Kristi himmelsfärd.

(249)Efter Jesu sammankomst med bröderna i Galiléen, vände lärjungarna tillbaka till Jerusalem, och medan de elva voro församlade, kom Jesus till dem och åter uttolkade för dem de profetior, som angingo honom själv. Han inpräglade djupt i deras sinnen nödvändigheten av att grundligt ransaka de gamla profetior, som angingo Messias, och av att jämföra dem med de händelser, som hade ägt rum i hans liv, död och uppståndelse, för att därigenom stadfästa, att de hade blivit uppfyllda i honom. I de förebilder och skyggor, som framställde Lammet, vilket är dödad, från världens begynnelse, skulle de ganska flittig utforska den heliga sanning, som profeterna hade uppenbarat. Han borttog täckelset från deras sinnen, så att de kunde förstå judarnas förebildliga system, och de insågo nu klart, vad de bruk och symboler betydde, som Jesus verkligen avskaffade genom sin död. rätt

(249)Världens Frälsare skulle nu uppfara till sin Faders tron såsom en gudomlig segervinnare. Han utvalde Oljeberget såsom det ställe, varest han för sista gången skulle visa sin härlighet för dem. Åtföljd av de elva gick han bort till berget. Lärjungarna visste icke, att detta var det sista tillfälle, de hade att vara tillsammans med sin Mästare. Han använde tiden till att samtala med dem om heliga ting och upprepade sin förre undervisning för dem. Då de gingo genom Jerusalems portar, var det många, som förundran såg på den lilla skaran, vilken av en, som prästerna och rådsherrarna endast några få veckor förut hade fördömt och korsfäst. rätt

(250)De gingo över bäcken Kidron och närmade sig Getsemane. Här stannade Jesus, så att hans lärjungar kunde påminna sig de undervisningar, han hade givit dem på den ängslans natt, då han gick med dem till örtagården. Han såg åter på det vinträd, som han då hade brukat såsom en sinnebild, vilken skulle föreställa hans församlings förening med honom själv och hans Fader; och an uppfriskade minnet härom på nytt genom att omtala för sina lärjungar de intrycksfulla sanningar, som han då hade förklarat för dem. Överallt omkring dem funnos minnesmärken på Jesu oändliga kärlek. Även de lärjungar, som vandrade vid hans sida och voro så kära för honom, hade övergivit honom i hans förödmjukelsens stund, då han bäst behövde deras sympati och tröst. rätt

(250)Kristus hade levat trettiotre år i världen. Han hade varit föremål för dess förakt, hat och bespottelse; han hade blivit förkastad och korsfäst. I det han nu skulle uppfara till sin härlighetstron och komme att övertänka, hur otacksamt det folk hade varit, som han kom för att frälsa, ville han då icke undandraga dem sitt medlidande och sin kärlek? Vill han icke fästa sin kärlek på den världen, varest man sätter värde på honom, och varest syndfrie änglar tillbedja honom och vänta på att göra det, han bjuder dem? Nej, han lovade de äldste själar, som han kvarlämnade på jorden: ”Se, jag är med eder alla dagar intill världens ände.” (Matt. 28: 20) Innan sin stora strid hade han bedt sin Fader, att han icke skulle taga dem bort ur världen, utan att han skulle bevara dem från det onda, som är i världen. rätt

(250)Till slut uppnådde den lilla skaran Oljeberget. Denna plats hade Jesu skärskilt helgat genom sin närvaro, sona böner och sina tårar, medan han var iklädd mänsklig natur. Då han kort före sitt förhör hade hållit intåg i Jerusalem, återljöd Oljebergets höjd av den jublande skarans glädjerop. På sluttningen av det låg Betania, der Jesus ofta hade åtnjutit lugn och vila i Lasarus’ hus. Vid bergets fot var Getsemane örtagård, der han hade kämpat allena, och der han hade vätt grästorvan med sitt blod. rätt

