Jesus renar templet.

(20)Då Jesus inträdde på templets yttersta förgård, var det likasom han hade inkommit på en stor kreatursmarknad. Oxarnas bölande, fårens bräkande och duvornas kuttrande blandade sig med klangen av penningar och ljudet av ordväxling mellan de handlande, och några av dessa personer förrättade den heliga tjänsten. Templets omgivningar framställde ett mycket vanheligt och smärtsamt skådespel för de samvetsgranne judar, som inte var i stånd till att förebygga detta, änskönt de beklagade, att Guds heliga plats skulle på ett sådant sätt vanhelgas. Templets rådsherrar deltogo själva i att köpa och sälja; ty de var giriga och listiga, och deras vinningslystnad övervann alla religionsskrupler. De gick till sådanna ytterligheter i sin handel, att de inför Gud inte var bättre än tjuvar och rövare. rätt

(20)Tre år före denna tid, vid begynnelsen av Jesu lärämbete, hade han ur templet utdrivit de människor, som vanhelgade det genom sin syndiga handel, och bragt förfäran över dessa förslagne köpmän genom den gudomliga stränghet, varmed han uppträdde. Nu vid slutet av sin jordiska mission kom han åter till Guds tempel och fann igen, att de samma personerna vanhelgade det genom den samma vederstyggliga utövningen. Prästerna och rådsherrarna hade en liten känsla för det högtidliga, heliga verk, som det var deras plikt att utföra. Vid varje påskhögtid och vid lövhyddohögtiden dödades över ett tusen djur, och prästerna samlade blodet och utgöt det på altaret. Judarna hade blivit väll förtrogna med blod såsom något, vilket renade från synden, och de hade nästan glömt det faktum, att det var synden, som gjorde det nödvändigt, att allt detta blod skulle utgjutas såsom en förebild till Guds älskade Sons blod, vilket skulle utgivas för världens liv, och att människorna gen om dessa offringar skulle hänvisas till en korsfäst Förlossare. rätt

(21)Jesus såg på de oskyldiga offren, som var förebilder till honom själv, och såg, hur judarna hade gjort dessa stora sammankomster till en sen av blodutgjutelse och grymhet, varigenom de till en stor del förstörde den högtidlighet, som följde med offren. Därigenom att man tillhopaförde en sådan mängd hornboskap och får, antog templets förgård utseendet av en larmande kreatursmarknad och lämnade tillfälle till, att den girig och skarpa handel, som utmärkte folkets ledare, kunde komma till utövning; ty de sökte att hålla affären i sina egna händer. Dessa personer förtjänade osantligt genom sina högt uppdrivna priser och sitt bedrägliga handlingssätt. Jesu vrede uppväcktes. Han visste, att hans blod, som snart skulle utgjutas för världen, skulle bliva lika litet aktad av prästerna och de äldste som djurens blod, vilket beständigt flöt i templet. rätt

(21)I stället för ödmjuk ånger fårökade man offringarna, som om Gud kunde bliva försonad genom en sådan andefattig tjänst. Samuel säger: ”Haver då Herren samma behag till brännoffer och slaktoffer som till lydnad för Herrens röst? Si, lydnad är bättre än offer.” (1. Sam. 15: 22) Och Esaias talar till judarna såsom Sodoms och Gomorras fyrstar, under det han i en profetisk syn ser judarnas avfall: ”Hören Herrens ord, Ni Sodoms-fyrstar, lyssna till vår Guds lag, du Gomorra-folk! Vad skall jag med edra många offer? säger Herren. Jag är mätt av vädurars brännoffer och av gödda kalvars sett, och i oxars, lams och bockars blod hava jag intet behag. När Ni kommen för att visa eder inför mitt ansikte, vem begär väl av eder, att Ni skolen nertrampa mina gårdar?” ”Tvån eder, gören eder rena, skaffen bort edert onda väsende ifrån mina ögon, vänden igen från att göra illa! Lära eder göra det gott är, faren efter det som rätt är, hjälpen den förtryckte, skaffen den faderlöse rätt, utfören enkans sak!” (Esa. 1: 10-12, 16,17.) rätt

