Karmel

(143)Detta kapitel bygger på 1 Kungaboken 18:19-40. rätt

(143)Då Elia stod inför Ahab, bad han att hela Israel och Baals och Astartes profeter skulle möta honom på berget Karmel. ”Men sänd nu bud och samla hela Israel till mig på berget Karmel tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Aseras fyrahundra profeter, de som äter vid Isebels bord.” rätt

(143)Befallningen kom genom en som tycktes stå i Jehovas omedelbara närhet och Ahab löd genast, som om profeten var monark och kungen var undersåte. Snabba meddelanden sändes över riket med uppmaningar att möta Elia samt Baals och Astartes profeter. I varje stad och by förberedde sig folket att samlas vid den utsatta tiden. När de färdades mot platsen, var mångas hjärtan fyllda med underliga aningar. Något ovanligt höll på att hända. Varför annars dessa uppmaningar att samlas på Karmel? Vilken ny katastrof höll på att drabba folket och landet? rätt

(143)Före torkan hade berget Karmel varit en vacker plats, dess floder försågs med vatten från aldrig sinande källor, och dess bördiga sluttningar var täckta med blommor och blomstrande lunder. Men nu tynade dess skönhet bort på grund av en förbannelse, som fick allt att förtorka. De altaren, som rests för tillbedjan av Baal och Astarte, stod nu i lunder som saknade löv. På toppen av en av de högsta bergskammarna stod Jehovas nedbrutna altare i skarp kontrast till dessa. rätt

(144)Karmel blickade ut över en vidsträckt yta av landet. Dess höjder var synliga från många delar av Israels kungarike. Vid bergets fot fanns det många platser med så gott läge, att man kunde se mycket av det som ägde rum där uppe. Gud hade blivit fruktansvärt vanärad genom den avgudadyrkan som pågått i skydd av dess skogsbeklädda sluttningar och Elia valde denna höjd som den mest synliga platsen vida omkring för att visa upp Guds makt och för att försvara hans namns ära. rätt

(144)Tidigt på morgonen den utsatta dagen, samlas det avfälliga Israels folkskaror, i ivrig förväntan, nära toppen på berget. Isebels profeter marscherar upp i majestätisk ordning. Med kunglig prakt uppenbarar sig kungen och intar sin plats i spetsen för prästerna och avgudadyrkarna hälsar honom välkommen med höga tillrop. Men det finns en oro i prästernas hjärtan när de kommer ihåg att landet Israel på grund av profetens ord har saknat dagg och regn i tre och ett halvt år. De känner sig säkra på att någon fruktansvärd kris förestår. De gudar, som de har förtröstat på, har inte kunnat bevisa att Elia är en falsk profet. Till deras rasande rop, deras böner, deras tårar, deras förödmjukelse, deras upproriska ceremonier, deras dyrbara och oupphörliga offer har föremålen för deras tillbedjan förhållit sig märkvärdigt likgiltiga. rätt

(147)Ansikte mot ansikte med kung Ahab och de falska profeterna, och omgiven av Israels samlade folkskaror, står Elia. Han är den ende som infunnit sig för att försvara Jehovas namns ära. Han, som hela riket har gett skulden för ett elände som var svårt att uthärda, finns nu framför dem, till synes försvarslös i närvaro av Israels monark, Baals profeter, krigsmännen och tusentals människor. Men Elia är inte ensam. Över och runt omkring honom finns himlens beskyddande skaror, änglar som är överlägsna i styrka. rätt

(147)Utan att skämmas, utan att vara rädd, står profeten framför folkmängden, fullt medveten om sitt uppdrag att verkställa den gudomliga befallningen. Hans ansikte är upplyst med en vördnadsbjudande högtidlighet. Med oro väntar folket på att han skall tala. Sedan han först sett upp på Jehovas nedbrutna altare, och sedan på folkmängden, utropar Elia med en klar, genomträngande röst: ”Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” rätt

