Jesus i Domsalen.

(107)Den beväpnade skaran gick med sin fånge genom de mörka, smala gatorna, vägledda av facklor och lyktor; ty det var ännu tidigt på morgonen och ganska mörkt. Under hån och bespottelse blev Frälsaren förd till Kaifas’ palats; ty han var då överstepräst. Här blev han grovt anklagad av sina förföljare, och prästerna framsatta förolämpade spörsmål för honom, och hela församlingen förhånade honom. Men under de Frälsaren måste genomgå detta falska förhör, genomfors han av en djupare smärta än den, som hans fiender hade makt att tilldela honom. Det var den smärta han erfor, då hans älskade lärjunge förnekade honom med eder och förbannelser. rätt

(107)Sedan lärjungarna hade övergivit sin Mästare i örtagården, återvunno tvenne av dem sin fattning och vågade sig på avstånd följa den skara, som bortförde Jesus. Dessa två lärjungar voro Petrus och Johannes. Översteprästen igenkände Johannes såsom en väl bekant Jesu lärjunge och lärt honom komma i palatset, der Frälsaren blev förhörd, emedan han hoppades, att Johannes skulle bliva påverkad av samma ande, som Jesu fiender, när han finge beskåda sin Lärares förnedring, samt att han ville förkasta den tanke, att den, som kunde tåla sådant begabberi, kunde vara Guds Son. Sedan Johannes fött inträdde, talade han ett ord för sin följeslagare Petrus och förskaffade även honom inträde. rätt

(108)Den kallaste timmen på natten var den, son näst föregick dagbräckningen, och en eld hade blivit upptänd i palatset. En den folk hade samlat sig omkring elden, om Petrus intog dristigt plats bland det för att värma sig. Han önskade ej, att de skulle veta, att han var en av Jesu lärjungar, och om han blandade sig med folket, tänkte, han att han vill bliva betraktad såsom en av dem, som hade fört Jesus till palatset. rätt

(108)Men då ljuset föll på Petri ansikte, uppmärksammades han av en kvinna, som var dörrvakterska. Hon hade lagt märke till, att han kom in tillsammans med Johannes, och antog därför, att han var en av Jesu lärungar. Han tillade honom på ett förolämpande sätt: ”Icke är väl även du en av den mannens lärjungar?” (Joh. 18: 71.) Petrus blev rädd och förvirrad; alla de närvarandes ögon fästades på honom. Han låtsades icke förstå henne; men hon vidhöll sitt påstående och sade till dem, som stodo omkring henne, att den mannen var med Jesus. Petrus kände sig tvungen att svara och utbrast med vrede: ”Kvinna, jag känner honom icke.” (Luk. 22: 57) Detta var första gången, han förnekade Kristus, och strax gol hanen. Ack, Petrus! Blyges du så snart över din Mästare? Förnekar du så snart och så segt den Herre? Frälsaren blir i sin förnedring vanärad och övergiven av sina mest nitiska lärjungar! rätt

(108)Petrus tänkte icke vid sitt inträde, att han skulle bliva igenkänd, och då han påtog sig ett utseende av likgiltighet, inträdde han på fiendens område och föll under satans frestelser. Han låtsades icke bry sig om Frälsarens förhör, ehuru hans hjärta i verkligheten var fullt av bedrövelse över de gruvliga förolämpningar, som Jesus utstod. Dessutom var han både förvånad och förtretad över den förnedring, som Jesu ådrog både sig och sina lärjungar genom att låta sig behandlas på detta vis. Under dessa varandra mottridande känslor var det svårt får honom att visa sig likgiltig. Hans utseende var onaturligt, under det han försökte att deltaga med Jesus förföljare i deras opassande löjligheter för att skyla sina egna känslor. rätt

(109)Hans uppförande gav lögnen till hans ord, och änskönt han talade med försiktighet, som om det ej angick honom, kunde han en avhålla sig från att giva uttryck av sin vrede över de förhånanden, som utslungades mot hans Mästare. De kringståendes uppmärksamhet blev alltså för andra gången händragen till honom, och han blev åter beskylld för att vara en av Jesu efterföljare. Han förnekade nu beskyllningen med en ed. Hanen gol för andra gången; men Petrus märkte det ej, ty han var nu fast besluten på att genomföra sin falska roll. En av översteprästens tjänare, som var besläktad med den, vilkens öra Petrus avhuggit, sporde honom: ”Såg jag dig icke med honom i örtagården?” (Joh. 18:26) ”Förvisso är du en av dem, ty du är ock en galileer och ditt uttal ljuder så. (Mark. 14: 70) rätt

