| Profeter och kungar kapitel 45. Från sida 551 | ren sida tillbaka |
(551) ”HERREN skall straffa dig, Satan. Ja, HERREN skall straffa dig, han som har utvalt Jerusalem. Är han då inte en brand ryckt ur elden?” Sak. 3:2. rätt (551)Att Koresh kom och ställde upp sin armé framför Babylons murar var för judarna ett tecken på att deras befrielse från fångenskapen närmade sig. Mer än ett århundrade innan Koresh var född, hade profetiorna nämnt honom vid namn, och hade beskrivit just det han skulle komma att göra, då han oväntat intog Babylon och förberedde befrielsen av Israels barn från fångenskapen. Genom profeten Jesaja hade följande ord uttalats: rätt (551) ”Så säger HERREN till sin smorde, till Koresh som jag har fattat vid hans högra hand för att slå ner folken inför honom, lossa bältet från kungens höfter och öppna dörrar för honom, så att inga portar mer är stängda: Själv skall jag gå framför dig, höjderna skall jag jämna ut. Kopparportarna skall jag spränga och järnbommarna skall jag bryta sönder. Jag skall ge dig skatter som är dolda i mörkret och hemliga rikedomar, för att du skall inse, att jag är HERREN, som kallar dig vid ditt namn, jag, Israels Gud.´”. Jes. 45:1-3 rätt (552)Den persiske erövrarens armé hade oväntat trängt in i den babyloniska huvudstadens mitt genom flodens strömfåra. Dess vatten hade man dessförinnan lett in på en sidofåra. De inte portarna hade i sorglös säkerhet lämnats öppna och obevakade. På så sätt fick judarna mer än tillräckliga bevis för den bokstavliga uppfyllelsen av Jesajas profetia om deras förtryckares plötsliga tillintetgörelse. Detta borde för dem ha varit ett tydligt tecken på att Gud styrde folkens angelägenheter till deras fördel. Följande ord var nämligen oskiljbart förknippade med profetian om Babylons intagande och fall: rätt (552) ”Jag är den som säger om Koresh: ´Han är min herde, han skall fullborda allt det jag vill´. Han skall säga om Jerusalem: Det skall bli uppbyggt, och till templet: Din grund skall bli lagd på nytt.” ”Det är jag som har uppväckt honom och alla hans vägar skall jag göra jämna. Han skall bygga upp min stad och släppa mina fångar fria, men inte för betalning eller mutor, säger HERREN Sebaot.” Jes. 44:28; 45:13 rätt (552)Detta var inte heller de enda profetior som de landsflyktiga hade möjlighet att bygga sitt hopp om en snar befrielse på. De hade tillgång till Jeremias profetior, och i dessa hade klart angetts längden på den tid, som skulle förflyta före Israels hemkomst från Babylon. ”Men när sjuttio år har gått, skall jag straffa kungen i Babel och folket där för deras missgärning, säger HERREN, och även kaldeernas land skall jag göra till en ödemark för all framtid.” Jer. 25:12 Ynnest skulle visas mot Juda kvarleva, som svar på innerlig bön. ”Ty jag skall låta er finna mig, säger HERREN. Jag skall göra slut på er fångenskap och samla er från alla de folk och alla de orter dit jag har drivit bort er, säger HERREN. Jag skall låta er komma tillbaka till den plats från vilken jag förde er bort som fångar.” Jer. 29:14 rätt (553)Daniel och hans vänner hade ofta gått igenom dessa och liknande profetior, som gav en översikt över Guds plan för hans folk. Nu, när den snabba utvecklingen av händelser vittnade om att Guds mäktiga hand var verksam bland folken, ägnade Daniel särskild uppmärksamhet åt de löften som getts till Israel. Hans tro på det profetiska ordet ledde honom till att göra erfarenheter, som förutsagts av de heliga skrivarna. ”När sjuttio år har gått för Babel skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka ... Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp. Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er. Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om i söker mig av hela ert hjärta.” Vers 10- 13 rätt (553)Kort tid före Babylons undergång, när Daniel mediterade över dessa profetior och sökte Gud för att finna förståelse för tidsuppgifterna, erhöll han en serie syner som gällde olika rikens uppgång och fall. Tillsammans med den första synen, som finns nedskriven i Danielsbokens sjunde kapitel, gavs också en uttydning. Allt klargjordes emellertid inte för profeten. ”Men jag, Daniel, fylldes av många oroliga tankar”, skrev han om sin erfarenhet vid det tillfället, ”och färgen vek bort från mitt ansikte. Men drömmen bevarade jag i mitt hjärta.” Dan. 7:28 rätt (554)Genom en annan syn kastades nytt ljus över framtidens händelser. Det var vid slutet av denna syn, som Daniel hörde ”en av de heliga tala och en annan helig frågade den som talade: ´Hur lång tid avser synen?´” Dan. 8:13 Det svar som han fick gjorde honom villrådig: ”Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas.” Vers 14. Med djupt allvar försökte han att förstå synens innebörd. Han kunde inte förstå sambandet mellan de sjuttio åren i fångenskap, som Jeremia hade förutsagt, och de tvåtusentrehundra dagarna som han i sin syn hade hört den himmelske budbäraren förklara skulle föregå helgedomens rening. Ängeln Gabriel gav honom en del av uttydningen. När profeten hörde orden: ”den syftar på en avlägsen framtid”, svimmade han emellertid. ”Men jag, Daniel, blev kraftlös.” skriver han om sin erfarenhet, ”och låg sjuk en tid. Sedan steg jag upp och utförde min tjänst hos kungen. Synen förundrade mig, men ingen förstod den.” Vers 26, 27 rätt (554)Eftersom Daniel fortfarande kände sig tyngd av bekymmer för Israels skull, studerade han på nytt Jeremias profetior. De var mycket tydliga - så tydliga att han genom dessa i böcker nedskrivna vittnesbörd förstod ”det antal år som enligt HERRENS ord till profeten Jeremia skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år.” Dan. 9:2 rätt (554)Med en tillit som grundade sig på profetians säkra ord, bad Daniel HERREN om att dessa löften snart skulle uppfyllas. Han bönföll om att Guds ära skulle upprätthållas. I sin bön identifierade han fullständigt sig själv med dem, som inte hade levt upp till den gudomliga planen, och bekände deras synder som sina egna. rätt (555) ”Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud, förklarade profeten, ”med ivrig bön och åkallan och fastade i säck och aska. Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände.” Vers 3, 4 Trots att rätt (555)Daniel hade varit länge i Guds tjänst och av himlen hade blivit omtalad som ”högt älskad”, trädde han nu ändå fram inför Gud som en syndare, som bar fram det folks behov som han älskade. Hans bön var uttrycksfull i sin enkelhet och djupt allvarlig. Hör hans förbön: rätt (555) ”O, Herre, du store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund och nåd mot dem som älskar dig och håller dina bud. Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet. Du, Herre, är rättfärdig, men vi har dragit skam över oss. Så är det i dag med Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla andra länder, dit du har fördrivit dem därför att de var trolösa mot dig... rätt (555)Men hos HERREN, vår Gud, finns barmhärtighet och förlåtelse. Vi var upproriska mot honom, och lydde inte HERRENS, vår Guds, röst.” ”Men Herre, för all din rättfärdighets skull, vänd din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra fäders missgärningar har Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bor omkring oss. rätt (556)Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för HERRENS skull. Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. rätt (556)O, Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja - för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.” Vers 4- 10, 16- 19 rätt (556)Himlen böjde sig ned för att höra profetens allvarliga böner. Till och med innan han hade avslutat sin vädjan om förlåtelse och återställelse, uppenbarade sig den mäktige Gabriel på nytt för honom och riktade hans uppmärksamhet mot den syn han hade sett före Babylons fall och Beltesassars död. Därefter beskrev ängeln kortfattat för honom i detalj perioden med de sjuttio veckorna, vilka skulle börja vid den tid då ”ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp.” Vers 25 rätt (557)Daniel hade burit fram sin bön ”i ... Darejaves första regeringsår.” (vers 1) Han var den mediske monark, vars general, Koresh, hade ryckt världsherradömets spira från Babylon. Darejaves regering ärades av Gud. Ängeln Gabriel sändes till honom, ”för att stärka och skydda honom.” Dan. 11:1 Efter hans död besteg Koresh tronen inom två år efter Babylons undergång. I början av hans regeringstid hade de sjuttio åren gått till ända. Så lång tid hade gått sedan den första gruppen hebréer hade förts till Babylon från sina hem i Juda. rätt (557)Befrielsen av Daniel från lejongropen hade Gud använt för att göra ett fördelaktigt intryck på Koresh den store. Gudsmannens gedigna egenskaper, att som statsman ha förmågan att vara förutseende, ledde den persiske härskaren till att visa honom respekt och högaktning för hans omdömesförmåga. Och nu, just i den tid som Gud hade sagt att han skulle låta sitt tempel i Jerusalem byggas upp på nytt, påverkade han Koresh till att som hans redskap lägga märke till de profetior om sig själv, som Daniel så väl kände till, och att ge det judiska folket dess frihet. rätt (558) Kungen såg de ord som mer än etthundra år före hans födelse berättade om på vilket sätt Babylon skulle bli erövrat. Han läste det budskap, som universums härskare hade riktat till honom själv: ”Jag spände bältet om ditt liv, fastän du inte kände mig, för att man skulle förstå både i öster och i väster att det inte finns någon utom mig.” Framför sina ögon såg han den evige Gudens tillkännagivande: ”För min tjänare Jakobs skull, för Israels skull, min utvalde, kallade jag dig vid namn. Jag gav dig ett ärenamn, fastän du inte kände mig.” Han upptäckte de inspirerade orden: ”Det är jag som har uppväckt honom och alla hans vägar skall jag göra jämna. Han skall bygga upp min stad och släppa mina fångar fria, men inte för betalning eller mutor.” Jes. 45:5, 6, 4, 13 På grund av allt detta rördes hans hjärta djupt, och han beslöt sig för att fullfölja det uppdrag, som Gud hade bestämt för honom. Han skulle befria de hebreiska fångarna. Han skulle hjälpa dem att bygga upp Jehovas tempel på nytt. rätt (558)I en skriven kungörelse, som han lät publicera ”över hela sitt rike”, tillkännagav Koresh att han önskade vidta åtgärder för att hebréerna skulle kunna vända tillbaka hem och bygga upp sitt tempel. ”HERREN, himmelens Gud har givit mig alla riken på jorden”, tillkännagav kungen med tacksamhet i denna offentliga kungörelse, ”och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk må bege sig upp till Jerusalem i Juda för att bygga upp HERRENS, Israels Guds hus, och hans Gud skall vara med honom. Han är den Gud som bor i Jerusalem. Alla som finns kvar skall få hjälp av folket på den ort där de bor som främlingar. De skall få silver och guld, gods och boskap, förutom vad som frivilligt ges till Guds hus i Jerusalem.” Esra 1:1-4 rätt (558)Angående tempelbyggnaden befallde han ytterligare: ”Huset skall byggas upp och vara en plats där man bär fram offer. Grunden skall läggas fast. Det skall byggas sextio alnar högt och sextio alnar brett med tre varv stora stenar och med ett varv nytt trävirke. Vad som fordras för omkostnaderna skall betalas ut från kungens hus. De kärl av guld och silver i Guds hus, som Nebukadnessar tog ur templet i Jerusalem och förde till Babel, skall man också lämna tillbaka, så att de på nytt kommer till sin plats i templet i Jerusalem, och man skall sätta in dem i Guds hus.” Esra 6:3-5 rätt (559)Nyheterna om denna kungörelse nådde kungarikets mest avlägsna områden, och glädjen var stor bland Israels barn i förskingringen. Många hade liksom Daniel studerat profetiorna, och hade sökt Gud på grund av hans löfte om ingripande för Israels skull. Nu blev deras böner besvarade, och med glädje i sina hjärtan kunde de unisont stämma in i denna sång: rätt (559) ”När HERREN gjorde slut på Sions fångenskap, (559) ”Huvudmännen för Juda och Benjamins familjer, prästerna