Jesus i Galileen

(223)De fångar, som Jesus förde med sig från graven, då han avgav en försäkran om och ett löfte på, att de rättfärdige avsomnade skola uppstå. De som uppkallades ur sina gravar, gingo in i staden och visade sig för många i sina uppståndne kroppar och intygade, att Jesus verkligen var uppstånden från de döde, och att de voro uppståndna med honom. Den röst, som hade utropat: ”Det är fullkomnad!” hördes bland de döde. Den genomträngde gravkamrarna och bjöd de sovande att uppstå. Sålunda bliver det också, när Guds röst skall skaka himmelen och jorden; denna röst kommer att genomtränga de dödes vilorum och öppna gravarna. Ett mäktigt jordskalv skakar då jorden, då att den raglar fram och tillbaka såsom en drucken. Då uppenbaras Kristus, härlighetens konung, åtföljd av hele den himmelska härskaren, basunen ljuder, och Livgivaren framkallar de rättfärdige döde och giver dem oförgängligt liv. rätt

(127)Prästerna och rådsherrarna visste ganska väl, att åtskillige av de döde hade uppstått, då Jesus uppstod. Trovärdiga berättelser avgåvos av många, som hade sett och samtalat med dessa personer, vilka hade uppstått, och hade hört deras vittnesbörd, att Jesus, livets Furste, vilken prästerna och rådsherrarna, hade dräpt, var uppstånden från de döde. Man hade virigt utbred det falska ryktet, att lärjungarna hade stulit sin Mästares kropp ur grave, och många trodde det. Men prästerna skadade sig själva, då de uppdiktade sina falska berättelser, och alle tänkande personer, som icke läto sig förblindas av fördomar, upptäckte deras osanning. rätt

(224)Hade soldaterna sovit, så kunde de icke veta, huru graven blev tom. M blott en skyltvakt hade varit vaken, skulle han säkerligen hava vakt de andre. Hade de verkligen sovit sålunda, som de påstods, så visste man gott, vad följden skulle hava blivit. En sådan försummelse bestraffades med döden, och det fans icke något opp om benådning. Det är därför icke troligt, att de skyldige skulle omtala sin förseelse. Om de judiske prästerna och rådsherrarna hade upptäckt, att vakterna sovo på sin post, skulle de icke hava låtit saken passera, utan skulle hava fordrag en grundlig undersökning, och de otrogne soldaterna komme att undergå lagens strängaste straff. rätt

(224)Om de hade haft den ringaste tro till sina egna påståenden, skulle de hava kallat lärjungarna till räkenskap och låtit det mest grymma straff komma över dem. Att de icke gjorde detta, var ett tydligt bevis på, att lärjungarna voro oskyldiga, och att prästerna i den yttersta nöden hade blivit drivna till att uppdikta och utbreda en lögn för att möta de bevis, som sammanhopades emot dem och för att kunna påstå, att Jesus icke var uppstånden från de döde, och att han därför icke var Guds Son. Att Jesus flera gångar visade sig för sina lärjungar, och att de personer, som uppstodo från de döde med honom också visade sig, bidrog mycket till att stadfästa sanningen hos många personer, som voro villiga till att tro. rätt

(225)Detta judarnes uppdiktande har ett motstycke i vår tid. Sanningens stolte förföljare använda tid, inflytande och penningar för att nedtysta sanningens vittnesbörd och motstå dem, och man använder de mest orimliga medel för att uppnå detta mål. Det finnes icke heller någon brist på intelligenta personer, som gärna anamma de mest narraktiga lögner, emedan de stämma överens med deras hjärtans känslor. Detta uppenbarar den sorgliga sanningen, att Gud har lämnat dem till ett förmörkad förstånd och hjärtats förhärdelse. Det finnes enfaldiga personer, som tör hända bliva bedragna för en tid, emedan de hava förtroende till sådane bedragare; men om de äro läraktiga och verkligen önska att känna sannigen, så de också tillfälle till att förstå den. Tvivel och svårigheter skola snart försvinna. De skola upptäcka, hur motstridiga deras falske ledare hava varit; ty själva villfarelsen innehåller ett ofrivilligt vittnesbörd till bevis för sanningen. rätt

