Jesu verop över Fariséerna.

(56)Folket hörde Jesus med glädje och församlade sig omkring honom i templet för att åtnjuta undervisning av honom. Man har aldrig förut sett ett sådant skådespel. Der stod den unge galileern utan någon judisk ära eller konungslig utmärkelse. Hans kläder var grova och dammiga. Prästerna stodo omkring honom i sina präktiga klädesdräkter, rådsherrarna i mantlar och äretecken, som visade deras upphöjde ställning, och skriftlärde med rullar i sina händer, vilka de ofta hänvisade till. Men Jesus stod lugn med konungslig värdighet, beklädd med myndighet från himmelen, och betraktade utan fruktan sina motståndare, som hade förkastat och föraktat hans lära och länge hade törstat efter hans blod. Vid detta tillfälle var det ett stort antal, som hade angripit honom med den föresatsen, att de skulle uppegga honom till att uttala ord, varmed de kunde insnärja honom, och som de kunde använde till hans fördömelse. Men deras spörsmål gav honom bara tillfälle till att visa dem deras verkliga tillstånd och den förskräckliga hämnd, som väntade dem, om de forstoro att reta Gud med sina många stora synder. rätt

(56)Folkets intresse tilltog mer och mer, allt efter som Jesus frimodigt mötte fariséernas utmaningar och framställde den rena, klara sanningen i motsats till deras mörker och villfarelse. Den lära, han framställde, förtjuste dem, men de var i en sorglig förvirring. De hade högaktat sina erkände lärare för deras förstånd och skenbara fromhet. De hade ständigt blindt åtlydt dem i alla saker, som angick religionen. Men nu sågo de, att dessa samma personer försäkte att nedsätta Jesus, en lärare, vilkens dygd och kunskap lyste klarare än tillförene vid varje anfall av motståndarne. De sågo p prästernas och de äldstes långa ansikten och sågo den missräkning och förvirring, som visade sig hos dem. De förundrade sig över, att rådsherrarna inte ville tro på Jesus, då hans lära var så okonstlad och tydlig. De visste inte själva, vad de skulle göra, och de bevakade noga sina lärare, vilkas råd de var vana vid att följa, för att se, vad de ville göra. rätt

(57)Jesu linkelser uttalades för att varna och straffa rådsherrarna och tillika undervisa dem bland de närvarande, som önskade upplysning. Men för att sönderslita de kedjor, vilka fasthöll folket vid traditioner och bruk, och det blinda förtroende, som de hade till det fördervade prästerskapet, uppenbarade han mera fullständigt än någonsin tillförene rådsherrarnas och de äldstes karaktär. Denne dag var den siste, som Jesus kunde lära i templet, och han ord skulle inte allenast ljuda för de människor, som var församlade omkring honom, utan skulle höras under kommande tider ända till den sista tiden bland alla folk och tungomål. rätt

(57)Många av de närvarande glömde i sina hjärtan de dyrbara sanningar, som ljödo från hans läppar på denna händelserike dag. En nytt tidskifte begynte i deras liv; nya tankar uppstego hos dem, och nya önskningar uppväcktes. Efter Kristi korsfästelse och uppståndelse framkomma dessa personer och utförde det uppdrag, som Gud gav dem, med en vishet och iver, som svarade mot verkets storhet. De förkunnade ett budskap, som inträngde i människornas hjärtan och omstörtade gamla fördomar, vilka länga hade hindrat tusendens andliga tillväxt. Teorier, filosofiska och mänskliga slutledningar visade sig som tomma fabler vid deras vittnesbörd. Det var många mäktiga följder, som härflöto från denne ringa galileerns ord, vilka ljödo för den undrande, vördnadsfulla skaran i Jerusalems stora tempel. rätt

