Bortförda i babylonisk fångenskap.

(452)I det nionde året av Sidkias regering ”kom den babyloniske kungen Nebukadnessar med hela sin här till Jerusalem och belägrade staden.” 2 Kung. 25:1 Framtidsutsikterna för Juda var hopplösa. ”Se, jag är emot dig”, förklarade HERREN själv genom Hesekiel. ”Alla skall veta att jag, HERREN, har dragit ut mitt svärd ur skidan. Det skall inte föras in igen ... Alla hjärtan skall förfäras och alla händer sjunka ner. Alla skall tappa modet och alla knän bli som vatten.” ”Jag skall utgjuta min vrede över dig och blåsa min förbittrings eld mot dig. Jag skall överlämna dig åt vilda människor, som är mästare på att fördärva.” Hes. 21:3, 5-7, 31 rätt

(452)Egyptierna bemödade sig att komma den belägrade staden till undsättning. För att hålla dem tillbaka gav kaldeerna för en tid upp sin belägring av Juda huvudstad. Ett hopp tändes i Sidkias hjärta. Han sände därför en budbärare till Jeremia, och bad honom att be till Gud för det hebreiska folket. rätt

(453)Profetens fruktansvärda svar var, att kaldeerna skulle komma tillbaka och förstöra staden. Befallningen om detta hade redan gått ut. Det obotfärdiga folket kunde inte längre avvända Guds straffdomar. ”Bedra inte er själva genom att tänka: Kaldeerna skall helt säkert dra sig tillbaka ifrån oss”, varnade HERREN sitt folk. ”Ty de skall inte ge sig av. Även om ni skulle slå kaldeernas hela här som strider mot er så, att endast några sårade män blev kvar av dem, så skulle de resa sig upp var och en i sitt tält och bränna upp denna stad i eld.” Jer. 37:9, 10 Kvarlevan av Juda måste föras bort i fångenskap, för att under motgång lära sig den läxa, som de hade vägrat att lära sig under mer gynnsamma förhållanden. Detta påbud från den helige Väktaren kunde inte överklagas. rätt

(453)Bland de rättfärdiga som fortfarande fanns i Jerusalem, för vilka Guds avsikt hade klargjorts, fanns det några, som beslöt att placera den heliga arken utom räckhåll för brutala händer, eftersom den innehöll stentavlorna på vilka de tio budorden hade skrivits. Detta gjorde de. Det var med sorg och vemod, som de gömde den heliga arken i en grotta, där den skulle vara undangömd från Israels och Juda folk på grund av deras synder. Den skulle aldrig mer komma att återlämnas till dem. Den heliga arken befinner sig fortfarande undangömd. Den har aldrig ofredats sedan den gömdes. rätt

(453)I många år hade Jeremia stått inför folket som ett troget vittne för Gud. Nu, när den till undergång dömda staden just skulle falla i hedningarnas händer, ansåg han att hans uppgift var avslutad och tänkte lämna den. En son till en av de falska profeterna hindrade honom emellertid. Denne spred ut det ryktet, att Jeremia tänkte förena sig med babylonierna, som han upprepade gånger hade uppmanat Juda folk att underkasta sig. Profeten förnekade den lögnaktiga anklagelsen. Trots detta blev furstarna ”förbittrade på Jeremia och lät gissla honom och satte honom i förvar i skrivaren Jonatans hus, som gjorts om till fängelse.” Vers 15 rätt

(454)Det hopp som tänts i furstarnas och folkets hjärtan, när Nebukadnessars arméer drog söderut för att möta egyptiernas, krossades snart fullständigt. HERRENS ord hade varit: ”Jag är emot dig, farao, du Egyptens kung.” Egyptens makt var inte större än ett brutet vassrörs. ”Alla Egyptens invånare skall inse att jag är HERREN”, hade Skriften förklarat. ”Ty de är en rörstav för Israels hus.” ”Jag skall stärka den babyloniske kungens armar, men faraos armar skall sjunka ner. De skall inse att jag är HERREN, när jag sätter mitt svärd i den babyloniske kungens hand, för att han skall räcka ut det mot Egyptens land.” Hes. 29:3, 6. 30:25 rätt

