I den yttre förgården.

(74)Och några greker voro bland dem, som foro upp för att tillbedja under högtiden. Dessa gingo nu till Filippus, som var från Betsaida i Galilee, och bådo honom, sågande: ”Herre, vi vilja se Jesus. Filippus gick och sade till det till Andres, Andreas och Filippus åter sade det till Jesus.” (Joh.12: 20-22) rätt

(74)Hedningarna fingo ej ingå på tempelgården, der Jesus satt mitt emot offerkistan. De hade hört mycket sägas för och emot Jesus och önskade att se och höra honom för sig själva. De kunde icke komma till honom, utan voro tvungna att vänta i hedningarnas förgård. Då lärjungarna omtalade för Jesus, vad grekerna hade sagt, och att de väntade på honom, tycktes han vara fördjupad i allvarliga betraktelser och svarade dem: ”Stunden har kommit, att Människosonen skall varda förhärligad. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om vetekornet icke faller i jorden och dör, så förbliver det allena; men om det dör, så bör det mycken frukt.” (Joh. 12: 23, 24) Grekernas önskan att se Jesus bragte framtiden inför hans tankar. Judarna hade förkastat den ende, som kunde frälsa dem. De skulle snart besmitta sina händer med hans blod och räkna honom bland tjuvar och rövare. Jesus, som förkastades av Israel, anammades av hedningarna. Med glädje såg han framåt till den tid, så skiljemuren mellan judar och hedningar skulle nedbrytas och världen skulle bliva ett stort skördefält. rätt

(75)Jesus betraktade dessa greker som representanter för hedningarna i allmänhet. Han såg på dem såsom förstlingen av en rik skörd, då alla nationer, tungomål och folk på jordens krets skulle höra det glada budskapet om frälsningen genom Kristus. Han såg, huru hedningarna skulle insamlas efter hans död, som nu närmade sig. Han framställde alltå för lärjungarna och skaran, som lyssnade, liknelsen om vetekornet för att visa, huru hans död skulle frambringa en rik skörd. Om han skulle avstå från att uppoffra sitt liv, så skulle han bliva lik vetekornet som icke dör, men som han uppgav sitt liv, så skulle han, liksom hvedekornet, vilket föll i jorden, uppstå igen såsom förstlingen av den stora skörden, och han, Livgivaren, skulle kalla de döde, som voro förenade med honom i tron, upp ur deras gravar, och det skulle bliva en hersig skörd av mognad korn för den himmelska ladan. Genom evangeliet om Kristi död och uppståndelse och de dödes uppståndelse är liv och oförgänglighet bragt i ljuset, och himmelriket är öppnad för alla, som tro. rätt

(75)Sedan Jesus hade talat om sitt lidande och sin död, sade han: ”Den som älskar sitt liv, han skall mista det, och den som hatar sitt liv i denna världen, han skall bevara det till evigt liv. Om någon tjänar mig, han följe mig; och varest jag är, der skall ock min tjänare vara; och om någon tjänar mig, honom skall min Fader ära.” (Joh. 12, 25, 26) Frälsaren fordrar icke, att hans efterföljare skola gå på en väg, som han själv icke har befarit. Jesus utstod vanära och fattigdom från krubban till Golgata. Men han såg framåt över sin själskamp i örtagården, sitt förrådande, lidande och gisslande, den förnedring, som han skulle lida, då han räknades bland överträdare, och sin smärtsamma död, på korset till det härliga ändamålet med sin sändning och den ära, skulle erhålla vid Faderns höga sida, dit hans trogne efterföljare till slut skulle upphöjas med honom. Alla, som villigt hade burit Kristi kors och deltagit med honom i lidandet, förnekade sig själva och åtlydande Gud, skulle också deltaga med honom i härligheten. De som för Kristi skull hade mistat sina liv i denna världen, skulle bevara dem till det eviga livet. Det var Kristi glädje i hans förnedring och smärta, att alla hans sanne lärjungar skulle förhärligas med honom i himmelen. rätt

(76)Ibland rådsherrarna funnos många, som voro övertygade, att Kristus verkligen var Messias, Men de vågade icke bekänna sin tro inför de förbittrade prästerna och fariséerna; ty de fruktade för att bliva utdrivna ur synagogan. De älskade människors beröm mera än Guds erkännande, och för att undgå skam och färakt förnekade de Kristus och förlorade det enda tillfälle, de hade, till att erhålla evigt liv. Kristi ord voro i synnerhet användbara på denna klass: ”Den som älskar sitt liv, han skall mista det.” rätt

