Påsknattvarden.

(81)De skriftlärde och fariséerna rådslogo nu om, huru de kunde gripa Jesus utan att väcka uppseende bland folket; ty många av dem, som hade bevittnat hans mäktiga gärningar, trodde, att han var den Högstes profet, och skulle hava blivit mycket förbittrade, om han hade försökt att beröva honom friheten. Rådsherrarna ansågo därför, att det icke var bäst att bruka våld, utan att utföra sin avsikt med list. rätt

(81)Judas, en av de tolv, föreslog hemligen att förråda Jesus i deras händer, i det han ville leda dem till en av Frälsarens uppehållsställen för bön och andakt. På denna ensamma plats kunde de vara säkra på att erhålla sitt byte; ty der skulle icke vara många närvarande, som kunde sätta sig till motvärn. Judas, som alltid var sniken efter vinning, kom överens med prästerna och de äldste om att förråda sin Mästare i deras händer för trettio silverpenningar. Livets och härlighetens Herre såldes av en av sina lärjungar till att lida en försmädlig död för en obetydlig summa penningar! rätt

(82)Judas’ hjärta hade icke blivit dåligt och fördärvad på en gång. Hans kärlek för rikedom hade, likasom en var annan synd, som icke övervinnes, dagligen tilltagit, tills den hade utträngt hans kärlek till Frälsaren, och han hade blivit en avgudadyrkare. Hans själ hade blivit fördärvad av girighet, och en person, som är en slav av girigheten, står i fara för att begå vilken förbrytelse som helst. rätt

(82)Judas, tillika med de andra lärjungarna, hade haft tillfälle att höra Jesu lära och att bevittna hans uppoffrande handlingar för människornas välsignelse. Han hade bemärkt hans överseende och tålamod. När han var trött och hungrig, och men mängd fattiga och nödlidande människor enträget anhöllo honom, lyssnade han medlidsamt till deras rop och vände sig icke bort från någon utan att hjälpa dem. Judas hade sett de underverk, han utförde, i det han gav hälsa till de döende och glädje till de förtvivlade. Han hade själv i sin egen person känt bevis på hans gudomliga kraft. Men när människorna förkasta ljuset och blindt lyda sina naturliga böjelser, så komma de uti mörker och de klaraste sanningar bliva ej påaktade. Judas var av naturen girig, och han hade uppammat denna onda böjelse, tills den hade blivit den herskande bevekelsegrunden i hans liv. rätt

(82)Vi betrakta Judas’ förräderi med förfäran. Men han representerar en stor klass av människor, som utgiva sig för att följa Jesus, men som i verkligheten äro hans fiender. De tillbedja blott sig själva och penningar och bruka Kristus namn såsom en kappa, varmed de dölja sina onda gärningar. De sälja sin uppriktighet för penningar och sin frälsning för en liten jordisk fördel. rätt

(83)Sedan Judas hade avslutat överenskommelsen om att förråda sin Mästare i händerna på dem, som törstade efter hans blod, förenade han sig med de andre lärjungarna, som om han var alldeles oskyldig och intresserad i tillredelsen för påskefesten. Förrädaren tänkte, att hans nedriga avsikt var dold för hans Mästare, änskönt han var dag hade sett nya bevis på, att alla hjärtans tanker och avsikter voro öppna för honom. rätt

(83)Jesus sammankom med sina lärjungar på en sal, och de märkte snart, att det var något, som vilade tungt på hans sinne. Slutligen tilltalade han dem med en röst full av rörande sorgsenhet: ”Jag har högligen åstundat äta detta påsklam med eder, förr än jag lider.” (Luk. 22: 15) Han förutsåg klart de händelser, som skulle försiggå i en nära framtid. Hans hjärta uppfylldes med bedrövelse, då han betraktade otacksamheten och grymheten av den, som han hade kommit för att frälsa, och han såg tydligen framför sig det öde, som väntade dem såsom en följd därav. rätt

