De sju diakonerna

(291) "Vid den tiden då antalet lärjungar ökade, började de grekisktalande judarna klaga på de infödda judarna över att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga tilldelningen." Kapitel 6:1. Dessa greker bodde i andra länder, där det talades grekiska. Den övervägande delen nyomvända var judar, (292) som talade hebréiska; men de här hade bott i Romarriket, och talade uteslutande hebréiska. Det började att förekomma knorrande ibland dem om, att de grekiska änkorna inte blev så givmilt hjälpta, som de behövande ibland hebréerna. Varje grad av förfördelning av detta slag skulle ha varit allvarlig i Guds ögon; och strax vidtogs det åtgärder, för att återupprätta frid och samklang mellan de troende. rätt

(292) Den Helige Ande föreslog ett tillvägagångssätt, varigenom apostlarna kunde befrias från uppgiften, att hjälpa de fattiga, och liknande bördor, så att de fick förkunna Kristus i lugn och ro. "Då kallade de tolv till sig alla lärjungarna och sade: ’Det är inte bra att vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. Nej, bröder, utse bland er sju män som har gott anseende och är uppfyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.’" Verserna 2-4. rätt

(292) Menigheten valde därför ut sju män besittande all tro och Guds Andes visdom, till att utföra de till denna sak hörande uppgifter. Stefanus blev först vald, han var jude av födsel och religion, men talade grekiska språket, och kände till grekernas skick och uppförande. Han betraktades därför som den lämpligaste personen, att förestå tilldelningen av medel till änkor, föräldralösa och värdiga behövande. Valet gillades av alla, och missnöjet samt knorrandet stillades. rätt

(292) De sju utvalda männen helgades för sina uppgifter genom bön och handpåläggning. (293) De, som ordinerades härtill, utestängdes därigenom inte från, att undervisa om tron. Tvärtom står det, att "Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket." Vers 8. De var i allt kvalificerade till, att undervisa om sanningen. De var också personer med sunt omdöme och diskretion, ägnad att kunna hantera vanskliga saker, under prövningar, knorrande eller under avund. rätt

(293) Valet av personer till, att ta hand om församlingens behov, så att apostlarna fritt fick ägna sig åt sitt särskilda verk med, att arbeta för och undervisa om sanningen, välsignades storligen av Gud. Menigheten växte i antal och styrka. "Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor skara präster blev lydiga mot tron." Vers 7. rätt

(293) Det är nödvändigt, att församlingen nu, så väl som på apostlarnas tid, håller fast vid samma ordning. Sakens framgång beror för det mesta på sina olika verksamhetsgrenar, som sköts av duktiga män kvalificerade för sina ställningar. De, som valts ut till att vara ledare i Guds sak, har allmän överblick över församlingens andliga intresse, och bör därför skyddas, så långt det är möjligt, från bekymmer av timlig art. (294) Dem, som Gud har kallat till att tjäna i ord och lära, bör alltid ha tid till begrundan och bön samt studiet av Skriften. Deras klara, andliga omdöme förmörkas, om de måste hålla på med mindre viktiga sysslor, och ha med de skilda temperamentstyper att göra, som förekommer ibland kyrkligt aktiva. Det är passande, att alla ärenden av timlig natur hänvisas till rätta avdelningar, och finner sin lösning där. Men i fall de är av en så vansklig art, att de övergår de ansvarigas förstånd där, bör de läggas fram inför deras råd, som har överblick över hela menigheten. rätt

(284) Stefanus var strängt aktiv i Guds sak, och tillkännagav frimodigt sin tro. "Då uppträdde några från den synagoga som kallades "De frigivnas", folk från Cyrene och Alexandria, Cilicien och Asien och började diskutera med Stefanus. Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade." Verserna 9, 10. Dessa studenter från de stora rabbinernas skolor menade sig kunna få en fullständig seger över Stefanus i en offentlig diskussion, på grund av hans förmodade okunskap. Men han talade inte bara med den Helige Andes kraft, utan det var tydligt för hela den stora församlingen, att han också studerade profetiorna, och var lärd i allt, som hörde till lagen. Han försvarade skickligt de sanningar, som han hävdade, och vann fullständigt över sina motståndare. rätt

