| Profeter och kungar kapitel 10. Från sida 129 | ren sida tillbaka |
(129)Detta kapitel bygger på 1 Kungaboken 17:8-24; 18:1-19 rätt (129)Under en tid höll sig Elia gömd i bergen vid bäcken Kerit. Där fick han under många månader på ett mirakulöst sätt föda. Senare, när bäcken sinade på grund av den fortsatta torkan, bad Gud sin tjänare att finna en tillflykt i ett hednaland. ”Stig upp”, bad han honom, ”och gå till Sarefat, (i Nya testamentet känt som Sarepta), som hör till Sidon, och stanna där. Se, jag har befallt en änka där att ge dig att äta.” rätt (129)Denna kvinna var inte israelit. Hon hade aldrig haft de privilegier och välsignelser som Guds utvalda folk hade åtnjutit, men hon trodde på den sanne Guden och hade vandrat i hela det ljus som lyste på hennes väg. Och nu, när det inte fanns någon säkerhet för Elia i Israels land, sände Gud honom till denna kvinna för att finna en fristad i hennes hem. rätt (129) ”Han steg upp och gick till Sarefat. När han kom till stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade han till henne: ´Hämta litet vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka´. När hon gick för att hämta det, ropade han efter henne: ´Tag också med dig en bit bröd åt mig.´” rätt (130)Detta utfattiga hem ansattes hårt av hungersnöden och den ynkligt magra kosten såg inte ut att räcka till. Elia anlände på just den dag då änkan fruktade att hon måste ge upp kampen för att uppehålla livet, och detta prövade till det yttersta hennes tro på den levande Gudens makt att förse henne med det nödvändiga. Men även i sin förtvivlade situation vittnade hon om sin tro genom att samtycka till att dela sin sista matbit med en främling, då han bad henne om det. rätt (130)Som svar på Elias förfrågan om mat och dryck, sade änkan: ”Så sant HERREN, din Gud, lever, jag har inte en kaka bröd, utan bara en näve mjöl i krukan och litet olja i kannan. Jag håller just på att samla ihop ett par vedpinnar och skall nu gå hem och laga till det åt mig och min son. Vi skall äta det och sedan dö.” Elia sade till henne: ”Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt. Men laga först till en liten kaka till mig, och bär ut den till mig. Laga sedan till åt dig och din son. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut, och olja skall inte fattas i kannan fram till den dag då HERREN låter det regna på jorden.” rätt (131)Ett större trosprov än detta kunde ingen ha krävt. Änkan hade hittills behandlat alla främlingar med vänlighet och frikostighet. Utan hänsyn till det lidande, som kunde bli resultatet för henne och hennes son och i tillit till att Israels Gud skulle ge allt vad hon behövde, mötte hon nu denna oerhörda prövning av sin gästfrihet genom att göra ”som Elia hade sagt.” rätt (131)Beundransvärd var den gästfrihet som visades Guds profet genom denna feniciska kvinna, och underbart blev hennes tro och generositet belönade. ”Hon hade sedan att äta en lång tid, hon själv och han och hennes husfolk. Mjölet i krukan tog inte slut, och olja fattades inte i kannan enligt det ord som HERREN hade talat genom Elia.” rätt (131) ”En tid därefter blev kvinnans, hans värdinnas, son sjuk. Han blev så svårt sjuk, att han inte längre andades. Då sade hon till Elia: ´Vad har du med mig att göra, du gudsman? Kom du för att påminna mig om min synd och döda min son?´” rätt (131)Men han sade till henne: ´Ge mig din son´. Han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i rummet ovanpå, där han bodde och lade honom på sin säng ... Därefter sträckte han ut sig över pojken tre gånger och ropade till HERREN ... HERREN hörde Elias röst, och pojkens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen. rätt (132)Elia tog pojken och bar honom från rummet ovanpå ner i huset och gav honom åt hans mor och sade: ´Se, din son lever´. Då sade kvinnan till Elia: ´Nu vet jag att du är en gudsman, och att HERRENS ord i din mun är sanning.