(84)De möten, som Jesus och hans lärjungar hade tillsammans, voro vanligtvis stilla glädjestunder, vilka alla satte värde på. Påskmåltiderna hade varit av särdeles stor välsignelse för dem; men vid detta tillfälle var Jesus bedrövad i anden, och hans lärjungar deltogo i hans sorg, änskönt de icke kände orsaken till den. Detta var i verkligheten den sista påskhögtid, som någonsin skulle helighållas; ty förebilden skulle nu möta motbilden, i det Guds Lam slaktades för världens synder. Kristus skulle snart döpas med lidandets dop, men de så lugna timmarna mellan påskhögtiden och Golgata skulle användas till nytta för hans lärjungar. rätt

(84) ”Och han sade till dem: Jag har högligen åstundat äta detta påskalam med eder, förr än jag lider; ty jag säger eder, att jag icke mer skall äta därav, förr än det varder fullkomnad i Guds rike. Och han tog en kalk, tackade och sade: Tagen honom och skiften eder emellan; ty jag säger eder, att jag icke skall dricka av vinträdets frukt, förr än Guds rike kommer.” (vers. 15-18) rätt

(84)Jesus undervisade dem sedan genom sitt eget exempel om ödmjukhet. Han band ett linnekläde om sig såsom en tjänare och tvådde sina lärjungars fötter, medan han kärleksfullt samtalade med dem. Guds Son, som var utan synd, böjde sig ned att två sina lärjungars fötter får att giva dem ett av de sista tecken på den kärlek, han hyste för dem. rätt

(85)Då han var färdig med denna handling, sade han till dem: ”Förstån Ni, vad jag har gjort eder? Ni kallen mig Mästare och Herre, och Ni sägen rätt; ty jag är det. Har nu jag, Herren och Mästaren, tvagit edra fötter, så bören och Ni två varandras fötter. Ty jag har givit eder ett föredöme, på det att ock Ni skolen göra, såsom jag har gjort eder.” (Joh. 13: 12-15) rätt

(85)En strid hade uppstått bland Jesus lärjungar om, vilken skulle vara den förste i h ans rike; ty änskönt han så ofta hade undervisat dem om denna sak, fasthöllo de likväl den tanke, att Jesus skulle upprätta ett jordisk rike i Jerusalem, och de sista uppträden vid hans intåg i staden och det sätt, varpå han hade uppfört sig emot dem, upplivade denna tro hos dem. Jesus hade undertryckt deras äregirighet och stadfästade nu sin undervisning genom denna ödmjuka och kärleksfulla handling, som hade till mål att rätt tydligt visa dem deras plikter mot varandra, och att den ene skulle anse den andre för bättre än sig själv i stället för att träta om, vem som skulle vara den förste. rätt

(86)Medan lärjungarna sutto vid påskmåltiden med sin älskade Mästare, märkte de, att Frälsaren tycktes vara mycket oroad och nedslagen. Ett tungt moln vilade över dem alla, en förutgående varning av en eller annan förfarlig lycka, vilkens beskaffenhet de icke förstodo. Medan de under tystnad åto, sade Jesus: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: en av eder skall förråda mig.” Förvåning och bestörtnig intogo dem vid dessa ord; de kunde icke förstå, huru någon av dem kunde behandla sin gudomlige lärare så trolöst. Varför skulle de förråda honom och till vem? I vilkens hjärta kunde den sådan plan uppkomma? Säkerligen icke hos någon av de tolv, vilka hade blivit så välsignade och hade haft företräde framför alla andra, i det de hörde hans lära och sågo hans märkvärdiga kärlek, och för vilka han hade visat så mycken aktning, då han förde dem i en sådan innerlig förening med sig själv. rätt

