Den assyriska fångenskapen

(279)De sista åren av Israels rikes olycksdigra historia utmärktes av våld och blodsutgjutelse vars like aldrig har setts ens under de värsta perioderna av strider och oro under kung Ahabs styre. Under två århundraden eller mer hade ledarna för de tio stammarna sått vind och nu skördade de storm. Kung efter kung bragtes om livet för att ge plats för andra ärelystna härskare. ”De valde kungar”, förklarade HERREN om dessa gudlösa troninkräktare, ”som inte kom genom mig. De tillsatte furstar, utan att jag fick veta det.” Hos. 8:4 Varje rättslig princip åsidosattes. ”Mot HERREN har de handlat svekfullt” och mot varandra, de som skulle ha stått som försvarare av gudomlig nåd inför jordens nationer. Hos. 5:7 rätt

(279)Med de allvarligaste tillrättavisningar sökte Gud väcka den obotfärdiga nationen till insikt om den överhängande faran för fullständig undergång. Genom Hosea och Amos sände han budskap efter budskap till de tio stammarna, och manade till hel och fullständig ånger, och hotade med att fortsatt överträdelse skulle resultera i katastrof. ”Ni har plöjt ogudaktighet”, förklarade Hosea, ”ni har skördat orättfärdighet, ni har ätit lögnens frukt. Ty du har förlitat dig på din egen väg, på dina många hjältar. Stridslarm skall uppstå bland dina stammar, och alla dina befästningar skall ödeläggas ... När morgonrodnaden går upp är det förbi, förbi med Israels kung!” Hos. 10:13-15 rätt

(280)Om Efraim intygade profeten: ”Främlingar har förtärt hans kraft, men han förstår det inte. Trots att han har fått grått hår, märker han det inte.” (Profeten Hosea hänvisade ofta till Efraim, en ledare i avfall bland Israels stammar, som en symbol för den avfallna nationen.) ”Israel har förkastat det som är gott.” Krossade av domen, utan förmåga att urskilja det fördärvbringande resultatet av sin onda väg, skulle de tio stammarna snart bli ”flyktingar bland hednafolken.” Hos. 7:9; 8:3; 9:17 rätt

(280)Några av ledarna i Israel kände intensivt sin prestigeförlust och önskade att denna skulle återställas. Men i stället för att vända om från de vanor som hade fört med sig rikets svaghet, fortsatte de med sin ondska och smickrade sig med, att de när tillfälle gavs skulle nå politisk makt genom att ingå förbund med hedningarna. ”När Efraim såg sin sjukdom och Juda sitt sår, gick Efraim till Assur.” ”Efraim har blivit som en dum duva utan förstånd. De kallar på Egypten, till Assur går de.” ”Med Assur sluter de förbund.” Hos. 5:13; 7:11; 12:1 rätt

(281)Genom gudsmannen som hade uppträtt framför altaret i Betel, genom Elia och Elisa, genom Amos och Hosea, hade HERREN upprepade gånger framhållit de onda följderna av olydnad för de tio stammarna. Men trots tillrättavisning och enträgna böner hade Israel sjunkit allt lägre i gudlöshet. ”Som en bångstyrig kviga spjärnar Israel emot”, hade HERREN förklarat. ”Mitt folk är benäget till otrohet mot mig.” Hos. 4:16; 11:7 rätt

(281)Det fanns tider, då himlens domar föll mycket tungt över det upproriska folket. ”Därför har jag utdelat mina hugg genom profeterna”, förklarade Gud, ”och dräpt dem genom orden från min mun. Så skall domen över dig stå fram i ljuset. Ty jag har min glädje i kärlek och inte i offer och i kunskap om Gud mer än i brännoffer. Men dessa har liksom Adam brutit mot förbundet. Sedan dess har de handlat svekfullt mot mig.” Hos. 6:5-7 rätt

(281) ”Hör HERRENS ord, ni Israels barn!” Så löd det budskap som till sist kom till dem: ”Du glömde din Guds undervisning, därför skall också jag glömma dina barn. Ju fler de blev, desto mer syndade de mot mig, därför skall jag förvandla deras ära till skam ... Jag skall straffa dem för deras vägar, och för deras gärningar skall jag vedergälla dem.” Hos. 4:1, 6-9 rätt

