Jesu dödsdom.

(127)Då Jesus tillfrågades: är du Guds Som? visste han, att om han svarade jakande, skulle det säkert binga döden över honom; men svarade han nekande skulle det sätta en fläck på hans karakter. Det fans en tid till att tala och en tid till att tiga. Han hade icke talat, förr än man omedelbart hade gjort honom frågor. Då han undervisade sina lärjungar, hade han sagt: ”Därför, var och en, som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag bekänna inför min Fader, som är i himmelen.” (Matt. 10: 32.) Då Jesus tillfrågades, nekade han icke, att han var i samfund med Gud. I detta viktiga ögonblick angreps hans karakter, och han måste försvara den. Det uppförande, som han vid det tillfället visade, är givit människorna för ett exempel, som de böra följa under likande omständigheter. Härigenom ville han lära dem, att de icke skulle förneka sin tro för att undvika lidande och död. rätt

(127)Judarna ville genast hava avrättat Jesus, efter det domarena hade uttalat dödsdomen över honom, och de hade haft makt därtill; men romarna hade tagit denna makt ifrån dem, och det var nödvändigt att överlämna saken till den rätta överheten, innan den kunde fullständigt avgöras. Judarna voro mycket angelägna om att påskynda Jesu förhör och utföra hans dödsdom; ty om detta icke skedde med ens, så skulle det bliva uppskjutet en hel vecka till följd av påskfesten, som nu var nära för handen. Och i en sådan händelse måste de hava behållit Jesus såsom fånge. Folkhopen fordrade nu, att han skulle dödas, men innom en kort tid kunde deras upphetsning lägga sig och deras sinnesstämning förändras. Det bättre folket kunde uppväckas till att taga honom i försvar, och det var all sannolikhet för, att han skulle bliva lössläpt. Prästerna och de äldste märkte, att de icke hade någon tid att förlora. rätt

(128)Medlemmarna av det högsta rådet, åtföljda av mängden, ledsagade Jesus till palatset, der den romerske landshövdingen Pilatus uppehöll sig, för att erhålla en bekräftelse på den dom, som de hade avkunnat. De judiske prästerna och rådsherrarna. Kunde icke själva ingå i palatset av fruktan för att bliva orenade enligt ceremoniallagen, varigenom de skulle förhindras från att deltaga i påskhögtiden. För att kunna döma Guds helige Son voro de tvungna till att hänskjuta domen till en person, vilkens tröskel de icke vågade att överträda av fruktan för att bliva besmittade. Förblindade av fordom och grymhet, som de voro, kunde de icke inse, att deras påskfest, var onyttig, efter som de hade besmittat sina själar genom att förkasta Jesus. Den stora frälsning, som han bragte, förebildades genom Israeliternas räddning ur Egypten, av vilken händelse påskfesten utgjorde en åminnelse. Det oskyldiga lam, som slaktades i Egypten och vars blod ströks på dörrposterna, utverkade, att mordängeln gick förbi Israels barns hus. Det var en förebild till Guds rena Lam, vars förtjänster allena kan frälsa dem fallna människan från död och fördömelse. Frälsaren hade lydt judarnas lagar och iakttagit alla anordningar, som voro föreskrivna av Gud. Han hade just ätit av påsklammet såsom den stora motbilden, och han hade förenat Herrens nattvard med påskalammet. Hur betydelseslös och fåfäng den ceremoni då var, som Jesu förföljare, de judiska prästerna, ämnade deltaga uti! rätt

(128)Pilatus såg, att den anklagade var en man, som bar märken av yttra våld; men att han hade ett lugnt och ädelt ansikte och visade en värdig hållning. Många personer hade undergått ransakning inför den romerska landshövdingen; men aldrig förut hade uppträd inför honom någon, som liknade denne man. Han såg icke något tecken till förbrytelse på hans ansikte, och det var något i denne fånges utseende, som uppväckte hans sympati och aktning. Han vände sig till prästerna som stodo utanför dörren, och frågade: ”Vad klagomål fören Ni emot denna man?” (Joh. 18: 29) rätt

(129)De voro icke beredda på att besvara detta spörsmål. De hade icke ämnat att omtala något utförligare, vilken förbrytelse de beskyllde Jesus för. De hade förväntat, att Pilatus utan något uppehåll skulle stadfästa den dom, som de hade uttalat över Frälsaren. Emellertid svarade de, att de hade förhört fången enligt sin lag och hade funnit, att han förtjänte döden. De sade: ”Vore icke denne en illgärningsman, så hade vi icke överantvardat honom åt dig.” (Vers 30.) Men Pilatus var icke tillfredsställd med judarnas förklaring. Han påminde dem om att de icke hade makt till att utföra dome, och han lät dem förstå, att om blott deras dom behövdes för att döma honom, så var det onödigt att bringa fången till honom. Han sade. ”Tagen honom Ni och dömen honom efter eder lag!” (Vers 31.) rätt

