Esra, präst och skriftlärd.

(607)Omkring sjuttio år efter det att den första gruppen landsflyktiga hade kommit tillbaka under ledning av Serubbabel och Josua, besteg Artasasta (Artaxerxes Longimanus) tronen i Medien-Persien. Denne kungs namn är förknippat med den heliga historien genom ett antal anmärkningsvärda händelser. Det var under hans regering som Esra och Nehemja levde och arbetade. Det var han som år 457 f. Kr. utfärdade den tredje och sista skrivelsen om återuppbyggnad av Jerusalem. Hans regering fick bevittna, att en grupp judar återvände hem under Esra, att Jerusalems murar fullbordades genom Nehemja. Hans medarbetare fick se, att templets gudstjänster återinrättades och att stora religiösa förnyelsearbeten företogs av Esra och Nehemja. Under sin långa regeringstid visade han ofta välvilja mot Guds folk, och i sina tillförlitliga och högt uppskattade judiska vänner, Esra och Nehemja, såg han män som Gud utvalt och upphöjt för en särskild uppgift. rätt

(607)Den erfarenhet Esra gjorde, då han bodde bland de judar, som hade stannat kvar i Babylon var så ovanlig att den tilldrog sig kung Artasastas välvilliga uppmärksamhet. Esra samtalade frimodigt med honom om den himmelske Gudens makt och om Guds avsikt med att återföra judarna till Jerusalem. rätt

(608)Som ättling till Aron hade Esra fått en prästerlig utbildning. Dessutom hade han blivit förtrogen med magikernas, stjärntydarnas och de visa männens skrifter i det medien-persiska kungadömet. Han var emellertid inte tillfreds med sitt andliga tillstånd. Han längtade efter att vara i fullständig samstämmighet med Gud. Han längtade efter vishet, att kunna utföra Guds vilja. Därför hade han ”vänt sitt hjärta till att studera HERRENS lag och leva efter den.” Esra 7:10 Detta förde honom till att ägna sig åt ett flitigt studium av Guds folks historia, så som den är beskriven i profeternas skrifter och kungaböckerna. Han trängde in i Bibelns historiska och poetiska böcker för att få veta, varför HERREN hade tillåtit att Jerusalem förstördes och hans folk fördes som fångar till ett hedniskt land. rätt

(608)Särskild uppmärksamhet ägnade Esra åt Israels erfarenheter från den tid, då löftet hade getts till Abraham. Han studerade den undervisning, som gavs vid Sinai berg och under den långa ökenvandringen. Allteftersom han lärde sig mer och mer om hur Gud handlar med sina barn och förstod heligheten i den lag som hade getts vid Sinai rördes hans hjärta. Han fick uppleva en ny och genomgripande omvändelse. Han beslöt sig för att grundligt lära sig det, som fanns nedtecknat om den heliga historien, för att ge sitt folk välsignelse och ljus. rätt

(608)Esra bemödade sig om att uppnå en inte beredskap för den uppgift, som han trodde väntade honom. Han sökte uppriktigt Gud, för att han skulle bli en vis lärare i Israel. När han lärde sig att överlämna sitt sinne och sin vilja till gudomlig kontroll, fördes principerna för sann helgelse in i hans liv. rätt

(609)Dessa utövade under senare år ett formande inflytande inte bara på ungdomen, som sökte sig till denna undervisning, utan på alla andra som hade kontakt med honom. rätt

(609)Gud utvalde Esra till att vara ett redskap för det goda till Israel, så att han kunde framkalla aktning för prästerskapet. Dess ära hade i hög grad kommit i skymundan under fångenskapen. Esra utvecklades till en man med ovanligt stor lärdom och blev ”skriftlärd och mycket kunnig i Mose lag.” vers 6 Dessa egenskaper gjorde honom till en man med högt anseende i det medio- persiska kungariket. rätt

(609)Esra blev ett språkrör för Gud och undervisade dem som fanns i hans omgivning i den himmelska regeringens principer. Under resten av sitt liv var han huvudsakligen lärare, vare sig han befann sig nära hovet i Medien-Persien eller i Jerusalem. Allteftersom han förmedlade de sanningar han lärt sig till andra, ökade hans duglighet för uppgiften. Han blev en from och nitisk man. Han var HERRENS vittne inför världen om hur Bibelns sanning har kraft att förädla det dagliga livet. rätt

