| Profeter och kungar kapitel 44. Från sida 538 | ren sida tillbaka |
(538)Då kommer Guds avsikter att bli förverkligade. Hans rikes principer kommer att bli ärade av alla under solen. rätt (539)Detta kapitel bygger på Daniel 6. rätt (539)När medern Darejaves tillträdde den tron som tidigare innehafts av de babyloniska härskarna, vidtog han genast lagliga åtgärder för att ombilda regeringen. Han satte ”etthundratjugo satraper över riket ... Över dem satte han tre furstar, och en av dem var Daniel. Inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att kungen inte led någon skada. Men Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, ty en ande utan like var i honom, och kungen övervägde att sätta honom över hela riket.” rätt (539)De hedersbetygelser som tilldelades Daniel väckte en avund hos de ledande männen i riket. De sökte efter en anledning att anklaga honom, men de kunde emellertid inte finna något, ”eftersom han var trogen i sin tjänst. De fann ingen förseelse och ingen orätt hos honom.” rätt (539)Daniels oklanderliga uppträdande gjorde hans fiender ännu mer avundsjuka. ”Vi lär inte finna något att anklaga den där Daniel för”, var de tvungna att erkänna, ”utom möjligen när det gäller hans gudsdyrkan.” rätt (540)Därpå rådgjorde furstarna och satraperna med varandra och tänkte ut en plan som de hoppades skulle föra till profetens död. De beslöt sig för att be kungen underteckna en förordning, som de skulle ställa i ordning, och som förbjöd någon i riket att be om något från Gud eller någon människa, med undantag av från kung Darejaves, under en tidsperiod på trettio dagar. En överträdelse av detta påbud skulle straffas genom att den som brutit mot det skulle kastas i lejongropen. rätt (540)Följaktligen förberedde furstarna ett sådant påbud och presenterade det för Darejaves för att få hans underskrift. Genom att övertyga honom om att utgivandet av detta påbud i hög grad skulle bidra till hans ära och anseende, vädjade de till hans fåfänga. Kungen som inte kände till furstarnas utstuderade plan, insåg inte den fientlighet, som avslöjades i påbudet, och eftersom han gav efter för deras smicker, undertecknade han det. rätt (541)Daniels fiender lämnade Darejaves, och jublade över den snara, de nu med säkerhet hade lagt ut för Jehovas tjänare. Vid den sammansvärjning, som på detta sätt hade kommit till stånd, hade Satan spelat en avgörande roll. Profeten utövade stor makt i riket och onda änglar fruktade att hans inflytande skulle försvaga deras kontroll över dess härskare. Det var denna sataniska verksamhet, som hade uppeggat furstarna till missunnsamhet och avund. Det var den som hade gett inspiration till planen att förgöra Daniel. Furstarna lät sig brukas som redskap för det onda och satte den i verket. rätt (542)Profetens fiender räknade med Daniels orubbliga principfasthet för att deras plan skulle lyckas. De misstog sig inte när de bedömde hans karaktär. Han uppfattade snabbt deras onda avsikt med att utforma detta påbud, men han ändrade inte sitt levnadssätt det allra minsta. Varför skulle han sluta att be nu, när han mer än någonsin behövde be? Hellre skulle han avstå från livet självt, än från sitt hopp om hjälp från Gud. Med lugn fullföljde han sina plikter som den förnämste av furstarna. När det var dags att be gick han till sitt rum, och med sina fönster öppna i riktning mot Jerusalem, frambar han som han brukade sin bön till himlens Gud. Han försökte inte att dölja sin handling. Trots att han var fullständigt medveten om följderna av sin trohet mot Gud, tvekade han inte i sitt sinne. Inför dem som planerade för hans undergång, ville han inte ens låta det se ut, som om hans förbindelse med himlen hade avbrutits. I alla situationer där kungen hade rätt att befalla, skulle Daniel visa sig vara lydig. Emellertid kunde varken kungen eller hans påbud få honom att avvika från sin trohet mot kungarnas Kung. rätt (542)På detta sätt tillkännagav profeten djärvt, men tyst och ödmjukt, att ingen jordisk makt har rätt att tränga sig emellan Gud och människan. Omgiven av avgudadyrkare, var han ett troget vittne för denna sanning. Att han oförfärat stod för det rätta, var ett klart ljus i det moraliska mörkret vid detta hedniska hov. Daniel står i dag inför världen som ett värdigt exempel på kristen oräddhet och trofasthet. rätt (542)Furstarna iakttog Daniel en hel dag. Tre gånger såg de honom gå till sitt rum och tre gånger hörde de att han upphävde sin röst till Gud i allvarlig förbön. Nästa morgon lade de fram sitt klagomål inför kungen. Daniel, hans mest ärade och trogne statsman, hade trotsat det kungliga påbudet. ”Har du inte låtit sätta upp ett påbud”, påminde de honom, ”med innehållet att vem som helst som under trettio dagar vänder sig i bön till någon annan, gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?” rätt (542) ”Jo, och det påbudet står fast”, svarade kungen, ”efter Mediens och Persiens orubbliga lag.”Triumferande informerade de nu Darejaves om hur hans mest pålitlige rådgivare hade uppträtt. ”Daniel, en av