(281)Orättfärdigheten i Israel under det sista halva århundradet före den assyriska fångenskapen liknade den som rådde på Noas tid, och under varje tidsålder då människan har förkastat Gud och har överlämnat sig själv till att helt och hållet göra det som är ont. Dyrkan av naturen i stället för av naturens Gud, tillbedjan av det skapade i stället för av Skaparen, har alltid resulterat i de grövsta missförhållanden. När Israels folk, i sin tillbedjan av Baal och Astarte, betygade sin största vördnad för naturens krafter, försvårade de alltså sin förbindelse med allt som bygger upp och förädlar, och föll lätt offer för frestelse. Sedan själens försvar brutits ner, hade de vilseledda tillbedjarna ingen spärr mot synd utan överlämnade sig själva till det mänskliga hjärtats onda lidelser. rätt

(282)Profeterna höjde sina röster mot det påfallande förtrycket, den uppenbara orättfärdigheten, den onödiga lyxen och omåttligheten, det skamlösa festandet och dryckenskapen, den grova sedeslösheten och tygellösheten i deras tid. Deras protester var emellertid förgäves. Förgäves var deras fördömande av synd. ”De hatar den som i porten försvarar det rätta”, förklarade Amos, ”och den som talar sanning avskyr de.” ”Ty jag vet att era överträdelser är många och era synder talrika, ni som förtrycker den rättfärdige och tar mutor och i porten hindrar de fattiga att få rätt.” Amos 5;10, 12 rätt

(282)Så såg några av resultaten ut efter att Jerobeam hade satt upp de två guldkalvarna. Det första avsteget från etablerade former för tillbedjan hade lett till införandet av grövre former av avgudadyrkan, tills slutligen nästan alla invånare i landet hade överlämnat sig själva till naturdyrkans lockande utövningar. ”I djupt fördärv har de sjunkit” genom att glömma sin Skapare. Hos. 9:9 rätt

(282)Profeterna fortsatte att protestera mot dessa svåra missförhållanden och talade för ett rättfärdigt handlande. ”Så åt er i rättfärdighet, skörda efter kärlekens bud”, manade Hosea, ”bryt er ny mark. Det är tid att söka HERREN, till dess han kommer och lär er rättfärdighet.” ”Så vänd om till din Gud, håll fast vid kärlek och rätt, och vänta ständigt på din Gud.” ”Vänd om, Israel, till din Gud, ty genom din missgärning har du kommit på fall. ... Säg till honom: ”Förlåt oss alla våra synder och tag nådigt emot oss.” Hos. 10:12; 12:6; 14:2, 3 rätt

(282)Överträdarna gavs många tillfällen att ångra sig. Vid tiden för deras djupaste avfall och största nöd, var Guds budskap till dem ett budskap om förlåtelse och hopp. ”Det är ditt fördärv, Israel”, förklarade han, ”att du är emot mig, din hjälp. Var är din kung? Var finns den som skulle rädda dig?” Hos. 13:9, 10 rätt

(283) ”Kom, låt oss vända om till HERREN”, bönföll profeten. ”Ty han har rivit oss, han skall också hela oss. Han har slagit oss, han skall också förbinda oss. Han skall om två dagar på nytt göra oss levande, ja, på tredje dagen skall han låta oss stå upp, så att vi får leva inför hans ansikte. Låt oss lära känna HERREN, ja, låt oss sträva efter att lära känna honom. Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens, och han skall komma till oss lik ett regn, lik ett vårregn som vattnar jorden.” Hos. 6:1-3 rätt

(283)Till dem som hade förlorat ur sikte tidsåldrarnas plan för att rädda de syndare som snärjts av Satans makt, erbjöd HERREN återställelse och frid. ”Jag vill hela dem från deras avfall, jag vill älska dem av fri vilja”, förklarade han, ”ty min vrede har vänt sig ifrån dem. Jag skall bli som dagg för Israel, han skall blomstra som en lilja, han skall skjuta rötter som Libanon. Hans avkomlingar skall breda ut sig, han skall bli lik ett olivträd i fägring, han skall dofta som Libanon. De som bor i hans skugga skall återvända. De skall odla säd och grönska som vinstockar. Minnet av honom skall vara som Libanons vin. Efraim, vad har jag mer med avgudar att skaffa? Jag skall bönhöra honom och ta mig an honom. Jag är som en grönskande cypress, hos mig finner du din frukt. Den som är vis förstår detta,
den som är förståndig besinnar det.
Ty HERRENS vägar är rätta,
och på dem vandrar de rättfärdiga,
men överträdarna kommer där på fall.
Hos. 14:5-10 rätt

