Petrus’ tjänargärning

(323) Medan Petrus utförde sitt arbete, besökte han de heliga i Lydda. Där helade han Eneas, som varit sängbunden i åtta år på grund av förlamning. "Petrus sade till honom: ’Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stå upp och gör själv i ordning din bädd!’ Genast steg han upp. Och alla som bodde i Lydda och Saron såg honom, och de omvände sig till Herren." Kapitel 9:34, 35. rätt

(323) Joppe var beläget nära Lydda, och vid det tillfället låg Tabita – översatt kallades hon för Dorkas – död. Hon hade varit en värdig Jesu Kristi lärjunge, och hennes liv hade kännetecknats av välgörenhetsgärningar och vänlighet mot fattiga och (324) sörjande, samt för sin iver för sanningens sak. Hennes död innebar en stor förlust, den nya menigheten kunde inte alls undvara hennes ädla ansträngningar. Då de troende hörde talas om de fantastiska helbrägdagörelser Petrus hade utfört i Lydda, önskade de helhjärtat, att han skulle komma till Joppe. Det sändes ut budbärare med en vädjan om, att han skulle infinna sig där. rätt

(324) "Petrus gick med dem. Och när han kom fram, förde de upp honom till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem." Petrus skickade ut de gråtande vännerna ur rummet. Så föll han på knä, och bad innerligt till Gud om, att återställa liv och hälsa i Dorkas’ livlösa lekamen. "Sedan vände han sig mot den döda och sade: ’Tabita, stå upp!’ Då öppnade hon ögonen, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. Han räckte henne handen och hjälpte henne upp och kallade därefter till sig de heliga och änkorna, ställde henne där och lät dem se att hon levde." Verserna 39-41. Storverket med, att väcka döda till liv utgjorde ett medel till mångas omvändelse i Joppe till tron på Jesus. rätt

(324) "I Cesarea bodde en man som hette Kornelius, en officer vid den italiska vaktavdelningen. Han var from och fruktade Gud liksom alla i hans hus, och han gav frikostigt med gåvor till folket och bad alltid till Gud." Kapitel 10:1, 2. Fastän Kornelius var romare, kände han väl till den sanne Guden, och hade övergett avgudadyrkan. Han var lydig mot Guds vilja, och tillbad Honom ärligt. Han hade inte satt sig själv i förbindelse med judarna, men kände till, och lydde, morallagen. Han hade inte blivit omskuren, ej heller deltog (325) han i offertjänsterna; judarna räknade honom därför som oren. Icke desto mindre stöttade han den judiska saken med rundhänta gåvor, och blev känd när och fjärran för sin välgörenhet och goda gärningar. Hans rättfärdiga liv skänkte honom gott rykte ibland både judar och hedningar. rätt

(325) Kornelius hade ingen förnuftsmässig tro på Kristus, även om han trodde profetiorna, och såg fram till Messias’ ankomst. Genom sin kärlek till och lydnad mot Gud hade han kommit Honom nära, och var redo, att ta emot Frälsaren, då Han skulle uppenbaras för honom. Fördömd blir man, när man förkastar det givna ljuset. Hövitsmannen eller officeren tillhörde en fin familj, och innehade en högt betrodd och ärad ställning; men dessa omständigheter hade inte fördärvat hans ädla karaktärsdrag. Sann godhet och storhet i förening gjorde honom till en rättskaffens man. Hans inflytande var till gagn för alla, som han kom i beröring med. rätt

(325) Han trodde på den ende Guden, himmelens och jordens Skapare. Han gav Honom ära, erkände Hans myndighet, och sökte Hans råd i alla sitt livs angelägenheter. Han utförde trofast plikterna i hemmet, liksom i arbetet, och hade rest Guds altare i familjen. Han tordes inte genomföra sina egna planer, eller bära sitt tunga ansvars börda, utan Guds hjälp; därför bad han högst enträget om Hans bistånd. Tro markerade alla hans gärningar, och Gud betraktade dem som rena i hans handlingar, och hans givmildhet. Alltså stod Gud honom nära i ord och genom Sin Ande. rätt

(325) Medan Kornelius bad, sände Gud en himmelsk budbärare till honom, som tilltalade honom vid namn. Hövitsmannen blev skrämd, men visste (326) att ängeln hade skickats av Gud, för att undervisa honom, och sade: "’Vad är det, herre?’ Ängeln sade: ’Dina böner och dina gåvor har stigit upp till Gud som ett offer han kommer ihåg. Sänd nu några män till Joppe och skicka efter en viss man som kallas Petrus. Han bor som gäst hos garvaren Simon som har ett hus vid havet. Han skall säga till dig vad du skall göra." Verserna 4-6, Svenska Folk-Bibeln 98 och Reformations-Bibeln. rätt