(58)Jesus märkte folkets motstridande känslor och de ängslan, varmed de betraktade sina ledare och lärare. Han vidblev därför att upplysa dem, sägande: ”På Mose stol sitta de skriftlärde och fariséerna. Därför allt, vad de säga eder, det hållen och gören, men efter deras gärningar gören inte. Ty de säger, men gör inte.” (Matt. 23: 2,3.) De skriftlärde och fariséerna påstodo, att de hade gudomlig myndighet likasom Moses. De föregåvo, att de sutto i hans säte för att uttolka lagen och döma folket. De fordrade därför, att folket skulle visa dem vördnad och lydnad. Men Jesus uppmanade sina åhörare att göra det, som prästerna lärde i överensstämmelse med lagen, min inte att följa deras exempel; ty de försummade att uppfylla de plikter, som de lärde andra att iakttaga. rätt

(58)Han sade: ”De binda tunga och odrägliga bördor tillsamman och lägga dem på människornas skuldror men de vilja inte själva röra dem med sitt finger.” (Vers 4) Fariséerna ålade en mängd menigslösa regler, som var grundade på traditionen, och som orimligt sätt inskränkte människans frihet till att handla. De uttolkade strängt vissa delar av lagen och fordrade, att folket skulle noga hålla dem, medan de själva hemligen åsidosatte dem eller påstodo, att de var fritagna från att följa dem, som man upptäckte deras underlåtenhet. rätt

(59)De strängaste hotelser, som någonsin ljödo från Frälsarens läppar, rigtades emot dem, so m hemligen utövade ogudaktighet, medan de utgåvo sig för att vara mycket fromma. Prästernas, de skriftlärdes och rådsherrarnas religion bestod, likasom den nuvarande romerska kyrkans, huvudsakligen i utvärtes ceremonier, och den var utan andlig och sann gudsfruktan. Gud sade till Moses: Du skall binda dessa Herrens bud till ett märke på den hand, och de skola vara till ett pannsmycke emellan dina ögon. (5 Mos. 6: 8) Judarna betraktade dessa ord såsom en befallning, vilken bjöd dem att fästa Skriftens ord på sina egna personer. De skrevo dem därför på tygremsor med tydliga bokstaver och bundo dem omkring sina huvuden och handleder. Men ehur de sålunda buro Guds bud till åskådning, så åstadkom likväl inte detta, att Guds lag inskrevs i deras hjärtan på ett sådant sätt, som Gud hade bestämt. De bud, som skulle hava renat deras liv och påverkat dem att handla rättfärdig och visa barmhärtighet och fastmodighet, buro de såsom kännetecken för att draga folkets uppmärksamhet till sig själva och giva sig ett utseende av fromhet och gudsfruktan, som kunde uppväcka vördnad hos alla, vilka sågo dem. Jesus angrep häftigt all denna tomma religionsform med dessa ord: rätt

(59) ”Och alla sina gärningar göra de för att bliva fedda av männisorna. Ty sina tänkeskrifter göra de breda och tofvarna på sina kläder stora. De äldste högfälltet vid gästabuden och främsta platserna i synagogorna och hälsningarna på torgen och att av människorna kallas Rabbi, Rabbi. Men Ni skolen inte låta kalla eder Rabbi, ty en är eder Mästare, men Ni äran alla bröder. Och Ni skolen inte kalla någon på jorden eder fader, ty en är eder Fader, han som är i himmelen. Och Ni skolen inte låta kalla eder mästare, ty en är eder Mästare, Kristus.” (Matt. 23: 5-10) I dessa tydliga ord uppenbarade Frälsaren den egenkärlek och äregirighet, som rådde hos fariséerna, vilka alltid sökte att tillvälla sig makt och visa en förställd ödmjukhet inför världen, medan deras hjärtan var fulla av missunsamhet och girighet, När någon gjorde ett gästabud, sutto gästerna vid bordet enligt sin rang och samhällställning, och de, som erhöll de förnämsta platserna, blev mest ärade och särdeles framhållna; fariséerna var alltid begärliga efter och sökte att erhålla en sådan ära. rätt

(60)Jesus uppenbarade också deras fåfänga, i det de gärna ville kallas rabbi, vilket betyder mästare. Han förklarade, att en sådan titel inte tillhörde människor, utan endast Kristus. Prästerna, de skriftlärde och rådsherrarna, som uttolkade lagen och handlade den, var alla bröder, barn av Gud. Jesus önskade lära folket, att de inte skulle giva någon människa äretitlar, som antydde, att hon hade någon rättighet till att härska över deras samvete och tro. rätt

