Paulus inleder sin tjänst

(317) Paulus blev döpt av Ananias i Damaskus-floden. Så blev han styrkt med mat, och började strax att förkunna Jesus för de troende i staden, för dem, som han skickats från Jerusalem med syfte att utplåna. Han lärde också ut i synagogorna, att den dödade Jesus faktiskt var Guds Son. Hans resonemang utifrån profetiorna var så avgörande, att hans ansträngningar åtföljdes av Guds kraft, varför de fientliga judarna blev svårt förvirrade och ur stånd till, att svara honom. Paulus’ utbildning till rabbin och farisé skulle nu användas till något gott, nämligen att förkunna evangeliet, och stötta den sak han tidigare satsat allt, för att ödelägga. rätt

(317) Judarna blev fullständigt överraskade och förbluffade över Paulus’ omvändelse. De var medvetna om hans ställning i Jerusalem, och kände till hans huvudärende i Damaskus, samt att han var försedd med ett brev från översteprästen, som bemyndigade honom till, att ta de på Jesus troende, och sända dem som fångar till Jerusalem. Likväl såg de honom nu förkunna Kristi evangelium, styrka dess (318) befintliga lärjungar, och hela tiden vinna nya till tron, som han tidigare hade motsatt sig så nitiskt. Paulus visade för alla sina åhörare, att hans ändrade tro inte berodde på impulser eller fanatism, utan hade framkallats av överväldigande bevis. rätt

(318) Då han verkade i synagogorna, blev hans tro starkare; hans iver, att hålla fast vid att Jesus var Guds Son, blev större inför judarnas våldsamma motstånd. Han kunde inte stanna kvar i Damaskus, ty efter det att judarna till sin överraskning hade uppdagat hans förunderliga omvändelse, och efterföljande arbete, vände de sig strax mot de överväldigande bevis, som framlagts till stöd för Kristi lära. Deras förvåning över Paulus’ omvändelse övergick till intensiv avsky för honom, liksom de hade känt mot Jesus. rätt

(318) Paulus’ liv var i fara, och han uppmanades av Gud att lämna Damaskus för en tid. Han for åstad till Arabien; och där fick han, i relativ avskildhet, fina möjligheter till umgänge med Gud, och till personliga överväganden. Han ville vara ensam med Gud, och rannsaka sitt eget hjärta, samt fördjupa sin syndaånger, och förbereda sig själv genom bön och studium, för att inleda ett arbete, som tedde sig för stort och för viktigt för honom att ta på sig. Han var apostel, inte utvald av människor, utan vald av Gud, och det framstod tydligt, att hans verksamhet skulle ske ibland hedningarna. rätt

(318) Under sin tid i Arabien meddelade han sig ej med apostlarna; han sökte Gud allvarligt av hela sitt hjärta, beslutade sig för att inte vila, förrän han med säkerhet visste, att hans syndaånger hade godkänts, (319) och hans allvarliga överträdelser hade förlåtits. Han ville inte ge upp striden, förrän han ägde en försäkran om, att Jesus skulle komma att vara med honom i hans stundande tjänstegärning. Han skulle alltid ha märkena av Kristi härlighet med sig på kroppen, i ögonen, som hade bländats av det himmelska ljuset, och han önskade även, att han hela tiden skulle äga förvissningen om, att Kristi understöttande nåd var med honom. Paulus trädde i nära förbindelse med himmelen, och Jesus idkade umgänge med honom, samt grundfäste honom i hans tro, gav honom Sin visdom och nåd. rätt

(319) Paulus vände åter till Damaskus, och förkunnade frimodigt i Jesu namn. Judarna förmådde inte, att motsätta sig klokskapen i hans sakskäl, och de rådgjorde därför inbördes, för att tysta hans röst med våld – den enda utvägen för en förlorad sak. De beslutade sig för, att lönnmörda honom. Aposteln underrättades om deras avsikt. Stadsportarna bevakades omsorgsfullt, dag och natt, för att han inte skulle kunna fly. Lärjungarnas iver drev dem till Gud i bön; sömnen vek ifrån deras ögon, eftersom de var fullt upptagna med, att finna vägar och medel till den utvalde apostelns flykt. Till sist hade de fastställt en plan, varigenom han sänktes ned ur ett fönster och firades över muren i en korg om natten. På detta förödmjukande sätt flydde Paulus från Damaskus. rätt

(319) Han begav sig nu till Jerusalem, önskade att göra apostlarnas bekantskap, i synnerhet Petrus’. Han åstundade att träffa de galiléiska fiskare, som hade levat och bett samt samtalat med Kristus på jorden. Det var med innerlig längtan, som han önskade att träffa de ledande apostlarna. Då Paulus kom in i (320) Jerusalem, betraktade han staden och templet med nya ögon. Han visste nu, att Guds vedergällande domar hängde över dem. rätt

(320) Judarnas sorg och vrede på grund av Paulus’ omvändelse kände inga gränser. Men han stod fast som en klippa, och förmodade att de skulle skifta tro, liksom han hade gjort, och tro på Jesus, då han berättade om sin storartade erfarenhet för sina vänner. Han hade varit väldigt samvetsgrann i sitt motstånd till Kristus och Hans efterföljare, och sedan han hade bromsats upp i sin framfart och överbevisats om sin synd, lämnade han strax sina onda vägar, och bekände Jesu tro. Han trodde nu, att hans vänner och tidigare bekanta skulle, då de hörde omständigheterna kring hans anmärkningsvärda omvändelse, och såg förändringen hos honom från stolt farisé förföljande och dömande till döden dem, som trodde på Jesus som Guds Son, också skulle bli överbevisade om sin villfarelse, och sluta sig till de troendes led. rätt