(86)Då den fulla betydelsen av dessa ord uppdagades för dem och de erinrade sig, huru sanna hans yttranden voro, grepos de av en plötslig fruktan och misstro till sig själva. De började nu att rannsaka sina egna hjärtan för att utfinna om hos dem fans en enda tanke, som stred emot Mästaren. Med djup bedrövelse frågade den ene efter den andre: ”Icke är det väl jag, Herre?” (Matt. 26: 22) Men Judas satt tyst. Ändtligen sporde Johannes med bekymmer: ”Herre, vilken är det?” (Joh. 13: 25) Jesus svarade: ”Den som med mig har doppat handen i fatet, han skall förråda mig. Människosonen går bort, såsom det är skrivit om honom; men ve den människan, genom vilken Människosonen varder förrådd! Det vore gott för den människan, att hon icke vore född.” (Matt. 26: 23, 24) Lärjungarna hade noga sett på varandra, då de frågade: ”Icke är det väl jag, Herre?” och nu vände Judas’ tystnad allas blickar till honom. Under den förvåning, som uppstod vid deras fråga och utrop av förvåning, hade Judas icke hört, huru Jesus besvarade Johannes’ spörsmål; men för att undvika lärjungarnas genomträngande blickar sporde han nu, likasom de hade gjort: ”Rabbi, icke är det väl jag?” Jesus svarade med allvarlig röst: ”Du sade det.” (vers 25) Förvittrad och överväldigad av den oväntade uppenbarelsen av hans förbrytelse stod Judas hastigt upp för att lämna rummet. Men i det han gick, sade Jesus: ”Vad du gör, gör snart.” (Joh. 13: 27) rätt

(86)Jesus visade ett rörande överseende i sitt uppförande emot Judas. Det vittnade om en oändlig barmhärtighet, då han gav honom ännu ett tillfälle till omvändelse, i det han visade honom, att Guds Son kände alla hans tankar och avsikter. Han nedlät sig till att giva Judas ännu ett överbevisande tecken på sin gudomlighet, förr än han utförde sitt förräderi, så att han kunde avstå från sin föresats, innan det var för sent att omvända sig. Men änskönt Judas blev förvånad och förfärad, så rörde detta honom likväl icke till ånger; han blev ännu mera viss i att verkställa sin plan, efter som hans synd redan var uppenbarad. Han gick ut och sökte utföra det verk, som han hade överenskommit att göra. rätt

(87)Frälsaren hade en dubbel avsikt med att uttala ve över Judas. Han önskade giva den falske lärjungen ett tillfälle till att frälsa sig från förrädarens dom, och han önskade tillika giva sina lärjungar ännu ett bevis på, att han var Messias, därigenom att han uppenbarade Judas’ hemliga avsikt. Jesus sade: ”Icke talar jag om eder alla; jag vet, vilka jag har utkorat; men på det att Skriften må fullbordas: Den som åt brödet med mig, han lyste mot mig sin häl. Redan nu säger jag eder det, förr än det sker, på det att, när det har skett, Ni skolen tro, att det är jag.” (Joh. 13: 18, 19) Hade Jesus förblivit tyst i syndbar okunnighet om det, som skulle komma över honom, så skulle lärjungarna hava fått det intryck, att deras Mästare icke hade något gudomligt förutseende, och att han hade blivit bedragen, överrumplad och förrådd till en mördareskara. Ett år förut hade Jesus sagt till sina lärjungar, att han hade utvalt tolv, men en av dem var en djävul, och hans ord till Judas vid påskmåltiden visade nu, att Mästaren kände mycket väl hans förräderi. Detta skulle styrka h ans sanne efterföljares tro under hans förnedring, och när Judas hade kommit till sin förfärliga ändalykt, skulle det på minna dem om den dom, som Jesus hade uttalat över förrädaren. rätt

(87)Det var en lättnad för alla de närvarande, då Jesus gick bort. Frälsarens ansikte uppklarnade ögonblickligen, och den tryckande skuggan väl bort från lärjungarna, då de sågo, att himmelens strid kom tillbaka till deras Herres bleka, trötta uppsyn. rätt