(22)Frälsaren bevittnade uppfyllelsen av denna profetia. För tre år sedan hade han renat templet; men allt det, som på den tiden besmittade dess förgårdar, existerade nu en mycket högre grad. Folket hade uppfylld profetens spådom och utropat Jesus till konung i Israel. Han hade emottagit deras hyllning och sitt ämbete som konung och präst. Han visste, att hans försök att leda de fördärvade prästerna till omvändelse skulle vara förgäves; men hans verk måste inte desto mindre utföras. Bevisen för hans gudomliga sändning måste framställas för ett otroget folk. rätt

(22)Under det Jesu genomträngande blick överstörade den oskärade tempelförgården, rigtades ovilkorligen allas blickar på honom. Folkets högljudda samtal och kreaturens oväsen upphörde. Präster, rådsherrar, fariseer och hedningar sågo alla med stum fårvåning och obeskrivlig förfäran på Guds Son, som stod inför dem i sitt majestät såsom himmelens Konung. Gudomen lyste genom hans mandom och omgav honom med en värdighet och härlighet, som han aldrig förut hade framträd med. En märkvärdig fruktan kom över folket. De, som stodo närmast Jesus, drogo sig ovillkorligen tillbaka från honom så långt, de kunde komma för skaran. Frälsaren stod der ensam, endast omgiven av några så av sina lärjungar. Alla ljud tystnade. Det djupa lugnet förekom dem outhärdligt, och då Jesu sammanpressade läppar öppnades, och hans röst ljöd såsom en basun, suckade alla ovillkorligen och kände genast en lättnad. rätt

(23)Han talade med klar röst och med kraft, som rörde folket såsom om det träffats av en väldig storm: ”Det är skrivit: Mitt hus är ett bönehus; men Ni hava gjort det till en röverkula.” (Luk. 19: 46) Han steg ned för trapporna och med större auktoritet, än han hade visat för tre år sedan, med en harm som dämpade allt motstånd, och med en röst, som ljöd såsom en basun genom templet, befalde han dem: ”Tagen bort detta härifrån!” (Joh. 2: 16) Hans anletes misshag förekom dem såsom en förtärande eld. Ingen gjorde några frågor angående hans myndighet; alla flydde i största hast bort från hans åsyn; de togo sina varor med sig och drevo djuren framför sig, med vilka de hade vanhelgat den högste Gudens tempel. Här visade Kristus inför världen, att han även kunde utöva sträng rättvisa på samma gång, som han besatt en oändlig kärlek och barmhärtighet. rätt

(23)För tre år sedan skämdes templets rådsherrar över sin hastiga flykt vid den unge galileers ord, och de förundrade sig sedan över sin fruktan, och att de kunde visa en sådan avgjord lydnad för en enda obetydlig människa. De tyckt, att det skulle vara omöjligt att åter visa en sådan skamlig eftergivenhet. Men nu blev de ännu mera förfärade än första gången och sökte att med större skyndsamhet än tillförna åtlyda hans befallning. Sedan de, som köpte och sålde, hade blivit utdrivna, så Jesus på den flyende skaran med djup medlidsamhet. Många kvarstannade i förhoppning, att denne man, som hade en sådan kraft och myndighet, var Messias, vilken de hade väntat på. rätt

(24)Den skara, som skyndade så hastigt från templets förgård och drev sina kreatur framför sig, måtte en annan skara, som kom med några sjuke och döende och frågade efter den store Läkaren. Folket, som flydde, avgav den mest överdrivna berättelse om Kristi tillvägagående, då han renade templet. Då de hörde detta, gick några av dem, som hade kommit för att finna Jesus, tillbaka av fruktan för att möta en person, som var så mäktig, vilkens baraa blick hade drivit prästerna och rådsherrarna bort från hans närvaro. Men det fans ett stort antal personer, som trängde sig fram genom den flyende skaran, begärliga efter att komma i närheten av honom, som var deras enda hopp, under känslan av, att om inte han skaffade dem hjälp och borttog deras sjukdom och sorg, så kunde de likavel få väl dö genast, emedan hans makt var större än alla andras. rätt

