I örtagården

(94)Jesus gick långsamt bort till Getsemane örtagård i sällskap med sina lärjungar. Det var fullmåne, och dess milda strålar skeno klart från en molnfri himmel. En djup stillhet vilade över Jerusalem med dess stora pilgrimskara. rätt

(94)Jesus hade varit inbegripen i ett ivrigt samtal med sina lärjungar, givande dem undervisning; men när han nalkades Getsemane försjönk h an i en förunderlig tytnad. Hans lärjungar blev förlägna och betraktade ängsligt hans anikte, i hopp om att der läsa en förklaring till den förändring, som hade kommit över deras Mästare. De hade ofta sett honom deprimerad; men de hade aldrig förr set honom så bedrövad och tystlåten. Ju närmare de kommo till örtagården, desto mera tilltog denna besynnerliga bedrövelse; men de vågade icke spörja honom angående orsaken därtill. Han vacklade under sin gång, som om han vore nära att falla omkull. Lärjungarna längtade med bekymmer att uppnå det ställe, der Mästaren plågade uppehålla sig, så att han kunde finna behövlig vila. rätt

(95)När Jesus inträdde i örtagården, sade han till sina lärjungar: ”Sitten här, medan jag går dit bort och beder.” (Matt. 26: 36) Han valde Petrus, Jakob och Johannes att följa med och gick därpå längre in uti örtagården. Han hade varit van vid att finna styrka för sin ande i prövningar och i utförandet av sina plikter genom innerlig bön på detta enskilda ställe och hade ofta tillbringat hala natten sålunda. Vid dessa tillfällen plägade hans lärjungar, sedan de hade vekat och bedt med honom en kort tid, att sova i ro ett kort avstånd från sin Mästare, till dess han väckte dem om morgonen för att gå ut till dagens arbete. Jesus tillväggående vid detta tillfälle framkallade därför inga anmärkningar från hans medföljare. rätt

(95)Varje steg, som Frälsaren tog, ansträngde honom mycket. Han stönade, som om han led under tyngden av en förfärlig börda; men han undvek att oroa sina tre utvalde lärjungar med en närmare förklaring om den själsångest, som hans kulle utstå. Lärjungarna förhindrade honom tvenne gånger från att digna till marken. Jesus förnam, att han behövde vara ännu mer i ensamhet, och han sade alltså till de tre, som voro med honom: ”Min själ är djupt bedrövad intilldöden; bliven här och vaken med mig.” (Matt. 26: 38) Lärjungarna hade aldrig förr hört honom tala med en sådan alvarlig röst, Hans kropp darrade av ångest, och hans bleka anlete visade tecken av en sorg, som övergår all beskrivning. rätt

(95)Han avlägsnade sig ett litet stycke från sina lärjungar, dock ej längre bort, än de kunde både se och höra honom; och här föll han ned med sitt ansikte mot den kalla jorden. Han överväldigades av en förförlig fruktan för, att Gud skulle övergiva honom. Han kände, att tiden nalkades, då han skulle skiljas från sin Fader genom en avgrund av synd så bred, så djup och så mörk, att hans ande darrade vid dess åsyn. Han drog sig krampaktigt till den kalla, känslolösa marken, som om han sökte hålla sig ifrån att bliva dragen ännu längre bort från Gud. Nattens kalla dagg föll på hans nedböjda gestalt; men Frälsaren gav icke akt därpå: Från hans bleka, darrande läppar trängde sig ett bitter rop: ”Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utom såsom du.” (Matt. 26: 39) rätt