de judiska fångarna”, utropade de, ”har varken tagit hänsyn till dig eller det påbud du har låtit utfärda utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.” rätt (542)När monarken hörde detta, insåg han genast vilken snara, som hade gillrats för hans trogne tjänare. Han såg att det inte var iver för hans heder och ära, som hade lett dem till att föreslå detta kungliga påbud, utan avund mot Daniel. Han blev ”mycket bedrövad” på grund av sin del i det onda som hade tänkts ut, och ”vinnlade sig om att rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig att finna en utväg för att rädda honom.” Furstarna, som förutsåg denna strävan från kungens sida, kom till honom med följande ord: ”Vet, o konung, att det är Mediens och Persiens lag att inget påbud och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.” Trots att utfärdandet av påbudet var förhastat, var dess innehåll omöjligt att förändra utan måste sättas i verket. ”Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: ”Din Gud, den som du så oavbrutet dyrkar, han må rädda dig!” En sten blev placerad över gropens öppning, och ”kungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns sigill, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu hade skett med Daniel. Sedan gick kungen hem till sitt palats och fastade hela natten och lät inga kvinnor komma in till sig och han kunde inte sova.” Dan. 6:12- 18 rätt (543)Gud hindrade inte Daniels fiender från att kasta honom i lejongropen. Så långt tillät han onda änglar och gudlösa människor att förverkliga sina avsikter. Det var emellertid för att han skulle kunna göra det ännu mer iögonfallande, att han räddat sin tjänare och att sanningens och rättfärdighetens fiender hade misslyckats helt. ”Människors vrede skall då bli dig till pris”, (Psalm 76:11) hade psalmisten vittnat. Genom modet hos denne ende man, som hellre valde att följa det rätta än det politiskt vedertagna, skulle Satan besegras och Guds namn upphöjas och äras. rätt (543)Tidigt nästa morgon skyndade kung Darejaves till gropen och där ”ropade han på Daniel med ängslig röst:” ´Daniel, du den levande Gudens tjänare, har din Gud, som du så oavbrutet dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?´ rätt (544)Då svarade Daniel kungen: ´Må konungen leva för evigt! Min Gud har sänt sin ängel och stängt till lejonens gap, så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför honom och jag har inte heller förbrutit mig mot dig, o konung.´ rätt (544)Då blev kungen mycket glad och befallde, att man skulle ta upp Daniel ur gropen. När han tagits upp kunde man inte upptäcka någon skada på honom, ty han hade förtröstat på sin Gud. Sedan lät kungen hämta de män som hade anklagat Daniel och han lät kasta dem i lejongropen med deras barn och hustrur, och innan de ännu hade hunnit till botten i gropen överföll lejonen dem och krossade alla deras ben.” rätt (544)Än en gång utgick en kungörelse från en hednisk kung, som upphöjde Daniels Gud som den sanne Guden. ”Därefter lät kung Darejaves skriva till alla folk och stammar och tungomål som fanns på hela jorden: ´Jag önskar er fred och framgång! Härmed befaller jag att man inom hela mitt rikes område skall bäva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande Guden, som evigt förblir. Hans rike kan inte förgöras, hans välde har inget slut. Han befriar och räddar, han gör tecken och under i himlen och på jorden, han som har befriat Daniel ur lejonens våld.´” rätt (544)Det gudlösa motståndet mot Guds tjänare hade nu fullständigt brutits. ”Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves regering, det vill säga under persern Koresh regering.” Genom kontakten med honom blev dessa hedniska monarker tvungna att erkänna hans Gud som ”den levande Guden, som evigt förblir. Hans rike kan inte förgöras.” Dan. 6:20- 28, 27 rätt (545)Från historien om Daniels räddning kan vi lära oss, att Guds barn i tider med svårigheter och mörker skulle förbli just sådana som de var, när deras förväntningar var ljusa och hoppfulla och deras omgivning motsvarade allt vad de kunde önska sig. Daniel i lejongropen var samme Daniel som stod inför kungen som statsminister och som den Allrahögstes profet. En människa vars hjärta förlitar sig på Gud kommer att vara sig lik under de svåraste prövningar såväl som i framgången, när Gud och människor utstrålar sitt ljus och sin ynnest mot henne. Tillit når fram till det som inte kan ses, och omfattar eviga realiteter. rätt (545)Himlen är mycket nära dem som lider för rättfärdighetens skull. Kristus identifierar sina intressen med sitt trofasta folks intressen. Han lider i sina heligas gestalt, och var och en som angriper hans utvalda angriper också honom. Den makt, som är oss nära för att rädda oss från fysisk skada eller lidande, är också nära för att rädda oss från det större onda, genom att göra det möjligt för Guds tjänare att under alla omständigheter bevara sin rakryggade personlighet, och att segra genom gudomlig nåd. rätt (545)Daniels erfarenheter som statsman i det babyloniska riket