(24)Ett märkvärdigt skådespel visar sig nu för lärjungarna. Tempelförgården, som hade blivit renad från dem, som oskärade den, uppfylles nu till av sjuka och lidande människor, varav några föras fram till Jesus i ett döende tillstånd. Dessa lidande personer känna sin stora nöd; de förstå, att de måste omkomma, om inte den stora Läkaren förbarmar sig över dem. De fästa sina bönfallande ögon på Kristi ansikte och vänta att der så se den stränghet, som de hade hört omtalas av dem, vilka lämnade templet; men de se inte något annat än kärlek och öm medlidsamhet i detta kära ansikte. rätt

(25)Jesus mottager de sjuke vänligen, och sjukdom och död, som är när för handen, fly vid beröringen av hans hand. Han ingöt hopp i de sorgmodige och nedslagne och lyste bördan från dem, som sökte honom. De stumme, blinde och lame gick sin väg från honom med glädje, fullkomligt återställda till hälsan. Han tog små barn i sina armar likaså ömt som en älskande moder, stillade deras otåliga skrikande, avlägsnade febern och smärtan från deras små kroppar och gav dem tillbaka, leende av hälsa, till deras tacksamma föräldrar. rätt

(25)Förgården hade denna morgonstund framtett ett uppträde fullt av handel och buller av människor och djur. Nu var allting stilla i den heliga inhägnaden, och den begärliga mängden hörde det eviga livets ord från Frälsarens läppar. Intet avbröt hans yttrande undantagandes någon ny anhållan om nåd och befrielse från sjukdom samt de tacksamma fröjderop, vilka uppstämdes till hans ära, som hade botat dem och borttagit deras lidanden. rätt

(26)Prästerna och rådsherrarna drogos ovillkorligen tillbaka till templet. Sedan den första paniska förskräckelsen hade försvunnit, grepos de av en stor åstundan efter att veta, vad Jesus nu skulle företaga sig. De trodde, att han skulle intaga Davids tron. De återvände helt lugnt till templet och hörde röster av män, kvinnor och barn, som prisade Gud. Vid inträdandet stodo de såsom fastnaglade vid åsynen av de märkvärdiga uppträde, som framställde sig inför deras ögon. De sågo de sjuke, som återställts till hälsan, blinde, som hade återfått sin syn, döve, som kunde höra, och halte, som sprungo av glädje. Barnen gladde sig mest av alla. De upprepade de hosiannarop, som hade hörts dagen förut, och svängde palmkvistar jublande inför Frälsaren. Templet återskallade om och om igen av deras rop: ”Välsignad vare han, som kommer en konung i Herrens namn!” ”Se, din konung kommer till dig, rättfärdig, segerrik!” ”Hosianna Davids Son!” barnens glada röster, som ljödo oförhindrade, satte det deras ofördragsamhet i rörelse, och de försökte att stanna dessa uppvisningar. De föreställde föräldrarna, att det heliga rummet ofkärades av barnens fötter och av deras höga rop och glädjeyttringar. De som hade tillåtit andra och till och med själva deltagit i ordväxling och strid, i det de köpte och sålde på det heliga stället, som inte läto sig oroas av de olika djurens förvirrande röster, vilka man förde in på förgården, blev synbarligen uppfyllda av vrede över, att de oskyldiga, glada barnens fröjderop skulle tålas i tempelförgården. rätt

(26)Då prästerna och rådsherrarna fann, att de inte gjorde något intryck på folket, som hade känt och varit vittne till den gudomlige Lärarens kraft, vågade de att vända sig till Kristussjälv ”och sade till honom: Hör du, vad dessa säga? Men Jesus sade till dem: Ja, haven Ni aldrig läst: Av barns och spenabarns mun har du beredt dig lov?” (Matt. 21: 15, 16) Om dessa lyckliga barns röster hade blivit nedtystade, skulle pelarna i templet hava högt förkunnat Frälsarens lov och pris. Jesus höll mycket av barn; han emotok deras barnsliga medkänsla och deras öppna, oförställda kärlek. Det tacksamma pris, som ljöd från deras läppar, var såsom en musik för hans öron och behagade hans ande, vilken kände sig nedtryckt av judarnas skrymteri. Vid detta tillfälle hade han botat barnens sjukdomar, omfamnat dem och emottagit deras kyssar till tecken på tacksam kärlek, och de hade inslumrat vid hans bröst, medan han lärde folket. Varhelst Frälsaren gick, vann hans vänlig ansikte och saktmodiga, kärleksfulla uppförande barnens förtroende och kärlek. rätt