(283)Fördelarna med att söka Gud framhölls starkt. ”Sök mig”, uppmanade Gud, ”och ni skall leva. Men sök inte Betel, kom inte till Gilgal och gå inte till Beer-Sheba, ty Gilgal skall föras bort i fångenskap, och av Betel skall inget bli kvar. Sök det goda och inte det onda, så får ni leva. Då skall HERREN, härskarornas Gud, vara med er, så som ni säger att han är. Hata det onda och älska det goda och låt rätten härska i porten. Kanske skall HERREN, härskarornas Gud, vara nådig mot Josefs kvarleva.” Amos 5:4, 5, 14, 15 rätt

(284)Den allra största delen av dem som hörde dessa inbjudningar vägrade att dra nytta av dem. Guds budbärares ord stod i sådan kontrast till de gudlösas onda önskningar, att avgudaprästerna i Betel sände bud till Israels härskare och lät säga: ”Amos har anstiftat en sammansvärjning mot dig mitt i Israel. Landet härdar inte ut med allt hans ordande.” Amos 7:10 rätt

(284)Genom Hosea förklarade HERREN: ”När jag vill hela Israel, då avslöjas Efraims missgärning och Samariens ondska.” ”Israels stolthet vittnar emot honom. De vänder inte om till HERREN, sin Gud, och söker inte hans hjälp trots allt detta.” Hos. 7:1, 10 rätt

(284)Från generation till generation hade HERREN visat hänsyn till sina egensinniga barn och till och med nu, inför ett trotsigt uppror, längtade han fortfarande efter att uppenbara för dem att han var villig att rädda dem. ”Vad skall jag ta mig till med dig, Efraim?”, utropade han. ”Vad skall jag ta mig till med dig, Juda? Er kärlek är som morgondis, lik daggen som tidigt försvinner.” Hos. 6:4 rätt

(284)De ondskans skuggor som täckte landet hade inte gått att driva bort, och över Israel uttalades den fruktansvärda domen: ”Efraim står i förbund med avgudar - låt honom vara!” ”De kommer, bestraffningens dagar, de kommer, vedergällningens dagar.” Hos. 4:17, 9:7 rätt

(285)Israels tio stammar måste nu skörda frukten av det avfall som hade tagit form genom att man satte upp främmande altare i Betel och Dan. Guds budskap till dem var: ”Din kalv, Samaria, stinker. Min vrede är upptänd mot dem. Hur länge kommer de att vara oförmögna till renhet? Från Israel har kalven kommit. En konsthantverkare har gjort den, en gud är den inte. Den skall krossas till smulor, Israels kalv.” ”De som bor i Samaria är rädda för kalven i Bet-Aven. Folket skall sörja över den, avgudaprästerna skall darra, eftersom dess härlighet skall föras bort i fångenskap. Också han själv skall föras till Assyrien som en gåva åt den store kungen.” (Sanherib). Hos. 8:5, 6; 10:5, 6 rätt

(285) ”Se, HERRENS, HERRENS ögon är emot detta syndiga rike, och jag skall utplåna det från jordens yta. Ändå vill jag inte alldeles utplåna Jakobs hus, säger HERREN. Ty se, jag befaller att Israels hus skall sållas bland alla hednafolken, som om det siktades i ett såll. Inte det minsta korn skall falla på jorden. Alla syndare i mitt folk skall dö för svärd, de som nu säger: ´Oss skall olyckan inte komma nära, över oss skall den inte komma.´” rätt