(76)Grekernas begäran om att få se Jesus, som hänsyftade på nedbrytandet av skiljemuren mellan judar och hedningar, bragte Jesu hela mission inför hans skinne från den tid, då det först bestämdes i himmelen, att han skulle komma till jorden såsom människans Förlossare, till den död, som han visste väntade på honom i en nära framtid. En hemlighetsfull sky tycktes vila över Guds Son. Det var ett mörker, som de, som voro i hans närhet, kände. Han satt fördjupad i sina egna tankar. Till slut avbröts tystnaden gen om hans vemodiga ord: ”Nu är min själ bedrövad, och vad skall jag säga? Fader, fräls mig utur denna stund. Dock, för den skull har jag kommit till denna stund.” (Joh. 12: 27) Jesus kände en aning om den kommande strid, som han skulle utstå med mörkrets makter, emedan han frivilligt hade åtagit sig att bära den fallna människans skuld och att bliva föremål för Faderns vrede på Grund av synden. Detta gjorde, att Jesus blev modfälld, och en dödlig blekhet utbreddes över hans ansikte. rätt

(77)Han erinrade sig satans ondska och hårdnackenhet. Denne hade med fräckhet stridt mot himmelens änglar och påstått, att han orättvist dömdes, och att det icke fans någon självförsakelse hos Gud, och att satan, då han sökte att utföra sina egna avsikter och genomdriva sina egna beslut, endast efterliknade Guds exempel. Om Gud själv alltid följde sin egen vilja, varför skulle då icke de första söner, som skapades i hans beläte, göra det samma. Genom detta påstående bedrog satan många av de helige änglar. Han klagade ständigt över Guds stränghet, likasom barn ibland klaga över sina föräldrars stränghet, när de hindra dem från att utföra planer som äro skadliga för uppfostran och tukt i familjen. Hellre än att underkasta sig Guds vilja vände han sig bort från förståndets ljus och motsatte sig de gudomliga planerna. rätt

(77)Ni den strid, som följde, tycktes satan för en tid hava övertaget. Han kunde ljuga; Gud kunde icke ljuga. Han kunde röra sig på tusende krokiga och bedrägliga vägar för att uppnå den önskade avsikten; gud måste följa sanningens och rättfärdighetens raka väg. En tid tycktes satan triumfera och segra; men Gud ville rycka makten av fienden och uppenbara honom i hans samma karakter. Då Jesus påtog sig den mänskliga naturen, blev hans gudom klädd i mandom. Han kom såsom världens ljus för att upplysa den och skingra det tjocka mörker, som satans bedrägeri hade infört, och för att uppenbara sitt verk för människors barn. Kristus levde mycket strängt och självuppoffrande, då han motstod fiendens mångfaldiga frestelser. Han övervann satan i den långa fastan i öknen, då han kom till honom såsom en ljusets ängel och erbjöd honom världens riken, om han ville tillbedja honom; han genomgick sådana försakelser, som ej skola fordras av någon människa, eller som ingen människa kan erhålla hans upphöjda karakter. Hans hela jordiska liv var ett exempel på fullkomlig lydnad för Faderns vilja. Kristi framgångssätt och satans framgångssätt framställa den fullkomliga motsats som råder emellan en lydig och en olydig son. rätt

(77)Kristi sista seger över satan kunde allenast uppnås genom hans död: Han öppnade en fri frälsning för människan, då han påtog sig förbannelsen och uppgav sitt dyrbara liv och borttog från satan det sista vapen, varmed han kunde vinna världens riken. Nu kan människan befrias från det ondas makt genom sin Frälsare Jesus Kristus. rätt

(78)Då Guds Son övertänkte dessa ting, och hela hans verks stora betydelse framträdde för hans andliga öga, upplyfte han sitt huvud och sade: ”Fader, förhärliga dit namn!” Han aktade icke såsom rov att vara jämlik Gud och kallade på honom, att han skulle förhärliga sig själv i sin son.” Då ljöd en röst från skyn, som vilade över Jesu huvud: ”Jag både har förhärligat det och skall åter förhärliga det.” (Joh. 12: 28) rätt