(60)Om Kristus vore på jorden nu och vore omgiven av nutidens religionslärare, som kalles ärevördige och högärevördige, så skulle han upprepa sina ord till fariséerna: ”Ni skolen inte låta kalla eder mästare, ty en är eder Mästare, Kristus.” Många, som tillegna sig dessa ärvördiga titlar, sakna helt och hållet den visdom och finnets rättfärdighet, som de antyda. Det finnes allt för många, som dölja världslig äregirighet, hersklystnad och de lägsta synder under en präktig klädnad i ett högt och heligt ämbete. Frälsaren fortsatte: rätt

(61) ”Och den som är ypperst ibland eder, han skal vara eder tjänare. Och den som upphöjer sig, hanskall varda förnedrad, och den som förnedrar sig, han skall varda upphöjd.” (Matt. 23: 11, 12) Sann storhet består i moralisk förträfflighet. Den storhet, som Gud har välbehag till, består uti att leva för att leva för att göra våra medmänniskor gott, att utföra kärleks- och barmhärtighetsgärningar. Kristus var fallna människors tjänare, och likväl var han härlighetens konung. Han fortfor med sina verop över de rike och mäktige, som stodo omkring honom: rätt

(61)”Ve eder, skriftlärde och fariseer, Ni skrymtare, att Ni tillsluten himmelriket för människorna! Ty Ni gån inte in, och dem som är på vägen dit in, tillstädjen Ni inte att ingå.” (Vers 13) Prästerna förvände betydelsen i skrifterna och förblindade sålunda förståndet hos dem, som annars skulle hava sett Kristi rikes natur och det invertes gudomliga liv, som är nödvändigt för sann härlighet. Genom sina otaliga bruk och ceremonier vände de folkets sinnen till en utvärtes gudstjänst, varigenom den sanna religionen försummades. De själve förkastade inte allenast Kristus, utan de brukade de mest lumpna medel för att uppväcka fördom mot honom bland folket, därigenom att de bedrogo dem med lögnaktiga rykten och falska framställningar. Sanningen har alltid varit föraktad; dess lärdomar är inte behagliga för det naturliga sinnet, ty de rena hjärtat och tillrättavisa för dolda synder. De som förfölja dem, som söka att utbreda Guds sanningar, hava alltid, likasom fariséerna, förvrängt deras ord och bevekelsegrundar. Jesus fortfor: rätt

(62) ”Ve eder, skriftlärde och fariseer, Ni skrymtare, att Ni uppäten enkornas hus, medan Ni såsom en förevändning hållen långa böner! För den skull skolen Ni få hårdare dom.” (Matt: 23: 14) Fariséerna inverkade så starkt på många samvetsgranna enkor, att de ansåg det för sin plikt att uppoffra all sin egendom till religiösa ändamål. Dessa bedragna kvinnor anförtrodde handhavandet av sina penningar åt de skriftlärde och prästerna, till vilka de hyste fullkomligt förtroende, och dessa listige personer brukade dem till sin egen fördel. För att dölja sin oärlighet höll de långa böner offentligen och visade mycken fromhet. Jesus förklarade, att detta skrymteri skulle bringa desto större fördömelse över dem. Många i vår tid, som föregiva vara mycket fromma, falla under samma dom; själviskhet och girighet hava besmittat deras liv. Men över allt detta kasta de ett täckelse av skenbar fromhet och bedraga därigenom uppriktiga själar. Men de kunna inte bedraga Gud; han känner hjärtats hämliga tankar, och han skall belöna en var enligt hans gärningar. Frälsaren höll på med sina verop över dem: rätt