(109)Dessa ord gjorde Petrus häftigt vred, och för att desto fullständigare bedraga dem, som hade sport honom, och behålla den ståndpunkt, han hade intagit, förnekade han åter sin Mästare med en ed. De bedrövliga orden hade ej mer än lämnat hans läppar och hanens genomträngande galande ljöd ännu i hans ören, när Frälsaren vände sitt ansikte bort från de stränga domarena och så på sin arme lärjunge. På samma gång fästades Petri ögon ovillkorligen på sin Mästare; och i Jesu vänliga ansikte läste han djup sorg och medlidsamhet; men däri syntes ingen vrede. rätt

(110)Ett styng av samvetsförebråelse genomfor Petrus. Han erinrade, vad han hade lovat; några få timmar förut hade han varit villig att utstå fängelse och död för sin Herre. Han kom i håg sin sorg, när Frälsarn sade till honom i salen, varest de voro församlade, att den samma natten skulle förneka sin Mästare tre gånger. Petrus hade nyss bedyrat, att han icke kände Jesus, och han insåg nu med bitter sorg, huru väl hans Herre kände honom, och huru noga han hade genomskådat allt, som var i hans hjärta, under det han själv ej kände sitt eget hjärtas bedräglighet. Han suckade djupet i andan, då han besinnade, att hans Mästare icke blott led den bittraste förnedring från sina fienders sida, utan att han även måste lida vanära från en av sina lärjungar, som hade övergivit honom och i provnigens stund nekat att erkänna honom såsom sin Herre. rätt

(110)Kristi blick var full av betydelse för den ångerfulle Petrus. Han förstod, att den betecknade sorg, kärlek och förlåtelse. Många ting uppstego i hans tankar, Han erinrade Frälsarens ömma medlidsamhet, hans barmhärighet och långmodighet samt hans tålamod med sina lärjungar. Han erinrade, huru Jesus hade förmanat honom: ”Simon, Simon, se, satan har begärt eder för att fålla eder såsom vete; men jag har bedt för dig, att din tro icke må varda om intet.” (Luk. 22: 31, 32) Han tänkte med förfäran på sin stora otacksamhet, son otrohet och sina eder. Han blickade ännu en gång upp i sin Mästares ansikte och såg, huru en ohelig hand upplyftes för att slå honom i ansiktet. Ur stånd att längre uthärda allt detta, skyndade han sig ut ur palatset med ett krossad hjärta. Allena lopp han åstad genom mörkret utan att bekymra sig om vart det bar. Slutligen kom han in i Getsemane gård, varest han en kort tid förut hade svit, under det Frälsaren kämpade mot mörkrets makter. Han tyckte sig se sin Herres saktmodiga ansikte, befläckad med svett och blod samt förvridet av smärta. Han erinrade med bittra samvetsförebråelser, att Jesus hade ensam gråtit och kämpad i bön, under det de, som borde hava varit honom behjälpliga i denna frestelsens stund, voro försänkta i sömn. Han ihågkom hans allvarliga förmaning: ”Vaken och bedjen, att Ni icke mån komma i frestelse.” Det som han för några timmar sedan varit vittne till, framstod åter levande för hans själ: Han såg åter Jesu tårar och hörde hans suckar. Det var smärtsamt för hans blödande hjärta att tänka på, huru han lagd den tyngsta bördan till Jesu förnedring och bedrövelse. Han föll till marken på samma ställe, der hans Mästare hade legat under sin obeskrivliga ångest och smärta. rätt

(110)Denna betydelsefulla natt borde lärjungarna hava tillbringat i andlig kamp och bön, som kunde hava givit dem styrka till att vara vittne till Guds Sons förskräckliga själskval. De skulle därigenom hava blivit beredda att vid Jesu död på korset i någon mån kunna fatta den överväldigande smärta, som han utstod. De kunde då bättre hava erinrat de ord, som han talade till dem angående sitt lidande, sin död och sin uppståndelse, och några ljusets strålar skulle hava upplyst mörkret i denne prövningens tid samt stadfästat deras tro. Kristus hade sagt dem på förhand, att dessa ting skulle ske. Han visste, vilken makt mörkrets furste skulle utöva till att förlama lärjungarnas sinnesförmögenheter, när de skulle vaka och bedja. rätt