(285) ”Elfenbenshusen skall bli förstörda och många hus skall sopas bort, säger HERREN.” ”HERREN, HERREN Sebaot är den som rör vid jorden, och den smälter och alla dess invånare sörjer.” ”Dina söner och döttrar skall falla för svärd, din jord skall utskiftas med mätsnöre. Själv skall du dö i ett orent land, och Israel skall föras bort i fångenskap från sitt land.” ”Eftersom jag skall göra detta med dig, så bered dig, Israel, att möta din Gud.” Amos 9:8- 10; 3:15; 9:5; 7:17: 4:12 rätt

(285)Under en tid uppsköts dessa förutsagda domar, och under Jerobeam II:s långa regering vann Israels arméer märkliga segrar. Denna tid av tydlig framgång förde emellertid inte med sig någon förändring i de obotfärdigas hjärtan och det bestämdes slutligen att ”Jerobeam skall dö genom svärd och Israel skall föras bort i fångenskap från sitt land.” Amos 7:11 rätt

(286)Djärvheten i detta yttrande gjorde inget intryck på kung och folk. Så djupt förhärdade var de. Amasja, en ledare bland de avgudadyrkande prästerna i Betel, blev djupt upprörd över de klara ord profeten talat mot landet och dess kung, och sade till Amos: ”Du siare, gå din väg och fly till Juda land. Tjäna där ditt levebröd och profetera där! Men i Betel får du inte profetera mer, för det är en kunglig helgedom och ett rikes tempel.” Vers 12, 13 rätt

(286)På detta svarade profeten bestämt: ”Därför säger HERREN så ... Israel skall föras bort i fångenskap från sitt land.” Vers 17 rätt

(286)De ord som uttalats mot de avfallna stammarna uppfylldes bokstavligt. Rikets undergång däremot kom gradvis. I sin dom kom HERREN ihåg att vara barmhärtig, och i början, när ”Pul, kungen i Assyrien, trängde in i landet”, togs Menahem inte till fånga, utan tilläts att stanna på tronen som en vasall till det assyriska kungadömet. ”De pengar som Menahem skulle ge kungen i Assyrien tog han ut genom att lägga skatt på alla rika män i Israel, en skatt på 50 siklar silver för var och en. Så vände kungen i Assyrien tillbaka och stannade inte där i landet.” 2 Kung. 15:19, 20 Assyrierna, som hade förödmjukat de tio stammarna, återvände för en period till sitt eget land. rätt

(286)Menahem, som ingalunda ångrade det onda som hade fört med sig hans rikes förfall, fortsatte i ”de synder genom vilka Jerobeam, Nebats son, hade kommit Israel att synda.” Pekaja och Peka, hans efterföljare, gjorde även de, det som var ont i HERRENS ögon. Vers 28 Peka regerade tjugo år. Under hans dagar, invaderade Tiglat-Pileser, Assyriens kung, Israel och förde tillsammans med honom bort en mängd fångar från de stammar som bodde i Galileen och öster om Jordan, ”såväl rubeniterna och gaditerna som ena hälften av Manasse stam”, tillsammans med andra av invånarna i ”Gilead och Galileen, hela Naftali land” skingrades bland hedningarna i länder långt borta från Palestina. (1 Krön. 5:26; 2 Kung. 15:29) rätt

(287)Efter detta fruktansvärda slag tillfrisknade aldrig det norra riket. Den svaga kvarlevan behöll de yttre formerna av sin ledning, fastän de inte längre ägde någon makt. Endast ytterligare en härskare, Hosea, skulle efterfölja Peka. Snart skulle riket utplånas för alltid. Under denna tid av sorg och betryck kom Gud fortfarande ihåg att visa barmhärtighet, och gav folket ännu ett tillfälle att vända om från sin avgudadyrkan. Under tredje året av Hoseas regering, började den gode kung Hiskia att härska i Juda och så snabbt som möjligt genomförde han viktiga reformer i tempelgudstjänsten i Jerusalem. Man förberedde en påskhögtid och till denna högtid inbjöds inte bara Juda och Benjamins stammar, över vilka Hiskia hade utnämnts till kung, utan också alla de norra stammarna. Man lät ett upprop höras ”i hela Israel, från Beer-Sheba ända till Dan, att man skulle komma och fira HERRENS, Israels Guds, påsk i Jerusalem. Ty de flesta hade inte firat den, så som det var skrivet.” rätt