(62) ”Ve eder blinde ledare; Ni som sägen: vilken som svär vid templet, det är intet, men vilken som svär vid guldet i templet, han är bunden därav! Ni dåraktige och blinde, vilket är då för mer, guldet eller templet, som har helgat guldet? Och: Vilken som svär vid altaret, det är intet, men vilken, som svär vid offret, som ligger däruppå, han är bunden därav! Ni dåraktige och blinde, vilket är då för mer, offret eller altaret, som helgar offret? (Matt. 23: 16-19) Prästerna uttolkade Guds bud på ett sätt, som kunde stämma överens med deras falska och inskränkta begrepp. De driftade sig att göra en noga skillnad emellan olika synder och att lära, att några var mycket mera fördömelsevärda än andra, i det de översågo med några såsom mindre väsentliga och behandlade andra synder, vilka tör hända i verkligheten var mindre, såsom alldeles oförlåtliga. De togo penningar av folket för att lösa det från dess löften, och i vissa fall översågo de med stora förbrytelser, härtill bevekta genom stora penningsummor, som den, vilken syndat, betalte dem. På samma gång fördömde dessa präster och rådsherrar andra personer mycket strängt för obetydliga fel. rätt

(63) ”Ve eder, skriftlärde och fariseer, Ni skrymtare, att Ni given tionde av mynta och dill och kummin, men hava låtit fara det, som är viktigare i lagen, nämligen domen och barmhärtigheten och tron! Detta borde man göra och det andra inte låta.” (Matt. 23: 16-19) I följd av Guds bestämmelse var tiondesystemet bindande för judarna. Men prästerna överlämnade inte till folket att handla efter sin övertygelse, i det de gåvo Herren en tiondedel av alt, det, som växte på deras land. De gick till ytterligheter med tiondesystemet, därigenom att de inberäknade sådana betydliga saker, som mynta, dill och kummin och små köksväxter, vilka obetydligt odlades. Detta bragte så mycket besvär och orede in i tiondesystemet, att det blev till en tryckande börda. Därigenom att de var så noga med ting, som Gud inte hade begärt av dem, förvirrade de folket, och förnedrade det gudomliga välgörenhetssystemet genom sina inskränkta begrepp, på sådant sätt renade de faten och bägarna utvärtes, medan de invertes var fulla av orättfärdighet. De var stränga i småsaker, men Jesus anklagar dem för, att de hade ”låtit fara det, som är viktigare i lagen, nämligen domen och barmhärtigheten och tron.” Ingen utvärtes tjänst, inte en gång det, som Gud fordra av oss kan ersätta lydnad. Skaparen fordrar, att hans skapade varelser skal tjäna honom av hjärtat. rätt

(63)Judarna läste i Mose föreskrifter, att de inte skulle äta något orent. Gud bestämde, vilka djur var tjänliga att spisa, och förbjöd dem att spisa fläsk och kött av vissa andra djur, emedan det lätt kunde åstadkomma sjukdom och förkorta människornas liv. Men Fariséerna var inte tillfredsställda med de inskränkningar, som Gud hade gjort; de gick till stor ytterlighet. Bland andra sakar fordrade de, att allt vatten, som folket brukade, skulle filsas, för att inte den minsta insekt, som ögat kunde uppdaga, skulle vara däri, vilken kunde räknas till de orena djuren. Och då Jesus jämförde dessa småaktiga fordringar på utvärtes renhet med deras stora synder, sade han till fariséerna. ”I blinde ledare, som filer myggan och sväljen kamelen!” (Matt. 23: 24) rätt

(64) ”Ve eder, skriftlärde och fariseer, Ni skrymtare, att Ni är lika vitmenade gravar, som utantill synas sköna, men innantill är fulla av de dödes ben och all orenlighet.” (vers 27.) Men den prakt och de ceremonier, som prästerna och de äldste brukade, var endast en kappa, med vilken de sökte att dölja sin ogudaktighet, likasom de vitlimmade och skönt prydda gravarna dolde de förruttnande beståndsdelar, som var uti dem. Jesus jämförde också fariséerna med gravar, som doldes under ett skönt yttre, men innehöll död och fördärv: ”Så synens och Ni utvärtes för människorna rättfärdiga, men invertes ären Ni fulla av skrymteri och orättfärdighet.” (Matt. 23: 28.) De påstodo, att Guds lag var skriven i deras hjärtan så väl som på deras kläder, men Jesus visade här, att alla deras anspråk var tomma och skrymtaktiga. Han fortsatte: rätt