(27)Fariséerna var alldeles förbryllade och bragta ur fattningen över den vänding, sakerna tog, och över sina misslyckade försök att under tycka folkets hänförelse. De kunde inte skämma den, som hade övertagit kommandot, med sin förmenta myndighet. Jesus framställde sig såsom templets beskyddare. Han hade aldrig förut tillägnat sig en sådan konungslig myndighet. Hans ord och handlingar hade aldrig beslutit så stor makt. Han hade utfört stora, märkvärdiga gärningar överallt i Jerusalem, men aldrig på ett sådant högtidligt och intrycksfull sätt. rätt

(27)Jesus hade åstadkommit en märkvärdig förändring, i det han övertog uppsikten av tempelförgården. Han hade jagat bort den, som köpte och sålde, växelarena och boskapen; och han ”Tillstadde inte, att någon bar något käril genom templet.” (Mark. 11: 16) Så helig ansåg världens Förlossare den byggnad vara, som var invigd till Guds tillbedjan. Prästerna och rådsherrarna tordes inte visa uppenbar fiendskap mot Jesus i folkets närvaro, som hade bevittnat hans underbara gärningar. Änskönt de var förbittrade och förvirrade över hans svar, så var de likväl inte istånd till att uträtta något vidare den dagen. rätt

(28)Den följande morgonen församlades det judiska rådet för att bestämma, vad de skulle göra med Jesus. Hans märkvärdig inkräktning av templet var så fräckt och utomordentligt besynnerligt inför deras ögon, att de framställde nödvändigheten av att avfordra honom räkenskap för hans övermodiga uppförande, i det han blandade sig i saker, som tillhörde dem, vilka hade blivit tillsatta att vaka över folket. För tre år sedan hade de uppfordrat honom att giva dem tecken på, att han var Messias; och sedan den tiden hade han gjort många mäktiga gärningar bland dem. Han hade botat de sjuke, bespisat många tusenden, gått på de brusande vågorna och stillat de oroliga havet. Han hade upprepade gångar läst deras hjärtans hemliga tankar likasom en öppen bok. Han hade utdrivit djävlar, uppväckt de döde till liv; men de nekade likväl att erkänna, att allt detta var bevis på, att han var Messias. rätt

(28)De beslöto att inte nu fordra något tecken som bevis på hans rättighet att utföra denna djärva handling i templet, utan att framlägga spörsmål och beskyllningar emot honom, som var ämnade att avlocka honom ett eller annat erkännande eller någon förklaring, varigenom de kunde fördöma honom. Sedan de omsorgsfullt hade lagt sina planer, gick de till templet, där Jesus predikade evangeliet till folket, och sporde honom, vem som hade givit honom makt till att göra dessa saker. De trodde, att han skulle svara, att Gud hade givit honom den myndighet, som han hade visat. De hade ämnat att förneka detta, om han hade påstått något sådant; men i stället för att göra detta mötte Jesus dem med en fråga, som synbarligen hörde till ett annat ämne: ”Var Johannes’ döpelse från himmelen eller från människor?” (Mark. 11: 30) De blev förlägna och visste inte, hur de skulle svara. Förnekade de Johannes sändning och dop till omvändelse, så skulle de förlora sitt inflytande över folket; ty alla erkände Johannes för att vara en Guds profet. Men om de erkände, att Johannes’ sändning var gudomlig, så skulle de bliva tvungna till att erkänna Jesus som Messias; ty Johannes hade flera gångar utpekat honom för folket och sagt: ”Se, Guds Lam, som borttager världens synd!” Johannes hade talat om Jesus såsom en person, vilkens skorem han inte var värdig att upplösa. rätt