(147)Folket svarar honom inte med ett ord. Inte en enda i denna vidsträckta församling vågar avslöja någon lojalitet mot Jehova. Som ett mörkt moln hade villfarelse och blindhet utbrett sig över Israel. Detta ödesdigra avfall hade inte slutit sig kring dem plötsligt, utan gradvis, när de då och då hade försummat att bry sig om de ord av varning och tillrättavisning som HERREN hade sänt dem. Varje avsteg från att göra det rätta, varje vägran att ångra sig, hade fördjupat deras skuld och drivit dem allt längre bort från himlen. Och nu, i denna kris, framhärdade de genom att vägra ta ställning för Gud. rätt

(147)HERREN avskyr likgiltighet och brist på lojalitet vid en tidpunkt, då hans verk befinner sig i en kritisk situation. Hela universum iakttar med outsägligt intresse de avslutande scenerna av den stora striden mellan gott och ont. Guds folk närmar sig gränserna till den eviga världen. Vad kan vara viktigare för dem än att vara trofasta mot himlens Gud? I alla tider har Gud haft moraliska hjältar, och han har dem också i vår tid - dessa, som i likhet med Josef och Elia och Daniel, inte skäms för att erkänna att de själva tillhör hans eget folk. Hans särskilda välsignelse följer de män, som är handlingskraftiga, män som inte kan fås att avvika från pliktens raka väg, utan som med gudomlig kraft vill fråga: ”Vem står på Guds sida?” (2 Mos. 32:26), män som inte nöjer sig med att fråga, utan som vill be att de som väljer att identifiera sig själva med Guds folk skall stiga fram och tydligt visa sin trohet mot kungarnas Kung och herrarnas Herre. Sådana män underordnar sin vilja och sina planer under Guds lag. På grund av kärlek till honom betyder inte deras egna liv så mycket för dem. Deras arbete består i att fånga upp ljuset från Guds Ord och låta det lysa fram inför världen i klara, jämna strålar. Trofasthet mot Gud är deras motto. rätt

(148)Medan Israel tvivlar och tvekar på berget Karmel, bryter Elias röst på nytt tystnaden: ”Jag är ensam kvar som HERRENS profet, och Baals profeter är fyrahundrafemtio man. Ge oss två tjurar, och låt dem välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden utan att tända eld. Sedan skall jag göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden utan att tända eld. Därefter må ni åkalla er guds namn, men jag skall åkalla HERRENS namn. Den Gud som svarar med eld, han är Gud.” rätt

(149)Elias förslag är så förnuftigt att folket inte kan göra några undanflykter från det, utan får mod att svara: ”Ditt förslag är bra.” Baals profeter vågar inte höja sina röster och ha en annan mening. Elia vänder sig till dem och bestämmer: ”Välj ut åt er den ena tjuren och gör den i ordning. Ni får välja först, eftersom ni är fler. Åkalla därefter er guds namn, men tänd inte elden!” rätt

(149)Till synes djärva och trotsiga, men med ångest i sina skyldiga hjärtan, förbereder de falska prästerna sitt altare, genom att lägga dit veden och offret. Därefter börjar de med sina besvärjelsekonster. Deras gälla bönerop genljuder och ger eko genom skogarna och de kringliggande höjderna, när de ropar namnet på sin gud genom att säga: ”Baal, svara oss!” Prästerna samlas runt sitt altare och genom att hoppa och dansa och skrika och genom att slita sitt hår och rista sig, ber de enträget om att deras gud skall hjälpa dem. rätt

(149)Morgontimmarna förflyter, middagen kommer, men det finns fortfarande inte något bevis för att Baal hör böneropen från sina vilseledda efterföljare. Det hörs inte någon röst, inget svar på deras vilda böner. Offret blir liggande utan att förtäras. rätt

(149)Medan de listiga prästerna fortsätter sina extatiska andaktsövningar, försöker de oupphörligt att tänka ut några medel genom vilka de kan tända en eld på altaret och få folket att tro att elden har kommit direkt från Baal. Men Elia håller varje rörelse under uppsikt, och prästerna, som trots allt hoppas på ett tillfälle att bedra, fortsätter att utöva sina meningslösa ceremonier. rätt