(454)Medan Juda furstar fortfarande förgäves riktade sin blick mot Egypten för att få hjälp, tänkte kung Sidkia med en orolig föraning på Guds profet, som hade blivit kastad i fängelse. Efter många dagar sände kungen bud efter honom och frågade i hemlighet: ”Har det kommit något ord från HERREN?” Jeremia svarade: ”Ja.” ”Du skall överlämnas i den babyloniske kungens hand.” rätt

(454) ”Sedan frågade Jeremia kung Sidkia: `På vad sätt har jag handlat orätt mot dig, dina tjänare och detta folk, eftersom ni har satt mig i fängelse? Och var finns nu era profeter som profeterade för er: Kungen i Babel skall inte anfalla er och detta land? Så hör mig nu, min herre konung. Lyssna till min bön och sänd mig inte tillbaka till skrivaren Jonatans hus, för då kommer jag att dö där.´” Jer. 37: 17-20 rätt

(455)Som svar befallde Sidkia att man skulle ”hålla Jeremia i förvar på vaktgården, och man gav honom en kaka bröd om dagen från Bagargatan, till dess det var slut på allt brödet i staden. Och Jeremia blev kvar på vaktgården.” Vers 21 rätt

(455)Kungen vågade inte öppet visa någon tillit till Jeremia. Trots att hans fruktan drev honom att söka underrättelse från honom privat, var han ändå alltför svag för att trotsa sina furstars och folkets ogillande genom att böja sig under Guds vilja så som den tillkännagetts av profeten. rätt

(455)Från fängelsegården fortsatte Jeremia att ge råd om underkastelse under det babyloniska styret. Att bjuda motstånd skulle vara detsamma, som att be om en säker död. HERRENS budskap till Juda var: ”Den som stannar kvar i denna stad kommer att dö genom svärd eller hunger eller pest, men den som ger sig åt kaldeerna skall få leva, ja, han skall vinna sitt liv som ett byte och få leva.” Orden uttalades klart och bestämt. Djärvt förklarade profeten i HERRENS namn: ”Denna stad skall överlämnas åt den babyloniske kungens här och han skall inta den.” Jer. 38:2, 3. rätt

(455)Till sist hade furstarna försatts i ett sådant raseri över Jeremias upprepade råd, som stod i klar motsats till deras taktik att göra motstånd, att de lade fram en kraftig protest inför kungen. De gjorde gällande att profeten var en fiende till folket, och att hans ord hade försvagat folket och fört olycka över dem. Därför borde han dömas till döden. rätt

(456)Den fege kungen visste att anklagelserna var falska, men för att göra dem välvilligt inställda, som innehade höga och inflytelserika poster i landet, låtsades han tro på deras anklagelser och överlämnade Jeremia i deras händer, så att de kunde göra med honom som de ville. Profeten kastades ”i kungasonen Malkias brunn på vaktgården. De släppte ner Jeremia med rep. I brunnen fanns inget vatten, men dy, och Jeremia sjönk ner i dyn.” Vers 6 Men Gud skaffade vänner åt Jeremia, som bönföll kungen att ställa upp för honom. De fick honom flyttad till fängelsets vaktgård. rätt

(456)Än en gång sände kungen i hemlighet bud efter Jeremia, och bad honom uppriktigt att berätta om Guds avsikter med Jerusalem. Som svar frågade Jeremia: ”Om jag säger dig något, kommer du då inte att döda mig? Och om jag ger dig ett råd, så kommer du inte att lyssna på mig.” Kungen gjorde en hemlig överenskommelse med profeten. ”Så sant HERREN lever, han som har givit oss livet: Jag skall inte låta döda dig, och inte heller utlämna dig åt de män, som står efter ditt liv.” Verserna 15, 16 rätt