(64) ”Ve eder, skriftlärde och fariseer, Ni skrymtare, att Ni uppbyggen profeternas gravar och pryden de rättfärdiges grifter och sägen: Om vi hade levat i våra fäders dagar, skulle vi inte hava varit delaktiga med dem i profeternas blod! Så vittnen Ni då om eder själva, att Ni ären söner av dem, som dräpte profeterna.” (vers. 29-31) Judarna var mycket noggranna med att försköna profeternas gravar för att visa , hur högt de värderade dem; men de följde inte deras lärdomar, ej heller aktade de på deras varningar och förmaningar. rätt

(65)På Kristi tid hyste man en vidskeplig aktning för de dödes gravar. Denna urartade ofta till avguderi, och man använde stora penningsummor för att smycka dem. Samma slags avguderi drivas till en stor ytterlighet på vår tid i synnerhet i den romerska kyrkan. Men den skritna världen försummar till en stor del enkor och faderlösa, fattiga och lidande, medan den uppräster kostbara minnesmärken till de dödes ära. Man sparar varken på tid, penningar eller arbete i detta avseende, medan man försummar sina plikter emot de levande. Fariséerna uppbygde profeternas gravar och prydde dem och sade till varandra: om vi hade levat på den tiden skulle vi inte hava deltagit med dem, som utgöto Guds tjänares blod. Men på samma gång lade de planer för att bringa Guds Son om livet, och de skulle inte hava dröjt med att besmitta sina händer med hans blod, om de inte hade fruktat för folket. rätt

(65)Fariséernas tillstånd utgör en varning för de kristne på vår tid. Den bör öppna deras ögon för satans makt till att bedraga människorna, sedan de först en gång hava vändt sig bort från sanningens dyrbara ljus och givit efter för fiendens herravälde. Många trampa i fariséernas fotspår. De ära martyrerna, som dogo för sin tro, och förklara, att om de hade levat den gång. Jesu var på jorden, så skull de med glädje hava anammat hans lära och åtlydt den; de skulle inte hava deltagit i synderna av dem, som förkastade Frälsaren. Men dessa samma personer undertrycka sin egen överbevisning, vad det änkostar dem, hellre än att åtlyda Gud, när detta kostar dem självförsakelse och bringar fornedring. Ljusets lyser klarare på vår tid än på fariséernas. Då skulle folket antaga Kristus, såsom han var uppenbarad i profetiorna, och tro på hon om på grund av det vittnesbörd, som visade sig i hans verksamhet. Judarna insågo inte, att Jesus var annat än en ung galileer utan världslig ära, och änskönt han kom sålunda, som profetiorna hade förutsagt, att han skulle komma, så nekade de att emottaga sin Messias i fattigdom och förnedring och korsfäste honom, såsom profeterna hade förutsagt, att de skulle göra. rätt

(66)De kristne hava nu en Frälsare, som har uppfyllt alla de ting, som omtalas i profetiorna angående hans liv och död. Men många förkasta hans lära; de följa inte hans bud, de korsfästa Frälsaren var dag. Om de prövades på samma sätt som judarna vid Kristi första ankomst, så skulle de inte antaga honom i hans förnedring och fattigdom. rätt

(66)Från den tid oskyldigt blod först utgöts, då den rättfärdige Abel föll för sin broders hand, har ogudaktighet tilltagit på jorden. Från släkte till släkte hava prästerna och de äldste åsidosatt de varningar, som förkunnades av Guds profeter, vilkan han uppväckte och passandegjorde till tillrättavisa folket får dess synder. Ett hade varit ett stort behov av dessa män, som under alla tider upplyste sin röst mot konungens och de regerandes så väl som undersåtarnas synder, i det de talade de ord, som Gud ingav dem att tala, och åtlydde Guds vilja med fara för sina egna liv. Från släkte till släkte hade människorna åsamkat sig ett förskräckligt straff, som Kristi fiender nu förde över sig själva, därigenom att de föraktade Guds Son, vilken beträffade de synder, som existerade bland prästerna och rådsherrarna i större utsträckning än till någon föregående tid. De fyllde sin syndabägare, tills den flödade över, och den skulle snart utgjutas på deras egna huvuden med rättfärdig hämnd, i det denna släkt blev ansvarig för allt det rättfärdiga blod, som utgöts på jorden från Abel till Kristus. Jesus varnade dem för denna fara: rätt