och leviterna, alla de vilkas sinne Gud hade påverkat”, dessa utgjorde den ansenliga, cirka femtiotusen man starka kvarleva av judar i de länder dit de förts i fångenskap. Dessa beslöt att dra fördel av det underbara tillfälle som erbjöds dem ”att ge sig i väg för att bygga upp HERRENS hus i Jerusalem. Deras vänner tillät dem inte att gå tomhänta. ”Och alla som bodde i deras närhet hjälpte dem med silverkärl, guld, gods och boskap och med dyrbara gåvor.” Till dessa och många andra frivilliga gåvor lades ”de föremål som hade tillhört HERRENS hus ... Koresh, kungen i Persien, överlämnade dem åt skattmästaren Mitredat ... Antalet guldkärl och silverkärl var tillsammans 5 400”, för att användas i det tempel som skulle återuppbyggas. Esra 1:5- 11 rätt (560)Ansvaret att vara ståthållare över den grupp som återvände till Judeen lade Koresh på Serubbabel (också känd som Scheschbazar), en ättling till kung David. Översteprästen Josua åtföljde honom. Den långa resan tvärs igenom de obebodda öknarna företogs i säkerhet, och den lyckliga gruppen, som var tacksam mot Gud för hans många välgärningar, tog genast itu med arbetet att återuppbygga det som hade brutits ner och förstörts. ”Huvudmännen för familjerna” började med att ge av sin egendom för att hjälpa till med att betala kostnaden för att återuppbygga templet. Folket följde deras exempel och gav frivilligt av sina små tillgångar. Se Esra 2:64- 70 rätt (560)Så fort som möjligt uppfördes ett altare på platsen för det gamla altaret på tempelförgården. Till de ceremonier som hörde samman med invigningen av detta altare, ”samlades folket som en man.” Där samlades de för att gemensamt återinföra de heliga gudstjänster som hade avbrutits vid den tid då Jerusalem förstördes av Nebukadnessar. Innan de skiljdes åt för att bo i sina hem, försökte de att återställa allt. ”De firade lövhyddohögtiden.” Esra 3:1- 4 rätt (563)Det var till stor glädje för den trofasta kvarlevan av folket, att altaret för de dagliga brännoffren sattes upp. Helhjärtat påbörjade man de förberedelser, som var nödvändiga för att bygga upp templet och samlade mod när dessa förberedelser gick framåt månad för månad. De hade under många år varit utestängda från de synliga tecknen på Guds närvaro. När de nu omgavs av många dystra minnen av sina fäders avfall, längtade de efter något varaktigt tecken på gudomlig förlåtelse och ynnest. Att återfå personlig egendom och gamla privilegier var inte så viktigt för dem. De satte större värde på Guds bifall. Gud hade verkat på ett förunderligt sätt för deras sak och de kände en visshet om hans närvaro hos dem. Ändå önskade de sig ännu större välsignelser. Med glad förväntan såg de fram emot den tid då templet var återuppbyggt och de skulle kunna se hur Guds härlighet strålade ur dess inre. rätt (563)Arbetarna som var sysselsatta med att ta fram byggnadsmaterial, fann bland ruinerna några av de oerhört stora stenar som förts till tempelplatsen under Salomos dagar. De ställdes i ordning för att användas, och mycket nytt material anskaffades. Snart hade arbetet gått framåt till den punkt där grundstenen måste läggas på plats. Detta gjordes i närvaro av många tusen som hade samlats för att bevittna arbetets framåtskridande och för att ge uttryck åt sin glädje över att vara delaktiga i det. Medan hörnstenen sattes på plats, sjöng folket tillsammans, ackompanjerade av prästernas trumpeter och Asafs söners cymbaler. ”De sjöng lov och pris till HERREN: ´Han är god, hans nåd mot Israel varar i evighet.