(111)När Johannes trädde in i palatset, försökte han icke skyla det faktum, att han var en av Jesu efterföljare. Han inblandade sig ej med det råa folket, som hånade och bespottade hans Mästare. Ingen begabbade honom; ty han utgav sig icke för annat än vad han var, och väckte därför inga misstankar. Han uppsökte en avsides plats, varest det församlade folket ej så lätt kunde se honom, men der han var så nära Jesus som möjligt. Här kunde han se och höra allt, som försiggick under sin herres förhör. rätt

(111)Om det hade varit Petri plikt att kämpa för sin Mästare, så skulle han hava visat sig som en modig och skicklig stridsman; men han visade sig ganska seg, då han pekade med föraktets finger på honom. Många som icke hålla sig tillbaka, när det gäller att strida för Herren, ledas dock till att förneka sin tro, när de bespottas av sina fiender. De utsätta sig själva för frestelser genom att sällskapa med dem, som de borde undvika. På detta sätt inbjuda de fienden till att fresta sig samt ledades slutligen att säga och göra något, som de eljes aldrig skulle hava gjort under andra omständigheter. En kristen, som på vår tid skyler sin tro, emedan han fruktar för hån och lidanden, förnekar sinherre likaså verkligt, som Petrus gjorde det i palatset. Det finnes alltid några, som skryta över sin frihet att tänka och handla som de själva önska, och som le åt de samvetsgranna själarnas skrupler, när dessa äro rädda för sig begå något fel. Men om dessa rättfärdiga människor övertalas att förneka sin tro, så bliva de föraktad av de samma människor, som voro redskap i satans hand för att fresta dem till deras fördärv. rätt

(112)Petrus så väl som Johannes voro vittnen till en stor del av Jesus förhör. Det var nödvändigt för Jesu motståndare att hålla ett förhör till att kasta en sten av laglighet över deras förehavanden; men de utgjorde allting ganska hemligt, för att icke folket skulle få veta, vad som föregick, samt söka försvara Jesus genom att hänvisa till de mäktiga gärningar, som han hade gjort. Detta skulle uppväcka folkets förbittring mot rådet. Deras handlingar skulle då bliva fördömda och deras planer omstörtade, och Jesus ville bliva satt i frihet samt åter hedras av folket. rätt

(112)Under det rådets medlemmar sammankallades, framsatte prästerna Hannes och Kaifas frågor till Jesus för att uppreta honom och sålunda få honom till att säga något, som de kunde använda mot honom. De framlade tvenne beskyllningar mot honom och påstodo, att han kunde bliva dömd till följd av den ena eller andra av dessa. Den ena var, att han störde den offentliga freden och föranledde och väckte uppror; kunde detta bevisas, så ville den romerska överheten fördöma honom. Den andra beskyllningen var, att han var en bespottare; och om detta kunde bevisas, så ville judarna fördöma honom. rätt

(112)Översteprästen sporde Jesus om hans åsikter och om hans lärjungar, som trodde på honom. Jesus svarade kort: ”Jag har öppet talat för världen, jag har alltid lärt i synagoga och i tämplet, där alla judar komma tillsammans, och hemligheten har jag intet talat. Varföre spörjer du mig? Spörj dem som hava hört, vad jag har talat till dem.” (Joh. 13: 20, 21) rätt

(113)Jesus visste ganska väl, att de som förhörde honom, sökte att förleda honom till att säga något, som kunde uppväcka farhågor hos den romerska överheten för, att han sökte stifta en hemlig förening i avsikt att slutligen upprätta ett nytt rike. Han sade därför tydligt till Hannas, att han icke hade någon hemlighet rörande sin avsikt eller sin lära. Vändande sig till honom, sade han förunderligt eftertryck: ”Varför spörjer du mig?” Hade icke prästerna och de överste utsänt spioner för att giva akt på, vad han företog sig, och hade icke dessa underrättat dem om allt? Hade de icke varit närvarande vid varje församling av folket, och hade de icke hållit prästerna upplysta om allt, vad han hade sagt och gjort? ”Spörj dem som hava hört, vad jag har talat till dem,” svarande Jesus, och hans ord, tillrättavisade Hannes, som hade följt hans spår i flera månader och försökt att fånga honom och föra honom inför en hemlig domstol, varest folket ej kunde hava någon röst, och varest han genom falska vittnen kunde ernå, vad han omöjligen kunde ernå på ett ärligt sätt. rätt