(96)Det var ej fruktan för de kroppsliga smärtorna, vilkan Guds Son snart skulle utstå, som förorsakade denna själsångest hos honom. Han led straffet för människornas överträdelser och darrade inför Faderns stränga blick: han var ej tillåten att använda sin gudomlig kraft till att undfly denna själsångest, utan såsom människa måste han bära människans synder och Skaparens misshag mot sina olydiga undersåtar. De han erfor, att hans förbindelse med Fadern blev avskuren fruktade han för, att han i sin mänskliga natur ej skulle bliva i stånd att uthärda i den kamp mot mörkrets furste, som förestod honom, och då komme människosläktet att bliva oundvikligen förtappad. Satan komme att vinna en avgjord seger, och jorden ville bliva hans rike. Världens synder tryckte tungt på Frälsaren, så att han dignade mot marken, och Faderns vrede, som vilade över honom till följd av dessa synder, tycktes vilja medföra döden. rätt

(96)I Kristi kamp uti frestelsens öken blev människosläktets öde lagd på vågskålen; men Kristus segrade, och frestaren lämnade honom för en tid. Men han återvände nu för att påbörja den siste förtvivlade striden: Satan hade gjort vidlystiga förberedelser för denna prövningsstund under de tre år, Kristus hade verkat som lärare. För honom stod allting på spel: han måste våga allt för att vinna seger i denna sista kamp; ty misslyckades han nu, så skulle han förlora allt hopp om att behålla sitt herradöme över jorden; världens riken ville slutligen överlämnas till Kristus, och han skulle binda den starke (satan) samt utstöta honom. rätt

(97)Under det Frälsaren sålunda led den djupaste ångest, voro lärjungarna mycket oroliga över att se sin Mästare kämpa med en bedrövelse, som övergick all beskrivning, då han vanligen brukade vara så lugn och upphöjd; men de voro trötta och föllo slutligen i en djup sömn och läto honom kämpa allena mot döden. Efter en stunds förlopp kände Jesus behov av mänsklig medlidsamhet. Han stod upp med en smärtsam ansträngning och gick med vacklande steg till det ställe, der han hade lämnat sina medföljare; men inga medlidsamma blickar mötte honom efter hans långa kamp, ty lärjungarna sovo hårdt. Ack, om de hade vetat, att detta var den sista natt, som de tillbringade med sin älskade Mästare, medan han ännu levde som människa på jorden! Om de hade vetat, vad morgondagen ville medföra, så hade de väl knappast låtit sig övervinnas av sömnens makt. rätt

(97)Jesu röst uppväckte dem till en del. De sågo, huru han böjde sig över dem, samt märkte, att hans uttryck och ställning utvisade stor utmattning. De kunde knappast igenkänna sin Mästares vanligen så lugna ansikte, så förändrad var dess utseende. Han vände sig till Simon Petrus och sade: ”Simon, sover du? Förmådde du icke vaka en enda timme?” (Mark. 14: 37) Ack, Simon, var är nu din iver, som du skröt över? Du, som för så kort tid sedan bedyrade, att du kunde följa din Herre till både fängelse och död, nu övergiver du honom frestelsens och dödskampens stund samt söker vilka i sömnens armar! rätt

(97)Johannes, de älskade lärjungen, som lutat sin huvud till Jesus bröst, sov även. Johannes kärlek för sin mästare borde i sannig hava hållit honom vaken. Hans brinnande böner borde hava hört tillsammans med sin Mästares på den tid, då han hade en så djup bedrövelse. Den självuppoffrande Förlossaren hade tillbringat hela natten på kalla berg eller i daggiga lunder i ivrig bön för sina lärjungar, att deras tro ej måtte avtaga, när Frestelsens stund kom. Om Jesus nu hade sport Jakob och Johannes, såsom han en gång sporde dem: ”Kunnen Ni dricka den kalk, som jag skall dricka, eller döpas med den dop, varmed dag döpas?” så skulle de väl knappast hava vågat att svara: ”Det kunna vi.” (Matt. 20: 22) rätt