(129)De falske prästerna märkte, att Pilauts var för listig för dem; de insågo, att det icke gick an att framlägga de orsaker, på vilka de grundade sin dom över Jesus. Anklagade de honom för hädelse emot Gud, så skulle Pilatus endast anse det såsom en religiös skenhelighet och missunsamhet hos prästerna, och därmed skulle han låta saken helt och hållet förfalla. Men om de hos den romerske landshövdingen kunde uppväcka en fruktan för, att Jesus var ledare i ett uppror, så skulle de uppnå sin avsikt. Upplopp och uppror bland judarna mot den romerska regeringen skedde oupphörligen; ty många påstodo, att det var i strid mot judarnas lag att betala skatt till en främmande nation. Romarna funno det vara av nöden att behandla folket mycket strängt vid sådana tillfällen, och de voro alltid på vakt för att upptäcka den minsta rörelse av detta slag, så att de genast kunde undertrycka den. Men Jesus hade alltid varit regeringen lydig. Då de listige prästerna sökte att snärja honom genom att utsända spioner, som frågade honom, om det var lovlit att giva kejsaren skatt, hade han vändt deras uppmärksamhet till kejsarens bild och överskriften, som stod på skattepenningen, och svarat: ”Given då kejsaren det kejsaren tillhörer.” Jesus hade själv betalt skatt och lärt sina lärjungar, att de skulle göra det samma. rätt

(130)Ni denna sin stora nöd kallade prästerna några falska vittnen till sin hjälp. ”Och de begynte anklaga honom, sägande. Denne hava vi funnit förvända folket och förbjuda att giva kejsaren skatt och säga sig själv vara Kristus, en konung.” (Luk. 23: 2) Pilatus lät sig icke bedragas av detta vittnesbörd. Han blev nu övertygad om, att en listig plan var anlagd för att taga livet av en oskyldig människa, som stod i vägen för de judiska rådsherrarna. Han vände sig nu till fången och frågade honom: ”Är du judarnas konung? Och an svarade honom och sade: Du säger det.” (vers 3) Jesus stod inför Pilatus blek, sårad och utmattad av hunger och brist på sömn. Han hade blivit släpad från plats till plats och hade varit föremål för begabberi och våldsamheter, och likväl var hans uppförande ädelt och hans ansikte var upplyst, som en solens strålar föllo på det. rätt

(130)Då Kaifas, som stod utanför palatsets dörr, hörde Jesu ord, sökte han och flere andre att göra Pilatus uppmärksam på, att Jesus hade bekänt sin förbrytelse genom detta svar, vilket var det samma fore ett erkännande av, att han sökte upprätta en tron i Judeen, i motsats till kejsarens makt. Prästerna, de skriftlärde och rådsherrarna förenade sig nu uti att fördöma Jesus under mycket oväsen, och de påyrkade av Pilatus, att han skulle förkunna dödsdomen över honom. Rådsherrarnas och de rasande prästernas oroliga tillvägagående förvirrade själsnärvaron hos den romerske landshövdingen. Då oväsendet slutligen hade lagt sig något, vände han sig åter till Jesus och sade: ”Svarar du intet? Se, huru mycket de vittna emot dig! Men Jesus svarade intet vidare, så att Pilatus förundrade sig.” (Mark. 15: 4,5.) Pilatus blev rådvill genom Frälsarens tystnad. Han kunde icke upptäcka något tecken till en upprorisk karakter hos denne fånge, och han satte ingen tro till prästernas anklagelse. Han hoppades att få höra sanningen av Jesus själv, när han kom bort från den oroliga skarens väsen och han bad därför Jesus att gå med honom i palatset. Sedan han gjort detta, och de båda voro allena, vände Pilatus sig till Jesus och frågade vördnadsfullt: (Är du judarnas konung?” (Joh. 18: 33) rätt

(131)Jesus gav icke ett omedelbart svar på denna fråga. Han visste, att bättre känslor hade blivit uppväckta i Pilaus’ hjärta, och han önskade att giva honom ett tillfälle till att erkänna, huru långt hans sinne hade blivit böjt till det, som var rät. Han svarade därför: ”Säger du detta av dig själv, eller hava andra sagt dig det om mig?” (vers 34) Frälsaren önskade, att Pilatus skulle säga, om detta spörsmål gjordes till följd av de anklagelser, som judarna hade anfört, eller emedan han önskade att erhålla upplysning av Kristus. Pilatus längtade efter en mera förståndig tro. Jesu värdiga hållning och hans lugna själsnärvaro , då han var i en sådan ställning, i vilken han helt naturligt kunde förvänta att se hat och hämndlystnad visa sig, förvånade Pilatus och vann hans högaktning. Det spörsmål, som Jesus sålunda omedelbart ställde till honom, förstod han genast, och detta visade, att hans själ hade blivit träffad av överbevisning. Men den romerska domarens stolthet fick överhanden och undanträngde Guds Andes inflytande. Petrus svarade. ”Icke är väl jag en jude? Ditt folk och översteprästerna hava antvardat dig åt mig; vad har du gjort” (Joh. 18: 35.) rätt

