv! tagen på mig och sen! ty en ande haver icke kött och ben, såsom Ni sen mig hava. Och då han hade sagt detta, visade han dem sina händer och fötter.” (vers 37-40.) rätt

(217)Der sågo de hans händer och fötter, som buro sår efter de grymma spikarna, och de igenkände hans klängfulla röst, som var annorlunda än någon annan, de förut hade hört. ”Och då de ännu icke trodde, för glädjes skulle, utan förundrade sig, sade han till dem: Haven Ni här något att äta? Och de gåvo honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka; och han tog och åt därav i deras åsyn.” (Vers. 41-43.) Tro och glädje inkommo nu stället för tvivel och otro, och med känslor, som inga ord kunde uttrycka, erkände de, att Frälsaren var uppstånden. rätt

(218)Jesus uttolkade nu skrifterna för alla de församlade, i det han begynte med 1 Mosebok och dröjde i synnerhet vid de profetior, som pekade framåt till den närvarande tiden och förutsade, att Kristus skulle lida och därefter uppstå. Men han ”sade till dem: Dessa äro de ord, vilka jag talade till eder, då jag ännu var med eder, att allt måste fullbordas, som är skrivit om mig i Mose lag och i profeterna och i psalmerna. Då öppnade han deras sinne, så att de förstodo skrifterna, och han sade till dem: Så är det skrivit; och så måste Kristus lida och tredje dagen uppstå i från de döde, och bättring och syndernas förlåtelse predikas i hans namn ibland alla folk, och först i Jerusalem. Men Ni ära vittenen till allt detta.” (Luk: 24: 44-48.) rätt

(218)Lärjungarna begynte nu att förstå, vad deras verksamhet skulle bliva, och huru vidtomfattande den var. De skulle förkunna för världen de märkvärdig sanningar, som Kristus hade anförtrott dem. De händelser, som hade eget rum i hans liv, hans död och uppståndelse, profetiornas överensstämmelse med dessa händelser, Guds lags helighet, återlösningsplanens hemlighet, Jesu makt till att förlåta synder – allt detta hade de bevittnat, och deras uppgift var att förkunna det för alla människor, och de skulle begynna i Jerusalem. De skulle förkunna ett evangelium, som bringar frid och frälsning förmedelst omvändelse och Frälsarens kraft. Då Jesus kom till världen förstå gången, sjöngo änglarna: ”Frid på jorden, människorna en god vilja!” Sedan hans jordiska liv var överståndet, kom han upp från de döde, och då han första gången visade sig för sina församlade lärjungar, hälsade han dem med dessa ord: ”Frid vare eder!” rätt

(219)Jesus är alltid beredvillig att skänka frid till de själar, som besväras av tvivel och fruktan. Den dyrbare Frälsaren väntar på, att vi skola öppna vårt hjärtas dörr för honom och säga: bliv hos oss. Han säger: ”Si, jag står för dörren och klappar; den som hör min röst och upplåter dörren, till honom skall jag ingå och hålla nattvard med honom och an med mig.” (Uppb. 3: 20) Vårt liv är en ständig strid. Vi måste nu kämpa mot furstadömen och väldigheter, mot ondskans andliga här och mot fiender, som aldrig sova. Vi måste strida emot frelstelserna och segra, såsom Jesus segrade. När Jesu frid inkommer i våra hjärtan, bliva vi lugna och tåliga även under de hårdaste prövningar. rätt

(219)Jesus uppståndelse var en förebild till, att alla de troende, som äro avsomnade i honom, skola uppstå. Jesu lärjungar kände lätt igen Frälsarens uppståndne kropp, hans uppförande och det sätt, var på han uttryckte sig. Sammalunda skola ock de, som sova i Jesus, uppstå igen. Vi skola också känna igen våra vänner, såsom lärjungarna kände Jesus. Ehuru sjukdom och olyckor, hava vanställt dem i detta livet, skola de likväl i sin uppståndne och förhärligade kropp fullkomligt behålla sina personliga kännemärken. Vi skola kunna känna igen de ansikten, som stråla så härligt av ljuset, vilket utgår från Jesu ansikte, och förstå, att de äro de vänner, som vi älska så högt. rätt

(219)Tomas föll i den djupaste förtvivlan, då Jesus dog; hans tro tycktes vara alldeles utsläckt. Han var icke närvarande i salen då Jesus visade sig för sina lärjungar. Han hade hört, vad de andre berättade, och hade fått tillräckliga bevis på, att Jesus var uppstånden. Men ett obevekligt mörker och en hårnackad otro hade tillslutit hans hjärta mot alla uppmuntrande vittnesbörd. Då han hörde lärjungarna tala om den uppståndne Frälsarens märkvärdiga framträdande, kom han endast djupare i förtvivlan; ty om Jesus verkligen hade uppstått, fans det icke något mera hopp om, att han skulle upprätta ett verkligt rike på jorden. Det fårade också hans stolthet, när han tänkte på, att hans Mästare uppenbarade sig för alla sina lärjungar, men icke får honom. Han hade därför beslutat att icke tro, och under en hel vecka gick han och ruvade på sitt elände, och detta blev ännu mörkare, då han ställde det i motsats till sina bröders upplivande hopp och tro. rätt