(326) Här visade Gud åter Sin avsikt med evangeliets tjänst, och med Sin organiserade menighet. Hans ängel var inte den, som skulle berätta för Kornelius om korset. En människa, själv underkastad mänskliga fel och frestelser, skulle instruera honom om den korsfäste, uppståndne och till himmelen uppstigne Frälsaren. Den himmelske budbäraren var utsänd, för att förklara avsikten med, att sätta Kornelius i samband med Guds tjänare, som skulle lära honom, hur han och hans hushåll kunde bli frälsta. rätt

(326) Kornelius lydde glatt budskapet, och skickade strax ut budbärare att leta efter Petrus, enligt ängelns anvisningar. De tydliga orden i dessa anvisningar, där också mannens yrke nämns, som Petrus skulle bo hos, vittnar om, att himmelen väl känner till människors historia och sysslor i livets alla skiften. Gud känner till en ödmjuk arbetares dagliga göromål, liksom kungens på rikets tron. Och Han känner till människors habegär, hemskhet, dolda förbrytelser och själviskhet, så väl som deras goda gärningar, välgörenhet, givmildhet och vänlighet. Intet är dolt för Gud. rätt

(326) Omedelbart efter samtalet med Kornelius begav sig ängeln till Petrus, som var trött och hungrig efter sin resa. Han bad på (327) husets tak. Under bönen fick han en syn: "Han såg himlen öppen och något som liknade en stor linneduk komma ner. Den var fäst i sina fyra hörn och sänktes ner till jorden, och i den fanns alla slag av jordens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. Och en röst kom till honom: ’Stig upp, Petrus, slakta och ät!’ Petrus svarade: ’Nej, nej, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt eller orent.’ Då sade en röst för andra gången till honom: ’Vad Gud har förklarat för rent skall du inte anse vara orent.’ Detta hände tre gånger, och sedan togs duken strax upp till himlen." Verserna 11-16. rätt

(327) Här kan vi se det, som sker i Guds plan, för att sätta maskineriet i rörelse, varigenom Hans vilja sker på jorden, såsom ock i himmelen. Petrus hade ännu inte förkunnat evangeliet för hedningarna. Många av dem hade lyssnat intresserat till de sanningar, som han lärde ut, men skiljemuren, som Kristi död hade brutit ned, stod fortfarande kvar i apostlarnas tankar, och utestängde hedningarna från evangeliets förmåner. De grekiska judarna hade tagit emot apostlarnas arbete, och många av dem hade besvarat deras ansträngningar, genom att omfamna Jesu tro; men Kornelius’ omvändelse blev den första betydelsefulla ibland hedningarna. rätt

(327) Synen med duken och dess innehåll, som sänktes ned från himmelen, skulle avväpna Petrus på hans fördomar mot hedningarna, och få honom att förstå, att hednafolk, genom Kristus, skulle få del av judarnas välsignelser och fördelar, och därigenom erhålla samma hjälp som de. Vissa har framhävt, att denna (328) syn skulle visa, att Gud har avlägsnat Sitt förbud mot att äta djurkött, som Han tidigare förklarat vara orent; och att griskött var lämpligt som föda. Detta är en väldigt trångsynt och på hela taget felaktig tolkning, vilken motsägs entydigt i Skriftens berättelse om synen och dess konsekvenser. rätt

(328) Synen om alla slags levande djur, som duken innehöll, och det som Petrus blev befalld att slakta och äta, var en försäkran om, att det Gud hade renat inte skulle kallas för oheligt och orent av honom. Denna enkla illustration talade till Petrus om hedningarnas sanna tillstånd; att de genom Kristi död gjorts till medarvingar tillsammans med Guds Israel. Den gav Petrus både en tillrättavisning och undervisning. Hans arbete hade dittills begränsats till judarna; och han hade betraktat hedningarna som ett orent släkte, och utestängt dem från Guds löften. Hans tankar skulle nu ledas till insikt om Guds plans världsomspännande omfattning. rätt

(328) Medan han ännu funderade på synen, förklarades den för honom. "Medan Petrus ännu undrade över vad synen kunde betyda, se, då stod männen som Kornelius hade sänt vid porten. De hade frågat sig fram till Simons hus, och nu ropade de och frågade om Simon, som kallades Petrus, bodde där som gäst. Petrus tänkte ännu på synen, när Anden sade till honom: ’Se, tre män söker dig. Gå ner och följ med dem utan att tveka, för det är jag som har sänt dem.’" Verserna 17-20. rätt