(295) De präster och rådsherrar, som bevittnade denna krafts förunderliga yttrande i Stefanus’ gärning, fylldes med bittert hat. I stället för att ge efter för hans bevisföring, beslutade de sig för, att tysta hans röst, genom att döda honom. Vid flera tidigare tillfällen hade de mutat de romerska myndigheterna till att blunda, då judarna hade tagit lagen i sina egna händer, och dömt samt avrättat fångar enligt nationens seder och bruk. Stefanus’ fiender betvivlade inte, att de skulle komma undan med något sådant, utan att försätta sig själva i fara. De beslutade sig för, att i vilket fall som helst (295) ta risken, och de anhöll därför Stefanus och förde honom inför Stora Rådet för rättegång. Lärda judar från omgivande länder kallades samman, för att motbevisa den anklagades resonemang. Saulus, som hade utmärkt sig som nitisk motståndare till Kristi lära, och som förföljare av samtliga Hans anhängare, var också på plats. Denne lärde man var en av de ledande mot Stefanus. Hans vältalighet vägde tungt och han ägde rabbinernas tänkande, till att argumentera för deras sak, och överbevisa folk om, att Stefanus förkunnade en bedräglig och farlig lära. rätt

(285) Men Saulus mötte i Stefanus en, som var lika utbildad som han själv, och en med full insikt i Guds syfte med, att sprida evangeliet till andra folk. Han trodde på Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, och var fullt medveten om judarnas förmåner; men hans tro var oinskränkt, och han visste att tidpunkten var kommen, då de sanna troende inte bara skulle tillbe i tempel gjorda med händer; utan i hela världen skulle människor tillbe Gud i Ande och i sanning. Slöjan hade avlägsnats från Stefanus’ ögon, och han insåg omfattningen av det, som avskaffades genom Kristi död. rätt

(285) Prästerna och rådsherrarna var maktlösa inför hans entydiga och sansade visdom, som de våldsamt motsatte sig. De beslutade sig för, att statuera exempel med Stefanus, och då de således tillfredsställt sitt hämndgiriga hat, trodde de sig komma att hindra andra från att anta hans tro av fruktan. På det mest monumentala vis utsattes han för våldsamma angrepp. De lejde falska vittnen till (296) att säga, att de hade hört honom tala hädiskt mot templet och lagen. De sade: "Vi har hört honom säga: Jesus från Nasaret skal bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss.’" Vers 14. rätt

(296) Då Stefanus stod ansikte mot ansikte med sina domare, för att besvara anklagelsen om hädelse, sken en helig glans över hans ansikte. "Alla som satt i rådet fäste ögonen på honom och såg att hans ansikte var som en ängels." Vers 15. De, som upphöjde Mose, må ha sett samma heliga ljus hos fången, som det, vilket utstrålade från den gamle profetens anlete. Shekina var en anslående syn, som de aldrig mera skulle se i templet, vars härlighet var borta för alltid. Många, som såg skenet från Stefanus, skälvde och höljde sina ansikten; men hårdnackad otro och fördomar vek inte för det. rätt

(296) Stefanus tillfrågades om sanningshalten hos den mot honom riktade anklagelsen, och inledde sitt försvar med klar och högljudd stämma, som ringde genom rättssalen. Han fortsatte med, att förtälja Guds utvalda folks historia i ordalag, som trollband församlingen. Han visade ingående kunskap om judarnas hushållning, och den andliga uttolkning, som nu gjorts entydig genom Kristus. Han började med Abraham, och gick igenom deras historia från släktled till släktled, med Israels nationella uppteckningar ända till Salomo, och berörde de mest framträdande begivenheterna, för att försvara sin sak. rätt

(296) Han visade, att Gud rosade eller berömde Abraham för hans tro, vilken åberopade löfteslandet, fastän han inte ägde något land. Han uppehöll sig (297) särskilt vid Mose, som tog emot lagen genom änglars försorg. Han upprepade Mose ord, som förutsade Kristus: "En profet som är lik mig skall Gud låta träda fram, en ur era bröders krets." Kapitel 7:37, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Han presenterade tydligt för dem, att Israels synd bestod i, att inte ge akt på ängelns röst, som var Kristus Själv. Han sade: "Det var Mose som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och som tog emot levande ord för att ge till oss." Vers 38. rätt

(297) Han tydliggjorde sin egen trofasthet mot Gud och den judiska tron, samtidigt som han visade, att lagen, som de litade på skulle frälsa dem, inte var i stånd till, att bevara Israel från avgudadyrkan. Han knöt Jesus Kristus till hela den judiska historien. Han hänvisade till Salomos tempelbyggnad, liksom till både Salomos och Jesajas ord: "Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand." "Himlen är min tron, och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats, där jag kan vila? Har inte min hand gjort allt detta?" Verserna 48-50, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Platsen för den högsta och förnämligaste tillbedjan av Gud var i himmelen. rätt

