| Profeter och kungar kapitel 33. Från sida 392 | ren sida tillbaka |
(392)Det tysta men kraftfulla inflytande, som blev följden av profeternas budskap om den babyloniska fångenskapen, gjorde mycket för att bereda vägen för en reformation, som ägde rum i Josias åttonde regeringsår. Denna reformrörelse, framkallades på ett helt oväntat sätt. Orsaken till den, var att man upptäckte och studerade en del av den Heliga skrift, som på ett märkligt sätt varit felplacerad och försvunnen. rätt (392)Nästan ett århundrade tidigare, under Hiskias första påskfirande, hade man sörjt för att undervisande präster dagligen skulle föreläsa offentligt för folket ur lagboken. Det var iakttagandet av de föreskrifter som Mose skrivit ner, särskilt de som hade getts i förbundsboken, vilken utgör en del av femte Mosebok, som hade gjort Hiskias regering så framgångsrik. Manasse hade emellertid vågat sätta dessa föreskrifter åt sidan. Under hans regering hade templets avskrift av lagboken gått förlorad genom vårdslös försummelse. På så sätt gick folket på det hela taget miste om undervisning i lagen under många år. rätt (393)Det länge förlorade manuskriptet återfanns i templet av Hilkia, översteprästen. Han fann det, medan byggnaden undergick omfattande reparationer enligt kung Josias plan för vård av den heliga byggnaden. Översteprästen överlämnade den värdefulla volymen till Safan, en skriftlärd, som läste den och sedan tog med sig den till kungen och berättade om hur den upptäckts. rätt (393)Josia blev djupt rörd, när han för första gången hörde de föreskrifter och varningar läsas upp, som var nerskrivna i detta gamla manuskript. Aldrig tidigare hade han så helt och fullt insett hur tydligt Gud hade förelagt Israel ”liv och död, välsignelse och förbannelse” (5 Mos. 30:19) Inte heller hur de upprepade gånger hade uppmanats att välja vägen till livet, för att de måtte bli en lovsång på jorden, en välsignelse för alla folk. ”Var starka och frimodiga, var inte rädda eller förskräckta för dem. Ty HERREN, din Gud, går själv med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig.” 5. Mos. 31:6 rätt (393)Boken överflödade av försäkringar om Guds vilja, att fullständigt rädda dem, som helt och fullt satte sin tillit till honom. Så som han hade genomfört deras befrielse från den egyptiska träldomen, så ville han med kraft verka för deras bosättning i det utlovade landet och ställa dem i spetsen för jordens folk. rätt (393)Den uppmuntran, som erbjöds som lön för lydnad, åtföljdes av profetior om straffdomar mot dem som inte löd. Kungen hörde de inspirerade orden och i den bild som målades upp för honom, lade han märke till förhållanden, som liknade dem som fanns i hans rike. I samband med dessa profetiska skildringar av avfall från Gud, blev han överraskad över att finna tydliga redogörelser med den innebörden att olycksdagen snart skulle komma och att det inte skulle finnas något botemedel. Språket var klart. Det var omöjligt att missuppfatta ordens innebörd. I slutet av boken, i en sammanfattning av hur Gud handlat med Israel och en repetition av de kommande händelserna, var framställningen av detta extra tydlig. Då hela Israel lyssnade, hade Mose förklarat: rätt (394) ”Lyssna, ni himlar, jag vill tala, (394) ”Kom ihåg forna dagar, (395) ”Han övergav Gud, sin skapare, (396) ”Jag skall hopa olyckor över dem, (396)Detta och liknande avsnitt uppenbarade för Josia Guds kärlek till sitt folk och hans avsky för synd. När kungen läste profetiorna om en snar straffdom över dem, som skulle framhärda i sin upproriskhet, bävade han inför framtiden. Juda vrånghet hade varit mycket stor. Vad skulle följden av deras fortsatta avfall bli? rätt (396)Under tidigare år hade kungen inte varit likgiltig för