(98)Lärjungarnas svaghet uppväckte Guds Sons medlidsamhet. Han betvivlade, att de kunde uthärda den prövning, som de måste genomgå, när de skulle bliva vittne till hans förrådande och död. Han tillrättavisade dem icke strängt för deras svaghet, men förmanade dem med avseende på den prövning, som förestod dem: ”Vaken och bedjen, att Ni icke mån komma i frestelse!” Hans ande kände medlidsamhet för dem i dras svaghet, och han framlade alltså en ursäkt för deras uraktlåtenhet i att utföra sina plikter mot honom: ”Anden är villig, men köttet är svagt.” (Mark. 14: 38) rätt

(98)Åter angreps Guds Son av en övermänsklig dödsångest och gick utmattad, ed vacklande steg tillbaka till det ställe, varest han förut hade våndats. Han föll åter ned mot marken; hans lidanden voro ännu större än första gången. Cypress- och palmträden voro de stumma vittnena av hans ångest. Stora daggdroppar föllo från de lövrika grenarna ned på hans skälvande gestalt, såsom om naturen fällde tårar över sin Skapare, som nu kämpade i ensamhet mot mörkrets makter. rätt

(99)Kort förut hade Jesus stått som ett kraftigt cederträd, som stod fast mod alla stormar av motstånd, som rasade mot honom. Hårdhjärtade människor, med hjärtan uppfyllda av ondska och list, bemödade sig förgäves att förvirra och överväldiga honom – utan han stod orubblig i gudomlig majestät som Guds Son. Men nu var han som ett krossad rör, som böjer sig för och nedbrytes av den rasande stormen. Några få timmar förut hade han utgjutit sin själ inför sina lärjungar med dyrbara ord, som bevisade, att han var eet med Fadern, samt överlämnade den församling, som han hade utvalt, i hans skydd och omvårdnad såsom den, vilken var iklädd gudomlig myndighet. Men nu ljödo endast kämpande rop av själsångest från honom, och han tryckte sin panna mot den kalla marken, som om den kunde giva honom lindring. rätt

(99)Frälsarens ord nådde de sömnige lärjungarnas öron: ”Min Fader, och denna kalken icke kan gå från mig, med mindre jag dricker honom, så ske din vilja.” (Matt. 26: 42) De själskval, som Guds Son utstod, frampressade stora bloddroppar ur hans porer. Han försökte åter att resa sig upp. Hans mänskliga hjärta längtade efter hans medföljares medlidsamhet, och han gick raglande tillbaka till det ställe, varest hans lärjungar sovo. Hans närvaro väckte dem, och de betraktade hans ansikte med förskräckelse; ty det var befläckad med blod och utvisade en själsångest, som var dem obegriplig. rätt

(99)Denna gång sade han ingenting till dem, utan gick åter bort till samma ställe som förut, och dignad der ned till marken, överväldigad av mörker och förskräckelse. Guds Sons mänskliga hjärta bävade i denna prövningsstund. Det fasansfulla ögonblicket hade kommit, då världens öde skulle avgöras. De himmelska härskarorna väntade på utgången med spänd uppmärksamhet. Människans öde darrade på vågskålen. Guds Son kunde ännu undandraga sig från att dricka den kalk, som människornas synder hade bered honom. Han kunde hava torkat den blodiga svetten av sin panna och låtit människorna omkomma i deras ogudaktighet. Skulle den evige Guds Son dricka den bittra kalken av förnedring och dödsångest? Skulle den oskyldige lida följderna av Guds förbannelser för att frälsa de skyldiga? Jesu ord ljödo darrande från hans bleka läppar: ”Min Fader, som denna kalk icke kan gå från mig, med mindra jag dricker honom, så ske din vilja.” rätt

(100)Tre gånger hade han uttalat denna bön. Tre gånger hade hans mänskliga känslor vikit tillbaka från den sista stora uppoffringen. Men nu framställes människosläktets historia för världens Frälsare. Han ser, att lagens överträdare måste bliva förtappade under Faderns misshag, om de lämnas åt sig själva. Han ser deras förestående öde, och hans beslut är gjord. Han vill frälsa människosläktet, vad det än må kosta honom. Han vill mottaga bloddopet, på det de fallne millioner genom honom kunde erhålla ett evigt liv. Han lämnade himmelens platser, der allt var renhet, sällhet och härlighet, får att frälsa det enda förlorade fåret, den enda världen, som fallit i överträdelser, och nu ville han ej vika tillbaka från den mission, vars utförande han åtagit sig. Han ville stiga ned till eländighetens största djup för att frälsa ett förtappad och fördärvad släkte. rätt