(297) Då Stefanus nådde denna punkt, utbröt det tumult ibland åhörarna. Den åtalade läste sitt öde i ansiktena framför sig. Han förnam motståndet, som mötte hans ord, vilka talades efter den Helige Andes diktamen. Han visste, av han gav sitt sista vittnesbörd. Få, som läser detta tal från Stefanus, förstår det helt. Tillfället, tidpunkten och platsen bör kommas ihåg, för att hans ords mening klart skall framgå. rätt

(298) (298) Då han parade ihop Jesus Kristus med profetiorna, och talade om templet, som Han gjort, rev prästen i låtsad förfäran sina kläder itu. För Stefanus var denna handling ett tillkännagivande av, att hans röst skulle tystas för alltid. Fastän han var mitt uppe i sin predikan, avslutade han plötsligt sin historielektion, och vände sig mot sina rasande domare och sade: "Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den.’" Verserna 51-53. rätt

(298) Vid detta blev prästerna och rådsherrarna utom sig av vrede. De var mera som vilda djur ute efter byte, än som människor. De for på Stefanus, skärande tänder. Men han lät sig inte skrämmas; han hade väntat detta. Hans ansikte var lugnt och strålade med änglars ljus. De rasande prästerna och den uppeggade mobben var han inte rädd för. "Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. Och han sade: ’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’" Verserna 55, 56. rätt

(298) Scenen omkring honom försvann för honom; himmelens portar stod vidöppna, och Stefanus blickade in där, och såg härligheten i Guds salar, och Kristus, som om Han precis hade stått upp från Sin tron, redo att stötta Sin tjänare, som var i färd med, att lida martyrdöden för Hans namn. Då Stefanus proklamerade (299) den härliga scenen, som öppnade sig för honom, var det mera, än hans förföljare stod ut med. De höll för öronen, så att de inte skulle höra hans ord, och ropade högt samt rusade rasande på honom i endräkt. "Så stenade de Stefanus, under det att han bad: ’Herre Jesus, tag emot min ande.’ Sedan föll han på knä och bad med hög röst: ’Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.’ Med de orden insomnade han." Verserna 59, 60. rätt

(299) Mitt under den gruvligaste döds pinor bad denne trofaste martyr, liksom hans gudomlige Mästare, för sina mördare. De vittnen, som hade anklagat Stefanus, ålades att kasta den första stenen. Dessa personer lade ned sina kläder framför Saulus’ fötter, som hade tagit aktiv del i överläggningarna, och hade gått med på fångens död. rätt

(299) Stefanus’ martyrdom gjorde ett djupt intryck på alla, som bevittnade den. Det här var en hård prövning för menigheten, men utmynnade i Saulus’ omvändelse. Blodsvittnets tro, ståndaktighet och förhärligande kunde han inte få bort ur minnet. Guds sigill på hans ansikte, hans ord som nådde alla åhörares själar, med undantag för dem, som var förhärdade och motsatte sig ljuset, förblev i åskådarnas hågkomst, och vittnade om den sanning, som han hade basunerat ut. rätt

(299) Domen över Stefanus var olaglig; men de romerska myndigheterna hade mutats med stora penningbelopp, för att inte undersöka saken. Saulus tycktes vara genomsyrad av en vanvettig iver efter, att få Stefanus prövad och avrättad. Han verkade vara vred över sin egen dolda överbevisning om, att Stefanus blev ärad av Gud under den stund, då han blev vanärad av människor. (300) Han fortsatte med, att förfölja Guds församling, fånga dess medlemmar, gripa dem i deras bostäder, överlämna dem till prästerna och rådsherrarna att fängsla och döda. Hans iver efter, att genomföra förföljelserna utgjorde rena skräckväldet för de kristna i Jerusalem. De romerska myndigheterna bjöd inte till nämnvärt, för att stoppa det hemska verket, utan bistod judarna i det fördolda, för att försona sig med dem, och säkra sig deras gunst. rätt

(300) Den lärde Saulus var ett mäktigt redskap i Satans händer till att genomföra hans uppror mot Guds Son; men Den, som var mäktigare än Satan, hade valt ut Saulus till att ta martyren Stefanus’ plats, och verka samt lida för Hans namn. Saulus var en högt skattad person ibland judarna, både för sin lärdom och för sin iver efter, att förfölja de troende. Han blev inte medlem av Stora Rådet förrän efter Stefanus’ död, då han valdes in i det, som tack för sin medverkan vid den händelsen. rätt