´” rätt (132)Änkan i Sarefat delade sin matbit med Elia. I gengäld bevarades hennes och hennes sons liv. Gud har lovat stor välsignelse åt alla, som under tider av prövning och nöd, är fulla av medkänsla och visar hjälpsamhet mot andra som är mer nödställda. Han har inte förändrats. Hans makt är inte mindre nu än på Elias dagar. Löftet: ”Den som tar emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön”, är inte mindre säkert nu än då det uttalades av vår Frälsare. Matt. 10:41 rätt (132) ”Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom gästfrihet har somliga fått änglar till gäster utan att veta om det.” Hebr. 13:2 Dessa ord har inte förlorat något av sin kraft under tidens lopp. Vår himmelske Fader fortsätter alltjämt att på sina barns vägar placera tillfällen som är dolda välsignelser. De som utnyttjar sådana tillfällen upplever djup glädje. ”Om du delar med dig åt den hungrige av det du har, och mättar den som lider nöd, då skall ditt ljus gå upp i mörkret, och din natt bli lik middagens ljus. Och HERREN skall alltid leda dig; han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter.” Jesaja 58:10, 11 rätt (132)Till sina trogna tjänare idag säger Kristus: ”Den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig.” Ingen vänlig handling som visats i hans namn skall undgå att bli erkänd och belönad. I samma Kristi ömma erkännande innefattas också den i Guds familj som är svagast och blygsammast. ”Den som ger en av dessa små” - de som är som barn i sin tro och i sin kunskap om Kristus - ”en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge - amen säger jag er: Han skall inte gå miste om sin lön.” Matt. 10:40, 42 rätt (133)Under de långa åren med torka och hungersnöd, bad Elia allvarligt att Israels hjärta måtte vändas bort från avgudadyrkan till trohet mot Gud. Tåligt väntade profeten, eftersom Herrens hand vilade tungt på det drabbade landet. Då han såg bevis på att lidande och nöd ökade överallt, kände han i sitt hjärta en djup sorg, och han längtade efter kraft att snabbt genomföra en reformation. Men Gud själv genomförde sin plan, och allt som hans tjänare kunde göra var att be i tro och invänta tiden för bestämd handling. rätt (133)Det avfall som ägde rum under Ahabs dagar var resultatet av många års synder. Steg för steg, år efter år, hade Israel avlägsnat sig från den rätta vägen. Under generation efter generation hade de vägrat att slå in på den rätta vägen, och till sist hade större delen av folket gett efter för den ledning som kom från mörkrets makter. rätt (133)Omkring ett århundrade hade förflutit efter kung Davids ledarskap. Med glädje hade han på hans tid förenat sig i lovsång för att prisa den Allra Högste, eftersom israeliterna insåg sitt totala beroende av honom för att få ta emot dagliga nådegåvor. Lyssna till deras ord av tillbedjan när de då sjöng en lovsång till Gud för hans frälsning: rätt (133) ”Salig är den du utväljer och låter komma dig nära, (134)Israel hade då lärt känna Gud som den Ende som ”grundade jorden på dess fästen”, och de gav uttryck åt sin tro i sång: ”Med djupet täckte du den som med en klädnad, (134)Det är genom den Oändliges mäktiga kraft som naturens krafter på jord och i hav och himmel hålls inom sina bestämda gränser. Och dessa krafter använder han till sina skapade varelsers glädje. ”HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himlen, för att ge regn i rätt tid åt ditt land och välsigna alla dina händers verk.” 5 Mos. 28:12 rätt (135)Du lät källor flyta fram i dalarna, (135)Israel hade haft rika tillfällen att glädjas. Det land till vilket Herren hade fört dem var ett land som flöt av mjölk och honung. Under ökenvandringen hade Gud försäkrat dem att han ledde dem till ett land, där de aldrig behövde lida på grund av brist på regn. ”Ty det land som du nu kommer till för att ta det i besittning”, hade han försäkrat dem, ”är inte som Egyptens land som ni drog ut ifrån, där du måste trampa upp vatten till den säd du sådde, så som man gör i en köksträdgård. Nej, det land dit ni nu drar för att ta det i besittning är ett land med berg och dalar, som får vatten att dricka genom himlens regn. Det är ett land, som HERREN, din Gud, vårdar sig om. Ständigt vilar HERRENS, din Guds, ögon på det, från årets början till årets slut.” 5 Mosebok 11:10-12 rätt (135)Löftet om rikligt med regn hade blivit givet på det villkoret att man var lydig. ”Om ni nu lyssnar till de bud som jag i dag ger er så att ni älskar HERREN, er Gud, och tjänar honom av hela ert hjärta och hela er själ, då skall jag ge regn åt ert land i rätt tid, höstregn och vårregn, och du skall få bärga in din