(225)Prästerna och rådsherrarna svävade i en ständig fruktan för, att de, medan de gingo på gatan eller voro hemma i sina egna boningar, skulle möta den uppståndne Kristus ansikte mot ansikte. De kände, att det icke fans någon säkerhet för dem. Reglar och bommar tycktes endast kunna dåligt försvara dem mot den uppståndne Guds Son. rätt

(226)Då Jesus innan sin korsfästelse var tillsammans med sina lärjungar på salen, omtalade han för dem, att han efter sin uppståndelse skulle gå före dem till Galiléen, och på morgonen av den dag, han uppstod, hade änglarna vid graven sagt till kvinnorna: ”Gån bort och sägen till hans lärjungar och till Petrus, att han går före eder till Galiléen! Der skolen Ni se honom, såsom han har sagt eder.” (Mark. 16: 7) Lärjungarna måste förbliva i Jerusalem under påskveckan; ty hade de hållit sig borta, skulle man hava sagt, att de voro kättare och hyste ovilja mot högtidligheterna. Om aftonen församlade de sig på salen, var några av dem bodde. Här uppenbarade Jesus sig två gånger för dem och bjöd dem att kvarstanna en tid i Jerusalem. rätt

(226)Så snart som påskhögtiden var förbi, lämnade bröderna Jerusalem och gingo till Galileen, såsom de hade blivit uppmanade. Sju av lärjungarna voro i sällskapet; de voro klädda såsom fiskare. De voro fattiga, vad denna världens gods beträffar, men rika på sanningens kunskap och lydnad, och detta gav dem inför Gud den högsta rang såsom lärare. De hade icke studerad i profeternas skolor; men i tre år hade de lärt av honom, som var världens störste lärare. Under hans undervisning hade de blivit utdanade, upplysta och förädlade och hade sålunda blivit utrustade till att meddela människorna kunskap om sanningen. rätt

(227)Under sin verksamhet hade Frälsaren tillbragt den mesta delen av sin tid vid Teberias’ hav, och der hade han gjort många av sina märkvärdigaste underverk. Då lärjungarna hade församlat sig på en plats, der de voro minst utsatta för att bliva oroade, voro deras sinnen upptagna med tankar på Jesus och på hans mäktiga underverk. Det var på denna sjö, som Jesus hade gått på de brusande böljorna för att rädda dem, medan deras hjärtan voro uppfyllda av fruktan över den förskäckliga storm, som tycktes vilja helt förgöra dem. Här blev den rasande stormen stillad genom rösten av honom, som sade till det mäktiga djupet: ”Tyst, var stilla!” De kunde se stranden, varest Jesus genom ett mäktigt underverk hade bespisat mera än tio tusen personer blott med några få bröd och fiskar. Icke långt borta från Kapernaum, varest hans märkvärdigaste underverk skedde, i det han botade de sjuke och uppväckte de döde. Då lärjungarna åter skådade omkring sig i Galiléen, kommo de i håg de ord och gärningar, som Frälsaren hade talat och gjort. rätt

(227)Aftonen var behaglig, och petrus, som ännu hade mycken förkärlek för båtar och fiske, föreslog, att de skulle ro ut på vattnet och lägga ut sina nät. Detta förslag tyckte alla väl om; ty de voro fattiga och behövde både mat och kläder, som de kunde förskaffa sig i utbyte mot en framgångsrik natts fiskfångst. De gingo därför ut på sjön i sin båt för att utöva sin förra sysselsättning; men de arbetade hela natten igenom utan någon framgång. Under de långa, tröttsamma timmarna talade de om sin frånvarande Mästare och uppkallade för minnet de utomordenligt intressanta uppträden och händelser, som hade försiggått der på trakten, och som de hade bevittnat. De tänkte på, vad framtiden skulle föra till dem, och blevo bedrövade över de utsikter, som lågo framför dem. rätt