(100)Så snart Jesus fattat detta beslut och kommit till den sista vändpunkten i denna kamp, föll han till jorden i ett döende tillstånd, sedan han gjort ett fruktlöst försök att stiga upp. Var voro nu lärjungarna, att de måtte lägga sina händer under Frälsarens matta huvud och bada den panna, som i sannig bar djupare spår av sorg än någon annan människas? Frälsaren trampade vinpressen allena, och av allt folket var det ingen med honom. Han var dock icke allena. Han hade sagt: ”Jag och min fader äro ett.” Gud led med sin Son. Människorna kunna en rätt uppskatta den uppoffring, som den evige Guden gjorde, då han utgav sin Son till att bespottas samt lida själsångest och en neslig död. Detta är det största beviset på Faderns oändliga kärlek till människorna. rätt

(100)Änglarna, som hade varit Kristus underdåniga i himmelen, längtade efter att trösta honom; men det stod icke i deras makt att förmildra hans sorg. De hade aldrig känt bördan av den fallne världens synder, och de sågo med förvåning huru han, som varit föremål för hans tillbedjan, ed av en sorg, som övergick all beskrivning. Under det lärjungarna uraktläto att visa medkänsla för sin Herren i prövningens och kampens stund, var hela himmelen fylld med medlidsamhet och väntade på utfallet med smärtsamt intresse. När det slutligen var avgjort, utsändes en ängel från Guds tron att hjälpa den lidande Förlossaren. rätt

(101)Lärjungarna blevo plötsligen uppväckta från sin sömn genom ett klart ljus, som omgav Guds Son. De sprungo upp med förfäran och sågo ett himmelsk väsen, som var klädt i ljusets kläder, böja sig över deras Mästare, som låg på marken. Med sin högra hand lyste ängeln den lidande Frälsarens huvud upp till sitt bröst, och med sin vänstra hand pekade han upp mot himmelen. Hans röst ljöd som den ljusligaste musik, då han talade tröstens ord och framställde för Kristus de härliga följderna av den seger, som han vunnit över den starke och listige fienden. Kristus segrade över satan, och som en följd av hans seger, skola många millioner segra med honom och ingå i hans eviga rike. rätt

(101)Den härlighet, som omgav ängeln, bländade lärjungarnas ögon. De erinrade förklaringsberget, den härlighet, som omgav Jesus i templet, samt Guds röst, som hördes från skyn. Det sågo här samma härlighet uppenbarad och hyste nu ej längre något bekymmer för sin Mästare, enär Gud hade tagit vård om honom och en ängel var närvarande att beskydda honom mot hans fiender. De voro ganska trötta och sömniga, så att de föllo strax i sömn. rätt

(102)Världens Frälsare stod nu upp och gick bort till lärjungarna, och för tredje gången fann han dem sovande. Jam betraktade dem med bedrövelse; men hans ord väckte dem, då han sade: ”Soven nu och vilen eder. Se, stunden är nära, att Människosonen skall antvardas i syndares händer.” (Matt. 26: 45) rätt

(102)Innan dessa ord lämnat hans läppar, hörde man fotstegen av en skara, som sökte efter Jesus. Judas stod i spetsen för den, och näst efter honom kom översteprästen. Jesus vände sig till sina lärjungar, då fienderna nalkades, och sade till dem: ”Stån upp, låtom oss gå; se, den är nära som förråder mig” (Matt. 26: 46) Frälsarens ansikte bar prägeln av en lugn värdighet. Inga märken efter den själskamp, som han nyligen hade utkämpat, voro synliga, då han trädde fram för att möta sin förrådare. rätt