(87)Vid den sista påskfesten instiftades Herrens nattvard. ”Och han tog ett bröd, tackade och bröt det och gav dem, sägande: Detta är min lekamen, som för eder varder utgiven. Gören detta till min åminnelse. Sammalunda tog han ock kalken efter måltiden, sägande. Detta kalk är det nya forbundet i mitt blod, som för eder varder utgjutet.” (Luk. 22: 19, 20) rätt

(88)Jesus hade mycket att säga till sina älskade lärjungar, vilket han icke önskade att säga i mängdens närvaro, emedan den icke kunde förstå de heliga sanningar, som han ämnade att uppenbara för dem. Till och med lärjungarna kunde icke fullt förstå honom förr än efter hans uppståndelse. rätt

(88)Då Jesus såg på sina trogne efterföljare, sade han: ”Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. Är nu Gud förhärligad i honom, så skall ock Gud förhärliga honom i sig själv, och han skall snart förhärliga honom.” (Joh. 13: 31, 32.) Därpå underrättade han dem om, att han snart skulle skiljas ifrån dem. Den ivrige Petrus kunde icke uthärda att vara oviss i denna sak. Han frågade. ”Herre, var går du?” Jesus svarade honom: ”Dit jag går, kan du icke följa mig, men framdeles skall du följa mig.” Men Petri uppmärksamhet hade blivit starkt spänd, och han anhöll enträget av sin Mästare att förklara hela sin mening, sägande: ”Herre, varför kan jag icke nu följa dig? Mitt liv skall jag låta för dig.” Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Hanen skall icke gala, förr än du tre gånger har förnekat mig.” (vers. 36-38.) Sedan såg han med kärleksfull ömhet på sin lilla hjort, som snart skulle bliva lämnad utan herde. Han sökte att vända deras sinnen bort från den förvirring, som hans vittnesbörd hade försatt dem uti, och sade ömt: ”Eders hjärta vare icke oroligt. Tron på Gud och tron på mig. Ni min Faders hus äro många boningar; om så icke vore, skulle jag hava sagt eder det; jag går bort för att bereda eder rum. Och när jag har gått bort och beredt eder rum, skall jag komma tillbaka och taga eder till mig, på det att varest jag är, der skolen Ni ock vara. Och vart jag gör, vete Ni, och vägen veten Ni.” (Joh. 14: 1-4) rätt

(89)Jesus hyste det djupaste intresse för lärjungarna; han uttalade sin själs innersta tankar i ord av tröst och råd och i bön och det gjorde ett sådant djupt intryck på deras hjärtan, att de aldrig kunde glömma det. Dessa ord från Frälsarens läppar nedskrevos av Johannes i hans fjortonde, femtonde och sextonde kapitel,, och lärjungarna upprepade dem ofta för att uppmuntra sina betryckta hjärtan under den stora missräkning och prövning, som de måste genomgå. De förstodo icke fullkomligt de ord, som uttalades vid detta minnesvärde tillfälle, förr än efter hans uppståndelse; men de ord, som Förlossaren talade på den salen, hava genom lärjungarnas vittnesbörd blivit utbredda i alla länder och skola leva genom alla tider till tröst för modlöse hjärtan; de bringa fred och hopp till tusenden, som tro. rätt

(89)Jesus och hans lärjungar lämnade nu salen och gingo över bäcken Kidron. Sorg och smärta vilade åter tungt på hans hjärta. Med rörande sorgsenhet tilltalade han sina ledsagare: ”Ni denna natt skolen Ni alla taga anstöt av mig, ty det är skrivit: jag skall slå herden, och fåren i hjorden skola varda förskingrade. Men sedan jag har uppstått, skall jag gå för eder till Galileen.” (Matt. 26: 31, 32.) Petrus var åter angelägen att Försäkra sin Mästare om sin trohet och sade: ”Om än alla taga anstöt av dig, skall jag dock aldrig taga anstöt.” (Matt. 26: 33) Jesus tillrättavisade honom för hans sjävförtroende likasom förut och sade: ”Sannerligen säger jag dig: I denna natt, förr än hanen gal, skal du tre gånger förneka mig.” (vers 34) Men Petrus svarade ännu mera ivrigt: ”Om jag än måste dö med dig, skall jag dock icke förneka dig. Sammaledes sade och alla lärjungarna.” (vers 25) Jesus gick nu med sina lärjungar till landtgården Getsemane vid foten av Oljeberget, varest var en enslig plats, vilken han ofta besökte för att bedja till sin Fader. rätt