(328) Det var ett prövande påbud för Petrus, men han (329) vågade inte följa sina egna känslor, och gick därför ned till sitt rum, och tog emot de budbärare, som Kornelius hade sänt till honom. De omtalade sitt särskilda ärende för aposteln, och i enlighet med den anvisning de hade tagit emot från Gud, gick han genast med på, att ledsaga dem nästa dag. Han gav dem hövligt nattligt härbärge, och på morgonen begav han sig jämte dem till Cesarea, ledsagad av sex av sina bröder, som skulle vara vittnen till alla hans säganden och göranden vid besöket hos hedningarna; ty han visste, att han skulle avkrävas räkenskap för ett sådant direkt motstånd till den judiska tron och läran. rätt

(329) Resan tog nästan två dagar i anspråk och Kornelius hade den stora förmånen, att öppna sin dörr för en evangelisk predikant, som enligt Guds försäkran skulle undervisa honom och hans hushåll om, hur de skulle kunna bli frälsta. Medan budbärarna var iväg på sitt ärende, hade hövitsmannen samlat så många släktingar, som kunde komma, så att de, så väl som han, skulle bli undervisade i sanningen. Då Petrus kom, var en stor grupp samlad. De väntade ivrigt på, att lyssna till hans ord. rätt

(329) Då Petrus kom in i hedningens hus, hälsade Kornelius honom inte som en vardaglig gäst, utan som en av himmelen ärad person, utsänd till honom av Gud. Det är en österländsk sed, att buga sig för en furste eller annan dignitär, och för barn att buga sig för sina föräldrar, som är hedrade med förtroendeposter. Men överväldigad av aktning för den apostel, som skickats av Gud, föll Kornelius ned för hans fötter och tillbad honom. Petrus ryggade förskräck inför officerens handling, och lyfte honom upp på fötterna (330) samt sade: "’Stig upp! Också jag är en människa.’" Vers 26. Petrus började, att tala förtroligt med honom, för att avlägsna en känsla av vördnad och till ytterlighet gående aktning, som hövitsmannen betraktade honom med. rätt

(330) Hade Petrus höljt sig i den auktoritet och ställning, som den Romersk-katolska Kyrkan tillskriver honom, skulle han snarare ha uppmuntrat Kornelius’ aktning, än dämpat den. Petrus’ så kallade efterföljare kräver, att kungar och kejsare bugar sig för dem, men Petrus hävdade sig bara vara en felande och begränsad människa. rätt

(330) Petrus talade med Kornelius och dem, som var församlade i hans hus, om judarnas vana att betrakta det som olovligt, att beblanda sig genom umgänge med hedningarna, eftersom det skulle medföra ceremoniell besmittelse. Guds lag hade inte förbjudit detta, utan människors tradition gjorde stor sak av det. Han sade: "’Ni vet att det är förbjudet för en jude att umgås med en hedning eller besöka honom. Men mig har Gud visat att man inte skall kalla någon människa ohelig eller oren. Därför tvekade jag inte heller att komma, när ni sände bud efter mig. Och nu vill jag veta varför ni har bett mig komma hit.’" Vers 28. rätt

(330) Sedan berättade Kornelius om sin erfarenhet, och ängelns ord, som hade visat sig för honom i synen. Som avslutning sade han: "Då skickade jag genast bud efter dig, och du gjorde väl i att du kom. Nu är vi alla här inför Gud för att höra allt vad Herren har befallt dig att säga.’ Då började Petrus tala: ’Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor, utan (331) tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han är tillhör." Verserna 33-35. Ehuru Gud hade gynnat judarna framför alla andra folk, var de, om de ändå förkastade ljuset, och inte levde upp till sin bekännelse, inte mera upphöjda i Hans ögon, än andra nationer. Den ibland hedningarna, som, liksom den gudfruktige Kornelius, verkade för det rätta och därmed levde upp till det ljus han hade, såg Gud med gillande på vederbörande, och hans uppriktiga tjänst godtogs. rätt