(287) ”Ilbuden begav sig av med breven från kungen och hans furstar, och de drog genom hela Israel och Juda”, med den trugande inbjudan: ”Ni, Israels barn, vänd om till HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud. Då skall han vända om till den kvarleva av er som har räddats undan de assyriska kungarnas hand ... Var alltså nu inte styvnackade som era fäder, utan räck HERREN er hand och kom till hans helgedom, som han har helgat för evig tid, och tjäna HERREN er Gud, så skall hans brinnande vrede vändas från er. Ty om ni vänder om till HERREN, skall era bröder och era barn finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna, så att de får vända tillbaka till detta land. Ty HERREN, er Gud, är nådig och barmhärtig, och han skall inte vända sitt ansikte från er, när ni vänder om till honom.” 2 Krön 30:5-9 rätt

(287)Ilbuden som sänts ut av Hiskia förde med sig budskapet ”från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon.” Israel borde i denna inbjudan ha känt igen en vädjan till att ångra sig och vända om till Gud. Men kvarlevan av de tio stammarna, som fortfarande bodde inom det en gång så blomstrande norra rikets område, behandlade de kungliga budbärarna från Juda med likgiltighet och även med förakt. ”Men man skrattade åt dem och hånade dem.” Det fanns emellertid några som med glädje lät sig påverkas. ”Dock fanns det några i Aser, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem, ... för att fira det osyrade brödets högtid” Vers 10-13 rätt

(287)Ungefär två år senare, omringades Samarien av Assyriens arméer under Salmanassar. Under den belägring som följde, omkom många under jämmer och förtvivlan av hunger och sjukdom såväl som genom svärd. Staden och nationen föll och den krossade kvarlevan av de tio stammarna fördes bort i fångenskap och skingrades ut över det assyriska kungarikets provinser. rätt

(288)Den förödelse som drabbade det norra riket var en direkt straffdom från himlen. Assyrierna var bara de redskap som Gud använde för att verkställa sin avsikt. Genom Jesaja, som började profetera strax före Samariens fall, hänvisade HERREN till de assyriska arméerna som ”min vredes ris!” ”Staven i hans hand”, sade han, ”är min förbittring.” Jesaja 10:5 rätt

(289)Israels barn hade allvarligt ”syndat mot HERREN, sin Gud, ... och gjort det som var ont.” ”De hörde inte utan ... förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit med deras fäder och de förordningar som han hade givit dem.” ”De övergav HERREN, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna bilder i form av två kalvar. De gjorde också aseror åt sig och tillbad himlens hela härskara och tjänade Baal.” Det var på grund av detta och att de stadigt vägrade att ångra sig, som HERREN ”straffade dem och gav dem i plundrares hand, till dess han kastade bort dem från sitt ansikte” i överensstämmelse med de tydliga varningar han hade sänt dem ”genom alla sina tjänare profeterna.” rätt

(289) ”Så blev Israel bortfört från sitt land till Assyrien”, ”därför att de inte lyssnade till HERRENS, sin Guds, röst, utan bröt mot hans förbund och varken ville lyssna eller göra allt det som HERRENS tjänare Mose hade befallt.” 2 Kung. 17:7, 11, 14-16, 20 23; 18:12 rätt

(289)Med den fruktansvärda straffdom som verkställdes över de tio stammarna hade HERREN en vis och barmhärtig avsikt. Det som han inte längre kunde göra genom dem i deras fäders land ville han försöka utföra genom att sprida dem bland hedningarna. Hans plan att rädda alla som skulle välja att ta emot förlåtelse genom människosläktets Frälsare måste fullbordas. I de olyckor som drabbade Israel, förberedde han att hans ära skulle uppenbaras för jordens riken. Alla som fördes bort i fångenskap var inte obotfärdiga. Det fanns ibland dem några som hade förblivit trogna mot Gud, och andra som hade ödmjukat sig inför honom. Genom dessa ”den levande Gudens barn” (Hos. 1:10) skulle han föra ett stort antal i det assyriska riket fram till kunskap om hans karaktärs egenskaper och välsignelserna i hans lag. rätt

nästa kapitel