säd och ditt vin och din olja. Jag skall ge din boskap gräs på din mark; och du skall äta och bli mätt. rätt (136)Men se till”, förmanade Herren sitt folk, ”så att inte era hjärtan blir förförda och ni viker av och tjänar andra gudar och tillber dem, ty då skall HERRENS vrede upptändas mot er, och han skall tillsluta himlen så att regn inte faller och marken inte ger sin gröda och ni snabbt blir utrotade ur det goda land som HERREN ger er.” 5 Mos. 11:13-17 rätt (136) ”Men om du inte lyder HERRENS, din Guds, röst och inte håller fast vid och följer alla hans bud och stadgar”, hade israeliterna blivit varnade, så skall ”himlen över ditt huvud ... vara som koppar, och jorden under dig skall vara såsom järn. Damm och stoft skall vara det regn HERREN ger åt ditt land. Från himlen skall det komma ner över dig, till dess att du förgörs.” 5 Mos. 28:15, 23,24 rätt (136)Detta tillhörde Jehovas visa råd till det gamla Israel. ”Ni skall lägga dessa mina ord på ert hjärta och ert sinne”, hade han befallt sitt utvalda folk, ”och binda dem som ett tecken på er hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på er panna. Ni skall lära era barn dem genom att du talar om dem när du sitter i ditt hus, och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp.” 5 Mos. 11:18,19 Dessa befallningar var klara och tydliga, men allteftersom århundradena förflöt, och generation efter generation förlorade den omsorg ur sikte, som lagts ner för deras andliga välfärd, hotade avgudadyrkans fördärvbringande inflytande att svepa bort varje skyddsmur som den gudomliga nåden rest upp. rätt (136)Därför inträffade det nu att Gud hemsökte sitt folk med sin hårdaste dom. Elias profetia gick i uppfyllelse med förfärande exakthet. I tre år sökte man i stad efter stad och i land efter land efter honom som burit fram olycksprofetian. På Ahabs uppdrag hade många härskare gett sitt hedersord på att den ovanlige profeten inte kunde finnas inom deras riken. Ändå fortsatte sökandet, ty Isebel och baalsprofeterna hatade Elia med ett dödligt hat, och de sparade inte någon möda för att kunna föra honom inom räckhåll för sin makt. Och fortfarande uteblev regnet. rätt (137)Till sist, ”en lång tid därefter, kom Herrens ord till Elia: ´Gå och träd fram inför Ahab, så skall jag låta det regna på jorden.´” rätt (137)I lydnad mot befallningen, ”gick Elia för att träda fram för Ahab.” Vid den tid då profeten företog sin resa till Samaria, hade Ahab föreslagit Obadja, sin överhovmästare, att man noggrant skulle söka efter källor och bäckar med vatten, i hopp om att finna bete för sina svältande hjordar av får och fäkreatur. Också för det kungliga hovet var effekten av den långvariga torkan intensivt kännbar. Kungen, som var djupt bekymrad för sitt hushålls framtidsutsikter, beslöt sig för att personligen tillsammans med sin tjänare delta i sökandet efter några lämpliga platser, där hjordarna kunde föras i bete. Och ”de fördelade mellan sig landet som de skulle fara igenom. Ahab gav sig ensam av åt ett håll och Obadja åt ett annat håll.” rätt (137) ”När Obadja då for vägen fram, se, då kom Elia emot honom. Han kände igen honom och föll ner på sitt ansikte och sade: ´Är du här, min herre Elia?´” Under Israels avfall hade Obadja förblivit trogen. Hans Herre, kungen, hade inte förmått omvända honom från hans trohet mot den levande Guden. Nu hedrades han med ett uppdrag av Elia, som sade: ”Ja. Gå och säg till din herre: ´Elia är här.´” rätt (138)Djupt skräckslagen utropade Obadja: ”På vilket sätt har jag förbrutit mig, eftersom du vill ge din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig?” Att ta ett sådant budskap som detta till Ahab var att be om en säker död. ”Så sant HERREN, din Gud, lever”, förklarade han för profeten, ”det finns inte något folk eller något rike, dit min herre inte sänt någon för att söka efter dig. Om man har svarat: Han är inte här, så har han tagit en ed av det riket eller det folket, att man inte har funnit dig. Och nu säger du: Gå och säg till din herre: Elia är här. Om HERRENS Ande skulle rycka bort dig, jag vet inte vart, när jag går ifrån dig, och jag kommer till Ahab och berättar om dig, då skulle han döda mig, när han inte finner dig.” rätt (138)Med djupt allvar bad Obadja profeten att inte enträget be