(220)Under denna tid hade han ofta sagt, medan han var i sina bröders sällskap: ”Utan att jag ser hålen efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och sticker min hand i hans sida, tror jag det icke.” (Joh. 20: 25) Han ville icke se genom sin bröders ögon eller hysa en tro, som grundade sig på deras vittnesbörd. Han älskade sin Herre innerligt, men avundsjuka och otro hade tagit hans sinne och hjärta i besittning. rätt

(220)Flere av lärjungarna bodde på salen, och alla samlades här var afton. En afton beslöt Tomas, att han skulle förena sig med sina bröder; ty oaktadt sin otro hyste han ett svagt hopp om, att de goda underrättelserna voro sanna, änskönt han icke ville tillstå det. Medan lärjungarna intogo sin aftonmåltid och under tiden talade om de bevis, som Jesus från profetiorna hade givit dem för deras tro, ”kom Jesus när dörrarna voro lyckta och stod mitt ibland dem och sade. Frid vare eder!” (vers 26.) rätt

(221)Han förebrådde sedan dem, som icke hade trott vittnesbörden av de andra, vilka hade sett Jesus, och vändande sig till Tomas, sade han: ”Räck hit dit finger och se mina händer och räck hit din h and och stick henne i min sida och var icke otrogen, utan trogen!” (vers 27) Dessa ord visa, att han hade läst Tomas’ tanker och förstått, vad han sagt: De tvivlande lärjungarna visste, att ingen av hans lärjungar hade sett Jesus på en vecka, och de kunde därför icke hava berättat för Mästaren om hans envisa otro. Han kände igen den person, som stod framför honom , såsom Mästaren, vilken h ade blivit korsfäst; och han önskade icke att erhålla något vidare bevis. Hans hjärta uppfylldes av glädje, då han förstod, att Jesus verkligen var uppstånden från de döde. Han kastade sig ned inför sin mätares fötter i djup kärlek och tillgivenhet och sade: ”Min Herre och min Gud!” rätt

(221)Jesus antog hans erkännande, men förebrådde honom likväl mildt för hans otro: ”Emedan du har set mig, tror du; saliga äro de, som icke se och dock tro.” (Joh. 20: 29.) Jesus visade härigenom för Tomas, att hans tro skulle hava varit mera behaglig för Herren, om han hade trott på sina bröders vittnesbörd och icke hade vägrat att tro, tills han hade sett Jesus med sina egna ögon. Om världen skulle följa Tomas’ exempel, komme ingen att tro till frälsning; ty var och en, son nu anammar Kristus, grundar sin tro på andras vittnesbörd. rätt

(221)Många, som hava en svag och vacklande tro, inbilla sig, att om de hade de bevis, som Tomas fick från sina bröder, skulle de icke tvivla såsom han. De befinna icke, att de hava icke allenast dessa bevis, utan också många andra, som framläggas för dem på alla sidor. Många, vilka likasom Tomas vänta på, att alla orsaker till tvivel skola avlägsnas, uppnå tör hända icke sin önskan såsom han gjorde, utan sjunka gradvis djupare och djupare i otro, tills de icke kunna fatta, vilka stora bevis man har för, att Jesus är Frälsaren, och såsom hos de otrogne utfläckt i det mörker, som råder i deras sinnen: När man förkastar den gudomlig sanningens tydliga och avgörande bevis bliver hjärtat förhärdat oh förståndet förblindad. När man icke giver akt på det dyrbara ljuset, utplånas det alldeles från det sinne, som icke vill anamma det. rätt

(222)Från det sätt, varpå Jesus behandlade Tomas, kunna hans efterföljare lära, huru de skola behandla dem, som plågas utav tvivel om religiösa sanningar, och som låta dessa tvivel råda. Han överhopade icke Tomas med förebråelser, ej heller inlät han sig i strid med honom. Men med en synbar nedlåtenhet och ömhet uppenbarade han sig för den tvivlande själen: Då Tomas sade, att han endast på vissa vilkor ville tro, intog han en mycket orimlig ställning. Men genom sin kärlek och sitt överseende nedbröt Jesus alla de skrankor, Tomas hade uppställt. En ihållande strid försvagar sällan otron, utan försätter den hellre i en sådan ställning, varest den söker att försvara sig och finna nya stöd och ursäkter. Men när Jesus uppenbarar sig i sin kärlek och barmhärtighet såsom en trogen Frälsare, fårmås mången själ att med Tomas utropa: ”Min Herre och min Gud!” rätt

nästa kapitel