(89)Det var natt; men månen lyste kart och visade dem en blomstrande vinranka. Han kallade lärjungarnas uppmärksamhet till den och sade: ”Jag är den sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen: Var och en gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort, och var och en som bär frukt, den rensar han, att den må bära mera frukt.” (Joh. 15: 1,2) rätt

(90)Det judiska folket på den ofruktbara grenen och skulle därför skiljas från det levande vinträdet, som var Kristus. Hedningarna skulle inympas i stammen för att bliva levande grenar och delaktiga i det liv, som uppehöll det sanna vinträdet. Denna gren skulle rensas, så att den kunde bliva fruktbar. Då Jesus tänkte på sin skilsmessa från lärjungarna, förmanade han dem nu till att leva i innerlig förenig med honom genom tron, så att de kunde bliva en del av det sanna vinträdet och frambringa en rik skörd. ”Förbliven i mig, och jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, med mindre han förbliver i vinträdet, så icke heller Ni, med mindre Ni förbliven i mig. Jag är vinträdet, Ni ären grenarna; den som förbliver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt, ty mig förutan kunnen Ni intet göra.” rätt

(90)När syndaren har omvänd sig från sina synder och är förenad med Kristus, likasom grenen inympas i vinträdet, så förändras människans natur, och hon bliver delaktig av den gudomliga naturen. Han älskar de ting, som Kristus älska och hatar det, som han hatar. Hon önskar att leva i överensstämmelse med Guds vilja. Hon gömmer Kristi ord, och de förbliva i henne. Frälsarens livgivande kraft meddelas till den kristne, liksom den lilla ympkvisten, vilken är utan blad och synbarligen livlös, inympas i det levande vinträdet och förenas så noga med det, att deras fibrer och ådror komma i förbindelse med varanda, och den erhåller liv och styrka från trädet, tills den bliver en blomstrande gren på moderstammen. rätt

(91)Han vidblev att föreställa dem, huru viktigt det var, att de fortsatt det verk, han hade begynt, och buro frukt till Guds ära. ”Ni hava icke utkorat mig, utan jag har utkorat eder, och jag har bestämt eder, att Ni skolen gå åstad och bära frukt, och att eder frukt skall förbliva; på det att vad helst Ni bedjen Fadern i mitt namn, det skall han giva eder.” (Joh. 15: 16) Lärjungarna utvaldes i ändamål att bevara Guds sanning. De bevittnade, att Fadern erkände Jesus såsom Guds Son. De hade sitt hans underverk, hört hans undervisning, och det uppdrogs åt dem att förkunna frälsningens budskap åt världen, att människorna genom deras vittnesbörd måtte anamma Kristus med levande tro; sålunda kunde lärjungarna bära frukt till Guds ära. rätt

(91)Jesus försäkrade sina lärjungar, att han på intet sätt skulle lämna dem, utan han skulle beklädas med kraft och bliva deras Förespråkare vid Faderns höga sida för att framföra de böner, som de bådo i hans Sons namn. Lärjungarna förstodo icke fullkomligt sin Mästares ord; men längre fram i sin religiösa erfarenhet gladde de sig över detta dyrbara löfte och framförde sina böner för Fadern i Jesu namn. rätt