(609)Esras ansträngningar att återuppliva intresset för studium av Skrifterna satte varaktiga spår genom hans oförtrutna, livslånga arbete med att bevara och sprida de heliga Skrifterna. Han samlade alla de kopior av lagen, som han kunde finna och lät skriva av dem och sprida dem. Det rena ord, som på så sätt spreds och sattes i händerna på många människor, gav kunskap som var av oskattbart värde. rätt

(610)Esra ägde en tro på att Gud skulle utföra ett mäktigt verk för sitt folk. Detta ledde honom till att tala med Artasasta om att han önskade återvända till Jerusalem för att återuppliva intresset för studiet av Guds ord och att hjälpa sina bröder att bygga upp den heliga staden på nytt. När Esra tillkännagav sin fullständiga tillit till att Israels Gud hade en outtömlig förmåga att skydda sitt folk och visa det omsorg, gjorde det ett djupt intryck på kungen. Han förstod mycket väl att israeliterna återvände till Jerusalem så att de kunde tjäna Jehova. Kungens tilltro till Esras redbarhet var till och med så stor, att han visade honom en påfallande stor ynnest genom att uppfylla hans önskan och gav honom dyrbara gåvor till tempeltjänsten. Han utnämnde honom till en särskild representant för det medio-persiska kungariket och överförde till honom omfattande fullmakter för att kunna genomföra de planer, som låg honom varmt om hjärtat. rätt

(610)Artasastas kungörelse för att återställa och bygga upp Jerusalem, den tredje som utfärdats efter slutet på den sjuttioåriga fångenskapen, är beaktansvärd på grund av dess utsagor om himlens Gud, på grund av dess erkännande av Esras insikter och på grund av dess frikostiga anslag till Guds folks kvarleva. Artasasta hänvisar till Esra som ”prästen Esra, den skriftlärde, han som var kunnig i det som HERREN hade befallt och stadgat för Israel” ”han som är lärare i himmelens Guds lag.” Kungen och hans rådgivare sände frivilligt gåvor ”till Israels Gud, han som bor i Jerusalem.” Dessutom vidtog han åtgärder för att betala många stora utgifter genom att ge befallning om att de skulle betalas ”ur konungens skattkammare.” Verserna 11, 12, 15, 20 rätt

(611) ”Konungen och hans sju rådgivare sänder i väg dig”, förklarade Artasasta för Esra, ”för att undersöka om förhållandena i Juda och Jerusalem är efter din Guds lag, som är i din hand.” Dessutom beslöt han: ”Allt vad himmelens Gud befaller skall noggrant göras och ges till himmelens Guds hus, för att inte vrede skall komma över konungens och hans söners rike.” Verserna 14, 23 rätt

(611)Då Artasasta gav sin tillåtelse till israeliterna att återvända, sörjde han också för att prästerskapets medlemmar fick återuppta sina gamla ceremonier och privilegier. ”Vi kungör för er, förklarade han, ”att ingen skall ha makt att lägga skatt, tull eller vägpengar på någon präst eller levit, sångare, dörrvaktare, tempeltjänare eller annan tjänare i detta Guds hus.” Han vidtog också åtgärder för utnämningen av tjänstemän, som skulle styra folket i överensstämmelse med den judiska lagboken. ”Och du, Esra, skall efter den vishet du fått av Gud”, befallde han, ”utse domare och lagkloka som skall skipa rätt bland allt folket i landet på andra sidan floden, alla dem som känner din Guds lagar. Om någon inte känner dessa, skall ni lära honom dem. Den som inte följer din Guds lag och konungens lag, skall omgående dömas, antingen till döden eller till förvisning eller till indragning av egendom eller till fängelse.” Verserna 24-26 rätt

