Pingsthögtiden

(263)Då Jesus öppnade lärjungarnas förståelse för profetiornas innebörd om Sig Själv, förvissade Han dem om, att all makt skulle ges Honom i himmelen och på jorden, och bad dem, att gå ut och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Lärjungarna frågade, med ett plötsligt återupplivande av sitt hopp om, att Jesus skulle inta Sin plats på Davids tron i Jerusalem: "’Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?’" Apostlagärningarna 1:6. Frälsaren gjorde dem villrådiga (264) beträffande ett entydigt svar med orden: "’Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt." Vers 7. rätt

(264) Lärjungarna började att hoppas på, att den Helige Andes förunderliga glädje skulle påverka det judiska folket till, att ta emot Jesus. Frälsaren avhöll Sig från, att ge någon ytterligare förklaring, ty Han visste, att då den Helige Ande skulle komma ned över dem i full utsträckning, skulle deras sinnen lysas upp och då skulle de förstå det verk de hade framför sig i allt, och fortsätta det precis där Han hade lämnat det. rätt

(264) Lärjungarna var församlade i den övre salen. De bad tillsammans med de troende kvinnorna, tillsammans med Maria, Jesu mor, och med Hans bröder. Dessa bröder, som inte hade varit troende, var nu fullt trosvissa på grund av scenerna under korsfästelsen, och genom Herrens återuppståndelse och himmelsfärd. Omkring ett hundra tjugo personer var församlade. Medan de väntade på den Helige Andes utgjutande, ersatte de ämbetsplatsen, som Judas hade lämnat ledig. Två män valdes ut, som enligt de troendes omsorgsfulla värdering var bäst lämpade för rollen. Men lärjungarna, som inte litade på sin förmåga till att klart avgöra ärendet, hänvisade till Honom, som kände allas hjärtan. De sökte Herren i bön, för att förvissa sig om, vilken av de två männen, som var bäst ägnad den viktiga förtroendeställningen som en Kristi apostel. Guds Ande valde ut Mattias till ämbetet. rätt

(264) Bägge män, som valts ut, betraktades som personer med äkta redbarhet, och på alla sätt värdiga den lediga positionen, men (265) även om lärjungarna väl kände till dem, kände de att deras omdöme var ofullständigt, och litade bara på Herrens utkorelse, vars ögon förmådde att läsa hjärtats dolda hemligheter. Denna händelse innebär en lärdom för vår tid. Många är till synes väl kvalificerade för att verka för Gud. De uppmanas till, att bli Herrens tjänare, utan att egentligen ha rannsakat sig själva, och blir till sist en förfärlig börda för församlingen, i stället för att bära bördor. Om menigheten nu ville handla lika försiktigt, som apostlarna gjorde med att fylla den lediga platsen ibland sig, skulle mycken rådvillhet och allvarlig skada gå att bespara Guds sak. Arbetet har ofta lidit svårt, genom att man valt personer att uträtta sådant, som de inte är förmögna till. rätt

(265) Efter att ha fyllt tomrummet i de apostoliska leden, ägnade lärjungarna sin tid åt begrundande och bön, och de var ofta i templet, där de vittnade om Kristus, och prisade Gud. Pingsten var en högtid, som firades sju veckor efter Påsken. Vid dessa tillfällen ålades judarna, att bege sig till templet och föra med sig hela skördens första gröda, och därmed vidgå sin avhängighet av den store Givaren av allt gott, och sin plikt, att skänka något åter till Gud, i form av gåvor och stöd till Hans sak, som Han hade betrott dem med. På den gudomligt bestämda dagen utgöt Herren allra nådigast Sin Ande över den lilla gruppen troende, som var den kristna menighetens förstagröda. rätt

(265) "När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. Då kom plötsligt från himlen (266) ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala." Apostlagärningarna 2:1-4. Den Helige Ande, som iförde Sig formen av tungor av eld delade i spetsen, och vilade över de församlade, var en bild på den gåva, som hade skänkts dem, för att de skulle tala olika språk med lätthet, som de inte tidigare kände till. Och utseendet av eld tillkännagav den iver, som de skulle arbeta med, och den kraft, som skulle följa med deras ord. rätt

(266) Under denna himmelska belysning framstod i deras sinnen de Skriftställen, som Kristus hade förklarat för dem, med levande lyster och den kraftfulla sanningens underbara klarhet. Den slöja, som hade hindrat dem från att se slutet för det, som hade upphävts, blev nu avlägsnad, och ändamålet med Kristi uppdrag och naturen av Hans rike gick nu att fatta fullt ut. rätt