(228)Emellertid stod en ensam person på stranden och lät sin blick följa dem, medan han själv likväl förblev osynlig. Omsider dagades det. Båten var endast ett litet avstånd från stranden, och lärjungarna sågo en främling stående der, som ställde följande fråga till dem: ”Barn! haven Ni något att äta? Då de icke kände igen Jesus, sade de ”Nej!” ”Och han sade till dem: Kasten ut nätet på högra sidan båten, så skolen Ni få! De kastade de ut och förmådde nu icke draga upp det för fiskarnas myckenhets skull.” (Joh. 21: 5, 6) rätt

(228)Lärjungarna förundrade sig över den oväntade utgången på detta försök. Men Johannes upptäckte nu ,vem främlingen var, och sade till Petrus: ”Det är Herren.” Glädje intog nu missräkningens ställe. Petrus bland strax sin överklädnad om sig, kastade sig i sjön och stod snart vid sin Mästares sida. De andra lärjungarna kommo med båten och drogo efter sig nätet med fiskarna uti. ”När de nu hade stigit i land, sågo de glöd der ligga och en fisk däruppå och bröd.” (Joh. 21: 9) rätt

(229)De voro för mycket förvånade att kunna spörja, varifrån elden och maten kommo. ”Jesus sade till dem: Bären hit av de fiskar, som Ni nyss fingen!” Efterkommande denna uppmaning, gick Petrus till nätet, som han så brådstörtad hade lämnat, och hjälpte sina bröder att draga det till landet. Sedan de blivit färdiga härmed, och Jesus hade gjort de nödvändiga förberedelserna, bad han sina lärjungar komma och taga del av måltiden. Han bröt brödet och fiskarna och delade emellan dem, och när han gjorde detta, igenkände alla sju lärjungarna honom. Jesus underverk, genom vilket han bespisade de fem tusen på berget, framträdde nu tydligen för deras sinnen; men en hemlighetsfull fruktan intog dem, och de förblevo tysta, då de sågo på sin uppståndne Frälsare. rätt

(229)De kommo i håg, att en händelse lik den, som just hade egt rum, inträffade vid begynnelsen av hans prädioämbete. Jesus hade uppmanat dem att lägga ut på djupet och kasta ut sina nät till en fångst, och nätet hade gått sönder på grund av den stora mängd fisk, som fans däri. Då bjöd han dem att lämna sina nät och följa honom, och han skulle göra dem till människofiskare. Detta underverk, som Jesus just hade gjort skedde i den avsikt, att det förra underverket skulle göra ett djupare intryck på dem, så att lärjungarna kunde förstå, att änskönt deras Mästare icke personligen skulle vara hos dem, och änskönt de icke kunde få sitt uppehälle genom att utöva sin älsklingsförrättning, skulle likväl den uppståndne Frälsaren bevara dem och sörja för dem, medan de uträttade hans arbete. Jesus hade också en avsikt med att bjuda dem utkasta sitt nät på den högra sidan av båten. På den sidan stod Kristus på stranden. Arbetande de i förening med honom, i det hans gudomliga makt förenade sig med deras mänskliga försök, så kunde de icke sakna framgång. rätt

(230)Därigenom, att Jesus åter lät lärjungarna få en underbar fiskfångst, förnyade han sin fullmakt till dem. Det visade för dem, att deras Mästares död icke befriade dem från deras plikt att utföra det värk, som han hade givit dem. Till Petrus, som vid många tillfällen hade handlat på de andra lärjungarnas vägnar, gav han en särskild undervisning. Petri uppförande på den natt, hans Mästare blev förrådd, var så nesligt och stämde så dårligt överens med hans förra påståenden om trohet och tillgivenhet, att det var nödvändigt, att han inför alla lärjungarna skulle bevisa, att han uppriktigt hade ångrat sin synd, innan han kunde återupptaga sin apostoliska verksamhet. Frälsaren önskade att försätta honom i en sådan ställning, att han kunde återvinna sina bröders förtroende, så att de i ett eller annat trängande ögonblick icke skulle hava misstro till honom på grund av hans stora uppförande, och detta sålunda hindra honom i hans verksamhet. rätt