honom om detta. ”Och ändå har ju jag, din tjänare”, betonade han, ”fruktat HERREN ända från min ungdom. Har man inte berättat för min herre, vad jag gjorde när Isebel dödade Herrens profeter, hur jag gömde ett hundra av HERRENS profeter i två grottor, femtio man i varje, och gav dem mat och dryck? Och nu säger du: ´Gå och säg till din herre: Elia är här´. - Han kommer att döda mig.” rätt (138)Med en helig ed lovade Elia Obadja att uppdraget inte skulle vara förgäves. ”Så sant HERREN Sebaot lever, honom som jag tjänar, redan i dag skall jag träda fram inför Ahab.” Obadja gick och mötte Ahab och berättade detta för honom. I förvåning blandad med skräck lyssnade kungen till budskapet från den man som han fruktade och hatade, och som han så outtröttligt hade sökt efter. Han var väl medveten om att Elia inte skulle riskera sitt liv enbart för att få möta honom. Var det möjligen så att profeten ämnade uttala ytterligare ett ve mot Israel? Kungens hjärta greps av fruktan. Han kom ihåg Jerobeams förtvinade arm. Ahab kunde inte undgå att lyda hans uppmaningar, inte heller vågade han lyfta sin hand mot Guds budbärare. Och därför gick den darrande monarken, åtföljd av en livvakt av soldater, för att möta profeten. rätt (138)Kungen och profeten stod ansikte mot ansikte. Fastän Ahab är fylld med lidelsefullt hat, verkar han nu i Elias närvaro tom, ja, orkeslös. I sina första stammande ord, ”Är du här, du som drar olycka över Israel?”, avslöjar han omedvetet sitt hjärtas innersta känslor. Ahab visste att det var genom Guds ord, som himlarna hade blivit såsom koppar, ändå försökte han att ge profeten skulden för de tunga domar som vilade över landet. rätt (139)Det är naturligt för den som handlar fel att göra Guds budbärare ansvariga för de olyckor, som kommer som det säkra resultatet av ett avsteg från rättfärdighetens väg. De som placerar sig själva under Satans herravälde är oförmögna att se saker och ting så som Gud ser dem. När sanningens spegel hålls upp framför dem, blir de kränkta vid tanken på att få ta emot tillrättavisning. Förblindade av synd, vägrar de att ångra sig. De känner att Guds tjänare har vänt sig emot dem och förtjänar det skarpaste fördömande. rätt (139)Då Elia med rent samvete står inför Ahab, gör han inget försök att be om ursäkt eller att smickra kungen. Inte heller försöker han att undgå kungens vrede genom de goda nyheterna att torkan nästan är över. Han har inget att be om ursäkt för. Upprörd, och mån om Guds ära, skickar han tillbaka Ahabs anklagelse genom att utan fruktan förklara för kungen att det är hans lagöverträdelser, och hans fars lagbrott, som har fört med sig denna naturkatastrof över Israel. ”Det är inte jag som drar olycka över Israel”, försäkrar Elia djärvt, ”utan du och din fars hus. Ni överger ju HERRENS bud och följer efter baalerna”. 1 Kung. 18:17-18 rätt (139)I dag behövs den stränga tillrättavisningens röst, ty svåra synder har skilt folket från Gud. Otrohet har nästan blivit modernt. ”Vi vill inte ha honom till kung över oss”, säger tusentals människor. Lukas 19:14 De inställsamma predikningar som så ofta hålls, lämnar inget varaktigt intryck. Basunen ger inte ifrån sig något klart ljud. Människor träffas inte i sina hjärtan av Guds ords klara, skarpa sanningar. rätt (139)Det finns inga bekännande kristna som, om de skulle ge uttryck åt sina verkliga känslor, skulle fråga vad det är för mening med att tala så klart? De kunde lika gärna fråga, varför Johannes Döparen sade till fariséerna: ”Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen?” Lukas 3:7 Varför behövde han framkalla Herodias vrede genom att tala om för Herodes att det stred mot rätt (140)Guds lag att han levde ihop med sin brors hustru? Kristi vägröjare miste sitt liv genom att tala klarspråk. Kunde han inte ha gått sin väg framåt utan att utsätta sig för missnöje från dem som levde i synd? rätt (140)Så har människor, som skulle ha stått som trogna väktare av Guds lag resonerat, tills mänsklig beräkning har ersatt trofasthet, och lagbrott tillåtits att passera utan att tillrättavisas. När skall den stränga tillrättavisningens röst på nytt höras i kyrkan? rätt (140) ”Du är den mannen!” 