(131)Det gyllne tillfället för Pilatus var förbi. Jesus lämnade honom likväl utan att giva honom mera ljus. Till följd av hans önskan sände Gud en ängel till Pilatus’ hustru, och hon såg i en dröm det rena livets och den heliga karaktären av den man, som han var i begrepp att överlämna åt döden. Jesus besvarade icke Pilatus’ spörsmål direkt, utan framställde tydligt sin mission för honom. rätt

(132) ”Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så skulle ju mina tjänare kämpa därför, att jag icke bleve antvardad åt judarna; men nu är mitt rike icke härifrån. Då sade Pilatus till honom: Så är du då en konung? Jesus svarade: Du säger det, jag är en konung; därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör min röst.” (vers, 36, 37) rätt

(132)Jesus sökte sålunda att överbevisa Pilatus om, att han icke hade gjort sig skyldig till att söka konungslig ära på jorden. De olika rastlösa och från varandra åtskilda klasserna på det religiösa området. Hade förvirrad Pilatus, och hans sinne fattade begärligt Jesus ord, i vilka han förklarade, att han kommit till världen för att vittna om sanningen. Pilatus hade hört många röster, som utropat: här är sanningen! Jag har sanningen! Men denna person, som fördes inför honom såsom en förbrytare, vilken också gjorde anspråk på att hava sanningen, ingöt som större längtan i hans själ efter att veta, vad sannig var, och huru den kunde erhållas. Han sporde Jesus: ”Vad är sanning?” Men han väntade icke på svaret; larmet av den oroliga skaran förökades beständigt mera och mera. Deras otåliga rop skorrade i hans öron och påminde honom om hans ställning såsom domare. Han gick ut till judarna, som stodo utanför domsalens dörr, och förkunnade med hög röst: ”Jag finner intet brott hos honom.” (Joh. 18: 38) rätt

(133)Dessa ord, som äro nedtecknade i den Heliga Skrift, skola alltid inför världen stå såsom ett bevis på judarnas låga falskhet och lögner i deras anklagelser emot Jesus. Till och med den hedniske landshövdingen förklarade, att han var oskyldig. Då Pilatus talade sålunda, kände de besvikna prästernas och rådsherrarnas raseri inga gränser. De hade gjort stora ansträngningar för att bringa Jesus om livet, och nu, då det tycktes vara utsikter till, att han skulle bliva lössläppt, syntes de vara i begrepp att riva honom i stycken. De förlorade allt förstånd och all självbehärskning och utfor emot honom i förbannelser och eder. De uppförde sig mera såsom djävlar än som människor. De tadlade Pilatus högljudt och hotade honom med, att han skulle bliva straffad efter den romerska lagen, om han vägrade att döma en person, vilken, enligt deras påstående, var i uppror emot kejsaren. rätt

(133)Under denna upphetsning stod Jesus obeveklig och svarade icke ett ord på den skymf, som överhoppades honom. Han hade talat obehindrat med Jesus, då denne var allena med honom, att sanningens ljus kunde upplysa den romerske landshövdingens mörke sinne, och nu kunde han icke säga mera till att förhindra honom från att begå den förskräckliga synden att fördöma Guds Son till döden. Pilatus vände sig åter till Jesus och frågade: ”Hör du icke, huru mycket de vittna emot dig? Och han svarade honom icke på en enda fråga, så att ländshövdingen förundrade sig storligen.” (Matt. 27: 13, 14.) rätt

(134)Många förbittrade röster hördes nu, som förklarade, att Jesus upproriska inflytande var kändt över hela landet. De sade: ”Han uppviglar folket, lärande över hela det judiska landet, ifrån Galileen och ända hit.” (Luk. 23: 5) Pilatus hade ännu icke tänkt på att sakfälla Jesu; ty han var säker på, att han var ett offer för prästernas planer och missunsamhet. Han hade, som han efteråt sade till Jesus, makt till att döma honom till döden och makt till att giva honom lös; men fruktade för folkets onåd. Då han nu hörde, att Jesus var en galileer och tillhörde Herodes’ domsaga, tog han tillfället i akt att bespara sig själv allt vidare besvär, nekade att avgöra saken och sände honom till Herodes, som på den tiden uppehöll sig i Jerusalem. rätt

(134)Jesus var trött och matt av hunger och brist på sömn och den misshandling, som han hade rönt. Men hans lidanden uppväckte ingen sympati i hans förföljares hjärtan. Han släpades i väg till Herodes domsal under den obarmhärtiga skarans hån och vilde rop. Pilatus tänkte, att detta var ett gott tillfälle, ej blott till att slippa det ansvar, som vilade på honom genom Jesu förhör, utan också till att försona en gammal ovänskap emellan honom och Herodas. Han antog, att Herodes skulle betrakta denna handling som ett erkännande av hans högre myndighet. Pilatus var icke misstagen häruti; ty de två övrighetspersonerna blevo vänner förmedelst Jesu förhör. rätt