(300) Efter Stefanus’ död blev lärjungarna begränsade i sin utåtriktade verksamhet, och många av de troende, som tillfälligt hade bott i Jerusalem, drog sig nu tillbaka till sina avlägsna hem, på grund av den våldsamma förföljelsen mot dem. Men apostlarna vågade inte lämna Jerusalem, förrän Guds Ande visade dem, att det var det rätta att göra; för Kristus hade påbjudit dem att först arbeta på den platsen. Fastän prästerna och rådsherrarna förföljde de nyomvända bittert, tordes de för en tid inte gripa apostlarna, eftersom de blivit förstummade av den döende Stefanus’ vittnesbörd, och måst erkänna att deras rättegång mot honom hade skadat deras egen sak i ögonen på andra. rätt

(300) Kristus hade befallt Sina lärjungar, att gå ut och undervisa alla folk; men den tidigare lära, (301) som de hade tagit emot från judarna, gjorde det vanskligt för dem, att helt förstå sin Mästares ord, och därför var de tröga, att handla efter dem. De kallade sig själva för Abrahams barn, och betraktade sig som de gudomliga löftenas arvingar. Det var först åtskilliga år efter Herrens himmelsfart, som deras vyer vidgats så mycket, att de förstod intentionerna i Kristi ord, nämligen att de skulle verka för hedningarnas omvändelse såväl som för judarnas. rätt

(301) De var i sitt inte särskilt kallade till denna del av arbetet av hedningarna själva, som hade omfattat Kristi lära. Omedelbart efter Stefanus’ död, och för att många av de troende kringspriddes utöver Palestina, väcktes stort intresse i Samarien. Samariterna tog vänligt emot de troende, och var villiga att höra om Jesus, Som, under Sin första offentliga verksamhet, hade förkunnat för dem med stor kraft. Allt, vad de hörde om Kristus, tog de ivrigt till sig. Här började lärjungarna att bättre förstå, att evangeliet ingalunda var begränsat till judarna; ty omvändelser inträffade ibland alla klasser, utan någon bestämd ansträngning från de kristnas sida. Många av de omvända ibland hedningarna visade de judiska troende, att de inte var de enda, som blivit gripna av Kristi budskap. rätt

(301) Den ovilja, som förekom mellan judar och samariter, avtog och det gick inte längre att säga, att de inte hade något med varandra att göra. Filippus lämnade Jerusalem, och förkunnade en uppstånden Återlösare i Samarien. Många trodde, och tog emot det kristna dopet. Filippus’ förkunnelse (302) utmärktes av stor framgång, och så många samlades in i Kristi fålla, att han till sist skickade bud till Jerusalem efter hjälp. Som svar på hans bön, sände menigheten Petrus och Johannes till att bistå honom. Dessa verkade i Samarien med förunderligt utfall. De insåg nu innebörden av Kristi ord, då Han sade: Ni skall "bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.’" Kapitel 1:8. rätt

(302) Ibland de nyomvända i staden Samaria fanns det en Simon, som på grund av Satans kraft genom honom som trollkarl, hade vunnit stor ryktbarhet ibland folk. "Alla, både små och stora, höll sig till honom och sade: ’Han är den Guds kraft som man kallar Den stora kraften.’ De hade hållit sig till honom, därför att han under lång tid hade bländat dem med sina trolldomskonster." Kapitel 8:10, 11. Men då han såg, att apostlarna hade större kraft vid sjukas botande och själars omvändelse till sanningen, menade han att om han skulle förena sig med de troende i Kristus, skulle han kunna åstadkomma liknande saker, som de, vilka anslöt sig till apostlarna. Han hoppades därigenom, att vinna större berömmelse och bli rikare, ty han bedrev affärsverksamhet med sina trollerier och sataniska handlingar, under förevändning att ge andra hemligheterna till dem. rätt

(302) Hans förmörkade sinne såg inte skillnad på den Helige Andes och Satans kraft. Han uppsökte Petrus och erbjöd honom pengar mot att han skulle ge honom sin kraft till, att helbrägda sjuka, och skänka människor den Helige Ande, genom att lägga händerna på dem. Petrus blev förskräckt över ett dylikt förslag, och tillrättavisade Simon starkt för hans förmätenhet. Han sade: "’Till fördärvet med dig och dina pengar, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för pengar. (303) Du har inte någon del eller lott i den här saken, eftersom ditt hjärta inte är uppriktigt inför Gud. Vänd dig därför bort från din ondska och be till Herren. Kanske skall han förlåta dig vad du tänker i ditt hjärta. Jag ser att du är förgiftad av bitter galla och bunden med orättfärdighetens band.’" Verserna 20-23. rätt