(266) Judarna hade blivit kringspridda till nästan alla nationer, och talade olika språk. De hade kommit långväga ifrån till Jerusalem, och hade tillfälligt installerat sig där, för att övervara de religiösa högtiderna, som pågick, och följa deras regler. Där de då var församlade, hade de varsitt känt tungomål. Denna språkskillnad utgjorde ett stort hinder för Guds tjänare, att utbreda Kristi lära till jordens yttersta ända. Faktumet, att Gud avhjälpte apostlarnas bristfällighet härvidlag på ett mirakulöst sätt, var (267) den mest fullkomliga bekräftelse inför folket på vittnesbördet från dessa Kristi vittnen. Den Helige Ande hade uträttat för dem det, som de inte skulle ha mäktat med under ett helt liv; de kunde nu sprida evangeliets sanning vida omkring, genom att felfritt tala de språk, vars brukare de verkade för. Denna mirakulösa gåva var det högsta bevis de kunde bringa världen på, att deras uppgift bar himmelens insegel eller godkännandemärke. rätt

(267) "Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen. Och när dånet hördes samlades folkskaran, och alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. Häpna och förundrade sade de: ’Är de inte galileer, alla dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? Vi som är parter, meder eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller Asien, i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cyrene till eller är inflyttade främlingar från Rom, vi som är judar eller proselyter, kretenser eller araber – vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar.’ De var alla mycket häpna och förvirrade och frågade varandra: ’Vad kan detta betyda?’ Men andra sade hånfullt: ’De har druckit sig fulla av sött vin.’" Apostlagärningarna 2:5-13. rätt

(267) Prästerna och rådsherrarna blev väldigt förargade över denna förunderliga yttring, vilken rapporterades i hela Jerusalem med omnejd; men de tordes inte ge fritt utlopp åt sin ondsinthet av fruktan för, att utsätta sig själva för folkets hat. De hade bringat Mästaren om (268) livet, men här var Hans tjänare, olärda män från Galiléen, i färd med att utlägga den märkvärdiga uppfyllelsen av profetian, liksom Jesu lära och tro på den dagens olika språk. De talade kraftfullt om Frälsarens förunderliga gärningar, och utvecklade frälsningsplanen för sina åhörare rörande Guds Sons nåd och uppoffring. Deras ord överbevisade och omvände dem, som lyssnade. De traditioner och den vidskepelse prästerna hade räknat med, sopades bort ur deras tankevärld, och de tog till sig Guds Ords rena lära. rätt

(268) För att förklara lärjungarnas mirakulösa förmåga på ett naturligt sätt, tillkännagav prästerna och rådsherrarna, att de helt enkelt var druckna på högtidens nya vin. Somliga av de mest ovetande tog antydningen för sann; men de mera förståndiga visste, att detta var fel; och de, som var flerspråkiga, vittnade om lärjungarnas fläckfria språkbruk. Och som svar på den nedriga anklagelsen från prästerna sade Petrus dessa ord till de församlade: – rätt

(268) "’Ni judiska män och alla ni som bor i Jerusalem, detta bör ni veta, och lyssna nu på mina ord. Det är inte som ni tror att dessa är berusade. Det är ju bara tredje timmen på dagen. Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel: Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era unga män skall se syner, och era gamla män skall ha drömmar." Verserna 14-17, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. rätt

(268) Verkan av Petrus’ ord var högst markant; (269) och många, som hade hånat Jesu religion, blev nu överbevisade om dess sanning. Det var förvisso oförnuftigt att tro, att dryga ett hundra personer skulle ha blivit berusade vid denna olämpliga timme på dagen, och detta under pågående, religiösa högtid. Den förunderliga yttringen inträffade före den sedvanliga måltid, där vin dracks. Petrus visste, att denna manifestation var en direkt uppfyllelse av Joels profetia, där han förutsade, att det skulle vila en sådan kraft över Guds män, att de kunde utföra ett speciellt verk. rätt

(269) Petrus spårade Kristi härstamning tillbaka i rakt nedstigande led till Davids ärevördiga hus. Han använde inget från Jesu lära till att bevisa Hans sanna hållning, eftersom han visste, att deras fördomar var så omfattande, att det skulle vara verkningslöst. Dock hänvisade han dem till David, som judarna betraktade som sin nations ärevördige patriark. Petrus sade: – rätt