(113)Jesu ord voro så genomträngande, att översteprästen erfor, att hans fånge läste allt, som föregick i hans själ. Och ehuru översteprästen blev storligen förbittrad över dessa ord, så skylde han dock sin vrede, till dess han kunde finna ett mera gynsamt tillfälle att giva luft åt sin ondska och hätskhet. Men en av översteprästens tjänare, som tyckte, att hans herre ej blev behandlad med behörig respekt, slog Jesus i ansiktet och sade: ”Skall du så svara översteprästen?” På denna hånfulla fråga och behandling svarade Jesus mildt: ”Har jag talat orätt, så visa, att det är orätt; men har jag talat rätt, varför slår du mig?” (Joh. 18: 23) rätt

(113)Himmelens Majestät kunde hava kallat många tusen änglar till sitt bistånd och desse ville hava beskyddat honom för hans fienders ondska; men det var hans lott att såsom människa med tålamod lida slag och försmädelser, på det han måtte efterlämna oss ett exempel på tålmodig fördragsamhet. Det faktum, att han var en hjälplös fånge i deras händer, gav dem mod att utslunga mot honom de oförskämdaste förnärmelser, som deras fördärvade hjärtan kunde uppfinna. rätt

(114)Då hela rådet var församlad i palatset, intog Kaifas sin plats såsom ordförande. Denne man hade alltid betraktat Jesus som sin medtävlare. Frälsarens rättsamma uppförande tillika med hans vältalighet hade dragit stora skaror till honom, och folket hade lyssnat med ovanligt intresse till hans undervisning, som innehöll en sådan vissdom, som de aldrig hört från prästernas och de skriftlärdes läppar. Folket begärlighet efter att höra Jesus och dess beredvillighet att antaga hans lära hade uppväckt en bitter avundsjuka hos översteprästen. rätt

(114)Jesus stod med lugn och självbehärskning inför översteprästen, under det församlades ögon voro fasta på honom, och alla omkring honom voro häftigt upprörda. Kaifas betraktade fången ett ögonblick och blev slagen med en plötslig beundran av hans värdig hållning. Han fattades av en övertygelse om, att denne person var lik Gud. Men i nästa ögonblick bortjagade han denna tanke och föraktade sina egna känslor. Därpå hördes hans röst uttala stolta och bespottande ord, fordrande att Jesus skulle utföra inför honom ett av de mäktiga underverk, som hade gjort honom så beryktad bland folket. Men Frälsaren låtsades icke höra hans ord. rätt

(115)Folket jämförde ovillkorligen Hannes’ och Kaifas’ ondskefulla och hätska uppförande med Jesu lugna och majestätiska hållning. En helig inflytelse tycktes utströmma från Frälsaren och uppfylla rummet omkring honom. Även hos det förhärdade folket, som var närvarande, uppstod denna fråga: Skall denna människa, vilkens hållnig är så gudomlig, dömas såsom en vanlig förbrytare? Kaifas märkte den inflytelse, som Jesus besatt, och påskyndade förhöret: Han satte sig på domstolen, under det Jesus stod vid dess fot; på båda sidorna om den voro domarena och de som voro intresserade i förhöret. De romerske soldaterna stodo på en upphöjning nedanför domstolen. rätt

(115)Översteprästen reste sig i sin praktfulla drägt med den glimrande huvudbonaden och den kostbara bröstplåten, från vilken Guds härlighets ljus ofta hade givit återsken i forna tider. Jesu grova klädedrägt visade en stark kontrast till denna prakt, men det oaktadt hade den som var klädd i den enkla drägten, regerat i himmelens salar, varit beklädd med ljusets sköna drägt och omgiven av helige änglar. Men nu stod han vid foten av en jordisk domstol för att bliva dömd till döden. rätt

(115)Prästerna och de överste hade rådslagit med varandra och beslutat, att Jesus skulle fördömas, antingen de kunde skaffa bevis mot honom eller icke. Men det var nödvändigt att framlägga beskyllningar mot honom, så att romarna kunde anse honom för straffvärdig; ty eljes kunde de ej straffa honom på laglig väg. Hans anklagare kunde finna många, som ville vittna, att han hade ropat ve över prästerna och de skriftlärde, att han hade kallat dem skrymtare och mördare; men detta ville ej göra något intryck på romarna; ty de tyckte själva, att fariséerna skrymteri var motbjudande. Dessa vittnesbörd ville ej heller hava någon vikt hos sadducéerna; ty i deras diskussioner med fariséerna hade de användt liknande utryck mot dem. Hans anklagare fruktade för att uppreta sadducéerna till att motstå fariséerna; ty om dessa två partier begynte strida med varandra, så komme Jesus med al trolighet att undslippa deras händer. rätt