(149) ”När det blev middag, retades Elia med dem och sade: ´Ropa högre. Visst är han en gud, men han kanske sitter försjunken i tankar, eller så är han upptagen eller på resa, kanske sover han, men då skall han väl vakna´. Då ropade de ännu högre och ristade sig, som de brukade, med svärd och spjut, så att blodet rann på dem. När det blev eftermiddag, greps de av profetiskt raseri och höll på så ända tills det var dags för matoffret. Men inte ett ljud hördes, ingen svarade och ingen tycktes heller bry sig om dem.” rätt

(150)Med glädje skulle Satan ha kommit till deras hjälp, som han hade bedragit, och som var hängivna i sin tjänst för honom. Med glädje skulle han ha sänt blixten till att tända eld på deras offer. Men Jehova har satt upp gränserna för Satan och begränsat hans makt. Alla fiendens planer förmår inte överföra en enda gnista till Baals altare. rätt

(150)Till sist blir deras röster hesa av skrikandet, deras kläder blir fläckade med blod från sår, som de själva tillfogat sig och prästerna blir desperata. Med oförminskat raseri blandar de nu in sin solguds fruktansvärda förbannelser i sina böner. Elia fortsätter ivrigt att hålla uppsikt. Han vet nämligen att om prästerna genom något bedrägeri skulle lyckas att tända eld på sitt altare, skulle han ögonblickligen slitas i stycken. rätt

(150)Kvällen närmar sig. Baalsprofeterna är modlösa, matta och förvirrade. En föreslår en sak och en annan något annat, tills de slutligen upphör med sina ansträngningar. Deras skrik och förbannelser ekar inte längre över Karmel. I förtvivlan drar de sig tillbaka från uppgörelsen. rätt

(151) Under hela dagen har folket bevittnat de gäckade prästernas uppvisningar. De har sett deras vilda hoppande runt altaret, som om de kunde gripa tag i de brännande solstrålarna för att de skulle tjäna deras syfte. De har med avsky sett hur prästerna misshandlat sig själva, och har haft tillfälle att reflektera över det dåraktiga i att dyrka avgudar. Många i folkmassan har tröttnat på uppvisningarna av andetro och de väntar nu med största intresse på vad Elia skall företa sig. rätt

(151)Det är dags för kvällsoffret, och Elia ber folket: ”Kom fram hit till mig!” Medan de darrande kommer närmare, vänder han sig mot det nedbrutna altaret, där män en gång tillbad himlens Gud, och bygger upp det. För honom är denna ruinhög dyrbarare än hedendomens alla storslagna altaren. rätt

(151)Genom att bygga upp detta gamla altare på nytt, avslöjade Elia sin respekt för det förbund som HERREN hade gjort med Israel, när de gick över Jordan och in i det utlovade landet. Genom att välja ”tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar”, ... byggde Elia ett altare i HERRENS namn. rätt

(151)De besvikna baalsprästerna, som var uttröttade av sina fåfängliga ansträngningar, väntar på att få se vad Elia skall göra. De hatar profeten för att han föreslagit en kraftmätning, som har avslöjat deras gudars svaghet och oduglighet. Nu fruktar de för hans makt. Folket, som också känner fruktan och som nästan håller andan av förväntan, ser på medan Elia fortsätter sina förberedelser. Profetens lugna uppträdande står i skarp kontrast till det fanatiska, meningslösa ursinnet hos Baals följeslagare. rätt

(152)Då altaret är färdigt, gör profeten ett dike runt omkring det, och sedan han har lagt veden i ordning och förberett tjuren, lägger han offret på altaret och ber folket att dränka offret och altaret med vatten. ”Sedan sade han: ´Fyll fyra krukor med vatten, och häll ut vattnet över brännoffret och veden´. Han sade vidare: ´Gör så en gång till´. De gjorde så för andra gången. Därefter sade han: ´Gör så för tredje gången´. De gjorde så för tredje gången. Vattnet flöt runt omkring altaret, och han lät också fylla diket med vatten.” rätt