(67) ”På det att över eder skall komma allt rättfärdig blod, som är utgjutet på jorden, från dem rättfärdige Abels blod intill Sakarias’, Barakias’ sons blod, vilken Ni dräpten emellan templet och altaret. Sannerligen säger jag eder: Alt detta skall komma över detta släkte.” (Matt. 23: 35, 36) Frälsaren stod med händerna upplyfta mot himmelen, omgiven av ett gudomligt ljus, och talade som en domare till dem, som stodo inför honom. Skaran, som lyssnade till hans ord, skälvde, då han uttalade denna dom. Det intryck, som hans ord och åtbördor gjorde på dem, utplånades aldrig under efterföljande år. rätt

(67)Israel hade inte aktat på Guds bud. Medan Guds varnande ord, som han hade ingivit Sakarias till att tala, var på dennes läppar, grep en djävulsk vrede den avfällige konungen, och han befalde, att de skulle dräpa Guds profet. De skriftlärde och fariséerna, som lyssnade till Jesu ord, visste, att han talade sanning, och att blodet av den dräpte profeten hade bestänkt stenarna i tempelgården, och att det inte kunde utplånas, utan vidblev att vittna inför Gud om Israels avfall: Så länge templet stod, skulle fläckarna av denne rättfärdige mannens blod kvarstå och ropa till Gud om hämd. Då Jesus hänsystade på dessa förskräckliga förbrytelser, genomilade en rysning av förfäran mängdens hjärtan. rätt

(68)De hade hört hans röst ibland sig, då han hade talat med saktmod och förmenat med kärlek. Men nu, då tillfället fordrade det, talade han som en domare och fördömde judarnas synder. Frälsaren såg framåt i tiden och förutsade, att de skulle bliva lika så obotfärdiga och ofördragsamma mot Guds tjänare i framtiden, som de hade varit i forntiden: rätt

(68) ”Se, för den skull sänder jag till eder profeter och vise och skriftlärde. Somlige av dem skolen Ni dräpa och korsfästa, och somliga av dem skolen Ni gissla i edra synagogor och förfölja från den ena staden till den andra.” (Matt. 23: 34) rätt

(69)Profeter och vise män, fulla av tro och den Helige Ande, sådane som Stefanus, Jakob och Paulus och många andra, skriftlärde och lärde män, som förstodo skrifterna och kunde framställa dem i hela sin betydelse sålunda, som Gud hade uppenbart dem, skulle bliva bespottade och förföljda, fördömda och dödade. rätt

(69)Frälsaren yttrade inte dessa ord för att hämna sig för den dåliga behandling, han hade lidit av sina fiender. Ingen ohelig vrede upprörde hans gudomliga själ; men han harmades över de skrymtare, vilkas stora synder var så vederstyggliga inför Gud. Kristi uppförande vid detta tillfälle visar, att en kristen kan leva i fullkomlig harmoni med Gud och bevisa alla kärlekens och barmhärtighetens sköna egenskaper och likväl känna en rättfärdig vrede över stora synder. rätt

(70)Gudomligt medlidande lyste i Guds Son bleka, saktmodiga ansikte. Han såg en stund på templet och därefter på sina åhörare med en sorgsen blick, och med en röst, som kvävdes av djup smärta och bittra tårar, utbrast han: ”Jerusalem Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem, som är sända till dig, hur ofta har jag ej velat församla dina barn, likasom hönan församlar sin kycklingar under sina vingar, och Ni haven inte velat.” (Matt. 23: 37) rätt