(251)Jesus gick förut övre bergets topp till trakten av Betania; här stannade han, och alla samlade sig omkring honom. Ljusstrålar tycktes utgå från hans anlete, medan han med innerlig kärlek skådade på sina lärjungar. Han förebrådde dem icke för deras fel och missgärningar; men de sista ord, Jesus talade till dem voro obeskrivligt ömma och medlidsamma. Medan han uträckte sina händer och välsignade dem, som om han ville försäkra dem om sitt beskydd och sin omsorg, steg han långsamt upp. En starkare makt än någon jordisk dragningskraft drog honom upp till himmelen. Under det han höjde sig, blickade hans lärjungar med vördnad uppåt för att så länge som möjligt kunna se sin Herre under hans himmelsfärd. En härlig sky tog honom bort ifrån deras ögon, och i samma ögonblick hörde deras henryckta själar den skönaste och härligaste musik från änglakören. rätt

(251)Medan de ännu blickade uppåt, tilltalades de av röster, som ljödo lik den härliga musik, de just hade hört. De vände sig om och sågo två väsenden i människoskepnad; Men lärjungarna förstodo likväl strax, att de voro av himmelsk härkomst. Änglarna talade till dem i uppmuntrande ord: ”Ni galiläiska män, varföre stån Ni och sen mot himmelen? Denne Jesu, som var blivit upptagen från eder till himmelen, skall få komma, som Ni hava sett honom uppfara till himmelen.” (Apg. 1:11) Dessa änglar tillhörde den skara, som hade väntat i den strålande skyn för att ledsaga Jesus till hans tron, och emedan de hyste sympati för dem och älskade dem, som Frälsaren hade lämnat, kommo de för att avlägsna all ovisshet från deras själar och att giva dem den försäkran, att han skulle komma till jorden igen. rätt

(252)Hela himmelen väntade på att bjuda Frälsaren välkommen till de himmelska salarna. Medan de uppforo, gick Jesus först, och den skara av fångar, som han hade uppväckt från de döde, då han uppstod ur graven, följde efter honom. Den himmelska härskaran ledsagade honom uppåt med fröjdesång och jubelrop. Vid Guds stads portar stod en otalig änglaskara, som väntade på hans ankomst. Då de närmade sig stadens portar, ropade de änglar, som beledsagade himmelens Majestät, med jubeltoner till den skara, som stod vid portarna: ”Upplyften, Ni portar, edra huvud, upplyften eder, Ni eviga portar, att härlighetens konung må draga därin!” (Ps. 24: 7) rätt

(252)De änglar, som väntade vid stadens portar, sporde i hänryckande toner: ”Vilken är denne härlighetens konung?” De änglar, som ledsagade Jesus, svarade under glädje och jubelsång: ”Det är Herren, stark och mäktig, Herren mäktig i strid. Upplyften, ni portar, edra huvud, upplyften, Ni eviga portar, att härlighedens Konung må draga därin!” (vers. 8, 9) Åter sporde änglarna vid stadens portar: ”Vilken är denne härlighetens konung? Och härskara, som följde honom, svarade i melodiska toner: ”Det är Herren Zeabot. Han är härlighetens Konung.” (Vers 10.) Då öppnades stadens porter vidt, och den himmelska skaran intågade, medan änglarna fyllde himmelen med den härligaste musik. Hela himmelens härskara omringade sin konungslige anförare, i det han satt sig på Faderns tron. rätt

(252)Med den djupaste vördnad och glädje böjde änglaskaran sig ned inför honom, medan det glada jublet hördes genom himmelens salar: ”Lammet, som är slaktad, det är värdigt att taga makt och rikedom och visdom och starkhet och pris och ära och lov!” (Uppb. 5: 12.) Segersången ljöd i härlig samklang med musiken från änglarnas harpor, tills himmelen tycktes vara full av ljustig harmoni, obeskrivlig glädje och fröjd. Guds Son hade segrat över mörkrets furste och övervunnit döden och graven. Himmelen återljöd av röster, som i härliga toner upphöjde Fadern och sonen: ”Honom, som sitter på tronen, och Lammet vare lov och pris och ära och kraft i evigheters evighet!” (vers 13) rätt