(152)Elia påminner folket om det långt utdragna avfallet, som har väckt Jehovas vrede, och ber dem att ödmjuka sina hjärtan och vända om till sina fäders Gud, så att förbannelsen över landet Israel kan avlägsnas. Sedan böjer han sig vördnadsfullt inför den osynlige Guden, lyfter sina händer mot himlen och ber en enkel bön. Baals präster har skrikit och dreglat och hoppat, från tidiga morgonen till sena kvällen. Men när Elia ber, genljuder inga meningslösa skrik över Karmels höjd. Han ber som om han vet att Jehova är där, som ett vittne till hans scen, en som lyssnar till hans vädjan. Baalsprästerna har bett vilt och osammanhängande. Elia ber enkelt och innerligt, och ber Gud att visa sin överhöghet över Baal, så att Israel kan ledas till att vända om till honom. rätt

(152) ”HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud”, ber profeten, ”låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förstår att det är du HERRE som är Gud, och omvänd du deras hjärtan.” rätt

(152)En tystnad, överväldigande i sin högtidlighet, vilar över allt. Baalsprästerna darrar av skräck. Medvetna om sin skuld, väntar de sig en snabb vedergällning. rätt

(153)Knappt har Elias bön avslutats förrän lågor av eld, som lysande blixtar med ljus från himlen, kommer ner på det resta altaret, uppslukar offret, slickar upp vattnet i diket och förtär också stenarna på altaret. Det lysande skenet från den starka elden lyser upp berget och bländar folkmängdens ögon. I dalarna nedanför, där många i orolig väntan har uppmärksamheten riktad på rörelserna hos dem som är där uppe, syns tydligt hur elden faller ner, och alla är förvånade över vad de ser. Det liknar den eldpelare som vid Röda havet skilde Israels barn från den egyptiska hären. rätt

(153)Folket på berget faller ner i vördnad inför den osynlige Guden. De vågar inte fortsätta att se upp på den eld, som blivit sänd ner från himlen. De fruktar att de själva skall förtäras, och övertygade om sin plikt att erkänna Elias Gud som sina fäders Gud, som de är skyldiga trohet, ropar de enstämmigt: ”Det är HERREN som är Gud! Det är HERREN som är Gud!” Med häpnadsväckande tydlighet ekar ropet över berget och genljuder på slätten nedanför. Till sist har Israel blivit väckt, det har ej låtit sig bedras, utan är berett att ångra sig. Äntligen inser folket i hur hög grad de har vanärat Gud. Karaktären hos baalsdyrkan står helt och fullt avslöjad, i sin kontrast till den förnuftiga gudstjänst som den sanne Guden begär. Folket erkänner Guds rättvisa och barmhärtighet då han håller tillbaka dagg och regn tills de har förts fram till att bekänna hans namn. De är nu beredda att erkänna att Elias Gud står över alla avgudar. rätt

(153)Baals präster bevittnar med bestörtning att Jehovas makt på ett underbart sätt blir uppenbarad. Men även i sitt nederlag och i närvaro av gudomlig härlighet, vägrar de att ångra det onda de gjort. De skulle fortfarande vilja förbli präster åt Baal. På så sätt visade de sig vara mogna för undergång. För att Israel, som ångrat sig, skulle skyddas från lockelserna från dem, som har lärt dem att tillbe Baal, får Elia befallning av HERREN att förgöra dessa falska lärare. Folkets vrede har redan väckts mot ledarna för deras överträdelse och när Elia ger ordern: ”Grip Baals profeter. Låt inte en enda av dem komma undan”, är de beredda att lyda. De griper prästerna och för dem till bäcken Kishon. Innan den dag var slut, som markerade början på den reform man beslutat genomföra, dödas Baals tjänare där. Inte en enda tilläts att leva. rätt

nästa kapitel