(612)På så sätt hade Esra, ”eftersom Guds goda hand var med honom”, övertalat kungen att ge rikligt underhåll till hemresan för hela Israels folk och dess präster och leviter i det medio-persiska kungariket, som ville ”fara till Jerusalem.” Verserna 9, 13 På så sätt fick förskingringens barn tillfälle att återvända till det land, med vars besittning löftena till Israels hus hörde samman. Denna kungörelse utlöste stor glädje bland dem som tillsammans med Esra hade studerat Guds avsikter för hans folk. ”Välsignad vare HERREN, våra fäders Gud”, utropade Esra, ”som ingav kungen i hjärtat att han skulle smycka HERRENS hus i Jerusalem, och som lät mig finna nåd inför kungen och hans rådgivare och inför alla kungens mäktiga furstar.” Verserna 27, 28 rätt

(612)Att Artasasta (Artaxerxes Longimanus) utfärdade denna kungörelse visade tydligt Guds försyn. Somliga förstod detta och utnyttjade med glädje förmånen att kunna återvända under så gynnsamma omständigheter. Man bestämde en allmän mötesplats och på utsatt tid samlades de, som ville fara till Jerusalem, för den långa resan. ”Jag samlade dessa vid den flod som flyter till Ahava”, säger Esra, ”och vi slog läger där i tre dagar”. Esra 8:15 rätt

(612)Esra hade väntat sig att ett stort antal skulle återvända till Jerusalem, men de som svarade på kallelsen var sorgligt få. Många som hade skaffat sig hus och mark ville inte offra dessa egendomar. De älskade lugn och bekvämlighet och var nöjda med att stanna. Deras exempel visade sig vara ett hinder för andra, som annars skulle ha valt att förena sitt öde med dem som gick framåt i tro. rätt

(613)När Esra blickade ut över det församlade sällskapet, blev han förvånad över att inte finna någon av Levis ättlingar. Var fanns de som tillhörde den stam som hade utvalts till att ansvara för den heliga tempeltjänsten? Leviterna borde ha varit de första som svarade på uppropet om vem som stod på Herrens sida. Under fångenskapen och efteråt hade de erhållit många förmåner. De hade åtnjutit största möjliga frihet att sörja för sina bröders andliga behov under landsflykten. Synagogor hade byggts, i vilka prästerna ledde tillbedjan av Gud och undervisade folket. De hade haft full frihet att hålla sabbaten och utföra de heliga ceremonier, som utmärkte den judiska tron. rätt

(614)Under åren efter fångenskapens slut förändrades emellertid villkoren, och många nya ansvarsområden vilade på Israels ledare. Templet i Jerusalem hade återuppbyggts och invigts, och det behövdes fler präster för att genomföra dess gudstjänster. Det fanns ett mycket stort behov av gudsmän som kunde undervisa folket. Dessutom befann sig de judar, som stannade kvar i Babylon, i fara att få sin religiösa frihet beskuren. Genom profeten Sakarja hade judarna i Medien-Persien fått en klar och tydlig uppmaning att återvända till sitt land. De erfarenheter, som judarna gjorde under Esters och Mordokajs svåra tid var också en tydlig varning för att stanna. Den tid hade kommit då det var farligt för dem att stanna längre i en omgivning med hednisk påverkan. Med hänsyn till dessa förändrade villkor, borde prästerna i Babylon ha varit snara att inse, att när denna kungörelse blev offentliggjord, innebar det en särskild kallelse till dem att återvända till Jerusalem. rätt

(614)Kungen och furstarna hade gjort mer än sin del för att öppna vägen för deras återresa. De hade ställt rikliga medel till förfogande, men var fanns människorna? Levis söner svek i en tid, då inflytandet av ett beslut att följa sina bröder, skulle ha lett andra till att följa deras exempel. Deras märkliga likgiltighet avslöjar på ett sorgligt sätt, vilken inställning israeliterna i Babylon hade till Guds avsikt för hans folk. rätt

(614)Än en gång vädjade Esra till leviterna, genom att sända dem en enträgen inbjudan att förena sig med hans sällskap. För att understryka betydelsen av att handla snabbt, sände han många av sina mäktiga furstar och huvudmän med sin skrivna vädjan. Se Esra 7:28; 8:16 rätt