(230)Lärjungarna förväntade, att petrus icke längre skulle tillåtas intaga dn framstående plats i Guds verk, som han hitintills hade haft, och han själv hade förlorat sitt vanlig självförtroende. Men medan de intogo sin måltid vid sjöstranden, sade Jesus till Petrus: !Simon, Joans’ son! Älskar du mig mer än dessa?” därigenom häntydande till hans bröder. Petrus hade en gång sagt: ”Om än alla förargas.” Han hade sagt, att han var beredd att låta kasta sig i fängelse och att lida döden med sin Mästare. Men nu i lärjungarnas närvaro visar han, att han tänker ringa om sig själv. ”Ja, Herre! Du vet, att jag älskar dig.” I detta svar kommer icke Petrus fram med att häftigt påstående om, att hans kärlek är större än hans brödras. Han uttalar icke en gång sin egen åsikt om sin tillgivenhet för Frälsaren, utan hänskjuter saken till Frälsaren själv som kan skåda in i det mänskliga hjärtats alla bevekelsegrunder, samt överlämnar åt honom att döma, om han är uppriktig eller ej: ”Du vet, att jag älskar dig.” rätt

(231)Jesus svarade den botfärdige lärjungen mycket nådigt och överlämnade ett viktigt ämbete åt honom. Han sade. ”Föd mina lam!” Jesus satte Petrus åter på prov, i det han upprepade sin förra fråga: ”Simon, Johans’ son! älskar du mig?” Denna gång frågade han icke lärjungen, om han älskade honom mera än hans bröder. Petri andra svar var likt det första; det var alldeles fritt från en överdriven självtillit. ”Ja, Herre! Du vet, att jag älskar dig.” Jesus sade till honom: ”Föd mina får!” Åter framlade Jesus den prövade frågan för honom: ”Simon, Johans’ son! Älskar du mig?” Petrus vart bedrövad; ty han antog, att denna frågas upprepande utvisade, att Jesus icke trodde på, vad han sade. Han visste, att hans Mästare hade orsak till att tvivla på honom, och med ett blödande hjärta svarade han: ”Herre! du vet allting, du vet, att jag älskar dig.” Jesus sade till honom: ”Föd mina får!” (Joh. 21: 15-17.) rätt

(231)Tre gångar hade Petrus öppet förnekat sin Mästare, och tre gångar fick Jesus honom till att avgiva försäkran om sin kärlek och trohet genom att framlägga inför honom detta allvarliga spörsmål, vilket liksom en pil inträngde i hans sårade hjärta. Jesus lade här Petri djupa ånger i dagen inför de församlade lärjungarna och visade, huru grundigt ödmjuk den fordom skrytsamme lärjungen var. Han anförtroddes nu det viktiga uppdraget att vaka över Kristi hjord. Ehuru han i vart annat avseende kunde hava varit passande därtill, kunde han likväl icke vara en trogen herde för den kristna hjorden, såframt han icke hade Kristi kärlek i sitt hjärta. Kunskap, vältalighet, välgörenhet, tacksamhet och nit äro alla nyttiga i detta goda verk; men om icke Jesu kärlek finnes i hjärtat, så är den kristne prädikantens verksamhet till ingen nytta. rätt

(232)Petrus var av naturen het och betänksam, och satan hade begagnat sig av dessa karaktersdrag att leda honom bort från den rätta vägen. Då Jesus hade förkunnat för sina lärjungar, att han skulle gå till Jerusalem, för att lida och dö sedan han blivit överantvardad i översteprästernas och de skriftlärdes händer, hade Petrus förmätet motstått sin Mästare och sagt: ”Bevara dig Gud, Herre! Icke skall detta vederfares dig.” (Matt. 16: 22.) Han kunde icke tro, att det var möjligt att Guds Son skulle dräpas: Satan ingav honom den tanken, att om Jesus var Guds Son, så kunde han icke dö: Kort innan Petrus föll, hade Jesus sagt till honom: ”Satan har begärt eder för att fålla eder såsom vete; men jag har bedt för dig, att din tro icke må varda om intet. Och när du en gång har blivit omvänd, så styrk dina bröder.” (Luk. 22: 31,32) Den tiden hade nu kommit, och den förändring, som hade skett med Petrus, var synbar för alla. Mästarens närgående, prövande spörsmål hade icke framkallat ett enda framsusigt, självstillräckligt svar, och på grund av, att han hade ödmjukat sig och ångrat sin synd, var han nu bättre beredd att vara en herde för Herrens hjord än någonsin förut. rätt