(253)Han sitter bredvid Sin Faders sida på Hans tron. Frälsaren kommer fram med de fångar Han har befriat ur dödens länkar, till priset av Sitt eget liv. Hans händer sätter eviga kronor på deras pannor; ty de är representanter och mönster för dem, som skall köpas loss genom Kristi blod, från alla folkslag, tungomål och folk, samt från döden, när Han skall kalla på de rättfärdiga ur deras gravar vid Sin andra ankomst. Då skall de se Golgatas märken i Guds Sons förhärligade kropp. Deras största glädje kommer att gälla Hans närvaro, som sitter på tronen; och de hänryckta heliga kommer att utbrista: Min Älskade är min, och jag är Hans! Han är den störste ibland tio tusen, och allt igenom underbar! rätt

(253)Lärjungarna vände åter till Jerusalem, inte (254) sorgmodiga, utan fyllda av glädje. Då de till sist betraktade sin Herre, strålade Hans ansikte med himmelsk klarhet, och Han log kärleksfullt mot dem. De händer, som så ofta räckts ut, för att välsigna de sjuka och pinade, samt tillrättavisat demoner – de händer, som hemska spikar drivits igenom, var utsträckta i nåd, som om de i lärjungarna famnade hela världen, och kallade ned en välsignelse över alla Kristi efterföljare. Ljusstrålar tycktes komma från dessa dyrbara händer och omgärda dem, som vakat och bett. rätt

(254)Det dyrbaraste faktumet för lärjungarna vid Jesu himmelsfärd, var att då Han togs från dem till himmelen, skedde det i handgriplig gestalt som deras gudomlige undervisare. Samme Jesus, som hade vandrat, talat och bett tillsammans med dem; som hade brutit bröd med dem; som hade varit med dem i deras båtar på sjön; som hade sökt en tillflykt med dem i lundarna; och som denna dag hade med dem slitsamt tagit Sig uppför Oljeberget – hade stigit upp till himmelen i Sin mänskliga gestalt. Och de himmelska budbärarna förvissade dem om, att samme Jesus de hade sett fara till himmelen, skulle komma igen på samma sätt, som Han farit upp. Denna försäkran har alltid, och kommer alltid att vara, alla sanna Kristi älskades hopp och glädje till tidens slut. rätt

(254)Lärjungarna såg inte blott Herren stiga uppåt, utan de fick änglarnas vittnesbörd om, att Han farit upp, för att dela tron med Fadern i himmelen. Det sista minne lärjungarna fick av sin Herre var av den medlidsamme Vännen, den förhärligade Återlösaren. Mose höljde sitt (255) ansikte, för att dölja sig för lagens härlighet, som återspeglades i det, och härligheten från Kristi himmelsfärd beslöjades för den mänskliga anblicken. rätt

(255)Om Kristi resa till himmelen hade visats för lärjungarna i all sin obeskrivliga härlighet, skulle de ej ha mäktat med åsynen. Hade de sett myriader av änglar, och hört segerjublet från himlahären, då de eviga dörrarna öppnades, skulle motsatsen mellan denna härlighet och deras egna liv i en betryckt värld ha varit så stor, att det skulle ha varit vanskligt för dem, att återgå till plikterna i den jordiska tillvaron, förberedda på, att utföra uppgiften från Frälsaren med mod och trofasthet. Inte heller Hugsvalaren, den Helige Ande, som sändes till dem, skulle ha förståtts och uppskattats fullt ut, eller ha styrkt deras hjärtan tillräckligt mycket, för att bära skam, hån, fängelse och, vid behov, död. rätt

(255)Deras sinnen hade inte blivit så bländade av himmelens härlighet, att de skulle förlora Kristi karaktär ur sikte på jorden. De skulle ju själva efterlikna denna. De skulle nogsamt hålla sina sinnen riktade på Hans livs skönhet och majestät, liksom den fullkomliga samklangen hos alla Hans egenskaper, och den gåtfulla föreningen mellan det gudomliga och det mänskliga i Hans natur. Det var bättre, om lärjungarnas jordiska bekantskap med Frälsaren skulle avslutas på det högtidliga, stilla och ädla sätt, som det gjorde. Hans synliga uppstigande från världen var i harmoni med Hans livs saktmod och stillhet. rätt