(331) Men Kornelius’ tro och rättfärdighet skulle inte ha varit fullkomlig utan kunskap om Kristus; därför sände Gud ljus och kunskap till honom, för att vidare utveckla hans rättfärdiga sinnelag. Många vägrar, att ta emot det ljus som Guds försyn sänder dem, och som ursäkt för det, anför de Petrus’ ord till Kornelius och hans vänner: "utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han är tillhör." De håller fast vid, att det är likgiltigt, vad människor tror, så länge som deras gärningar är goda. Dessa tar miste; tron måste förenas med gärningarna. Man måste gå framåt i det ljus man har. Om Gud sätter oss i förbindelse med Sina tjänare, som har tagit emot ny sanning, som vilar på Guds Ord, bör vi godta denna med glädje. Sanningen leder framåt. Sanningen leder uppåt. Å andra sidan litar de, som hävdar att deras tro allena frälser dem, på rep av sand, ty tron styrks och görs starkare blott genom gärningar. rätt

(332) Petrus förkunnade Jesus för sin uppmärksamma grupp med åhörare; Hans liv, Hans tjänst, mirakel, förrådelse, korsfästelse, återuppståndelse och himmelsfärd, samt Hans arbete i himmelen som människans Företrädare och (332) Försvarare, som ber på grund av syndarens skuld. Medan aposteln talade, glödde hans hjärta med Anden i Guds sanning, som han bringade folket. Hans åhörare betogs av den lära de hörde, ty deras hjärtan hade förberetts till, att ta emot sanningen. Aposteln blev avbruten av den Helige Andes utgjutelse, liksom på Pingstdagen. "Alla troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna. Ty de hörde dem tala med tungor och prisa Gud. Då frågade Petrus: ’Inte kan väl någon hindra att dessa blir döpta med vatten, när de liksom vi har tagit emot den helige Ande?’ Och han befallde att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar." Verserna 45-48. rätt

(332) Den Helige Andes utgjutande över hedningarna hade inte samma värde som dopet. Under alla förhållanden är de nödvändiga stegen omvändelse, tro, syndaånger och dop. Härigenom förenas de sanna kristna i en Herre, en tro, ett dop. Olika temperamentstyper anpassas inbördes genom helgande nådegåvor, och samma utmärkande grundsatser styr allas liv. Petrus besvarade de troende hedningarnas innerliga önskemål, och stannade kvar hos dem under en tid, varvid han förkunnade Jesus för alla hedningar i trakten. rätt

(332) Då bröderna i Judéen hörde, att Petrus hade förkunnat för hedningarna, och hade träffat dem, samt ätit med dem i deras hem, blev de överraskade och tog avstånd från dessa besynnerliga handlingar från hans sida. De var rädda för, att detta tillvägagångssätt, som var förmätet i deras ögon, skulle strida mot deras egen lära. Så (333) snart som Petrus besökte dem, bemötte de honom med skarp kritik, och sade: "’Du har besökt oomskurna män och ätit tillsammans med dem.’" Kapitel 11:3. rätt

(333) Då framlade Petrus hela saken öppet för dem. Han berättade om sin upplevelse med synen, och sade eftertryckligt, att det ej längre tilltalade honom, att upprätthålla skiljemuren mellan omskärelse och icke omskärelse, eller att betrakta hedningarna som orena, ty Gud tar inte hänsyn till personen. Han underrättade dem om Guds befallning, att gå till hedningarna, budbärarnas ankomst, sin resa till Cesarea, och mötet med Kornelius och gruppen, som var samlad i hans hus. Hans försiktighetsmått klargjordes för bröderna, då han, fast Gud hade befallt honom att uppsöka hedningens hus, hade tagit med sig sex lärjungar, som kunde vittna om alla hans förehavanden under vistelsen där. Han återberättade huvudinnehållet i sitt samtal med Kornelius, där den sistnämnde hade berättat för honom om sin syn, vari han hade anmodats, att sända budbärare till Joppe, för att få Petrus hem till sig. Petrus skulle yppa de ord, varigenom han och hela hans hushåll kunde bli frälsta. rätt

(333) Han återgav händelserna under detta första möte med hedningarna och sade: "Och när jag började tala, föll den helige Ande på dem, alldeles som på oss under den första tiden. Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni skall döpas i den helige Ande. Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss, när vi hade kommit till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?’" rätt

(333) Då lärjungarna hörde denna redogörelse, blev de tysta och överbevisade om, att Petrus’ tillvägagångssätt var en (334) direkt uppfyllelse av Guds plan, och att deras gamla fördomar och tillbakadragenhet skulle utplånas helt av Kristi evangelium. "När de hörde detta, lugnade de sig och prisade Gud och sade: ’Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv.’" Verserna 15-18. rätt

nästa kapitel