(456)Det fanns fortfarande en möjlighet för kungen att visa, att han var beredd att bry sig om Jehovas varningar, och därmed på ett barmhärtigt sätt mildra de straffdomar, som redan nu drabbade stad och folk. ”Om du ger dig åt den babyloniske kungens furstar”, löd det budskap som gavs till kungen, ”skall du få leva, och denna stad skall då inte brännas ner, utan du och ditt hus skall få leva. Men om du inte ger dig åt den babyloniske kungens furstar, skall denna stad överlämnas i kaldeernas hand, och de skall bränna ner den och själv skall du inte komma undan deras händer.” rätt

(457)Kungen svarade Jeremia: ”Jag är rädd för de judar som har gått över till kaldeerna. Kanske skall man lämna mig i deras händer och de skall då behandla mig illa.” Men profeten lovade: ”De skall inte utlämna dig.” Och han bönföll honom ytterst enträget: ”Lyssna nu till HERRENS röst i det jag säger dig, så skall det gå dig väl och du skall få leva.” Verserna 17-20 rätt

(457)På så sätt klargjorde Gud ända in i den sista timmen sin villighet att visa barmhärtighet mot dem som skulle välja att böja sig för hans rättmätiga krav. Om kungen hade valt att lyda, kunde folkets liv ha sparats, och staden kunde ha räddats från att brännas ner. Han trodde emellertid att han hade gått alltför långt för att vända om. Han var rädd för judarna, rädd för att bli till åtlöje, rädd för sitt liv. Efter att i åratal ha gjort uppror mot Gud, tyckte Sidkia att det var alltför förödmjukande att säga till sitt folk: ”Jag accepterar HERRENS ord, så som de har talats genom profeten Jeremia. Jag vågar inte inlåta mig i ett krig mot denne fiende med hänsyn till alla dessa varningar.” rätt

(457)Under tårar bönföll Jeremia om, att Sidkia skulle rädda sig själv och sitt folk. Under själskval försäkrade han honom om, att han inte kunde komma undan med livet, om han inte fäste avseende vid Guds råd. Alla hans tillhörigheter skulle då tillfalla babylonierna. Men kungen hade slagit in på fel väg och ville inte vända om. Han beslöt sig för att följa de falska profeternas råd och de män, som han egentligen föraktade. Det var de som gjorde sig löjliga över hans svaghet att snabbt ge efter för deras önskningar. Han offrade den dyrbara friheten i sin mänskliga natur och blev en krypande slav under den offentliga opinionen. Han avsåg inte att göra något orätt, men saknade samtidigt beslutsamhet för att djärvt kunna stå upp för det rätta. Trots att han var övertygad om värdet av de råd som getts av Jeremia, hade han inte den moraliska styrkan att lyda. Som en följd av detta gick han stadigt framåt i fel riktning. rätt

(458)Kungen var också för svag för att vilja att hans hovmän och folket skulle få veta, att han hade haft en överläggning med Jeremia. Så fullständigt hade människofruktan tagit hans själ i besittning. Om Sidkia djärvt hade stått upp och förklarat att han trodde på profetens ord, som redan till hälften hade gått i uppfyllelse, hur mycket förödelse hade då inte kunnat avvärjas! Han skulle ha sagt: Jag vill lyda HERREN, och rädda staden från fullständig undergång. Jag vågar inte sätta mig över Guds bud på grund av fruktan för människor eller på grund av människors gillande. Jag älskar sanning, jag hatar synd, och jag vill följa de råd, som den Mäktige i Israel ger. rätt

(458)Då skulle folk ha respekterat hans orädda ande. De som vacklade mellan tro och otro skulle då ha intagit en fast ståndpunkt för det rätta. Just oräddheten och riktigheten i hans handlande skulle då ha inspirerat hans undersåtar till att beundra honom och visa honom trohet. Han skulle ha fått ett stort stöd, och Juda skulle ha sluppit det omätliga lidandet i form av blodbad, hunger och eld. rätt