(256) (256) Lärjungarna återvände glada till Jerusalem, inte för att de hade fråntagits sin Mästare och Lärare, ty detta orsakade dem mera personlig sorg, än glädje. Nej, Jesus hade förvissat dem om, att Han skulle sända Tröstaren, som motsvarar Hans synliga närvaro. Han sade: "Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag." Johannesevangeliet 14:28. De gladde sig, därför att Jesus hade åstadkommit människans frälsning; Han hade motsvarat lagens krav, och hade blivit ett fullkomligt offer för människorna; Han hade stigit upp till himmelen, för att utföra det försoningsverk, som hade inletts på jorden. Han var människornas försvarare, deras Medlare hos Fadern. rätt

(256)Jesus, som var född i Betlehem; som arbetade med Sin jordiske far i timmermannens verkstad; som satt trött vid Jakobs brunn; som sov utmattad i Petrus’ fiskebåt; som var hungrig och törstig; som tog de små barnen i Sina armar och välsignade dem; som blev förkastad, hånad och korsfäst, steg upp i mänsklig gestalt till himmelen, och satte Sig ned vid Guds högra sida. Efter att ha blivit varse våra svagheter, våra sorger, våra frestelser, är Han i stånd till, att gå i förbön för människan som hennes företrädare. Då Jesus var på jorden, var Han den mest fulländade person; och det är den kristnes glädje och tröst, att denne tålmodige och kärleksfulle Frälsare skall vara hans Kung och Domare; ty: "Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen". Kapitel 5:22. rätt

(256)Vi har inte för vana, att förknippa kunglig härlighet och en domares myndighet med den självförnekelse, tålamod, kärlek och förlåtelse, som visas i Kristi liv; likväl kvalificerade dessa egenskaper Frälsaren för Hans höga ställning. De karaktärsegenskaper, som Han utvecklade på jorden, utgör Hans (257) upphöjelse i härlighet. Hans segrar uppnåddes i kärlek, inte genom makt, tvång och våld. När syndaren kommer till Kristus, går han med på, att bli upphöjd till människans ädlaste ideal. rätt

(257) "Vet ni inte att de heliga skall döma världen?" Första Korintierbrevet 6:2. De egenskaper, som upphöjde Kristus, kommer, om Hans efterföljare uppnår dessa, att sätta kungaspiran i deras händer, och de skall vara kungar och präster tillsammans med Gud. Kristus hade Själv lovat, att hålla den lag, som Adam överträdde, och upphöja lagen samt göra den hedrad, genom att visa, att den inte var godtycklig, liksom att människor kunde hålla den, i stället för att bryta den. Med Sitt liv visade Kristus, att Guds lag är felfri, och att människor, genom att vara olydiga mot den, ådrar sig elände, som dess begränsningar försöker att leda människan bort från. rätt

(257)Då lärjungarna ensamma återvände till Jerusalem, blickade folk på dem, och väntade sig sorg, förvirring och nederlag i deras ansikten; men de såg glädje och seger i dem. De grät inte över ett sviket hopp, utan var hela tiden i templet, där de prisade och välsignade Gud. Prästerna och rådsherrarna kunde bara inte förstå detta mysterium. Efter de nedslående händelserna i samband med deras Mästares svårigheter, dömande och försmädliga död trodde man, att lärjungarna hade betvingats och kommit på skam; men de trädde nu fram med gott humör, och deras anleten strålade av överjordisk glädje. rätt

(257)De berättade historien om Kristi fantastiska uppståndelse och himmelsfärd, och många trodde på deras vittnesbörd. Lärjungarna misströstade inte halvt om halvt inför framtiden; (258) de visste, att Jesus var i himmelen; att Hans förståelse för människan var oförändrad; att Han likställde Sig med det lidande mänskosläktet, och tog emot Sitt folks böner; att Han enträget hänvisade Gud till Sitt eget blods dyrbara förtjänster, visande Sina sårade händer och fötter som påminnelse om det pris Han hade betalat för Sina återlösta. De visste, att Han skulle komma tillbaka ledsagad av den himmelska hären, och de betraktade denna tilldragelse, inte som en ödesdiger katastrof, utan som orsak till stor glädje och förväntan. De visste, att Han åter skall komma att stå på Oljeberget, medan de hebréiska hallelujaropen blandas med de hebréiska hosiannaropen, och myriader av stämmor skall förena sig i det glada bifallsropet: "Krön honom som allas Herre!" De visste, att Han hade stigit upp till himmelen, för att bereda bostäder åt Sina lydiga barn, och att Han skall komma att vända åter och ta dem till Sig. rätt