(91)Jesus omtalade för sina lärjungar, att de icke skulle förvänta, att världen ville anamma dem. Han sade: ”Om världen hatar eder, så veten, att hon har hatat mig förr än eder. Voren Ni av världen, så Älskade, världen sitt eget; men emedan Ni icke ären av världen, utan jag har utkorat eder ut världen, därför hatar världen eder.” (Joh. 15: 18; 19) De som hava samma anda som världen, glädja sig åt dess leende och gunst; men Jesu ödmjuke lärjungar skulle lida förakt och förföljelse. Jesus förklarade, att de skulle föras inför konungar och furstar för hans namns skull, och att en var, som dödade dem, skulle vara så förblindad av satan, att han antog, att han gjorde Gud en tjänst därmed. Alla slags smädelser och grymheter, som människorna kunde uppfinna, skulle användas mot Kristi efterföljare; men under alla sina prövningar skulle de erinra, att deras Mästare hade måst utstå förakt och lidande på samma sätt. De skulle draga sig till minnes hans ord: ”En tjänare är icke för mer än hans herre. Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla edert. Men allt detta skola de göra eder för mitt namns skull, ty de känna icke den, som har sänt mig.” (vers. 20, 21) rätt

(92)Lärjungarna skulle med frimodighet följa i Frälsarens fotspår och alltid tänka på den lön, som de skulle erhålla – ett evigt liv – och på att vinna själar för Jesus. Till och med det motstånd, de komma att möta, skulle hjälpa dem att utveckla beständighet i deras karakter och lysande dygder. Tro, tålamod och förtröstan till Gud är den fullkomliga frukt, som blomstrar och mognar bäst i motgångens skola. rätt

(92)Jesus framlade försiktigt för sina lärjungar de händelser, som skulle följa efter hans död, så att de kunde vara beredda på att uthärda förföljelsen, när den kom över dem, och de icke skulle frestas till avfall från sin tro för att undgå lidande och vanära. Han ledde dem försiktigt framåt, tills de kunde förstå de stora sanningar, som de skulle förkunna för världen. Han sökte att göra det klart för dem, att de intogo en mycket betydelsefull ställning såsom dem, vilka hade hört Guds märkvärdiga vittnesbörd om sin Son, och som hade sett Kristi underverk och anammat hans vishets ord. Han sade: ”Men Ni bären och vittnesbörd; ty Ni haven varit med mig från begynnelsen.” (Joh. 15: 27) Dessa lärjungars historia och det vittnesbörd, som de hava nedskrivit, skulle ransakas och övervägas av tänkande människor under alla tider. rätt

(93)Jesus vittnade tydligen för sina lärjungar, att han hade lämnat sin Fader för att komma till världen, och att han nu var i begrepp med att lämna världen och vända tillbaka till Fadern; Men han undvek att överfylla deras sinnen och förvirra deras förstånd. Han sade: ”Jag har ännu mycket att säga eder, men Ni kunnen icke nu bära det.” (Joh. 16: 12) Jesus visste, att de icke voro starka nog till att höra alla de märkvärdiga sanningar, som angingo hans förnedring och död: efter hans uppståndelse skulle de bättre vare i stånd till att förstå och värdera honom. Jesus hade nu endast en kort tid, under vilken han kunde trösta och undervisa den lilla skaran, som följde honom. Hans sista ord till dem voro fulla av medlidande och sannig. Dessa sista ögonblick, som lärjungarna tillbragte hos sin älskade Mästare, voro mycket dyrbara för dem. Likasom en invigd överstepräst utgöt han nu sin själs tankar för Fadern och framförde en bön för sin församling, en sådan bön, som änglarna aldrig förr hade hört. Denna bön var djup och full, bred som jorden och nådde högre än himmelen. Genom sina mänskliga armar omfattade Kristus Adams barn, och genom sina starka gudomliga armar omfattade han den Eviges tron. Sålunda förband han jorden med himmelen, den dödliga människan med den odödlige Guden. rätt

nästa kapitel