| Profeter och kungar kapitel 25. Från sida 303 | ren sida tillbaka |
(303)”Kan man ta ifrån den starke hans byte eller rycka fångarna från den som har segerns rätt?” ”Ja, så säger HERREN: ´Nu skall den starkes fångar tas ifrån honom, bytet ryckas ur tyrannens hand.´” Jes. 49:24, 25; ”Men de som förtröstar på skurna avgudabilder och som säger till gjutna beläten: ´Ni är våra gudar´, de skall vika tillbaka och stå där med skam.” Jes. 42:17. rätt (303)Ussia (även känd som Asarja) regerade länge i Juda och Benjamins land. Hans tid karaktäriserades av en större rikedom än någon annan härskares sedan Salomos död, nästan tvåhundra år tidigare. Under många år regerade kungen med klokhet. Med himlens välsignelse återvann hans arméer något av det område, som hade gått förlorat under tidigare år. Städer återuppbyggdes och befästes, och rikets ställning bland omgivande nationer stärktes avsevärt. Handel återupptogs och landets rikedomar strömmade till Jerusalem. Ryktet om Ussia ”spreds vida omkring, ty han fick hjälp att stärka sin makt på ett underbart sätt.” 2 Krön. 26:15 rätt (303)Denna yttre framgång åtföljdes emellertid inte av en motsvarande förnyelse av andlig kraft. Tempelgudstjänsterna fortsatte i sina tidigare former, och stora folkskaror samlades för att tillbe den levande Guden. Stolthet och yttre former tog emellertid ödmjukhetens och uppriktighetens plats. Om Ussia personligen står det skrivet: ”Men när Ussia hade stärkt sin makt blev hans hjärta högmodigt, till hans eget fördärv. Han handlade trolöst mot HERREN, sin Gud.” Vers 16 rätt (303)Den synd som ledde till ett så ödesdigert resultat för Ussia var förmätenhet. I strid mot ett klart bud från Gud, att ingen utom Arons ättlingar skulle tjänstgöra som präster, gick kungen in i helgedomen ”för att tända rökelse på rökelsealtaret.” Översteprästen Asarja och hans ämbetsbröder protesterade, och vädjade till honom, att inte göra det han hade tänkt. ”Du har handlat trolöst”, gjorde de gällande, ”och detta skall inte ge dig ära från HERREN Gud.” Vers 16, 18 rätt (304)Ussia fylldes med vrede över att han, som var kung, skulle bli tillrättavisad på det sättet. Men han tilläts inte att vanhelga templet i strid mot den enade protesten från dem som ägde befogenhet. Medan han stod där, upprorisk i sitt vredesmod, träffades han plötsligt av en gudomlig straffdom. Spetälska visade sig på hans panna. I bestörtning flydde han, för att aldrig mer gå in på tempelgårdarna. Fram till dagen för hans död, några år senare, förblev Ussia en spetälsk - ett levande exempel på det dåraktiga i att avvika från ett klart: ”Så säger HERREN.” Varken hans upphöjda ställning eller hans långa liv i from tjänst kunde gälla som ursäkt för den förmätna synd, genom vilken han vanprydde de sista åren av sin regering och drog över sig himlens straffdom. rätt (304) Gud har inte anseende till personen. ”Men den som begår något med berått mod, vare sig han är infödd eller främling, han hånar HERREN och skall utrotas ur sitt folk. Eftersom han har föraktat HERRENS ord och brutit mot hans bud, måste han utrotas.” 4 Mos. 15:30 rätt (304)Den straffdom som drabbade Ussia tycktes ha ett hämmande inflytande på hans son. Jotam bar tunga plikter under de senare åren av sin fars regeringstid och efterföljde honom på tronen efter Ussias död. Om Jotam står det skrivet: ”Han gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, alldeles som hans fader Ussia hade gjort. Men offerhöjderna avskaffades inte, utan folket fortsatte att offra och tända offereld på höjderna.” 