(116)De kunde framlägga många bevis på, att Jesus hade åsidosatt deras traditioner och talat föraktigt om många av deras förordningar. Men dessa vittnesbörd voro icke värda någonting, enär varken romarna eller sadducéerna fästade någon vikt vid dem. De vågade icke anklaga honom för sabbatsöverträdelse av fruktan för, att en undersökning av den saken skullen uppenbara, vilket härligt verk han h ade utfört på sabbaten. Därigenom skulle hans underverk och helbregdagörelse hava bliva bragta i ljuset, och detta skulle alldeles have omstörtat deras planer. rätt

(116)Om sin kropps tempel hade Kristus sagt, att han kunde nedbryta det och uppbygga det på tre dagar. Hans åhörare förstodo det, som om han hade haft avseende på det judiska templet. Av allt det, som Jesus hade sagt, kunde prästerna icke finna någonting, som de kunde använda emot honom förutom detta. Romarna hade återuppbyggt och förskönat templet. De voro mycket stolta över det, såsom ett konstverk betraktad, och prästerna beräknade, att de skulle bliva mycket förbittrade, när de kunde bevisa, att denna obetydliga person hade förklarat, att han var i stånd till att uppbygga det på tre dagar, om det blev nedbrutet. På denna grund kunde alla bliva förenade, både romare och judar, fariséer och sadducéer; ty alla höllo templet i stor ära. Dessutom hade de bestuckit falska vittnen, som skulle säga att Jesus hade sökt upphetsa folket till uppror och att upprätta en ny regering. De hoppades, att detta ännu mera skulle uppväcka frukten hos romerna och hjälpa dem att uppnå det efterlängtade målet. Men då dessa vittnen blevo inkallade att vittna, voro deras vittnesbörd så svaga och självmotsägande, att de voro alldeles värdelösa. När de undergingo korsförhör motsade de sina egna vittnesbörd. Det blev klart för folket, att de beskyllningar, som man anförde mot Jesus, icke kunde bevisas. Frälsarens liv hade varit så felfritt och hans lära så ren, att de icke kunde finna någonting, som de kunde framställa på ett falsk sätt. rätt

(117)Slutligen kommo två vittnen fram, vilkas vittnesbörd icke voro så självmotsägande, som de andras hade varit. En av dem, en dålig person, som hade sålt sin ära för en summa penningar, talade om Kristus, som om han varit hans jämlike: ”Denne har sagt: Jag kan bryta ned Guds tempel och på tre dagar bygga upp det.” (Matt 26: 61) Jesus hade förutsagt sin egen död och uppståndelse, som strid och seger med dessa sinnebildliga och profetiska ord; men hans fiender hade förvändt hans ord, att de skulle kunna motsvara deras avsikter. Jesu ord var sanning; hans anklagares vittnesbörd voro falska och ondskefulla. Om Jesu yttranden hade ordagrant anförts, såsom han uttalade dem, så skulle man icke hava funnit något stötande i dem. Om h an endast hade varit en vanlig människa, såsom de ansågo honom vara, så skulle hans förklaring icke hava visat något annat, än att han var behärskad av en oförnuftig, skrytsam anda; men man kunde icke hava betecknat den såsom en händelse mot Gud. rätt

(117)Kaifas påyrkade av Jesus, att han skulle svara på den beskyllning, som anfördes emot honom. Men Frälsaren svarade intet; ty han visste, att hans dödsdom redan var avgjord. Det vittnesbörd, som de två sista vittnena framlade, bevisade icke något mot honom, som man kunde döma honom till döden för, och Jesus förblev lugn och stilla. Prästerna och rådsherrarna började att bliva rädda för, att de ändå icke skulle uppnå sin avsikt. De kände sig missräknade och förvirrade över, att de icke hade erhållit något från de falska vittnena, varigenom de kunde döma sin fånge. Den enda förhoppning, de nu hyste, var att få Jesus till att säga något, som kunde fördöma honom i folkets ögon. rätt

(117)Kristi tystnad vid detta tillfälle hade redan förut blivit beskrivet av Esaias i en profetisk syn: ”Han blev pinad och plågad, och han upplät icke sin mun. Lik fåret, som föres till slaktnig, och lik ett lam, som tiger för dem som klippa det, så upplät han icke sin mun.” (Esa. 53: 7) rätt