(258)Lärjungarna berättade med glädje för sina bröder nyheten om sin Herres himmelsfärd. De kände nu, att de hade en vän vid Guds tron, och var ivriga, att framföra sina önskemål inför Fadern i Jesu namn. De samlade sig i högtidlig aktning och föll på knä i bön, samt upprepade Frälsarens försäkran för varandra: "Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Bed och ni skall få, för att er glädje skall vara fullkomlig." Johannesevangeliet 16:23, 24. Under de tio dagarna efter Jesu himmelsfärd ägnade de, samstämmigt, tiden åt bön och lovsägelse, i väntan på den Helige Andes utgjutelse. De sträckte trons hand högre och högre upp, med det mäktiga sakskälet: "Kristus Jesus är den som har dött, (259) ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss." Romarbrevet 8:34. rätt

(259) "Och erkänt stor är gudsfruktans hemlighet: Han som blev uppenbarad i köttet, bevisad rättfärdig genom Anden, sedd av änglarna, predikad bland folken, upptagen i härligheten." Första Timoteusbrevet 3:16. Frälsaren kom in i världen, till det yttre som Davids son, utan att uppenbara Sin karaktärs hela betydelse. Hans ande blev föremål för den tuktan och erfarenhet, som människorna måste genomgå i viss grad. Hans gudomlighet doldes i Hans mänskliga person. Han dolde inom Sig de allsmäktiga egenskaper, vilka tillhörde Honom i egenskap av Guds jämlike. Stundom glimtade Hans gudomliga karaktär till med så förunderlig kraft, att alla, som hade andlig synförmåga, förklarade Honom vara Guds Son. rätt

(259)Kristus landsförvisade Sig Själv till världen, så att Han kunde bringa himmelskt ljus inom räckhåll för människorna. Judarna förstod sig ej på Kristi sinnelag, och då Han inte iklädde Sig någon timlig, kunglig kraft och upprättade Sitt styre på Davids tron, för att betvinga varje främmande myndighet, ville de ledande judarna inte veta av Honom. De kunde inte förknippa människornas lidande, sorg och armod med sin tanke på Messias. Likväl var denne den ende Frälsare Guds Ord alltid hade förutsagt genom Hans profeter. rätt

(259)Judarna förstod helt enkelt inte den andliga förbindelse, vilken identifierade Kristus med både det mänskliga och det gudomliga, och gav fallna människor en framställning av, vad de borde sträva efter att bli. Kristus var Gud i köttet. Som Davids (260) son framstod Han som en fullkomlig bild på sann mänsklighet, gjorde Sin plikt frimodigt, och med den strängaste redbarhet, fast ändå fylld av kärlek, medkänsla och ömt medlidande. I Sina mirakel uppenbarade Han Sig Själv som Herren. Då Han blev ombedd av Filippus, att visa honom Fadern, svarade Han: "’Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig har sett Fadern." Johannesevangeliet 14:9. rätt

(260)Judarna sökte hela tiden efter och förväntade sig en gudomlighet ibland sig, som skulle uppenbaras till det yttre, och med en enda, överväldigande viljeyttring skulle Han förändra alla tankeströmningar, genomdriva erkännandet av Sin överhöghet, upphöja Sig Själv, och förverkliga Sitt folks målsättning. Eftersom så var fallet, frestades Kristus starkt att uppenbara Sin himmelska karaktär, och tvinga Sina efterföljare till, att låta Honom vara Herre över kungar och makthavare, präster och tempel, då Han blev behandlad med förakt. Men det var Hans vanskliga uppgift, att hålla Sig på mänsklighetens nivå. rätt