(269) "David säger med tanke på honom: Jag har alltid Herren för ögonen, han står på min högra sida för att jag inte skall vackla. Därför gläder sig mitt hjärta och jublar min tunga, ja, också min kropp skall vila i det hoppet att du inte skall lämna mig i graven eller låta din Helige se förgängelsen. Du har visat mig livets vägar, och du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte. Mina bröder, jag får väl öppet säga er att vår stamfader David är både död och begraven, hans grav finns ibland oss än i dag. Han var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta någon av hans ättlingar på hans tron. I förväg såg han (270) Kristi uppståndelse och sade: Han skall inte lämnas kvar i graven, och hans kropp skall inte se förgängelsen. Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det. Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern tagit emot den utlovade helige Ande, har han utgjutit detta som ni ser och hör. Ty David har inte farit upp till himlen. Men han säger: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter. Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till Herre och Messias.’" Verserna 25-36, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. rätt

(270) Här visar Petrus, att David inte kan ha talat om sig själv, utan helt klart om Jesus Kristus. David dog en naturlig död, liksom andra människor; hans gravplats hade, med sitt ärevördiga innehåll, omsorgsfullt bevarats till den tiden. Som Israels kung och profet, hade David varit särskilt ärad av Gud. I en profetisk syn hade han blivit visad Kristi framtida liv och tjänargärning. Han såg Hans förkastelse, Hans rättegång, korsfästelse, begravning, uppståndelse och himmelsfärd. rätt

(270) David vittnade om, att Kristi själ inte skulle lämnas kvar i graven, ej heller skulle Hans kropp se förgängelsen. Petrus visade på uppfyllelsen av denna profetia i Jesus från Nasaret. Gud hade faktiskt rest upp Honom ur graven, innan Hans kropp såg förgängelsen. Han var nu den Upphöjde i himlarnas Himmel. rätt

(270) De överraskande yttringarna på Pingstdagen gick blott att förklara så här: Det löfte, som Kristus hade (271) gett lärjungarna om den Helige Andes utgjutande från Fadern hade på detta sätt uppfyllts. "{H}an {har} utgjutit detta som ni ser och hör." Vers 33. Petrus försäkrade dem, att Davids profetia inte kunde gälla honom själv, ty han hade inte stigit upp till himmelen; han vilade i sin grav. Om Davids själ hade kommit till himmelen, kunde Petrus inte ha varit så tydlig i sin försäkran gentemot sina bröder. Han vittnade om de dödas sömn i graven till uppståndelsen. rätt

(271) I Davids ord, som Petrus hänvisade till – " Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter ", blev Fadern kallad för Herre, som sade till Kristus, som också är Herre, och jämlik med Fadern: "Sätt dig på min högra sida ". "Därför", sade Petrus, "skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till Herre och Messias.’" rätt

(271) David kallade Messias, i Hans gudomliga egenskap, för Herre, fastän Han efter köttet var Davids son i rakt nedstigande led. David såg, i förväg i en profetisk syn, Kristus träda in i himmelen, och ta Sin plats på Guds högra sida. Den yttring, som judarna bevittnade vid Pingsthögtiden, var ett bevis på kraften hos just den Jesus, som prästerna och rådsherrarna hånfullt hade förkastat och korsfäst. I enlighet med Sitt löfte, hade Han sänt den Helige Ande från himmelen till Sina efterföljare som ett tecken på, att Han, som präst och kung, hade tagit emot all myndighet i himmel och på jord, och var den Smorde över Sitt folk. rätt

(271) Vid detta minnesvärda tillfälle blev många, som dittills hade skrattat åt (272) tanken på, att en så beskedlig person som Jesus skulle vara Guds Son, helt överbevisade om sanningen, och erkände Honom som sin Frälsare. Tre tusen själar fogades till församlingen. Apostlarna talade i den Helige Andes kraft; och deras ord var ovedersägliga, ty de bekräftades genom mäktiga mirakel, utförda genom utgjutelsen av Guds Ande. Lärjungarna blev själva förbluffade över utfallet av detta besök, liksom av den snabba och väldiga själaskörden. Hela folket fylldes av förundran. De, som inte gav efter för sina fördomar och sin blinda tro, blev så imponerade, att de vare sig genom ord eller genom gärning vågade att försöka sig på, att stå emot dessa mäktiga gärningar, och samtidigt upphörde deras motstånd. rätt

(272) Vi har inte bara fått detta vittnesbörd om upprättandet av den kristna församlingen som en viktig del av kyrkohistorien, utan också som en lärdom. Alla, som bekänner Kristi namn, bör vänta, vaka och be med ett hjärta. Alla särskillnader bör läggas bort, och enhet samt öm kärlek genomtränga deras led. Så kan våra böner nå upp tillsammans till vår himmelske Fader med stark och allvarligt menad to. Så kan vi vänta med tålamod och hoppas på löftets uppfyllelse. rätt