(232)Den undervisning, som Överherden hade givit Petrus i sitt bemötande av honom, var av stor nutta för honom så väl som för de andra lärjungarna. Det lärde honom, att han skulle visa tålamod, medlidande och förlåtande kärlek mot dem, som voro på avvägar. Jesu kärlek till Petrus blev icke mindre, även då denne förnekade sin Mästare, och just en sådan kärlek bör underherden hysa för de får, som äro överlämnade i hans vård. I det Petrus kom i håg sin egen svaghet och egna felsteg, skulle han handla likaså ömt som sina får, som Kristus hade handlat emot honom. rätt

(233)Jesus gick allena med Petrus; ty det var något, han önskade säga till honom och ingen annan. På den minnesvärda salen hade Jesus kort före sin död sagt till denna lärjunge: ”Dit jag gör, kan du nu icke följa mig, men framdeles skall du följa mig.” På detta hade Petrus svarat: ”Herre, varför kan jag icke nu följa dig? Mitt liv skall jag låta för dig.” I sin sympati för Petrus uppenbarade Jesus nu hans framtid för honom, så att han kunde bliva stärkt till att utstå den slutliga prövningen, som hans tro på Kristus skulle bliva utsatt för. Han omtalade för honom, att sedan han hade tillbragt ett nyttigt liv, skulle han, när han blev gammal, i sanning följa sin Mästare. Jesus sade: ”När du var yngre, omgjordade du dig själv och gick var du ville, men då du varder gammal, skall du uträcka dina händer, och en annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill. Men detta sade han för att giva tillkänna, med hurudan död han skulle förhärliga Gud.” (Joh. 21: 18, 19) rätt

(233)Här framställde Jesus för Petrus hans kommande död, och huru denna skulle ske; han häntydde även till, att hans händer skulle utsträckas på korset, och sedan ha hade talat sålunda, upprepade han sin förre uppmaning, sägande: ”Följ mig!” Lärjungen blev icke nedslagen över det, som Mästaren uppenbarade. Han kände sig villig till att genomgå vilken död som bäst kunde ära hans Herre. Petrus såg, att Johannes följde efteråt, och han kände då en önskan att veta, vad som skulle hända honom i framtiden, och han sade till Jesus: ”Herre, hur skall det då gå med denne? Jesus sade till honom: om jag vill, att han skall förbliva, till dess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig.” (Joh. 21: 21,22) Petrus borde hava tänkt på, att hans Herre skulle hava uppenbarat för honom allt det, som var tjänstligt för honom att veta, utan att han själv behövde spörja därom: Det är vars och ens plikt att följa Kristus, utan att för mycket bekymra sig över de plikter, som andra hava att utföra. Då Jesus sade om Johannes. ”Om jag vill, att han skall förbliva, till dess jag kommer,” så ville han härmed icke säga, att denne lärjunge skulle leva till Kristus andra ankomst. Han gav helt enkelt en förklaring över sin allmakt, och även om han själv ville, att detta skulle bliva händelsen, skulle det på intet sätt göra någon förändring i Petri arbete. Både Johannes’ och Petri framtid låg i Mästarens egen hand, och den plikt, som varandra hade att uppfylla, var, att de i lydnad efterföljde honom. rätt

(234)Johannes uppnådde en mycket hög ålder. Han fick själv bevittna, att Jesu ord om Jerusalems ödeläggelse uppfylldes. Han såg, att judarnas präktiga tempel blev lagt i ruiner, och att det icke lämnades sten på sten, som icke vart nedbruten. Petrus var nu helt och hållet omvänd. Men den ära och myndighet, som han hade fått av Kristus, gav honom icke något företräde framför hans bröder. Han hölls i ära och hade mycket inflytande i församlingen, emedan gud i sin nåd hade förlåtit honom hans avfall och hade givit honom förtroendet att vaka över Herrens hjord, samt emedan han alltid förblev en av dem, som i sitt dagliga liv på det noggrannaste efterföljde Jesus. rätt

nästa kapitel