(118)Översteprästen upplyste nu sin hand mot himmelen på ett mycket imponerande sätt och tilltalade Jesus med en högtidlig röst: ”Jag bevisar dig vid den levande Guden, att du säger oss, om du är Kristus, Guds Son.” (Matt. 26: 63) Då Jesus sålunda tilltalades av den högste ämbetsmannen bland folket och i den högste Gudens namn, visade han passande vördnad för lagen och svarade: ”Du sade det.” Vart öra lyssnade uppmärksamt, och vart öga var fästad på hans ansikte, då h an tillade: ”Dock säger jag eder: Härefter skolen Ni få se Människosonen sitta på kraftens höga sida och komma på himmelens skyar.” (vers 64.) rätt

(118)Ett ögonblick lyste Kristi gudom genom hans mandom, som dolde den, och översteprästen darrade för Frälsarens genomträngande blick. Det såg ut, som om han läste hans dolda tankar, och som denna blick skulle genomborra hans hjärta, och han glömde aldrig under återstoden av sitt liv det ransakande ögonkraft, varmed Guds förföljde Son betraktade honom. Denna frivilliga bekännelse, i vilken Jesus gjorde anspråk på att vara Guds Son, skedde på det mest offentliga sätt och under den högtidligaste ed. Uti den framställde han för de närvarande ett helt och hållet motsatt uppträde än det, som de nu sågo, då han, livets och härlighetens Herre, skulle sitta vid Faderns högra sida såsom himmelens och jordens högste domare, vilkens dom icke kunde förändras han framställde för dem den dagen, då han skulle komma i himmelens skyar med makt och stor härlighet, åtföljd av många tusen änglar, till att förkunna dom över sina fiender, i stället för att vara omgiven och misshandlad av en upprorisk hop, som var anförd av landets präster och domare. rätt

(119)Jesus visste, vad följden skulle bliva av denna förklaring, att den skulle bringa fördömelse över honom. Prästernas avsikt var nu uppnådd. Jesus hade förklarat, att han var Kristus. Översteprästen önskade att giva de närvarande det intryck, att han var nitälskande för himmelens förtörnade Majestät. Därför sönderrev han sina kläder och upplyste sina händer emot himmelen likasom i helig förfäran och tilltalade det upprörda folket på ett sätt, som var beräknad att leda dem till våldsamheter: ”Si, han var hädat. Vad behöva vi nu mera några vittnen? Si, Ni haven nu hört hans hädelse. Vad synes eder?” Domarens svar var: ”Han är saker till döden.” (Matt, 26: 65, 66.) rätt

(119)Prästerna och domarena gladde sig över det, de hade vunnit genom Jesu ord, Men de önskade att dölja sin ondskefulla glädje och gingo honom on på livet, som om de icke kunde tro, att de hade hört rätt, och frågade den ene efter den andre: ”Är du Kristus, så säg oss det?” Jesus såg lugnt på sina skenheliga domare och svarade. ”Om jag säger eder det, så tron Ni det icke, och även om jag frågar, så svaren Ni mig icke, ej heller given Ni mig lös.” (Luk. 22: 67, 68) Jesus kunde hava genomgått profetiorna och kunde inför sina anklagare hava framlagt vittnesbörd, om skulle ha visat, att de ting, vilka hade förutsagts om Messias, nu uppfylldes. Han kunde på detta vis hava tystat på dem; men de skulle likväl icke hava trott honom. Han kunde hava hänvisat dem till sina mäktiga underverk; men de hade förhärdat sina hjärtan mot himmelens ljus, så att ingen makt kunde förändra dem. rätt

(119)Bland de församlade funnos några, som aktade på Jesu ord och uppmärksammade hans gudomliga handlingssätt, då han stod så ingen framför de rasande domarena. Evangelii säd såddes i någras hjärtan på den dagen, och det uppväxte efteråt och bar en rik skörd. Den vördnad och fruktan, som hans ord ingav i hjärtat av många, som hörde honom förökades och utvecklade sig till en fullkomlig tro på Jesus såsom världens Förlossare. Några av dem, som bevittnade detta uppträde, kommo själva efteråt i en liknande ställning, som den Jesus var uti i palatset, och blev anklagade och dömda till döden, emedan de voro Kristi lärjungar. rätt

(120)Då domarena hade förkunnat utslaget över Jesus, greps folket av ett djävulskt raseri. De vrålade som vilda djur; de sprungo emot Jesus och utropade. Han är skyldig, låt döda honom! och hade icke de romerske soldaterna varit närvarande, så hade Jesus icke behållit livet länge nog för att bliva upphängd på Golgatas kors. De skulle hava rivit honom i stycken inför domarens ögon, om icke romarna hade lagt sig emellan och med vapenmakt tillbakahållit den rasande folkhopens våldsamhet. rätt