(135)Då Herodes först hade hört talas om Jesus och hans märkvärdiga underverk, han hade blivit förfärad och hade sagt: ”Denne är Johannes, som jag halshögg; han har uppstått ifrån de döde;” Mark. 6: 16.) ”därför verka dessa krafter i honom.” (Matt. 14: 2) Herodes hade aldrig förut sett Jesus; men h an hade länge önskat att se och bevittna hans underbara makt. Han tyckte om, att han fördes till honom såsom fånge; ty han tvivlade icke på, att han kunde tvinga honom att utföra ett undervärk, om han därigenom kunde frälsa sitt liv. Herodes’ samvete var mycket mindre känsligt nu, ån det var, då han hade darrat av förfäran över Herodias, begäran, att erhålla Johannes döparens huvud. Entid efteråt hade han känt starka samvetsförebråelser över den förskräckliga handling, han hade begått för att tillfredsställa en grym kvinnas hämndlystnad. Men hans bättre känslor hade blivit mer och mer försvagade genom hans utsvävande liv; till dess hans synder förekommo honom obetydliga. De människor, som kunna föra de värsta förbrytelser, äro de, som en gång varit överbevisade av sanningens ande och hava vänt sig bort från ljuset till ogudaktighetens mörker. Herodes hade nästan blivit en av Johannes’ lärjungar; Men då han skulle fullkomligt avgöra denna sak, föll hann i satans snaror och dräpte den, som han visste var en sann profet. rätt

(135)Då Frälsaren framställdes inför Herodes, trängde sig den råa folkhopen tät omkring honom och klagade på honom. Några beskyllde honom för en förbrytelse, andra för en annan. Herodes bjöd dem vara tysta och befallde, att Jesus skulle lösas; ty han önskade själv att tillställa honom frågor. Han betraktade Frälsarens bleka, sorgsna ansikte, som hade ett uttryck av stor visshet och renhet, men även av ytterlig trätthet och lidandene, med nyfikenhet blandad med en känsla av medlidande. Herodes så väl som Pilatus visste på grund av sin kännedom om judarnas sinnelag, att ondska och missunsamhet hade förmått dem till att fördöma en oskyldig människa. rätt

(136)Herodes anhöll av Jesus, att han skulle rädda sitt liv genom att utföra ett underverk, som kunde bevisa hans gudomliga makt. Men Frälsaren hade icke någon sådan gärning att utföra; han hade påtagit sig mänsklig natur och skulle icke utföra ett underverk för att tillfredsställa en ogudaktig människas nyfikenhet, ej heller för att rädda sig själv från någon smärta och förödmjukelse, som en människa måste genomgå under likanden omständigheter. Herodes sökte förmå honom bevisa, att han icke var en förförare genom att uppenbara sin makt för skaran. För detta ändamål lät han framföra några krymplingar och vanskapliga personer och befalde Jesus med myndighet att bota dem i hans närvaro, sägande, att om han verkligen hade utfört sådana märkvärdiga helbregdagörelser, som han berättade om honom, så hade han ännu kraft till att utföra liknande underverk och kunde nu göra detta till sin ägan fördel och därigenom bliva lössläppt. rätt

(136)Men Jesus stod lugn inför den stolt konungen såsom en, vilken varken hörde eller såg. Herodes upprepade sitt förslag flera gånger inför Jesus och anmärkte, att han hade makt till att släppa honom lös och till att fördöma honom. Han vågade till och med att skryta av det straff, som han låtit pålägga profeten Johannes, emedan denne hade vågat att tillrättavisa honom. Jesus svarade intet på allt detta genom ord eller min. Herodes förbittrades över fångens djupa tystnad, vilket utvisade fullkomlig likgiltighet för den konungsliga person, inför vilken han hade blivit framställd. En öppen tillrättavisning skulle hava varit mera behaglig för den fåfänge och äregirige herskaren än att bliva åsidsosatt genom tystnad. rätt

(137)Om Jesus hade önskat att göra det, kunde han hava yttrat sådana ord, som skulle hava djupt inträngt i den förhärdade konungens hjärta. Han kunde hava ingivit honom fruktan och bävan genom att framlägga all hans ogudaktighet inför honom och det förskräckliga straff, som väntade honom. Men Jesus hade intet ljus för en person, som hade handlat tvärt emot den upplysning, han hade erhållit av den störste av profeter. Kristi öra hade alltid stått öppet för även den värste syndares uppriktig bön; men han hade icke något öra för Herodes’ befallningar. De ögon, som alltid med medlidande och förlåtande överseende hade vilat på ångerfulle syndare, hur besmittade och låga de än voro, ville icke en gång se på Herodes. De läppar, som hade meddelat så mycken dyrbar undervisning och alltid varit färdig att besvara spörsmålena av dem, som sökte upplysning, och att giva tröst och tillgift till dem, som kände sig syndiga och modfällda, hade intet ord för den stolte, grymme Herodes. Det hjärta, som alltid rördes av det mänskliga eländet, var tillslutet för den högmodige konungen, som icke kände något behov av en Frälsare. rätt