(70)Fariséerna och sadduceerna blev alla tystade. Jesus kallade de på sina lärjungar och beredde sig till att lämna templet, inte såsom en person, vilken var övervunnen och tvungen att fly för sina motståndare, utan som en, vilkens verk var fullbordad. Han drog segerrik sin väg från den strid, han hade haft med sina vidskepliga och skrymtaktige motståndare. Då han kastade sina blickar omkring på templets inte första gången, sade han vemodigt och rörande: ”Se, edert hus skall lämnas eder öde. Ty jag säger eder: härefter skolen Ni inte se mig, förr än Ni skolen säga: Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn.” (Vers. 38, 39) rätt

(71)Hittills hade han kallat templet sin Faders hus; men nu då Guds Son gick bort från dessa murar, lämnade Gud för evigt detta tempel, som var bygd till hans ära. Från den stunden var tjänsten däri endast ett gäckeri och dess ceremonier betydelseslösa; ty Jerusalems prövningstid var förbi. rätt

(71)Jesus hade uttalat tydliga, skarpa ord på denna dag, som gick hans åhörare tillhjärtat. Man såg visserligen inte verkningen därav strax; men sanningens frön, som såddes i folkets sinnen, uppväxte och buro frukter till Guds ära och blev medel till många själars frälsning. Efter Frälsarens uppståndelse och korsfästelse skulle de lärdomar, som han hade framställt på denna dag, återupplivas i många uppmärksamma åhörares hjärtan, som åter skulle upprepa de lärdomar, de hade hört, till nytta för kommande släkten intill världens ände. Lärjungarna var förvånade över den frimodighet och myndighet, var med deras Mästare hade förkastat de skrymtaktige fariséerna och prästerna, skriftlärde och rådsherrarna. Dessa senare kunde aldrig glömma de siste ord, Jesus talade till dem: ”Se, edert hus skall lämnas eder öde.” Dessa ord föllo med ett högtidligt allvar på deras öron och förorsakade en obeskrivlig förfäran i deras hjärtan. De sökte att visa sig likgiltiga; men frågan om, vad detta kunde betyda, kom ständigt upp i deras sinnen. En osynlig fara tycktes hota dem. Kunde det vara möjligt, att det präktiga tempel, som var nationens ära, snart skulle bliva en grushög? rätt

(71)Liksom de andre, kände lärjungarna en anig om en eller annan förstående olycka och väntade ängsligt på, att Jesus skulle uttala sig mera bestämd med hänsyn till detta ämne. Då de gick ut ur tempelet, kallade de hans uppmärksamhet till dess varaktighet och skönhet och de präktiga stenar, som används vid dess byggande. De sade: ”Mästare, se, hurdana stenar och hurdana byggnader! (Mark. 13, 1) Jesus önskade, att hans ord skulle göra ett så starkt intryck som möjligt och kallade därför deras uppmärksamhet till den präktiga byggnaden: ”Sen Ni inte allt detta? Sannerligen säger jag eder: Här skall inte lämnas sten på sten, som inte skall nedbrytas.” (Mark. 24: 2) rätt

(72)Detta vittnesbörd förvånade lärjungarna. Saken var nu klar för dem: Den härliga byggnad, som hade kostat sådana osantliga summor, och som hade varit judarnas stolthet, skulle förstöras anda ned till grunden. Inte en av de massiva stenarna (av vilka några hade utstått den förödelse, som Nebukadnezars här förorsakade, och hade stått oförändrade under århundradens stormar) skulle kvarbliva. De förstodo inte fullkomligt avsikten med all denna ödeläggelse. De visste inte, att deras Frälsare skulle föras till korset som ett offer för världens synder om några dagar. Då skulle templet och dess tjänst inte längre vara till någon nytta. Blodet av djur skulle då inte tjäna till att utverka försoning för synden; ty skuggan hade mött verkligheten, i det Guds Lam villigt uppgav sitt liv för att borttaga världens synder. Sedermera, då allt hade blivit utförd, förstodo lärjungarna riktigt Jesu ord och orsaken till den olycka, som han hade förut förkunnat. rätt