´” Vers 11 rätt (564)Det hus som skulle återuppbyggas hade varit föremål för många profetior, som gällde den ynnest som Gud ville visa Sion, och alla som var närvarande då hörnstenen lades, skulle med djup glädje i sitt hjärta ha delat den stämning, som detta tillfälle skapade. Med den musik och den lovprisning som hördes denna glada dag, blandades emellertid en disharmonisk ton. ”Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamla som hade sett det förra huset, grät högt när de såg grunden läggas till detta hus.” Vers 12 rätt (564)Det var naturligt att sorg skulle fylla dessa äldre mäns hjärtan, när de tänkte på resultatet av sin långvariga obotfärdighet. Om de och deras generation hade lytt Gud och fullbordat hans vilja för Israel, skulle det tempel som Salomo byggt inte ha förstörts och fångenskapen hade inte varit nödvändig. På grund av otacksamhet och otrohet hade de emellertid skingrats bland hedningarna. rätt (564)Förhållandena hade nu förändrats. I ömsint barmhärtighet hade HERREN på nytt besökt sitt folk och tillåtit dem att återvända till sitt eget land. Sorg på grund av felsteg i det förflutna skulle ha gett plats för känslor av djup glädje. Gud hade bevekat Koresh hjärta att hjälpa dem att bygga upp templet på nytt. Detta borde ha framkallat uttryck för djup tacksamhet. Några av dem hade inte omdöme nog att inse, hur Gud hade öppnat möjligheterna för dem genom sin försyn. I stället för att glädja sig, var de i sina tankar missnöjda och modlösa. De hade sett härligheten i Salomos tempel, och de klagade över att den byggnad som nu skulle uppföras, var underlägsen detta. rätt (564)Knotandet och klagandet och de ofördelaktiga jämförelser som gjordes, utövade ett deprimerande inflytande på mångas sinnen och gjorde byggnadsarbetarnas händer kraftlösa. Arbetarna ifrågasatte om de skulle fortsätta att uppföra en byggnad, som från början öppet kritiserades och gav anledning till så mycket sorg. rätt (565)Det fanns emellertid många i församlingen, som ägde en större tro och förmåga att se längre, vilket hindrade dem att se denna mindre härlighet med sådant missnöje. ”Många andra jublade och var så glada att de ropade med hög röst. Man kunde inte skilja mellan det högljudda, glada jubelropet och folkets högljudda gråt, ty folket ropade så högt att ljudet hördes vida omkring.” Vers 12, 13 rätt (565)Om de, som inte kunde glädja sig då grundstenen till templet lades, kunde ha förutsett följderna av sin bristande tro den dagen, skulle de ha blivit förskräckta. Föga hade de förstått vilken verkan deras ogillande och missnöjda ord hade. De var inte tillräckligt medvetna om, hur mycket arbetet med att färdigställa HERRENS hus skulle fördröjas genom det missnöje de gett uttryck åt. rätt (565)Det första templets prakt och de religiösa gudstjänsternas imponerande riter hade före fångenskapen varit en källa till stolthet för Israel. Deras tillbedjan hade emellertid ofta saknat de egenskaper som Gud betraktar som de viktigaste. Det första templets härlighet, prakten i dess gudstjänster, kunde inte göra dem behagliga inför Gud, ty de offrade inte det som ensamt är värdefullt i hans ögon. De frambar inte till honom offret av en ödmjuk och förkrossad ande. rätt (566)Det är när man förlorar Guds rikes viktiga grundprinciper ur sikte, som ceremonierna blir många och slösaktiga. Det är när karaktärsbyggandet försummas, när själens prydnad fattas, när enkelheten i fromheten föraktas, som stolthet och kärlek till uppvisning kräver storslagna kyrkobyggnader, glänsande utsmyckningar och imponerande ceremonier. I allt detta blir emellertid inte Gud ärad. Han värderar inte kyrkan på grund av dess yttre fördelar utan på grund av församlingens uppriktiga fromhet, vilken skiljer den från världen. Han värderar den i den mån som dess medlemmar tillväxer i kunskap om Kristus, efter deras framsteg i andlig erfarenhet. Han ser efter grundprinciperna kärlek och godhet. All konstnärlig skönhet tål inte att jämföras med skönheten i det temperament och den karaktär, som skall uppenbaras i dem som representerar Kristus. rätt (566)En församling kan vara den fattigaste i landet. Den kan helt sakna dragningen från någon yttre prakt, men om dess medlemmar äger grundprinciperna i Kristus karaktär, kommer änglar att förena sig med dem i deras tillbedjan. Lovprisning och tacksägelse kommer att uppstiga till Gud från tacksamma hjärtan som ett offer med ljuvlig doft. rätt (566) ”Tacka HERREN, ty han är god, |