(137)Herodes kunde icke längre uthärda Jesu tystnad. Hans ansikte förmörkades av vrede, och han utfor i bittra hotelser mot Jesus; men fången var obeveklig. Då vände Herodes sig till mängden och förklarade, att Jesus var en bedragare. Hans anklagare visste mycket väl, att Jesus icke var en bedragare. De hade sett så många bevis på hans makt, att de icke voro misstagna häruti. Och de blevo mycket förskräckta, då Herodes befallde Jesus att utföra ett underverk; ty mera än allting annat fruktade de för en uppenbarelse av hans gudomliga makt, emedan det skulle bliva ett dödsslag för deras planer och tör hända kosta dem deras liv. Därför begynte prästerna och rådsherrarna att ivrigt ropa emot honom och anklaga honom för, att han utförde underverk genom den kraft, som han erhöll från Beelsebul, de onde andarnas furste. rätt

(138)Några ropade, att han sade sig vara Guds Son, Israels konung. Då Herodes hörde detta, frågade han hånande: Är han en konung? Krönen honom då och hängen en furstlig kappa omkring honom samt tillbedjen eder konung! Därpå vände han sig till Jesus och förklarade i vredesmod, att om han icke ville tala, skulle han överantvarda honom till soldaterna, som icke ville hava den ringaste aktnig för hans anspråk eller hans personlighet. Om han var en bedragare, så var det icke mera än hans förtjänta lön; men om han var Guds Son, så kunde han rädda sig själv genom att utföra ett underverk. Knappast hade dessa ord uttalats, förr än skaran, uppeggad av prästerna, sprang emot Jesus, och om icke de romerske soldaterna hade drivit den tillbaka, skulle den hava rivit Frälsaren i stycken. rätt

(138)På Herodes’ förslag flätade de nu en krona av skarpa törnen och satt den på Jesu heliga panna, och en gammal, sönderriven purpurkappa, som en gång hade tillhört en konung, kastades omkring hans ädla gestalt, medan Herodes och de judiske prästerna uppmuntrade skaran till att förhåna honom och utöva grymhet emot honom. Jesus sattes nu på ett stort block, som man förhånande kallade en tron, och ett gammalt rör gavs honom i handen att utgöra spiran. Under ett djävulsk skrattande, förbannelser och förhånande böjde den ogudaktiga mängden sig nu för honom såsom inför en konung. Då och då rev en moderisk hand röret från honom och slog honom på huvudet, så att törnen inträngde i hans tinningar, och blodet flöt ned över hans ansikte och skägg. rätt

(139)Det var satan, som pådrev denna låga hop, vilken anfördes av prästerna och rådsherrarna, till att på ett sådant grymt sätt misshandla världens Förlossare, för att om möjligt uppegga honom att försvara sig eller leda honom till att frälsa sig genom ett underverk från sina förföljares händer och därigenom göra frälsningsplanen om intet. En anda flock på hans mänskliga liv, en enda underlåtenhet, som visade, att han icke kunde utstå den förskräckliga prövning, som lades på honom, skulle hava utverkat, att det offer, som Guds Lam bragte, blev ofullkomligt, och människornas återlösning skulle hava blivit förhindrad. Men han, som kunde befalla de himmelske härskarorna och på ett ögonblick kalla legioner av helige änglar till sin hjälp, av vilka en enda kunde genast hava kuvat den grymma pöbeln – han som kunna hava förgjort sina plågoandar genom en enda uppenbarelse av sin gudomliga makt – han utstod den grovaste bespottelse och misshandling med värdigt lugn. Likasom hans bödlars handlingssätt förnedrade dem under människorna till likhet med Satan, likaså upphöjde Jesu saktmod och tålamod honom över alla människor. rätt

(139)Då Herodes såg, att Jesus utan motstånd utstod all den vanära, som lades på honom, och bevarade ett ojämförligt lugn under alltsammans, greps han av en plötslig fruktan för att denne, som stod inför honom, likväl icke var en vanlig människa. Han blev mycket förvirrad, då han såg på fångens ädle, bleka ansikte, och frågade sig själv, som denne icke var en Gud, som hade kommit ned på jorden. Jesu tystnad överbevisade konungen mera, än ord kunde hava gjort. Herodes gav akt på, att medan några av skaran hånade böjde sig för Jesus, så var det mandra som kommo fram i samma avsikt; men då de blickade i den lidandens ansikte, sågo de ett uttryck däri, som var så upphöjd, att de gingo tillbaka, fulla av skam över sin egen fräckhet. Herodes var mycket orolig, och hur förhärdad han än var, vågade han icke att stadfästa judarnas dom, och han sände därför Jesus tillbaka till Pilatus. rätt

(140)Jesus vacklade av tröttighet. Blek och fårad och bärande törnekronan och purpurkappan blev han utan barmhärtighet driven tillbaka till den romerska landshövdingens rådsal. Pilatus blev mycket förtretad; ty han hade lyckönskat sig själv med, att han hade unsluppit ett förfärligt ansvar, då han sände Jesu anklagare till Herodes. Han frågade nu judarna otåligt, vad de önskade, att han skulle göra. Han påminde dem om, att han redan hade förhört fången och icke funnit något brott hos honom; att hans anklagare icke hade varit i stånd till att bevisa en enda av de beskyllningar, som de anfört emot honom; att han hade sänt Jesus till Herodes, som var tetark i Galileen över deras egen nation, och an hade icke heller funnit någonting hos fången, för vilket han var skyldig till att dö. Pilatus sade: ”Därför vill jag tukta honom och giva honom lös.” rätt