2 Sam. 12:7 Ord som är lika omisskännligt tydliga som dessa, som Nathan sa till David, hör man sällan från predikstolarna i dag, och ser man sällan i dagspressen. Om de inte var så sällsynta, skulle vi se mer av Guds kraft uppenbarad bland människor. Herrens budbärare skulle inte klaga över att deras ansträngningar är fruktlösa, förrän de ångrar sin förkärlek för att berömma och sin önskan om att behaga människor, vilket leder dem att undertrycka sanningen. rätt (141)De predikanter som vill vara människor till lags, som ropar frid, frid, när Gud inte har talat om frid, borde ödmjuka sina hjärtan inför Gud, be om förlåtelse för sin falskhet och sin brist på moraliskt mod. Det är inte på grund av kärlek till sina grannar, som de slingrar sig undan det budskap som anförtrotts dem, utan därför att de är efterlåtna mot sig själva och älskar bekvämlighet. Sann kärlek söker först Guds ära och själars frälsning. De som har denna kärlek vill inte undvika sanningen för att rädda sig själva från de obehagliga konsekvenserna av att tala klarspråk. När själar är i fara, vill Guds tjänare inte tänka på sig själva, utan vill tala det ord som blivit dem givet, genom att de vägrar att ursäkta eller överskyla ondska. rätt (141)Om ändå alla Guds predikanter insåg värdigheten i sitt ämbete och heligheten i sin tjänst, och visade det mod som Elia visade! Såsom gudomligt förordnade budbärare, befinner sig Guds tjänare i en position med ett fruktansvärt stort ansvar. De måste predika ordet, träda fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod. Se 2 Tim. 4:2 I Kristi ställe måste de arbeta som förvaltare av himlens mysterier, uppmuntra den lydige och varna den olydige. Mänskligt förstånd måste väga lätt för dem. De får aldrig vika av från den stig, som Jesus har bett dem att vandra. De måste gå framåt i tron, och komma ihåg att de är omgivna av en sky av vittnen. De får inte tala sina egna ord, utan ord som En som är större än denna jords makthavare har bett dem att tala. Deras budskap måste vara: ”Så säger HERREN.” Gud kallar sådana människor som Elia, Natan och Johannes Döparen - människor som vill bära fram hans budskap med tillförlitlighet, utan hänsyn till konsekvenserna, människor som modigt vill föra fram sanningen, även om de måste offra allt vad de har. rätt (141)Gud kan inte använda människor som i tider av fara, när allas styrka, mod och inflytande behövs, är rädda för att ta en fast ståndpunkt för det rätta. Han kallar på människor som vill utkämpa en trogen kamp mot det onda, som tar upp kampen mot ondskans andemakter i himlarna, mot mörkrets härskare i den här världen, mot andlig ondska under himlen. Det är till sådana som dessa som han kommer att uttala orden: ”Bra, du gode och trogne tjänare ... Gå in i din herres glädje!” Matt. 25:23 rätt (142)Om ändå alla Guds predikanter insåg värdigheten i sitt ämbete och heligheten i sin tjänst, och visade det mod som Elia visade! Såsom gudomligt förordnade budbärare, befinner sig Guds tjänare i en position med ett fruktansvärt stort ansvar. De måste predika ordet, träda fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod. Se 2 Tim. 4:2 I Kristi ställe måste de arbeta som förvaltare av himlens mysterier, uppmuntra den lydige och varna den olydige. Mänskligt förstånd måste väga lätt för dem. De får aldrig vika av från den stig, som Jesus har bett dem att vandra. De måste gå framåt i tron, och komma ihåg att de är omgivna av en sky av vittnen. De får inte tala sina egna ord, utan ord som En som är större än denna jords makthavare har bett dem att tala. Deras budskap måste vara: ”Så säger HERREN.” Gud kallar sådana människor som Elia, Natan och Johannes Döparen - människor som vill bära fram hans budskap med tillförlitlighet, utan hänsyn till konsekvenserna, människor som modigt vill föra fram sanningen, även om de måste offra allt vad de har. rätt (142)Gud kan inte använda människor som i tider av fara, när allas styrka, mod och inflytande behövs, är rädda för att ta en fast ståndpunkt för det rätta. Han kallar på människor som vill utkämpa en trogen kamp mot det onda, som tar upp kampen mot ondskans andemakter i himlarna, mot mörkrets härskare i den här världen, mot andlig ondska under himlen. Det är till sådana som dessa som han kommer att uttala orden: ”Bra, du gode och trogne tjänare ... Gå in i din herres glädje!” Matt. 25:23 rätt |