(458)Sidkias svaghet var en synd för vilken han fick betala ett fruktansvärt straff. Fienden svepte fram som en oemotståndlig lavin och ödelade staden. De hebreiska arméerna drevs tillbaka under förvirring. Folket besegrades. Sidkia togs tillfånga. Hans söner dödades i hans åsyn. Kungen fördes bort från Jerusalem som fånge. Man stack ut ögonen på honom och efter att han anlänt till Babylon omkom han på ett ömkligt sätt. Det vackra templet som i mer än fyrahundra år hade krönt toppen av Sions berg, skonades inte av kaldeerna. ”De satte eld på Guds hus och bröt ner Jerusalems mur. Alla stadens palats brände de upp i eld och förstörde alla dyrbara föremål.” 2 Krön. 36:19 rätt

(459)Vid den tid då Jerusalem slutligen föll och intogs av Nebukadnessar, hade många flytt från den långa belägringens fasor, bara för att förintas genom svärd. Av dem som fortfarande återstod, fördes somliga, särskilt översteprästen och anföraren för rikets krigsfolk och ämbetsmän, till Babylon. Där avrättades de som förrädare. Andra fördes bort som fångar för att vara slavar åt Nebukadnessar och hans söner ”till dess att perserna kom till makten. HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas.” Verserna 20, 21 rätt

(460)Om Jeremia själv säger Skriften: ”Nebukadnessar, kungen i Babel, gav Nebusaradan, översten för drabanterna, denna befallning ångående Jeremia: ´Tag hand om honom och låt ditt öga vaka över honom och gör honom inte något ont, utan behandla honom som han själv begär av dig.´” Jer. 39:11, 12 rätt

(460)Sedan de babyloniska drabanterna hade frigivit Jeremia från fängelset, valde profeten att dela sitt öde med den svaga kvarleva, som bestod av ”de fattiga i landet” och som lämnats kvar av kaldeerna för att vara vingårdsmän och jordbrukare. Babylonierna satte Gedalja som ståthållare över dem. Efter bara några månader blev den nyutnämnde ståthållaren ihjälslagen genom förräderi. Det fattiga folket, som hade fått gå igenom många svåra prövningar, övertalades till sist av sina ledare till att ta sin tillflykt till Egypten. Jeremia protesterade tydligt mot denna förflyttning. ”Bege er inte Egypten”, vädjade han. Hans inspirerade ord brydde man sig emellertid inte om, utan ”alla som fanns kvar i Juda, ... både män, kvinnor och barn”, begav sig till Egyptens land. ”De ville inte lyssna till HERRENS röst. Och de kom till Tachpanches.” Jer. 42:19, 43:5-7 rätt

(460)De domsprofetior som Jeremia uttalat över den kvarleva, som hade varit upprorisk mot Nebukadnessar genom att fly till Egypten, blandades med löften om förlåtelse till dem, som skulle ångra sin dåraktighet och stå beredda att vända tillbaka. HERREN ville å ena sidan inte skona dem, som vände sig bort från hans råd till de förföriska inflytandena från egyptisk avgudadyrkan. Å andra sidan ville han visa barmhärtighet mot dem, som skulle visa sig vara trogna och sanna. ”Några få som undkommer svärdet skall få vända tillbaka från Egyptens land till Juda land. Så skall alla som är kvar av Juda och som har kommit till Egyptens land för att bosätta sig där förstå vems ord som består, mitt eller deras.” Jer. 44:28 rätt