(320) Han försökte, att ansluta sig till sina bröder, lärjungarna; men stor blev hans sorg och besvikelse, då han blev varse, att de inte ville ta emot honom som en av dem själva. De mindes hans tidigare förföljelser, och misstänkte honom för att vara ute efter, att bedra och utplåna dem. Förvisso hade de hört talas om hans förunderliga omvändelse, men då han strax därefter drog sig undan till Arabien, hade de inte fått några nyheter om honom. Därför litade de ej på ryktet om hans stora förändring. rätt

(320) Barnabas, som givmilt hade skänkt sina pengar, för att stötta Kristi sak, och för att avhjälpa de fattigas behov, kände gott till Paulus, då han var emot de troende. (321) Han kom nu fram och förnyade deras bekantskap, hörde Paulus’ vittnesbörd om hans mirakulösa omvändelse, och hans erfarenhet därefter. Han trodde fullt och fast på Paulus och tog emot honom, varpå han fattade honom i handen och förde honom in i apostlarnas närvaro. Han berättade om Paulus’ erfarenhet, som han precis hade hört – att Jesus personligen hade visade sig för Paulus på vägen till Damaskus; att Han hade talat till honom; att Paulus hade fått synen tillbaka, som svar på Ananias’ bön, och i stadens synagogor därefter hade hållit fast vid, att Jesus var Guds Son. rätt

(321) Apostlarna tvekade inte längre; de kunde inte stå emot Gud. Petrus och Jakob, som för närvarande var de enda apostlarna i Jerusalem, räckte den tidigare våldsamme förföljaren av deras tro gemenskapens högra hand, och han blev nu lika älskad och aktad, som han tidigare hade varit fruktad och blivit skydd. Här möttes den nya trons två stora personligheter – Petrus, en av Kristi utvalda följeslagare, medan Han var på jorden, och Paulus, en farisé, som efter Jesu himmelsfärd hade mött Honom ansikte mot ansikte, och hade talat med Honom, samt även hade sett Honom i en syn, och lärt känna arten av Hans arbete i himmelen. rätt

(321) Detta första samtal hade stor betydelse för båda apostlarna, men det varade inte länge, ty Paulus var angelägen om, att träda in i sin Mästares verksamhet. Snart hördes den röst, som så ivrigt hade bekämpat Stefanus, i samma synagoga utan fruktan tillkännage, att Jesus var Guds Son – till försvar för samma sak, som Stefanus hade dött, för att gynna. Han redogjorde för sin egen förunderliga erfarenhet, och med hjärtat fyllt av (322) ömhet mot sina bröder och tidigare sammansvurna, lade han fram bevisen från profetiorna, liksom Stefanus hade gjort, att den korsfäste Jesus var Guds Son. rätt

(322) Men Paulus felvärderade sina judiska bröders anda. Samma raseri, som utgöts över Stefanus, hemsökte nu honom själv. Han insåg, att han måste skilja sig från sina bröder, och sorg fyllde hans hjärta. Han ville gärna ha offrat livet, om det hade inneburit att de hade vunnit kunskap om sanningen. Judarna satte igång, att smida planer för hans dödande, och lärjungarna uppmanade honom, att lämna Jerusalem; men han stannade kvar där, ville inte lämna platsen, i sin iver att verka något längre för sina judiska bröder. Han hade deltagit så aktivt i Stefanus’ martyrskap, att han var högst angelägen om, att sudda ut denna fläck, genom att tydligt försvara den sanning, som hade kostat Stefanus livet. För honom var det en feghet, att fly från Jerusalem. rätt

(322) Medan Paulus övervägde följderna av ett sådant steg, bad han allvarligt till Gud, i templet. Då visade Frälsaren Sig för honom i en syn och sade: "Skynda dig och lämna genast Jerusalem, ty här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig." Kapitel 22:18. Paulus tvekade även då, att lämna Jerusalem, utan att överbevisa de envisa judarna om sin tros sanningshalt; han tänkte, att om han så skulle mista livet för sanningens skull, vore det bara rätt och riktigt med tanke på den svåra ångest han kände på grund av sin inblandning i Stefanus’ död. Han svarade: "Herre, de vet att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. Och när ditt vittne Stefanus blod blev utgjutet, (323) stod jag själv där. Jag hade gått med på det och vaktade kläderna åt dem som dödade honom." Men svaret var mera bestämt, än tidigare: "Gå! Jag skall sända dig ut till hedningarna långt borta.’" Verserna 19-21. rätt

(323) Då bröderna upplystes om Paulus’ syn, och Guds omsorg om honom, ökade deras iver för honom; ty de förstod, att han egentligen var ett kärl åt Herren, för att bära fram sanningen till hedningarna. De skyndade på hans flykt från Jerusalem, av fruktan för att han skulle lönnmördas av judarna. Paulus’ avresa hejdade judarnas våldsamma motstånd till en tid, och menigheten hade fred under en viss tidsrymd, varvid många fogades till de troendes antal. rätt

nästa kapitel