(120)Ehuru Jesus var bunden, blev han likväl bevakad och hållen av två män, så att han icke skulle fly ur sina förföljares händer. Domarena och rådsherrarna glömde nu alldeles, vad som passade sig för deras höga ämbete, och förhånade Guds Son med avskyvärda skällsord. De begabbade honom på grund av hans härkomst och förklarade, att den fräckhet, han visade, i det han utgav sig för att vara Guds Son trots sin låga härkomst, förtjänade att straffas med den mest nesliga död. De lågaste människor deltog med dem i att misshandla Frälsaren. Ett gammalt kläde kastades över hans huvud, och han hånade förföljare slogo honom i ansiktet, under det utropade. ”Profeterna för oss, Kristus: ho var det, så slog dig?” (Matt. 26: 68) Då man tog bort klädet, spottade en arm usling honom i ansiktet; men Frälsaren vedergällde icke med varken ord eller blick den behandling, som han utstod av dessa förförda människor, vilka hade åsidosatt all anständighet, emedan de sågo, att prästerna och rådsherrarna understödde dem i deras handlingar. rätt

(120)Jesus viste, att änglarna bevittnade hans förödmjukelse, och att den ringaste ängel i ett ögonblick kunde hava förskingrat den begabbande skaran och frälst honom ur deras våld, om han hade begärt hans hjälp. Jesus själv kunde hava slagit hela den upphetsade mängden till jorden, så att de hade blivit lika de döde, genom en enda blick eller ett enda ord av hans gudomliga kraft, eller han kunde hava drivit dem förskräckta bort, likasom han utdrev ur templet dem, som ohelgade det. Men det var bestämd i frälsningsplanen, att han skulle lida förakt och misshandling av ogudliga människor, och han åtog sig att lida allt detta, då han blev människans Förlossare. Guds änglar nedskrevo genast var förhånande blick, vart ord och var handling, som riktades emot deras älskade furste, och de dåliga människor, som begabbade Kristus och spottade i hans lugna, bleka ansikte, skola en dag beskåda det i härlighet, när det lyser klarade än solen. På den förskräckliga dagen skola de ropa till bergen och klipporna: ”Fallen över oss och skylen oss för hans ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede!” (Uppb. 6: 16) rätt

(121)Jesus stöttes fram och tillbaka och förnärmades och misshandlades sålunda, att de romerske officerarna till slut skämdes och förargades över att se, att en person, som man ännu icke hade överbevisat om något ondt, skulle bliva föremål för en så rå behandling av de lågaste människor. De anklagade därför judarnas rådsherrar för, att de hade tillvällat sig en makt, som icke tillhörde dem, i det de sökte att taga en människas liv och förkunna hans dödsdom. De förklarade, att de därigenom gjorde ett intrång på romarnas myndighet, och att det till och med var stridande emot judarnas lag att döma någon till döden på hans eget vittnesbörd. Denna mellankomst av den romerska överheten stannade för en kort tid det vilda uppträdet. rätt

(121)I palatset hördes då en hes stämma, som sände en rysning av förskräckelse genom alla de närvarandes hjärtan: han är oskyldig! Spara honom, o Karifas! Han har icke gjort något, som förtjänar döden. Man såg nu Judas’ höga gestalt, som trängde sig fram genom den förfärade skaran. Hans ansikte var blekt och vildt, och stora svettdroppar stodo på hans panna. Han trängde sig ända fram till domaresätet och nedkastade inför översteprästernas fötter de silverpenningar, som han hade fött för att förråda sin herre. han grep häftigt i Kaifas’ kappa och bad honom att lössläppa Jesus, under det han förklarade, att han var oskyldig och icke hade begått någon synd. Kaifas ryckte sig lös från honom med vrede; men han var förvirrad och visste icke, vad han skulle säga. Prästernas falskhet hade blivit uppenbarad för folket. Det var klart för alla, att de hade givit Judas penningar, så att han skulle förråda Jesus till dem, som sökte efter hans liv. rätt

(122)Judas fortfor att bedja Kaifas om, att han icke skulle göra Jesus något ondt. Han förklarade, att han verkligen var Guds Son, och förbannade sig själv, att han hade förråd oskyldigt blod. Men översteprästen återvann sin fattning och svarade med ett kalt hån: ”Vad kommer det oss vid? Du må se dig om!” (Matt. 27: 4) Han sade därpå till folket, att Judas var en stackars sinnesvag människa, en av Jesu förryckta anhängare, och förmanade dem att icke låta någon förleda sig till att lössläppa fången, emedan han var en låg bedragare. rätt