(260)I Jesu förbön till Sin Fader hävdade Han, att Han hade uppfyllt de betingelser, som gjorde det nödvändigt för Fadern, att uppfylla Sin del av avtalet i himmelen, med avseende på fallna människor. Han bad: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk [det vill säga Han har utvecklat en rättfärdig karaktär på jorden som exempel för människorna att ta efter] som du har gett mig att utföra. Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen blev till." Kapitel 17:4, 5. I denna bön fortsätter Han, genom att nämna Sitt omfångsrika verk, vilket (261) har skänkt Honom alla dem, som tror på Hans namn. Han värdesätter denna belöning så högt, att Han glömmer den pina det har kostat Honom, att återlösa fallna människor. Han tillkännager, att Han Själv är förhärligad i dem, som tror på Honom. Menigheten skall i Hans namn fullborda det verk, som Han har inlett, och när församlingen slutligen står frälst i Guds paradis, kommer Han att betrakta frukten av Sina själskval och vara tillfreds. Genom hela evigheten kommer de förlossade att vara Hans största stolthet. rätt

(261)Jesus, himmelens Majestät, ödmjukade Sig Själv, och blev lydig in i döden, ja, intill döden på korset. "Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn". Filipperbrevet 2:9. Denne mäktige Frälsare har lovat, att komma igen, och ta med Sig Sin menighet till de boningar Han har berett åt dem. När Han är i himmelen och utför det förböns- och försoningsarbete Han inledde på jorden, skall Hans liv och sinnelag återspeglas av Hans församling på jorden. Han har lovat, att: "Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern." Johannesevangeliet 14:12. Vidare: "Hittills har ni inte bett om något i mitt namn." "Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er." Kapitel 16:23. rätt

(261)Han, som inte betraktade det som ett rövat byte, att vara Guds jämlike, beträdde en gång jorden, och bar våra lidanden och sorgefyllda natur, samt blev frestad på alla punkter liksom vi; och nu visar Han Sig i Guds närhet som vår store Överstepräst, redo att godta den ångrande, och besvara Sitt folks böner, samt genom Sin egen rättfärdighets (262) förtjänster bringa dem till Fadern. Han lyfter Sina sårade händer inför Gud, och kräver deras blodköpta tillgivelse. Jag har graverat in dem på Mina handflator, ber Han. Dessa sår påminner om Min förödmjukelse och pina, som säkrar Min församling Allmaktens bästa gåvor. rätt

(262)Vilken glädjekälla för lärjungarna, att veta att de hade en sådan Vän i himmelen, som bad för deras skull! Tack var Kristi synliga himmelsfärd förändrades alla deras synpunkter och åsikter om himmelen. Deras sinnen såg den tidigare som en avlägsens plats, bebodd av kroppslösa andar. Nu var himmelen knuten till tanken på Jesus, som de hade älskat och ärat över alla andra, som de hade samtalat och färdats tillsammans med, som de hade rört vid, ja, till och med tagit i Hans uppståndna kropp, som hade talat hopp och tröst till deras hjärtan, och som, medan orden fortfarande låg på Hans läppar, hade tagits upp mitt framför deras ögon, och vars stämmas klang återkom till dem, då änglarnas skyvagn tog emot Honom: "Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’" Matteusevangeliet 28:20. rätt

(262)För dem tedde sig inte längre himmelen som en gränslös, obegriplig plats, full av kroppslösa andar. De betraktade den nu som sitt framtida hem, där deras bostäder uppförts åt dem av deras kärleksfulle Återlösare. Bönen omfattade nu ett större värde, då den var en förbindelselänk till deras Frälsare. Med nyväckta, starka känslor och fast tillit till, att deras böner skulle besvaras, samlade de sig i den övre salen, för att sända upp sina böner, och åberopa Frälsarens löfte, (263) som löd: "Bed och ni skall få, för att er glädje skall vara fullkomlig." Johannesevangeliet 16:24. De bad i Jesu namn. rätt

(263)De hade ett evangelium att förkunna – Kristus i mänsklig gestalt, en smärtornas man; Kristus i ödmjukhet, tagen av onda händer och korsfäst; Kristus återuppstånden, och stigen upp till himmelen, till Guds närhet, för att vara människans Försvarare; Kristus, som kommer åter med kraft och stor härlighet på himlens skyar, för att ta till Sig de lydiga och trofasta. rätt

(263)Apostlarna gick tappert och hoppfullt ut, för att noga utföra sin Mästares verk. De visste, att bästa sättet att vänta på Kristus var, att arbeta för Honom. Det var deras uppgift, att leda andra till den kommande Herren, och lära dem att vänta tålmodigt på Hans framträdande. Detta arbete gavs åt alla Kristi lärjungar. rätt

nästa kapitel