(272) Svaret kan komma plötsligt och överväldigande starkt; annars kanske det dröjer några dagar och veckor, varvid vår tro prövas. Men Gud vet, hur och när Han skall besvara våra böner. Det ankommer på oss, att koppla in oss på den gudomliga kanalen. Gud ansvarar för Sin del av arbetet. Han är trofast, som har lovat. Det stora och viktiga för oss är, att vara ett hjärta (273) och sinne, lägga all fiendskap och ondska åt sidan, och som ödmjuka bedjande vaka och vänta. Jesus, vår Företrädare och vårt Överhuvud, är i stånd till, att göra det för oss, som Han gjorde för de bedjande och vakande på Pingsthögtidens dag. rätt

(273) Jesus är villig, att ingjuta mod och nåd i Sina efterföljare i idag, liksom Han var det gentemot lärjungarna i den första menigheten. Ingen bör överilat bjuda in tillfället till, att strida mot mörkrets makter och myndigheter. När Gud påbjuder dem, att engagera sig i kampen, är tiden inne; då kommer Han att ge den svage och tvekande större frimodighet, än vederbörande hade hoppats på, eller förväntat sig. rätt

(273) Samma hån och hat, som visades Kristus, märks nu mot dem, som Han uttryckligen har valt som Sina medarbetare. De, vars anda reser sig upp mot sanningens lära, försvårar Kristi tjänares verksamhet. Men Gud skall få deras vrede att vändas i Hans pris; motståndarna kommer att förverkliga Hans avsikt, genom att väcka människor till granskning av sanningen. Gud kan låta människor följa sina onda böjelser till en tid, sätta sig upp emot Honom; men när Han ser att det är till Hans ära, och folkets bästa, hejdar Han de föraktfulla, avslöjar deras fräcka handlande, och låter Sin sanning avgå med segern. rätt

(273) I sig själva skulle inte apostlarnas sakskäl, fastän de var klart överbevisande, ha kunnat avlägsna judarnas fördomar, varigenom dessa hade motsatt sig så många bevis. Men den Helige Ande lät dessa sakskäl med gudomlig kraft tränga in i deras hjärtan. De var lika skarpa som den Allsmäktiges pilar, vilka överbevisade dem om deras förfärliga skuld, att förkasta och korsfästa härlighetens Herre. "När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ’Bröder, vad skall vi göra?’ Petrus svarade dem: ’Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva." Verserna 37, 38. rätt

(274) Kristi lärjungar och apostlar kände en djup förnimmelse av sin egen otillräcklighet, och i ödmjukhet och bön förenade de sin svaghet med Hans styrka, sitt ovetande med Hans visdom, sin ovärdighet med Hans rättfärdighet, sitt armod med Hans outtömliga rikedom. Då de därigenom blivit styrkta och utrustade, tvekade de inte längre i sin Mästares tjänst. rätt

(274) Petrus lät det överbevisade folket förstå, att de hade förkastat Kristus, eftersom de hade blivit bedragna av prästerna och rådsherrarna; och i fall de fortsatte med att blicka hän till dem för rådgivning, och förvänta sig att dessa ledare skulle erkänna Kristus, innan de själva gjorde det, skulle de aldrig ta emot Honom. Fastän de maktfullkomliga männen bekände sig till ett heligt leverne, var de äregiriga, och fikade efter rikedomar och jordisk härlighet. De hade aldrig för avsikt, att komma till Kristus, för att ta emot ljus. Jesus hade förutsagt, att ett förfärligt straff skulle drabba detta folk på grund av deras hårdnackade vantro, oavsett de mäktiga bevis de hade fått för, att Jesus var Guds Son. rätt

(274) "De som då tog emot hans ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den dagen med omkring tre tusen. De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna." Verserna 41-43. rätt

(275) (275) Från och med då blev lärjungarnas språk rent, enkelt och riktigt i ord och tonfall, oavsett om de talade sitt eget språk eller ett främmande tungomål. Dessa ödmjuka män, som aldrig gått i profetskolorna, frambragte sanningarna så upphöjt och rent, att åhörarna häpnade. De kunde inte personligt gå ut till jordens yttersta gränser; men vid högtiden förekom det personer från alla delar av världen, och de tog emot sanningen samt förde den med sig till sina respektive hem, varefter de offentliggjorde den ibland sitt folk, och vann själar till Kristus. rätt

nästa kapitel