(72)Jesus stannade i närheten av den gård, der kvinnorna läade sina gåvor i offerkistan. Han betraktade, hur många av de rike inlade stora gåvor; men han gjorde ingen anmärkning över deras frikostighet. Han såg med bedrövelse på dem, som kommo och gick, av vilka många skänkte stora gåvor på ett prålande och självbelåtet sätt. Plötsligen uppklarnade hans ansikte, då han såg en fattig änka villrådigt, närma sig, som om hon fruktade för, att någon skulle få se henne. Medan de rike och stolte gick förbi henne och nedlade sina gåvor, drog hon sig tillbaka, som om hon knappast vågade att gå vidare, och likväl längtade hennes hjärta efter att göra något, hur litet det än var, får den sak, hon älskade. Hon såg på den skärv, som var i hennes hand; den var mycket liten i jämförelse med de andras gåvor omkring henne; men det var allt, vad hon ägde. De ett tillfälle yppade sig, kastade hon hastigt sina två skärvar i kistan och vände sig om för att skyndsamt draga sig tillbaka. Men då hon gjorde detta, såg hon, hur Jesu ögon var allvarligt fästade på henne. rätt

(73)Frälsaren kallade lärjungarna till sig och bad dem lägga märke till denna änkas fattigdom, och medan de stodo och sågo på henne, lyssnade hon till Mästarens beröm, som helt oväntad träffade hennes öron: ”Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade in mer än alla de andra.” (Luk. 21: 3) Glädjetårar fyllde den fattiga kvinnans ögon, då hon märkte, att hennes handling uppmärksammades och förstods av Jesus. Många skulle hava rått henne till att använda den obetydliga summa, hon hade, till sitt eget bruk hellre än att giva den till prästerna, som var så väl förförjda, och lägga den bland de många stora gåvor, som skänktes till templet. Men Jesus förstod henens hjärtas bevekelsegrunder. Hon trodde, att templets tjänst var förordnad av Gud, och hon längtade efter att göra vad hon kunde för att vidmakthålla den. Hon gjorde, vad hon kunde, och hennes handling var ämnad till att utgöra en åminnelse av henne under alla tider och att giva henne glädje i evigheten. Hennes hjärta följde med hennes gåva, som inte värderades efter sitt vanliga värde, utan efter den kärlek, som hon hyste till Gud, och det intresse i hans verk, som förmådde henne till att handla sålunda. rätt

(73)Det är bevekelsegrunden, som giver våra handlingar sant värde och antingen gör dem till goda eller åliga handlingar. Det är inte de stora ting, som vart öga kan se, och som var tunga berömmer, som skaffa oss erkännande hos Gud, utan de små plikter, som villigt uppfyllas, de små gåvor, som givas utan att söka egen ära, och som människan ofta anser för värdelöse. Ett hjärta, uppfylld av kärlek och uppriktig tro på ett värdigt ändamål, er mera antagligt för Gud än de dyrbaraste gåvor. Den fattig änkan gav allt, vad hon ägde för att göra det lilla, som hon gjorde. Hon berövade sig själv matt för att giva dessa två skärvar till den sak, som hon älskade, och hon gjorde det i tro och under förtröstan, att hennes himmelske Fader inte skulle glömma henne i hennes stora behov. Det var denna oegennyttiga anda och fasta tro, som Jesus berömde. rätt

(73)Många uppriktiga själar känna sig häfta i så stora förbindelser får den Guds sanning, som de hava anammat, att de storligen önska att hjälpa bära de bördor, som herrens tjänst medför, såväl som deras mera välbergade trossyskon. Låt dem upplägga sin skärvar i himmelens skattkammare! De fattiges små gåvor böra inte förkastas; ty om de giva av ett hjärta, som är fylld av Guds kärlek, så skola de obetydliga sakerna likväl bliva heliga gåvor, ovärderliga offer, som Gud har välbehag till och välsignar. rätt

(74)Jesus sade om den fattiga änkan, att hon ”lade in mer än alla de andra.” De rike hade givit av sitt överflod, vad de gott kunde undvara. Många av dem hade bara givit, för att andra skulle se det och ära dem för deras stora gåvor. De förnekade inte sig själva någon bekvämlighet eller njutning här i livet för att giva något till Guds sak. Därför var det inte något offer, som kunde jämföras med den fattiga änkans skärv i ett sant värde. rätt

nästa kapitel