den avgudadyrkan som var allmän. ”I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var ung, började Josia söka sin fader Davids Gud, och i det tolfte året började han rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och aserorna och från de utskurna och gjutna avgudabilderna. Baalsaltarna bröts ner inför honom, solstoderna som stod på dem högg han ner, och aserorna och de urskurna och gjutna avgudabilderna slog han sönder och krossade till stoft, som han strödde ut på de mäns gravar som hade offrat dem. Och prästernas ben brände han upp på deras altaren. Så renade han Juda och Jerusalem.” 2 Krön. 34:3-5 rätt (397)Han var inte nöjd med att utföra ett genomgripande arbete i Juda land. Därför hade den unge härskaren vidgat sitt arbete till att omfatta de delar av Palestina, som tidigare hade bebotts av Israels tio stammar. Av dessa återstod nu bara en svag rest. ”I Manasse, Efraims och Simeons städer ända till Naftali genomsökte han överallt husen”, berättar Skriften. Inte förrän han hade gått igenom de förstörda boplatserna i detta område på längden och bredden, och ”hade brutit ner altarna, krossat aserorna och avgudabilderna till stoft och huggit ner alla solstoder i hela Israels land återvände han till Jerusalem.” Vers 6, 7 rätt (397)Josia hade alltså från sin tidigaste mannaålder eftersträvat att utnyttja sin ställning som kung för att upphöja Guds heliga lags principer. Nu läste den skriftlärde Safan för honom ur lagboken. Kungen fann att denna bok innehöll en kunskapsskatt och märkte, att han i den hade en kraftfull bundsförvant i det reformarbete, som han så högt önskade se genomfört i sitt land. Han beslöt sig för att följa ljuset från dess råd. Han ville också göra allt, som stod i hans makt, för att låta sitt folk få lära känna dess undervisning och att om möjligt leda dem till att värdesätta och älska himlens lag. rätt (398)Men var det möjligt att genomföra den reform som var nödvändig? Israel hade nästan nått gränsen för Guds tålamod. Snart skulle Gud framträda för att straffa dem som hade vanärat hans namn. HERRENS vrede hade redan upptänts mot detta folk. Överväldigad av sorg och fruktan rev Josia sönder sina kläder och knäföll inför Gud i själskamp och bad om förlåtelse för ett obotfärdigt folks synder. rätt (398)På den tiden bodde profetissan Hulda i Jerusalem, nära templet. Kungen, som var fylld av onda aningar, kom att tänka på henne. Han beslöt sig för att rådfråga HERREN genom denna utvalda budbärare för att om möjligt få veta, om det på något sätt stod i hans makt att rädda det vilseförda Juda, som nu befann sig på gränsen till undergång. rätt (398)Situationens allvar och den aktning han hyste för profetissan ledde honom till att som sina budbärare till henne välja de främsta männen i riket. ”Gå”, bad han dem, ”och fråga HERREN för mig och för folket, ja, för hela Juda, om det som står i denna bok, som man nu har funnit. Ty HERRENS vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss.” 2 Kung. 22:13 rätt (399)Genom Hulda sände HERREN till Josia underrättelse om att Jerusalems undergång inte kunde avvändas. Även om folket nu skulle ödmjuka sig inför Gud, skulle de inte kunna fly undan sitt straff. Deras sinnen hade blivit så okänsliga genom onda handlingar, att de snart skulle återgå till samma syndiga levnadssätt, om domen uteblev över dem. ”Säg till den man som har sänt er till mig”, förklarade profetissan: ”Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dem som bor här skall jag låta olycka komma, alla de ord som står i den bok som Juda kung har läst. De har övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, och därför är min vrede upptänd mot denna plats och skall inte utsläckas.” Verserna 15-17 rätt (399)Eftersom