(461)Profetens sorg över den fullständiga vrångheten hos dem, som skulle ha varit världens andliga ljus, kommer fram i de klagovisor han har lämnat efter sig i Skriften. Han sörjer över Sions öde och över att folket förts bort i fångenskap till Babylon. Klagovisorna är ett minne av det dåraktiga i att vända sig ifrån Jehovas råd till mänsklig visdom. Mitt i undergången kunde Jeremia fortfarande betyga: ”HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss.” Hans ständiga bön var: ”Låt oss rannsaka våra vägar och pröva dem, låt oss vända om till HERREN.” Klag. 3:22, 40 Eftersom Juda fortfarande var ett kungarike bland folken, hade han frågat sin Gud: ”Har du då alldeles förkastat Juda? Känner du avsky för Sion?” Han hade också varit djärv nog att be: ”För ditt namns skull: Förkasta oss inte.” Jer. 14:19, 21 Profeten litade fullständigt på Guds eviga avsikt att skapa ordning ur förvirring och att visa jordens folk och hela universum sina egenskaper rättvisa och kärlek. Denna rena tro ledde honom nu till att med förtröstan vädja för dem, som skulle kunna vända om från ondska till rättfärdighet. rätt

(461)Nu var dock Sion fullständigt förstört. Guds folk befann sig i fångenskap. Överväldigad av sorg utropade profeten: ”Hur övergiven sitter hon inte, den folkrika staden! Hon har blivit lik en änka. Hon som var så mäktig bland folken, en furstinna bland länderna, hon måste nu göra slavtjänst. Bittert gråter hon i natten, tårar rinner utför hennes kind. Bland alla hennes älskare finns ingen som tröstar henne. Alla hennes vänner har svikit henne, de har blivit hennes fiender. rätt

(462)Juda har gått i landsflykt på grund av förtryck och svår träldom. Hon bor nu bland hednafolken, hon finner ingen ro. Alla hennes förföljare har överfallit henne mitt i hennes nöd. Vägarna till Sion sörjer, ty ingen kommer längre till högtiderna. Alla hennes portar är öde, hennes präster suckar. Hennes jungfrur är bedrövade, och själv sörjer hon bittert. Hennes ovänner har makten, hennes fiender känner sig säkra. Ty HERREN har bedrövat henne för hennes många synders skull. Hennes barn har vandrat bort som fångar framför fienden.” rätt

(462) ”Hur har inte HERREN i sin vrede övertäckt dottern Sion med mörka moln! Från himlen har han kastat Israels härlighet ner till jorden. Han har inte kommit ihåg sin fotapall på sin vredes dag. Utan att skona har HERREN fördärvat alla Jakobs boningar. I sin vrede bröt han ner dottern Judas fästen. Han slog dem till marken, han orenade riket och dess furstar. rätt

(462)I vredens hetta högg han av varje horn i Israel. Han drog tillbaka sin högra hand när fienden kom. Jakob förbrände han likt en flammande eld som förtär allt runt omkring. Han spände sin båge som en fiende, hans högra hand var redo. Lik en ovän dödade han allt som var ljuvligt för ögat. Över dottern Sions hydda utgöt han sin vrede som en eld.” rätt

(463) ”Vad skall jag säga dig, vad skall jag jämföra dig med, du dotter Jerusalem? Vad skall jag likna dig vid för att trösta dig, du jungfru dotter Sion? Din skada är ju stor som ett hav, vem kan hela dig?” rätt

(463) ”Kom ihåg, HERRE, vad som skett med oss, skåda ner och se hur vi föraktas. Vår arvedel har blivit främlingars egendom, våra hus är i främmande hand. Vi har blivit föräldralösa, vi har ingen far, våra mödrar är som änkor ... Våra fäder har syndat, de finns inte mer. Vi måste bära deras missgärningar. Slavar härskar över oss, ingen finns som befriar oss ur deras hand ... Därför har också vårt hjärta blivit sjukt och därför är våra ögon förmörkade.” rätt

(463) ”Du, HERRE, förblir för evigt, din tron från släkte till släkte. Varför skulle du glömma oss för alltid, överge oss till evig tid? Tag oss till dig på nytt, HERRE, så att vi kan vända åter. Förnya våra dagar så att de blir som förr.” Klag. 1:1-5, 2:1-4, 13; 5:1-3, 7, 8, 17, 19-21 rätt

nästa kapitel