2 Kung. 15:34, 35 rätt (305)Ussias regering närmade sig sitt slut, och Jotam bar redan många av statens bördor, när Jesaja som var av kunglig ätt kallades till sin profetiska tjänst, medan han ännu var en ung man. Jesaja skulle vara verksam i en tid, som var särskilt farofylld för Guds folk. Profeten skulle få bevittna, att Juda blev invaderat av Norra Israels och Syriens förenade arméer. Han skulle få se de assyriska härskarorna lägrade framför rikets viktigaste städer. Samarien skulle falla under hans livstid, och Israels tio stammar skulle skingras bland folken. Juda skulle gång på gång invaderas av de assyriska arméerna, och Jerusalem skulle genomlida en belägring, som skulle ha lett till dess fall, om inte Gud på ett mirakulöst sätt hade ingripit. Stora faror hotade redan Sydrikets fred. Guds gudomliga beskydd drogs undan och de assyriska stridskrafterna stod i begrepp att breda ut sig över Juda land. rätt (305)De faror som kom utifrån var emellertid, hur överväldigande de än tycktes vara, inte lika allvarliga som de faror som hotade inifrån. Det var Guds folks moraliska fördärv, som hade utsatt hans tjänare för den största villrådigheten och det djupaste missmodet. Genom sitt avfall och uppror inbjöd de, som skulle ha varit ljusbärare bland folken, Guds straffdomar. Många av de olyckor som ytterligare påskyndade Nordrikets snabba undergång, och som nyligen i omisskännliga ordalag hade fördömts av Hosea och Amos, var snabbt i färd med att upplösa Juda rike. rätt (305)Särskilt nedslående var framtidsutsikterna när det gällde folkets sociala förhållanden. I sin vinningslystnad lade människor hus till hus och fogade åker till åker. Se Jes. 5:8 Rätten förvrängdes. Ingen medkänsla visades den fattige. Om dessa svåra förhållanden förklarade Gud: ”Rov från de fattiga finns i era hus.” ”Vad menar ni med att krossa mitt folk och mala sönder de fattiga?” Jesaja 3:14,15 Även domarna, vilkas plikt det var att skydda de hjälplösa, vände dövörat till åt de fattigas rop på hjälp och åt de nödställda, änkorna och de faderlösa. Se Jes. 10:1, 2 rätt (306)Med förtryck och rikedom kom stolthet och kärlek till prakt, grov dryckenskap och ett otyglat festande. Se Jes. 2:11, 12; 3:16, 18-23; 5:22, 11, 12 Under Jesajas dagar väckte avgudadyrkan inte längre någon förvåning. Se Jes. 2:8, 9 I alla samhällsklasser hade det blivit så vanligt att handla orättfärdigt att de få, som förblev trogna mot Gud ofta frestades att tappa modet och ge sig hän åt missmod och förtvivlan. Det såg ut, som om Guds plan för Israel höll på att misslyckas och att det upproriska folket skulle få genomlida ett öde som liknade Sodoms och Gomorras. rätt (306)Inför sådana förhållanden är det inte förvånande, att Jesaja ryggade tillbaka inför sitt ansvar, när han, under Ussias sista regeringsår, kallades att bära fram Guds varningsbudskap och tillrättavisning till Juda. Han visste mycket väl, att han kunde räkna med envist motstånd. När han insåg sin egen oförmåga att möta situationen och tänkte på halsstarrigheten och otron hos det folk som han skulle arbeta för, tycktes hans uppgift hopplös. Skulle han i misströstan avstå från sitt uppdrag och överlåta Juda till dess avgudadyrkan utan att störa det? Skulle Nineves gudar härska på jorden och trotsa himlens Gud? rätt (306)Sådana tankar fyllde helt Jesajas sinne, när han stod i templets pelarhall. Plötsligt tycktes porten och templets inte förlåt lyftas upp eller dras undan och han tilläts att se in i det allra heligaste, dit inte ens en profets fötter fick lov att gå. Där fick han uppleva en vision av Jehova, som satt på en hög och upphöjd tron, medan släpet av hans mantel uppfyllde templet. På varje sida om tronen svävade serafer med sina ansikten täckta i tillbedjan, medan de tjänade inför sin Skapare och förenades i högtidlig åkallan: ”Helig, helig, helig är HERREN Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet”, tills dörrposterna och trösklarna skakade och huset blev uppfyllt av rök. Jes. 6:3 rätt (307)När Jesaja såg denna uppenbarelse av hans HERRES ära och majestät, överväldigades han av en känsla av Guds renhet och helighet. Hur stor var inte kontrasten mellan hans Skapares oförlikneliga fullkomlighet och deras syndfulla väg, som i likhet med honom själv, länge hade räknats till det utvalda folket i Israel och Juda! ”Ve mig”, utropade han, ”jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.” Vers 5 Då han stod där, liksom i den gudomliga närvarons fulla ljus inne i det allra heligaste, insåg han, att han sådan