kungen hade ödmjukat sitt hjärta inför Gud, skulle HERREN emellertid erkänna hans beredvillighet att söka förlåtelse och barmhärtighet. Följande budskap sändes till honom: ”Eftersom ditt hjärta blev mjukt och du ödmjukade dig inför HERREN när du hörde vad jag har talat mot denna plats och mot dem som bor här, nämligen att de skall bli föremål för häpnad och förbannelse, och eftersom du rev sönder dina kläder och grät inför mig, därför har jag också hört dig, säger HERREN. Därför vill jag samla dig till dina fäder och du skall samlas till dem i din grav med frid. Dina ögon skall slippa se all den olycka som jag skall låta komma över denna plats.” Verserna 19, 20 rätt (400)Kungen måste överlåta framtidens händelser åt Gud. Han kunde inte förändra Jehovas eviga påbud. HERREN hade emellertid inte tagit ifrån dem möjligheten till ånger och reformation, då han lät meddela himlens vedergällningsdomar. Eftersom Josia i detta urskiljde en vilja från Guds sida att genom nåd mildra sina domar, beslöt han sig å sin sida för att göra allt som stod i hans makt, för att genomföra beslutade reformer. Han planerade omedelbart en stor sammankomst, till vilken han inbjöd Jerusalems och Juda äldste och ämbetsmän, tillsammans med det vanliga folket. Dessa liksom präster och leviter mötte kungen på tempelgården. rätt (400)För denna stora församling läste kungen själv ”allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i HERRENS hus.” 2 Kung. 23:2 Den kunglige uppläsaren var djupt rörd och han förmedlade sitt budskap med ett brutet hjärtas gripenhet. Hans åhörare var djupt berörda. Den intensiva känsla som kunde avläsas i kungens ansiktsuttryck visade själva budskapets högtidlighet och varningen för de nära förestående domarna - allt detta hade sin verkan och många beslöt att förena sig med kungen, då det gällde att söka få förlåtelse. rätt (400)Josia föreslog nu att de, som hade högsta rätten till maktutövning, förenade sig med folket inför Gud i ett högtidligt förbund, för att med förenade ansträngningar genomföra beslutade förändringar. ”Och kungen trädde fram till pelaren och slöt inför HERRENS ansikte det förbundet att de skulle följa HERREN och hålla fast vid hans bud, hans vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och hela sin själ och upprätthålla detta förbunds ord, som var skrivna i denna bok. Och allt folket trädde in i förbundet.” Vers 3 rätt (401)I den reformation som följde, inriktade sig kungen på att utplåna varje tillstymmelse av avgudadyrkan som ännu fanns kvar. Landets invånare hade så länge följt omgivande folks sedvänjor att falla på knä för bilder av trä och sten, att det nästan verkade stå utanför mänsklig makt att avlägsna varje spår av dessa svåra missförhållanden. Josia förblev emellertid ståndaktig i sina ansträngningar att rena landet. Han gick så hårt fram mot avgudadyrkan att han lät avrätta ”alla offerhöjdspräster.” ”Dessutom skaffade Josia bort andebesvärjarna och spåmännen, husgudarna och avgudarna och allt det avskyvärda som man kunde se i Juda land och i Jerusalem. Han gjorde detta, för att han skulle upprätthålla de lagord, som fanns uppskrivna i den bok, som prästen Hilkia hade funnit i HERRENS hus.” Verserna 20, 24 rätt (401)Århundraden tidigare vid tiden för rikets delning, hade Jerobeam, Nebats son, i djärvt trots mot den Gud som Israel hade tjänat, eftersträvat att vända folkets hjärtan bort från templets gudstjänster i Jerusalem till nya former av tillbedjan. Han hade då upprättat ett oinvigt altare i Betel. Under invigningen av detta altare, där många under kommande år skulle bli förledda till att utöva avgudadyrkan, hade plötsligt en gudsman från Judeen kommit, med domsord över de tempelskändande åtgärderna. Han hade ropat