(140)Härigenom blottade Pilatus sin svakhet. Han hade förklarat, att Jesus var oskyldig till de förbrytelser, som han anklagade honom för, och likväl var han villig att foga sig efter en känslolös skara; han var villig till att låta en oskyldig person bliva gisslad för att stilla deras omänskliga vrede. Men därigenom att Pilatus sålunda sökte att underhandla med dem, blev han försatt i en dårlig ställning inför dem oregerliga skaran, som nu begagnade sig av hans obestämdhet och påyrkade ännu mera, att han skulle taga sångens liv. Pilatus vände sig till folket och föreställde det, prästerna och de äldste icke hade bevisat de beskyllningar, som de hade anfört emot Jesus. Han hoppades att på detta sätt uppväcka sympati för Jesus, så att de skulle vara villiga till att lössläppa honom. Emellertid hade Jesus av utmattning nedfallit på golvet. De trängde sig en budbärare genom skaran och gav Pilatus ett brev från hans hustru, vilket innehöll dessa ord: rätt

(141) ”Befatta dig icke med denne rättfärdige man; ty jag har i dag i drömmen lidit mycket för hans skull.” (Matt. 27: 19) Pilatus’ hustru var icke en judinna; men Guds ängel hade sänt denna varning till henne, att Pilatus därigenom kunde förhindras från att begå denna förskräckliga förbrytelse, att överlämna Guds Son åt döden. rätt

(141)Pilatus bleknade, då han läste detta budskap. Men prästerna och de äldste hade använd denna mellantid till att ännu mera upphetsa folket, till dess det var uppfylld av vrede och raseri. Landshövdingen tvingades till att handla. Han vände sig till skaran och sade med stor allvar: ”Vilken viljen Ni, att jag skall giva eder lös, Barabbas, eller Jesus, som kallas Kristus?” (Matt. 27: 17) Vid påskhögtiden plägade landshävdingen giva åt folket en fånge lös, vilken de ville. Pilatus sökte använde detta tillfälle för att rädda Jesus; och då han lät dem välja emellan den oskyldige Frälsaren och den beryktade rövaren och mördaren, Barabbas, hoppades han att hos dem uppväcka en känsla av rättvisa. Men hans förvåning var stor, då de likväl ropade: ”Röj denna ur vägen, och giv oss Barabbas lös!” (Luk. 23: 18) Prästerna började att ropa, och skaran instämde sedan, och deras rop ljöd genom palatset såsom demoners hälsa tjutande. rätt

(142)Pilatus var stum av förvåning och missräkning. Men därigenom att han hade vändt sig till folket, hade han handlat emot sin egen övertygelse. Han hade mistat sin värdighet och förlorat sitt inflytande över skaran. Prästerna sågo, att änskönt han var överbevisad om, att Jesus var oskyldig, de likväl kunde skrämma honom, och de beflöto att genomdriva sin sak. Då Pilatus därför frågade: ”Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Kristus?” ropade de såsom med en röst: ”Låt honom korsfästas!” (Matt. 27: 22) rätt

(142) ”Då sade landshövdingen: Vad ondt har han då gjort? Då skriade de överljudt och sade: Låt honom korsfästas!” (vers. 23) Här visade Pilatus åter sin svaghet, i det han lämnade till en rasande, upprorisk folkhop att döma Jesus. Hur sanna profetens ord voro: ”Och rätten är tillbakaträngd, och rättvisan för stå fjärran, ty sanningen fälles på torget, och redlighet kan icke komma fram.” (Esa. 59: 14) Landhövdingens ansikte blev blekt, då hanhörde detta förfärliga rop: ”Korsfäst honom!” Han hade icke föreställt sig, att det skulle gå så långt, att en person, som han flera gånger hade förklarat för oskyldig, skulle överlämnas till den allra förskräckligaste död: Han såg, huru oförsvarligt han hade handlat, då han gav denne rättfärdige mannens liv i händerna på dem, som av missunsamhet och ondska hade överlämnat honom till detta förhör. Pilatus hade tagit det ena steget efter det annat emot sitt samvetes övertygelse, i det han uräktlät att döma rättfärdigt och opartiskt, såsom han ställning fordrade, tills han varseblev, att han var nästan hjälplös, i judarnas händer. rätt

(143)Han frågade igen: ”Vad ont har han då gjort?” och åter ropade de: ”Korsfäst honom! Pilatus gjorde åter invändning emot att till döden döma en person, mot vilken man ingen ting kunde bevisa. För att tillfredsställa dem föreslog han igen att tukta honom och släppa honom lös. Det var icke nog, att världens Frälsare, utmattad av trötthet och betäckt med sår, skulle underkastas den skamliga förödmjukelsen av ett sådant förhör; utan hans heliga kött skulle också sönderslås och mörbultas för att tillfredsställa prästerna och rådsherrarnas djävulska raseri. Satan med sin helveteshär behärskade dem alldeles. rätt