(29)Jesus hade begärt, att de skulle säga, vad de tänkte om Johannes- sanna karaktär och mission. ”Och de överlade sig för själva och sade: Om vi säga: från himmelen, så skall han säga: varför trodden Ni honom då inte? Men skola vi säga från människor? De fruktade för folket, ty alla höll Johannes för att verkligen vara en profet.” (Mark. 11: 31, 32) De anammade inte Johannes’ lära i hjärtat; om de hade gjort detta, så skulle de inte hava förkastat Jesus, om vilken Johannes profeterade. Men de hade bedragit folket, i det de utgåvo sig för att tro på Johannes’ tjänst, och nu vågade de inte svara på Frälsarens fråga, att Johannes’ sändning var gudomlig, av fruktan att Jesus skulle fordra dem, att de också skulle besvara, varför de inte hade mottagit profetens vittnesbörd angående honom. Han kunde hava sagt: om Johannes var från himmelen, så är jag också därifrån; min tjänst och verksamhet är så nära fårbunden med hans, att de inte kunna åtskiljas. rätt

(29)Folket lyssnade med tillbakahållen andedrägt för att höra, vad prästerna och de äldste skulle svara på Jesu otvetydiga fråga angående Johannes’ dop, antigen det var från himmelen eller från människor. De trodde, att de skulle erkänna, att Johannes var utsänd av Gud; men sedan prästerna i hemlighet hade rådgjort med varandra, beslöto de att vara så försiktiga som möjligt. ”Och de svarade och sade till Jesus: Vi veta det inte. Och Jesus svarade och sade till dem: Inte heller säger jag eder, av vilken makt jag gör detta.” (Mark. 11: 33) De skriftlärde och fariséerna stodo förvirrade och missräknade inför folket, vilkets förtroende de till en stor del hade förlorat genom sin seghet och obestämdhet. rätt

(30)Allt det, som Jesus sade och gjorde, var av en stor betydelse, och inflytandet därav skulle kännas mer och mer efter hans korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd. Många av dem, som längtansfullt hade väntat på att se Jesus spörsmål besvarade, blev först dragna till honom genom hans ord på denna märkvärdiga dag och skulle till slut bliva hans lärjungar. Detta uppträde i tempelgården skulle aldrig utplånas ur deras minne. Kontrasten emellan Jesus och översteprästen, då de samtala med varandra, var mycket stor. Templets högsta ämbetsmän var klädd i rika, präktiga kläder med en lysande prästmössa på huvudet, och hans hår och långa, böljande skägg, som var silvergrått, av ålder, gav honom ett mycket vördnadsbjudande utseende, som var beräknad på att ingiva djup vördnad hos folket. rätt

(30)Himmelens Majestät stod inför denna upphöjda person utan smycken eller utvärtes anseende. Hans kläder var dammiga, hans ansikte var blekt och bar pregeln av en rörande sorgsenhet; men det fans likväl en värdighet och mildhet avtecknad däri, som stod i en märkvärdig motsats tillöversteprästens stolta inbilskhet och värdiga min. Många av dem, som var vittnen till Kristi märkvärdiga ord och gärningar i templet, erkände honom fån den tiden i sina hjärtan för att vara Guds profet. Men prästernas hat mot Jesus tilltog, allt efter som folkets känslor vände sig till hans fördel. Den vishet, varmed han undgick den snara, de satte för hans fötter, upphetsade deras känslor ännu mera, emedan det var ett nytt bevis på hans gudomlighet. rätt

(31)I det de sålunda stodo skämsna och tysta framför Frälsaren, förödmjukade inför den stora mängden, använder han detta tillfälle att framställa deras rätta karaktär för dem och det straff, som deras ondska gärningar skulle ådraga dem. Han ordnade sin undervisning sålunda, att prästerna och de äldste skulle komma att uttala sin egen fördömelse. ”Men vad synes eder? En man hade två söner, som han gick till den förste och sade: min son gack och arbeta i dag i min vingård! Men denne svarade och sade: jag vill inte. Sedan ångrade han sig och gick. Och han gick till den andre och sade sammalunda. Då svarade denne och sade: Ja, herre? Men han gick inte. Vilken av de två gjorde det fadern ville?” (Matt. 21: 28-31) rätt