(303) Trollkarlen skälvde av fruktan, då hans synd framställdes för honom på detta levande sätt. Han började att inse sin egen onda fräckhet, och bad Petrus inträngande att be för, att Guds vrede inte skulle drabba honom för hans förmätna synd. Med förbluffande styrka hade Petrus visat Simon, att han fortfarande var oberörd av Guds nåd; ty om hans sinne hade varit riktigt upplyst, skulle han ha känt till, att den Helige Andes kraft inte gick att köpas eller säljas för pengar. Kristus hade, till det oändliga priset av Sitt eget liv, säkrat den Helige Andes kraft åt Sitt folk, för att den endast skulle tillhandahållas åt Hans utvalda redskap, vars liv måste vara fria från själviskhet och synd. rätt

(303) Herren sände nu Sin ängel till Filippus, med anvisning om att korsa ödemarken och bege sig till Gaza. "Och Filippus stod upp och gick. Och se, då kom en etiopisk hovman som var eunuck och hade uppsikt över skattkammaren hos den etiopiska drottningen Kandace. Han hade kommit till Jerusalem för att tillbe och var nu på väg tillbaka och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja." Verserna 27, 28. I sin blindhet hade eunucken famlat sig fram efter ljus. Han trodde på Skrifterna, men förstod dem inte. Han for därför till templet i Jerusalem. I sin hunger och törst efter kunskap, lade han fram sina bryderier för prästerna och de skriftlärde; (304) men han blev bara osäkrare av deras utläggningar av Skriften. Han bad innerligt om ljus och kunskap, och Gud hörde hans bön, och sände Sin ängel till Filippus, påbjudande honom att åka till Gaza, för att förkunna Kristus för en själ, som hungrade och törstade efter sanningen. rätt

(304) Hovmannen hade i Jerusalem hört de olika, motstridande uppfattningarna om Jesus från Nasaret. Han var betryckt i sinnet för detta ämnes skull. Han hade en avskrift av Skriften med sig, och studerade ingående profetiorna om Messias, då Filippus träffade honom. De var främlingar; men Filippus visste med sig, att denne var den man, som behövde hans hjälp. Filippus gick fram till sidan på vagnen, och frågade hovmannen, om han förstod de profetior han läste. Han svarade, att han behövde undervisning, och erbjöd Filippus att sätta sig vid hans sida. rätt

(304) Det Skriftställe han studerade, var Jesaja 53:7. Filippus förstod hans hjärtas önskan, och förkunnade uppenbarelsen av Jesus Kristus i profetian för honom, och Hans uppdrag på jorden, att frälsa syndare. Han visade honom de nödvändiga stegen till omvändelse – syndaånger inför Gud, eftersom Faderns lag har blivit överträdd, tro på Kristus som människornas Frälsare, och dop till en död lik Hans. Hovmannens hjärta var redo, att ta emot ljuset och sanningen, och han anammade med glädje det evangelium Filippus förkunnade. rätt

(304) "När de nu färdades vägen fram, kom de till ett vatten, och hovmannen sade: ’Se, här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?’ Filippus sade till honom: ’Om du tror av hela ditt hjärta, (305) kan det ske.’ Hovmannen svarade: ’Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son.’" Hovmannens svar var resolut och beslutsamt. Han befallde, att vagnen skulle stannas, "och både Filippus och hovmannen steg ner i vattnet och Filippus döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer men fortsatte glad sin resa." Verserna 36-39. rätt

(305) Den här tilldragelsen ger oss en bild på Guds omsorg om Sina barn. Han kallade Filippus från hans framgångsrika tjänstegärning i Samaria, till att korsa ödemarken och bege sig till Gaza, för att verka för en enda vetgirig själ. Den snabba villighet, med vilken hovmannen antog evangeliet och handlade enligt dess tro, bör vara en lärdom för oss. Gud har planerat, att vi snabbt skall ta emot och bekänna Kristus, snabbt bli villiga till att lyda Honom, och att besvara pliktens kall. Hovmannen ägde ett gott rykte, och besatt en hög och ansvarstyngd ställning. Genom hans omvändelse fördes evangeliet till Etiopien, och många tog emot Kristus där, samt kom ut ur hedendomens mörker och in i kristendomens klara ljus. rätt

nästa kapitel