mot altaret och sagt: ”Altare! Altare! Så säger HERREN: Se, åt Davids hus skall det födas en son vid namn Josia. På dig skall han slakta offerhöjdsprästerna som tänder offereld på dig, och människoben skall man då bränna upp på dig.” 1 Kung. 13:2 Detta tillkännagivande hade åtföljts av ett tecken på att de ord som uttalats kom från HERREN. rätt (402)Tre århundraden hade passerat. Under den reformation, som genomfördes av Josia, befann sig kungen själv i Betel, där detta gamla altare stod. Den profetia, som uttalats så många år tidigare i Jerobeams närvaro, skulle nu bli bokstavligt uppfylld. rätt (402) ”Han bröt också ner altaret i Betel med dess offerhöjd. Det var den offerhöjd som Jerobeam, Nebats son, hade byggt upp, han som kom Israel att synda. Därefter brände han upp offerhöjden och stötte sönder den till stoft och brände dessutom upp Aseran. rätt (402)När Josia såg sig om och fick se gravarna som fanns på berget, lät han hämta benen ut ur gravarna och brände upp dem på altaret och orenade det så, i enlighet med HERRENS ord genom gudsmannen som sade att detta skulle ske. Kungen frågade: ´Vad är det för ett minnesmärke som jag ser där´? Folket i staden svarade: ´Där ligger gudsmannen begravd, han som kom från Juda och ropade mot altaret i Betel att det skulle ske som du nu har gjort´. Så lämnade man hans ben i fred och även benen av den profet som hade kommit dit från Samarien.” 2 Kung. 23:15-18 rätt (402)På Olivbergets södra sluttning, mitt emot Jehovas vackra tempel på Moria berg, fanns de altaren och bilder, som Salomo placerat där för att tillfredsställa sina avgudadyrkande hustrur. Se 1 Kung. 11:6-8 I mer än trehundra år hade de stora oformliga bilderna stått på ”förargelsens berg”, stumma vittnen till Israels visaste kungs avfall. Även dessa avlägsnades och förstördes av Josia rätt (403)Kungen försökte ytterligare att upprätta Juda tro på deras fäders Gud genom att fira en stor påskhögtid, i överensstämmelse med de bestämmelser som fanns i lagboken. Förberedelserna gjordes av dem, som hade hand om heliga förrättningar, och på festens stora dag förrättades också frivilliga offer. ”Ty en sådan påskhögtid hade inte firats sedan den tid då domarna dömde Israel, inte någon gång under hela den tid som kungar regerade i Israel och Juda.” 2 Kung. 23:22 Men även om Josias iver behagade Gud, kunde den inte försona tidigare generationers synder. Inte heller kunde den aktning som kungens anhängare visade, åstadkomma en förändring i hjärtat hos många, som envist vägrade vända om från avgudadyrkan till dyrkan av den sanne Guden. rätt (403)Josia fortsatte att regera mer än ett decennium efter firandet av påsken. Vid trettionio års ålder mötte han döden i strid med Egyptens styrkor, ”och blev begravd där hans fäder var begravda. Hela Juda och Jerusalem sörjde Josia. Och Jeremia sjöng en klagosång över Josia. Alla sångare och sångerskor talade om Josia i sina klagosånger och gör det än i dag. Dessa sånger blev allmänt sjungna i Israel, och de finns upptecknade bland ´Klagosångerna´”. 2 Krön. 35: 24, 25 ”Före Josia hade det inte funnits någon kung som var som han, ingen som så av hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sin kraft hade vänt sig till HERREN i enlighet med hela Mose lag. Efter honom kom inte heller någon som var lik honom. Ändå vände sig HERREN inte från sin stora vredes glöd. Hans vrede hade blivit upptänd mot Juda på grund av allt det som Manasse hade gjort och väckt hans vrede med.” 2 Kung. 23: 25, 26 Den tid närmade sig snabbt, när Jerusalem skulle bli fullständigt förstört och landets invånare skulle föras bort i fångenskap till Babylon, för att där lära sig de läxor, som de vägrat att lära sig under mer gynnsamma omständigheter. rätt |