(102)Han ställde sig i spetsen för sina lärjungar och frågade: ”Vem söken Ni? De svarade: ”Jesus från Nasaret.” Jesus sade till dem: ”Det är jag.” (Joh. 18: 4, 5.) Då skaran hörde dessa ord, föll den tillbaka, och prästerna, de äldste, och stridsmännen och även Judas slogos hjälplösa till marken av en osynlig makt. Detta gav Jesus ett gynsamt tillfälle att fly från dem, om han önskade göra det; men han står der såsom en förhärligad varelse mitt ibland dessa råa och förhärdade människor. Då Jesus svarade: ”Det är jag,” trädde ängeln, som nyligen hade betjänat Jesus, emellan honom och den mordlystna skaran, som sågo ett gudomligt ljus omstråla Frälsarens ansikte och en druvoskepnad överskugga honom. Deras ogudaktiga hjärtan fylles med förskräckelse. De kunde icke för ett ögonblick stå på sina fötter vid åsynen av denna gudomliga härlighet, utan de föllo som döde till marken. rätt

(103)Ängeln drog bort; ljuset försvann, och Jesus stod allena med lugn och självbehärskning, med medan månens klara strålar upplyste hans bleka ansikte och de hjälplöse männen lågo omkring honom på marken, och lärjungarna voro så slagna med förvåning, att de kunde icke uttala ett enda ord. När Ängeln avlägsnat sig, uppstodo de romerske soldaterna och församlade sig, tillika med prästerna och Judas, omkring Kristus, som om de skämdes över sin svaghet och fruktade för, att han skulle undslippa deras händelser. Frälsaren sporde åter: ”Vem söken Ni? ”Jesus från Nazaret,” svarade de. Då sade Frälsaren: ”Jag sade eder, att det är jag. Söken Ni nu mig så låten dessa gå;” (Joh. 18: 8) och han pekade på lärjungarna. I denna förnedringens stund tänkte Jesus ej på sig själv, utan på sina älskade lärjungar. Han önskade att befria dem från vidare prövning av deras styrka. rätt

(103)Judas, förrädaren, glömde icke, vad han hade lovat. Han nalkades Jesus och fattade hans hand likasom en god vän och gav honom den kyss, varmed han förrådde honom. Jesus sade till honom: ”Min vän, för vad är du här?” (Matt. 26: 50.) Hans röst darrade av bedrövelse, när han vidare tilltalade den villfarande Judas: ”Förråder du Människosonen med en kyss?” (Luk. 22: 48) Den rörande förebråelsen borde hava uppväckt förrådarens samvete och smält hans förhärdade hjärta; men all trohet och mänsklig ömhet hade försvunnit från hans hjärta, och han stod där fräck och trotsig samt visade ingen böjelse till att giva efter. Han hade överlämnat sig åt satans herravälde, och han hade ingen kraft att motstå honom. Jesus undandrog sig ej från förrådarens kyss. Han giver oss därigenom ett ojämförligt exempel på kärlek, fördragsamhet och medlidsamhet. rätt

(104)Änskönt den mordgiriga skaran blev förvånad och förskräckt av det, som den såg, så återfick den dock sitt mod och fik fräckhet, då den såg huru dristigt Judas rörde vid honom, som så nyss förut var omgiven av en skinande härlighet. De lade nu händer på Jesus med våld och gjorde sig färdiga att binda de älskliga händer, som alltid varit sysselsatta med att göra gott. rätt

(104)När lärjungarna sågo denna skara av starke män, som lågo hjälplösa på marken, tänkte de, att för visso ville ej deras Mästare tillåta dem att taga honom till fånga: ty samma makt, som kastade den legda pöbeln till marken, kunde även föranleda, att förblevo i detta hjälplöse tillstånd, till des Jesus och hans lärjungar kunde oskadade undkomma och finna en tillflyktsort. De kände sig missräknade och förtörnade, när de sågo, att framtogos för att binda händerna på honom, som de så mycket älskade. Petrus blev så hastigt vred, att han i överilning drog sitt svärd och avhögg örat på översteprästens tjänare. rätt