och Medien-Persien bevisar att en som sköter samhällets angelägenheter inte med nödvändighet är en beräknande politiker, utan han kan vara en människa som vid varje steg tar emot vägledning från Gud. Daniel var statsminister för det största riket på jorden. Samtidigt var han en Guds profet, som tog emot kunskap genom inspiration från himlen. Trots att han var en människa med samma lättpåverkade natur som vi, beskriver Bibelns inspirerade ord honom som utan fel och brister. När hans fiender utsatte hans affärer i rikets tjänst för den noggrannaste granskning, visade de sig vara helt felfria. Han var ett exempel på vad varje företagsledare kan bli, när hans hjärta är omvänt och helgat och när hans motiv är rätta i Guds ögon. rätt (546)Att noggrant uppfylla himlens krav för med sig både timliga och andliga välsignelser. Orubblig i sin trohet mot Gud, obeveklig i sin självbehärskning, fann Daniel genom sin ädla värdighet och sin orubbliga redbarhet redan som ung man, ”nåd och barmhärtighet” hos den hedniske tjänsteman, i vilkens tjänst han hade blivit satt. Dan. 1:9 Samma egenskaper utmärkte resten av hans liv. Han avancerade snabbt till det babyloniska rikets statsminister. Under de följande monarkernas regering, under rikets fall, och under upprättandet av ett nytt världsrike, visade han sådan vishet och sådant statsmannaskap, så fullkomlig taktkänsla, sådan hövlighet, sådan äkta godhet och principfasthet, att till och med hans fiender tvingades erkänna att ”de kunde inte finna något att anklaga honom för eller något brottsligt hos honom, eftersom han var trogen i sin tjänst.” Dan. 6:4 rätt (546)Människor ärade Daniel genom att anförtro honom ansvar för statliga angelägenheter och hemligheter för riken, som behärskade världen. Samtidigt ärade Gud honom som sitt sändebud, och han fick ta emot många uppenbarelser om de hemligheter som skulle inträffa under kommande århundraden. Sina förunderliga förutsägelser, så som de står nedtecknade i kap. 7– 12 i den bok som bär hans namn, förstod han inte ens själv fullständigt. Men innan hans livsverk var avslutat, fick han ta emot den välsignade försäkran att han i ”ändens tid” - under världshistoriens avslutande skede - på nytt skulle tillåtas stå på sin post. Det var honom inte förunnat att förstå allt, som Gud hade uppenbarat om sin gudomliga avsikt. ”Men du, Daniel, göm dessa ord och försegla denna skrift”, fick han befallning om beträffande sina profetiska skrifter. Dessa skulle förbli förseglade ”till ändens tid.” ”Gå, Daniel”, befallde ängeln än en gång Jehovas trogne budbärare, ”för dessa ord skall förbli gömda och förseglade till ändens tid ... Men gå du bort till dess änden kommer. Sedan du har vilat skall du uppstå till din del vid dagarnas ände.” Dan. 12:4, 9, 13 rätt (547)När vi närmar oss världshistoriens slut, gör de profetior som Daniel nedtecknat anspråk på vår särskilda uppmärksamhet, eftersom de syftar på just den tid i vilken vi lever. Undervisningen i den sista nytestamentliga boken skulle höra ihop med dem. Satan har förlett många till att tro, att de profetiska delarna av Daniels skrifter och Uppenbarelseboken inte går att förstå. Men löftet om att det följer en särskild välsignelse med att studera dess profetior är tydligt. ”De förståndiga skall förstå det” (vers 10), blev det sagt om de av Daniels syner vilkas försegling skulle brytas under de sista dagarna. Om den uppenbarelse som Kristus gav till sin tjänare Johannes för att vägleda Guds folk ned genom århundradena, gäller löftet: ”Salig är den som läser upp och saliga är de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som är skrivet i den.” Upp. 1:3 rätt (547)Genom att se på hur riken har uppstått och fallit på det sätt som Daniels bok och Uppenbarelseboken har visat, behöver vi lära oss hur värdelös en enbart yttre och världslig ära är. Hur fullständigt har inte Babylon med all sin ära och prakt, vars like världen aldrig har sett sedan dess, - en makt och en prakt, som tycktes vara så beständig och varaktig för den tidens folk, - hur fullständigt har det inte gått sin undergång till mötes! Som ”blommorna i gräset” har det gått under. Jak. 1:10 Så gick det medien-persiska riket under, liksom Grekland och Rom. Så går allt under som inte har Gud som sin grund. Endast det, som är förenat med hans avsikter och uttrycker hans karaktär, kan bestå. Hans grundsanningar är det enda beständiga som vår värld känner till. rätt (548)En grundlig studie av hur Guds avsikt förverkligas i världshistorien och i uppenbarelsen av kommande händelser, kommer att hjälpa oss att till fullo uppskatta det synliga och det osynliga, och lära oss vad som är livets sanna mål. Genom att på så sätt iaktta timliga ting i evighetens ljus kan vi, liksom Daniel och hans vänner, leva för det som är sant och ädelt och beständigt. Och genom att i detta livet lära oss grundsanningarna för vår Herres och Frälsares rike, detta välsignade rike som skall bestå för evigt, kan vi vid hans återkomst vara beredda att tillsammans med honom ta det i besittning. rätt |