(31)Detta oväntade spörsmål bragte dem ur fattningen. De hade noga lyssnat till liknelsen och svarade genast: ”Den förste.” Jesus fästade sina ögon på dem och svarade med sträng och högtidlig röst: ”Sannerligen säger jag eder: Publikanerna och skökorna skola ingå i Guds rike förr än Ni. Ty Johannes kom till eder på rättfärdighetens väg, och Ni trodden honom inte, men publikanerna och skökorna trodde honom, och ehur Ni sågen det, ångraden Ni eder inte efteråt, så att Ni trodden honom.” (Vers. 31, 32.) rätt

(32)Dessa förfärliga sanningar trängde djupt in i de skrymtaktige rådsherrarnas och fariséernas hjärtan. Den förste sonen i liknelsen föreställer publikaner och skökor, som först hade nekat efterkomma Johannes’ lära; men som efteråt ångrade och omvände sig. Den andra sonen föreställer judarna, som utgåvo sig för att vara lydiga och mycket gudfruktiga, men de förtörnade Gud, i det de förkastade hans Son, som han gav för människornas frälsning. De förlorade himmelens nåd genom sina gudlösa gärningar, de föraktade Guds barmhärtighet. Jesus visar, att de mest fördärvade och tanklösa människor stå i en bättre ställning inför Gud än de stolte, egen rättfärdige prästerna och rådsherrarna. rätt

(32)De var ej benägna att tåla dessa skarpa sanningar, men förblev likväl tysta, enär de hoppades, att Jesus skulle säga något, som de kunde vända emot honom; men de måste uthärda ännu mera. Jesus sög tillbaka till forntiden, då hans tjänare, Guds profeter, förkastades och deras budskap behandlades med förakt av förfäderna till dessa män, som stodo framför honom. Han såg, att sönerna följde i sina fäders fotspår, och att de skulle uppfyllda sin syndabägare, id ett dödade livets Herre. han tog något av forntiden, nutiden och framtiden för att sammansätta denna liknelse. rätt

(33) ”Hören en annan liknelse! Det var en husbonde, som planterade en vingård och satte stängsel honom och grävde en press därinne och bygde ett torn och hyrde ut honom åt vingårdsmän och för utrikes. Men när frukttiden var i annalkande, sände han sina tjänare till vingårdsmännen, att de skulle uppbära hans frukt. Och vingårdsmännen grepo hans tjänare; en hudflängde de, den andre slogo de i hjel, den tredje stenade de. Åter sände han andra tjänare, flere än de förste, och de gjorde med dem sammalunda. Men sist sände han till dem sin son, sägande: de skola hava försyn för min son. Men när vingårdsmännen sågon sonen, sade de emellan sig: denne är arvingen; ommen låton oss slå honom i hjel, så få vi hans arvedel! Och de togo och drevo honom ut ur vingården och slogo honom i i hjel. När nu vingårdens herre kommer, vad skall han göra åt dessa vingårdsmän?” (Matt. 21: 33-40.) rätt

(33)Jesus vände sig till folket, som var närvarande; men prästerna och rådsherrarna, som inte tänkte på, att denna liknelse var användbar på dem, svarade genast: ”Såsom illgärningsmän skall han illa förgöra dem, och vingården skall han överlämna åt andra vingårdsmän, som skola giva honom frukten i dess rätta tid.” (vers. 41) De märkte nu, att de åter hade uttalat sin egen dom i närvaron av folket, som lyssnade med stort intresse till Jesus. Frälsaren hänvisade till Herrens tjänare, av vilka den ene efter den andre sändes förgäves till Israel med tillrättavisningar, varningar och förmaningar. Dessa trogne sanningsvittnen dräptes av dem, som de sändes till, likasom de trogne tjänare dräptes av de ogudaktige vingårdsmännen. Uti det, som sades om den älskade sonen, som vingårdens herre till sist sände till sina olydiga tjänare, och som de togo och dräpte, sågå prästerna och rådsherrarna plötsligen framställd för dem en tydlig bild av Jesus och det öde, som förestod dem. De hade redan lagt sina planer att dräpa honom, som Fadern hade sänt till dem med den sista och enda varningen. I det straff, varmed de otacksamme vingårdsmännen hemsöktes, framställdes domen av dem, som skulle dräpa Kristus. rätt