(123)Då Judas insåg, att hans böner voro förgäves, föll han ned inför Jesu fötter och erkände honom för att vara Guds Son, och han bad honom om förlåtelse för hans synd och om att hans kulle använda sin gudomliga makt till att frälsa sig själv från sina fiender. Frälsaren förebrådde icke sin förrädare varken med ord eller blick. Han visste, att han led de bittraste samvetskval för si synd. Han såg medlidsamt på Judas och sade, att han kommit till jorden för att lida. rätt

(123)Från folkhopen hördes ett sorl av fårvåning över den himmilska självbehärskning, som Jesus visade. De började åter att känna en övertyckelse, att denna man var mera än en människa. Men då uppstod genast den frågan: Om han i sannig är Guds Son, varföre avskar han icke sina bojor och höjer sig jublande över sina anklagare? rätt

(124)Kärlek till penningar hade fördärvat de ädlare känslorna i Judas’ själ och gjort honom till ett redskap i händerna på satan, som denne kunde använda till att förråda Kristus. Då Judas blev förnärmad vid den förebråelse, som han erhöll av Jesus för den giriga anda, han visade vid det tillfälle, då Maria smorde sin Herren med den dyrbara salvan, dukade han under för frestaren och gav satan tillträde till sin själ. Men då han beslöt att sälja sin herre till de mordlystne prästerna och rådsherrarna, tänkte han icke, att Jesus skulle tillåta dem att utföra sin avsikt. Han antog, att Prästerna skulle bliva frånnarrade sina penningar, och han, som förrådde Jesus, skulle få penniger, och an, som förrådde Jesus, skulle få penningarna, vilka han då kunde bruka för sig själv, och Jesus skulle få ett nytt tillfälle till att visa sin gudomliga makt, i det han räddade sig från sina fienders ränker. rätt

(124)Från den stund, Judas förrådde Frälsaren i Örtagården, hade han icke förlorat honom ut sikte. Han väntade längtansfullt på, att han skulle uppenbara sig för sina fiender som Guds Son och omstörta deras planer och övervinna deras makt. Men då han såg, huru Jesus saktmodigt underkastade sig deras begabberier och tillät, att de förhörde och dömde honom till döden, slog hans samvete honom, och han insåg nu, vilken stor förbrytelse, han hade begått. Han hade sålt sin gudomlige Herre till att lida skam och död. Han kom i håg huru vänlig och fördragsam Jesus alltid hade varit emot honom, och hans hjärta fylldes med samvetsförebråelse och ångest. Han föraktade nu den girighet, som Jesus hade förebrått honom för, och som hade frestat honom till att sölja Frälsaren för några få silverpenningar. rätt

(125)Då han såg, att hans böner om att spara Jesu liv icke gjorde något intryck på översteprästen, sprang han bort från palatset i förtvivlan och utropade: Det är för sent! det är för sent! Han kunde icke leva och se, att Jesus blev korsfäst, och i sin ångest gick han ut och hängde sig. rätt

(125)De penningar, som Judas hade kastat till prästerna, användes sedermera att köpa en offentlig begravningsplats för främlingar. ”Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: Det är icke lovligt att kasta dem i offerkistan, ty det är blods värde. Och när de hade hållit råd, köpte de för dem krukomakarens åker till begravningsplats för främlingarna. Därför blev den åkarn kallad blodsåkern, såsom den heter än i dag.” (Matt. 27: 6-8.) rätt

(126)Om det ännu fattades något vittnesbörd för att bevisa, att Jesus var oskyldig, så gavs detta i Judas’ bekännelse. Detta var icke endast ett bevis på, att Frälsaren var oskyldig, utan att denna händelse var en tydlig uppfyllelse av profetian. Sakarjas hade i en profetisk syn skådat framåt till denna tid och sett, huru Guds Son behandlades. ”Och jag sade till dem: om eder gott synes, given mig min lön, och om icke, så låten det vara! Och de vägde upp såsom min lön trettio silversiklar. Och Herren sade till mig: Kasta det åt krukomakaren, det dyra pris, vartill jag blivit av dem värderad! Och jag tog de trettio silversiklarna och kastade dem i Herrens hus åt krukomakaren.” (Sak. 11: 12, 13.) rätt

nästa kapitel