som situationen var, skulle vara ytterst oförmögen att fullfölja det uppdrag som han kallats till, om han blev överlämnad åt sin egen ofullkomlighet och oduglighet. Men en seraf sändes för att befria honom från hans nöd och för att göra honom lämplig för hans stora uppgift. Ett glödande kol från altaret lades på hans läppar med orden: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.” Sedan hördes Guds röst säga: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” Jesaja svarade: ”Här är jag, sänd mig!” Vers 7, 8 rätt (307)Den himmelska gästen bad den väntande budbäraren: ”Gå och säg till detta folk: rätt (308)´Ni skall höra och höra, men inte förstå, (308)Profetens plikt var tydlig. Han skulle höja sin röst i protest mot det rådande fördärvet. Men han bävade för att gå in i uppgiften utan försäkran om hopp. ”Hur länge, Herre?” frågade han. Vers 11 Skall ingen i ditt utvalda folk någonsin förstå och ångra sig och bli helad? rätt (308)Han skulle inte förgäves bära sin själs börda när de gällde det felande Juda. Hans uppdrag skulle inte bli helt utan frukt. Men de svåra missförhållanden som hade mångdubblats under många generationer kunde inte avlägsnas under hans dagar. Under hela sin livstid måste han vara en tålmodig, orädd lärare, en hoppets profet likaväl som en domsprofet. När den gudomliga avsikten slutligen fullbordats, skulle hans ansträngningar och alla Guds trogna budbärares arbete visa sig ge full skörd. En kvarleva skulle bli räddad. För att detta skulle uppnås skulle varningsbudskapen och de enträgna bönerna bäras fram till det upproriska folket, förklarade HERREN: rätt (308) ”Till dess städerna blir öde och ingen bor i dem, (309)De tunga straffdomar som skulle drabba den obotfärdige, - krig, landsflykt, förtryck, förlust av makt och prestige bland folken - allt detta skulle komma, för att de som i dem skulle känna igen en kränkt Guds hand måtte bli ledda till att ångra sig. Nordrikets tio stammar skulle snart skingras bland folken och deras städer skulle lämnas öde. De fientliga förintelsehärarna skulle gång på gång svepa fram över landet. Även Jerusalem skulle till sist falla, och Juda skulle föras bort i fångenskap. Det utlovade landet skulle emellertid inte förbli helt bortglömt för alltid. Försäkran från den himmelske budbäraren till Jesaja löd: rätt (309) ”När bara en tiondel är kvar i det, skall även den ödeläggas (309)Denna försäkran om en slutlig fullbordan av Guds avsikt ingav Jesaja mod i hjärtat. Men vad förmådde jordiska makter att ställa upp mot Juda? Hur mycket förmådde HERRENS budbärare möta av opposition och motstånd? Jesaja hade sett Konungen, härskarornas HERRE. Han hade hört serafernas sång. ”Hela jorden är full av hans härlighet.” Han hade fått det löftet, att Jehovas budskap till det avfallna Juda skulle åtföljas av bevisning i den Helige Andes kraft. Profeten var utrustad med kraft för det uppdrag som låg framför honom. Vers 3 Under hela hans långa och svåra uppdrag bar han med sig minnet av denna vision. Under sextio år eller mer stod han framför Juda barn som en hoppets profet och blev allt djärvare och djärvare i sina förutsägelser om församlingens kommande seger. rätt (309) ”När bara en tiondel är kvar i det, skall även den ödeläggas (310)Denna försäkran om en slutlig fullbordan av Guds avsikt ingav Jesaja mod i hjärtat. Men vad förmådde jordiska makter att ställa upp mot Juda? Hur mycket förmådde HERRENS budbärare möta av opposition och motstånd? Jesaja hade sett Konungen, härskarornas HERRE. Han hade hört serafernas sång. ”Hela jorden är full av hans härlighet.” Han hade fått det löftet, att Jehovas budskap till det avfallna Juda skulle åtföljas av bevisning i den Helige Andes kraft. Profeten var utrustad med kraft för det uppdrag som låg framför honom. Vers 3 Under hela hans långa och svåra uppdrag bar han med sig minnet av denna vision. Under sextio år eller mer stod han framför Juda barn som en hoppets profet och blev allt djärvare och djärvare i sina förutsägelser om församlingens kommande seger. rätt |