(34)I liknelsen om vingården framställer Jesus för judarna deras verkliga tillstånd. Husbonden föreställer Gud, vingården den judiska nationen, som han hade inhägnat med sin gudomliga lav, vilken hade till mål att bereda dem till ett egendomsfolk, avskild och olikt alla andra folk på jorden. Tornet, som bygdes i vingården, föreställer deras tempel. Vingårdens Herre hade gjort allt, som var nödvändigt för deras lycka. Sålunda hade Gud förjt för Israel på ett sådant sätt, att det stod i deras makt att försäkra sig om den högsta grad av framgång. Vingårdens herre fordrade en viss del av frukten av vingårdsmännen, likaså fordrade Gud, att judarna skulle leva i överensstämmelse med de heliga foreträdesrättigheter, han hade givit dem. Men liksom tjänarna, vilka i sin herres namn begärde frukten, dödas av de otrogne vingårdsmännen, likaså hade judarna dräpt profeterna, vilka kommo till dem med Guds budskap; och inte allenast förkastade de dessa, utan då han sände sin enfödde Son, vingårdens arvinge, till dem, så försökte de stolte judarna, de otrogne tjänare, att behålla vingården för sig själva och att tillegna sig den ära och vinning, som härflöt från den. De rådslogo fins emellan och sade: ”Denne är arvingen; kommen, låtom oss dräpa honom.” Sålunda uppenbarade Jesus i denna liknelse judarnas mörka avsikter emot honom. rätt

(34)Sedan Jesus hade hört, hur de uttalade domen över sig själva, i det de fördömde de ogudaktige vingårdsmännen, såg han medlidsamt på dem och fortsatte: ”Haven Ni aldrig läst i skrifterna: den sten, som byggningsmännen förkastade, han har blivit till en hörnsten. Genom Herren har han blivit detta, och an är underbar för vår ögon. För den skull söker jag eder: Guds rike skall tagas ifrån eder och givas att ett folk, som gör dess frukt. Och den som faller emot den stenen, han varder krossad, men den, på vilken stenen faller, honom slår han i stycken.” (Matt. 21: 42-44) rätt

(35)Judarna hade ofta upprepat dessa ord ur profetian, när de lärde i synagogan och använt dem på den kommande Messias: Men Jesus sammanband arvingen, som de så grymt dräpte, med den sten, vilken byggningsmännen förkastade, men som tillslut blev hela byggnadens förnämsta sten. Kristus själv var den, som hade grundlagt den judiska förvaltningen. Han själv var grunden till det härliga tempel, den motbild, som alla offren pekade framåt till. Judarna hade med synbar längtan väntat på Kristi ankomst. De skriftlärde, som var väl kända med lagens och profeternas vittnesbörd angående hans ankomst, visste i följd av det profetiska ordet, att tiden, under vilken de skulle vänta på hans ankoms till världen, hade tilländagått. Genom de liknelser, som Jesus talade till judarna, fästade han deras tankar vid profetiorna, vilka hade förutsagt just de saker, som nu skedde ibland dem. Han sökte att på alla möjliga sätt uppväcka deras samveten och upplysa deras förstånd, så att de noga kunde överväga det steg, som de stodo i begrepp att taga. rätt

(35)I dessa liknelser förklarade han för fariséerna deras avsikter tillika med de förskräckliga följder, som de skulle medföra. Sålunda erhöll de en alvarlig varning, och för att avlägsna alla tvivel i denna sak, bortlade Jesus alla figurliga uttryck och vittnade rent ut, att Guds rike skulle tagas ifrån dem och givas till ett annat folk, som ville göra dess frukt. Detta retade fariséerna och de skriftlärde så mycket, att de knappast kunde avhålla sig från att begå våld emot honom; men då de sågo, hur folket betraktade honom med kärlek och vördnad, tordes de inte utföra sina ondskefulla avsikter. rätt

nästa kapitel