(78)En eldstråle utgick ur skyn, då rösten hördes, och omgav Jesus, som om Allmaktens armar hade omgivit honom med en eldmur. Folket betraktade denna scen med förundran och förfäran. Ingen vågade att säga ett ord. De stodo med orörliga läppar och återhållen andedrägt, emedan ögonen voro fästade på Jesus. De den allmäktiges vittnesbörd hade blivit givet, höjde sig skyn och försvann i luften. Det synliga samfundet emellan Fadern och Sonen var ändad denna gång. rätt

(79)Åskådarna begynte nu att andas mera fritt och att samtala om, vad de hade sett och hört. Några bekände högtidligen sin tro på Jesus som Guds Son, medan andra sökte att bortförklara det märkvärdiga uppträde, som de just hade varit vittne till. ”Då sade folket, som stod och hörde detta: Det var ett tordön. Andra sade: En ängel har talat till honom.” (Joh. 12: 12) Men grekerna, som frågade efter Jesus, sågo skyn, hörde rösten, förstodo dess betydelse och trodde, att han var Kristus. Jesus uppenbarades för dem såsom Messias. rätt

(79)Guds röst hördes vid Jesu dop vid begynnelsen av hans tjänst och åter på förklaringsberget, och nu vid slutet av hans tjänst hördes den för tredje gången av ett större antal personer och under egendomliga omständigheter. Han hade just förkunnat de mest allvarliga sanningar angående judarnas tillstånd. Han hade uttalat sina sista varningar till dem och förkunnat deras dom. Avskrankningens skiljemur mellan judar och hedningar vacklade och var färdig att falla vid Kristi död. rätt

(80)Frälsarens tankar vände sig nu bort från att betrakta forntiden och nutiden. Medan folket sökte att förklara, vad de hade hört och sett i överensstämmelse med ett intryck, de hade fått, och det ljus, som de hade, svarade Jesus och sade: ”Icke för min skull har denna röst kommit, utan för eder skull.” (Joh. 12: 30) Det var det sista härliga vittnesbördet om, att Jesus var Messias, Faderns tecken på, att Jesus hade talat sanning och var Guds Son. Skulle judarna vända sig bort från himmelens upphöjda vittnesbörd? De hade en gång sagt till Frälsaren: Vilket tecken visar du oss, att vi kunna se och tro? Oräkneliga tecken hade blivit givna under hela den tid, Jesus verkade; men de hade tillslutit sina ögon och förhärdat sina hjärtan, att de icke skulle bliva överbevisade. Jesu härligaste underverk, Lasarus’ uppståndelse, avlägsnade icke deras otro, utan fyllde dem med förökad ondska, och nu, då Fadern hade talat, och de icke kunde begära flera tecken, uppmjukades icke deras hjärta, och de nekade fortfarande att tro. rätt

(80)Jesus avslutade nu sitt tal: ”Nu går dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas, och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig. Men detta sade han för att beteckna, hurudan död han skulle dö.” (Vers. 31-33) Därigenom att Kristus dog för människan frälsning, blev det icke allenast tillgång till himmelen för människorna, utan Gud och hans Son rättfärdiggjordes inför alla Guds änglar med hänsyn till det sätt, varpå satans uppror hade blivit behandlad och med hänsyn till hans utkastande. Sålunda skulle den fläck, som satan satt på himmelen, avtvås och ingen synd kunde någonsin mera inkomma i den. rätt

(80)De helige änglarna och alla skapade varelser i de världar, der synden icke har inkommit, lovade och prisade Gud, då de hörde den dom, som uttalades över satan, och berömde Kristi gärning, varigenom han borttog den intecknig, som satan hade i människans liv. De helige änglarna så väl som de människor, vilka renas i Kristi blod, dragas till honom genom hans största handling, i det han gav sitt liv för världens synder. Då Kristus upphöjdes på korset för att dö, öppnade han en tillgång till livet både för judar och hedningar, för alla nationer, tungomål och folk. rätt

(81)Stackars, stolte judar, som icke kände sin besökelses tid! – Långsamt och sorgfullt lämnade Jesus, åtföljd av sina lärjungar, templet för evigt. rätt

nästa kapitel