(143)Pilatus lät nu gissla Jesus inför folkskaran i det fåfänga hoppet, att han därmed kunde uppväcka deras medkänsla, så att de skulle tycka, att detta var nog straff. Därefter ställdes den bleka lidande med törnekronan på sitt huvud och naken till hösterna vid sidan av Barabbas, så att man kunde se de långa, öppna såren, som blödde starkt. Änskönt Jesu ansikte var bestänkt med blod och bar märken av utmattning och smärta, så kunde detta likväl icke dölja has ädla karakter; men han framställde en märkvärdig motsats till rövarehövdingen, vilkens hela utseende visade, att han var en nedrig, förhärdad förbrytare. rätt

(144)Pilatus fylldes med medlidande och förvånig, då han såg att Jesus tåligt utstod alltsammans utan att klaga. Saktmod och undergivenhet voro tecknade i hans ansikte. Men kunde icke upptäcka någon seg svakhet i hans handlingssätt, men blott den styrka och värdighet, som följer av långmodighet. Pilatus bevisade icke, att åsynen av denna människa, som kunde uthärda hån och misshandling på ett sådant sätt, skulle tilldraga sig folkets sympati, när den blev kontrasterad med den ohygglige förbrytarens utseende, som stod vid hans sida, och att de skulle säga, att Jesus redan lidit nog. Men han kände icke rätt till det fantastiska hatet, som prästerna hyste mot Kristus, vilken såsom världens ljus, hade uppenbarat deras mörker och villfarelse. rätt

(144)Pilatus pekade på Frälsaren samt vände sig till rådsherrarna och folket med dessa alvarliga och genomträngande ord: ”Se, människan!” (Joh. 19: 5) ”Se, jag för honom ut till eder, att Ni mån förstå, att jag icke finner något brott hos honom.” (vers 4.) Men prästerna hade uppviglat folket till vrede och raseri, och i stället för att känna medlidsamhet för Jesus under hans lidande och stora fördragsamhet, ropade de: ”Korsfäst! Korsfäst!” och deras hälsa röster ljödo såsom vrålandet av vilda djur. Pilatus förlorade nu sitt tålamod med deras orimliga grymhet och utropade i förtvivlan: ”Tagen Ni honom och korsfästen honom; ty jag finner icke något brott hos honom.” (vers 6.) rätt

(145)Den romerska landshövdingen var väl van vid fasansfulla scener; ty han hade uppväxt under larm och buller av krig. Men han blev dock rörd av medkänslor för denne lidande fånge, som, föraktad och hudflängd med blödande panna och sönderslagen rygg, ändå liknade mer en konung på sin tron än en dömd förbrytare. Men hans eget folks hjärtan voro förhärdade mot honom. Prästerna betygade: ”Vi hava en lag, och efter vår lag måste han dö, ty han har gjort sig själv till Guds Son.” (vers 7.) rätt

(145)Pilatus blev förskräckt över dessa ord. Han hade icke någon rätt föreställning om Kristus och hans mission; men han hade en dunkel tro på Gud och på väsen, som voro ypperligare än människorna. Den tanke, som förut hade uppslått i hans sinne, framstod nu åter ännu lifligare, och han sporde sig själv, om det icke var en gudomlig person, som stod framför honom, på händelsesvis klädd i en purpurkappa och krönt med en törnekrona, men som dock hade ett så ädelt utseende, att den mäktige romaren darrade av fruktan, då han såg på honom. rätt

(146) ”När nu Pilatus hörde detta tal, fruktade han ännu mer och gick åter in i palatset och sade till Jesus: Varifrån är du? Men Jesus gav intet svar.” (Joh. 19: 8, 9) Jesus hade allaredan sagt till Pilatus, att han var Messias, att hans rike ej var av denne världen, och han hade ej mer att säga till en människa, som sålunda hade missbrukat sitt höga ämbete som domare och åsidosatt sin myndighet för en blodtörstig folksamlings fordringar. Pilatus blev förtretad över Jesu tysthet och tilltalade honom stolt: ”Talar du icke till mig? Vet du icke, att jag har makt att giva dig lös, och att jag har makt till att korsfästa dig? Jesus svarad: Du hade ingen makt över mig, om det ej vore dig givit ovanefter. Därför har den större synd, som har antvardat mig åt dig.” (vers. 10, 11) Jesus lade härmed den största skulden på de judsiske domare, vilka haft de mest oemotsägliga bevis på hans gudomlighet, som de nu hade dömt till döden, både från profetiorna och från hans egen lära och underverk. Vilket exempel har icke här blivit överlämnat till världen för alla tider! Den barmhärtige Frälsaren, som lider under den djupaste sorg och smärte, ursäktar så mycket som möjligt Pilatus, som kunde hava befriat honom ur hans fienders händer. rätt