(104)När Jesus såg, vad Petrus hade gjort, lösgjorde han sig från de romerska soldaterna, som höllo honom fast, och sade: ”Låten de bliva vid detta.” (Luk. 22: 51) Han rörde vid det sårade örat, och det blev strax helbregdagjordt. Därpå sade han till Petrus: ”Stick ditt svärd tillbaka i dess rum; ty alla de som taga till svärd skola förgås med svärd. Eller menar du, att jag nu icke kunde bedja min Fader, och han skulle sända till min hjälp mer än tolv legioner änglar. Huru bleve då skrifterna fullbordade, att så måste ske.” ”Den kalk, som min Fader har givit mig, skall jag icke dricka den?” (Matt. 26: 55, 56) Jesus vände sig därpå till översteprästen och befälhavarna av tämplet, som voro i sällskap med den mordgirig skaran och sade: ”Såsom mot en rövare hava Ni gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. Var dag har jag suttit bland eder lärande i templet, och Ni haven icke gripit mig. Men allt detta har skett, på det att profeternas skrifter skulle fullbordas.” (Matt. 26: 55, 56) rätt

(105)När lärjungarna sågo, att Jesus icke frälste sig själv från sina fiender, utan tillät dem att gripa och binda sig, blevo de förtretade över, att han tillät denna olycka drabba både sig själv och dem. De hade nyss förut varit vittne till hans makt, då han föranledde hela skaran att falla till marken, och då han helade tjänarens öra, som Petrus hade avhuggit; och de visste, att om han ville, kunde han befria sig från denna mordlystna skara. De förebrådde honom för, att han icke gjorde detta, och skämmande sig över hans för dem oförklarliga betroende, lämnade de honom och flydde. Kristus hade förutsett denna flykt och hade sagt dem, när de voro i salen, huru de skulle bete sig: ”Se, en stund kommer och har nu kommit, då Ni skolen förskingras, var och en till sitt, och lämna mig allena; dock jag är icke allena, ty Fadern är med mig.” (Joh. 16, 32.) rätt

(105)Judas blev själv förvånad över, att Jesus överlämnade sig i deras händer, som sökte att taga honom av daga. Han hade ofta sett, huru Frälsarens fiender hade lagt planer för att gripa honom; men Jesus hade obemärkt undandragit sig och undgått deras mordiska avsikter. Men nu såg förrädaren med förvåning, att hans Mästare lätt sig bindas och ledas bort. Den falske lärjungen smickrade sig dock med den tanken, att Jesus hade tillåtit den att fängsla sig blott för att desto eftertryckligare bevisa sin makt genom att frälsa sig från deras händer på ett förunderligt sätt. Han visste, att ingen annan kunde befria honom från den beväpnade skaran. Under tre år hade judarna hemligen lagt planer för att gripa Jesus, och nu, då de hade utfört detta, ville de ej låta honom undkomma med mindre än döden, som det stode i deras makt att på något vis förhindra det. rätt

(106)Jesus fördes hastigt bort av den larmande folkhopen. Han led stor smärta, ty hans händer voro fast ihopbundna och han var noga bevakad. Han blev först tagen till Hannes’ hus, översteprästens svärfader, den han, vilkens råd judarna sökte utföra, som om det vore Guds röst. Hannas hade begärt det nöjet att först så se Jesus av Nazaret som en bunden fånge. Sedan de hade visat honom för Hannas, skyndade de sig med honom därifrån; ty prästerna och överstarna hade beslutat, att få fort de finge honom i deras makt, skulle de genast förhöra och fördöma honom. Detta beslut hade de tagit, emedan de besvarade, att folket skulle ihågkomma hans barmhärtighetsverk ibland dem och befria honom ur deras händer. rätt

nästa kapitel