(146)Pilatus var nu mer än förut överbevisad om den persons ypperlighet, som stod inför honom, och ha försökte åter och åter att frälsa honom. ”Men judarna ropade och sade: ”Giver du denne lös, så är du icke kejsarens vän. Var en som gör sig till konung, han sätter sig upp mot kejsaren.” (Joh. 19: 12) Med dessa ord angrepp de Pilatus svagaste sida. Regeringen hade betraktat honom något misstänksamt, och han visste, att ryktet om otrohet hos honom skulle troligen kosta honom hans ämbete. Han visste, att om judarna blevo hans fiender, skulle de ej visa någon barmhärtighet; ty han såg framför sig ett exempel på den beslutsamhet, varmed de sökte urvägaskaffa en, som de hatade utan orsak. rätt

(146)Den hotelse, som prästernas förklaring innebar angående hans trohet mot kejsaren skrämde Pilatus till att giva efter för folkets fordringar och överlämna Jesus till dem för att korsfästas, hellre än att utsätta sig för att förlora sitt ämbete. Men just detta, som han sålunda befarade, drabbade honom sedermera, trots all hans försiktighet. Hans ära blev honom fråntagen; han blev avsatt från sitt höga ämbete; och plågad av samvetsagg och fårad stolthet begick han självmord icke lång tid efter Kristi död. rätt

(146) ”När nu Pilatus såg, att han icke kunde uträtta något, utan att sorlet ökades, tog han vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: oskyldig är jag i denna rättfärdige mans blod. Ni mån se eder om.” (Matt. 27: 24) Karifas svarade trotsigt: ”Hans blod komma över oss och över våra barn.” Och hans ord upprepades av prästerna och överstarna samt slutligen av folket, vars röster ljödo som ett förskräckligt vrålande. ”Och allt folket svarade och sade: Hans blod komma över oss och över våra barn.” (vers 25) rätt

(147)När Pilatus såg, att folket utvisade en sådan satanisk ondska, blev han ännu mer överbevisad om Jesu gudomlighet. Han hade aldrig förr varit vittne till en sådan fräck förmätenhet och hjärtlös grymhet, och Jesu lugna värdighet stod i skarp kontrast med hans förföljares oregerliga utbrott. Pilatus sade för sig själv. Han är en Gud, och de tycktes honom, som om han såg ett milt ljus omstråla hans huvud. Då han sålunda betraktade Jesus, blev han blek av fruktan och självförebråelse. Därpå vände han sig till folket med ett oroligt uttryck i sitt ansikte och sade: Jag är fri från hans blod. Tagen Ni honom och korsfästen honom! Men marken väl, Ni präster och överstar, jag förklara honom vara en rättfärdig människa; och må den, som han kallar för sin fader, döma eder för denna dagens handling och icke mig. Därpå vände han sig till Jesus och fortsatte: Förlåt mig för denna handling; jag är ej i stånd att frälsa dig! rätt

(147)Några få ögonblick förut hade landshövdingen sagt till sin fånge, att han hade makt till att befria och till att fördöma honom; men nu mente han att han icke kunde frälsa honom och tillika behålla sin egen makt och ära, och han föredrog att uppoffra en oskyldig människas liv hellre än sin egen världsliga makt. Försiktig att följa sin överbevisning om, vad som var rätt, så skulle han ej hava givit efter för folkets fordringar. Det skulle icke hava vågat att föreskriva honom, vad han skulle göra. Men hans vacklande och obeslutsamt förorsakade hans oåterkalleliga fördärv. Huru många finnes det ej, vilka i likhet med Pilatus uppoffra uppriktighet och goda grundsatser för att undvika obehagliga följer. Deras samvete och pliktkänsla draga dem i en riktning, och egenkärleken drager dem åt ett annat håll; och den strida strömmen, som flyter i den onda riktningen, rycker med sig dem, som giva efter för synden, samt förer dem till mörker och fördärv. rätt

(147)Satans vrede var stor, då han såg, att all den grymhet, som han förmått judarna att utöva mot Jesus, ej framkallade den minsta klagan från hans läppar. Änskönt han hade ikläd sig människans natur, så uppehölls han dock av ett gudomligt mod och avvek ej det allra minsta från sin Faders vilja. rätt

(148)Förundren, eder, Ni himlar, och giv akt, du jord! Se förtryckarna och den förtryckte! En stor skara omgiver världens Förlossare, hån och begabberi blandas med grova eder och förbannelser. Hans ringa härkomst och ödmjuka leverne göras till föremål för bespottande anmärkningar från de känslolöse uslingarna. Hans påstående, att han är Guds Son, förhånas av översteprästen och de äldste, och deras grova gyckel och förhånande försmädelser gå från mun till mun. Satan har fått fullkomligt herradöme över sina tjänare genom att först fylla översteprästerna och de äldste med ett religiöst raseri, vilket de sedan meddela till det råa, okunniga folket, till dess alla beherskas av en fördärvad harmoni i deras känslor från de skrymtaktige prästerna och rådsherrarna till de lägste bland folket. Kristus, Guds Son, överlämnades åt folket och fördes bort att korsfästas. rätt

nästa kapitel