(615)Medan de som skulle resa väntade tillsammans med Esra, skyndade sig dessa tillförlitliga budbärare tillbaka med en vädjan om att man skulle ”sända till oss sådana som skulle tjäna vår Guds hus.” Esra 8:17 Detta upprop blev uppmärksammat. Några, som hade tvekat, beslöt sig slutgiltigt för att återvända. Totalt fördes omkring fyrtio präster och två hundratjugo tempeltjänare till lägret – män, som Esra kunde lita på som på visa tjänare och goda lärare och medhjälpare. rätt

(616)Alla var nu klara för uppbrott. Framför dem låg en resa, som skulle ta åtskilliga månader i anspråk. Männen tog med sig sina hustrur och barn och sin egendom, förutom ansenliga skatter för templet. Esra var medveten om att fiender låg och väntade utmed vägen, beredda att plundra och förgöra honom och hans resesällskap. Ändå hade han inte bett kungen om någon väpnad styrka till deras försvar. ”Ty jag skämdes för att be kungen om soldater och ryttare till vårt beskydd mot fiender på vägen. Vi hade ju sagt till kungen: ´Vår Guds hand är över alla dem som söker honom, så att det går dem väl, men hans makt och hans vrede är emot alla som överger honom´.” Vers 22 rätt

(616)I just detta såg Esra och hans följeslagare en möjlighet att förhärliga Guds namn inför hedningarna. Tillit till den levande Gudens kraft skulle stärkas, om israeliterna nu själva visade en obetingad tro på sin gudomlige Ledare. Därför beslutade de sig för att fullständigt sätta sin tillit till honom. De skulle inte be om något beskydd av soldater. De skulle inte ge hedningarna något tillfälle att tillskriva människors styrka det som tillhörde Gud ensam. Som Guds folk hade de inte råd att väcka ett enda tvivel i sina hedniska vänners sinnen på att de menade allvar, när de sa att de hade tillit till Gud. De skulle inte samla styrka genom rikedom och inte heller genom avgudadyrkande människors makt och inflytande, utan genom Guds ynnest. Det var endast genom att hålla Guds lag för ögonen och eftersträva att lyda den, som de skulle bli beskyddade. Denna insikt i de villkor, under vilka de skulle fortsätta att åtnjuta Guds skyddande hand, skänkte mer än vanlig högtidlighet åt den invigningsgudstjänst som hölls av Esra och hans sällskap av trogna människor strax före deras avresa. ”Vid floden Ahava lät jag utlysa en fasta”, hade Esra förklarat om denna erfarenhet, ”för att vi skulle ödmjuka oss inför vår Gud och be honom om en lyckosam resa för oss, våra kvinnor och barn och våra ägodelar.” ”Därför fastade vi och sökte hjälp av vår Gud, och han bönhörde oss.” Verserna 21, 23 rätt

(617)Guds välsignelse gjorde emellertid inte ett klokt och försiktigt handlande onödigt. Som en särskild försiktighetsåtgärd till skydd för skatten, avskilde Esra ”tolv av de främsta bland prästerna” - män vars trohet och pålitlighet hade bevisats - och ”vägde upp åt dem silvret och guldet och kärlen, den gåva som kungen, hans rådgivare och överstar och alla de israeliter som var där hade gett till vår Guds hus.” Dessa män gavs högtidligt i uppdrag att fungera som vaksamma förvaltare över den skatt som anförtrotts åt dem. ”Ni är helgade åt HERREN”, förklarade Esra, ”och kärlen är helgade och silvret och guldet är en frivillig gåva åt HERREN, era fäders Gud. Vaka över det och bevara det, till dess ni får väga upp det i Jerusalem i kamrarna i HERRENS hus.” Verserna 24, 25, 28, 29 rätt

(617)Den omsorg som Esra visade, då han vidtog åtgärder för att transportera och skydda HERRENS skatt, innehåller en lärdom, som är värd en uppmärksam eftertanke. Bara de vilkas pålitlighet hade prövats blev utvalda, och de fick tydliga instruktioner om det ansvar som vilade på dem. Vid utnämning av trogna ämbetsmän, som skulle agera som skattmästare för HERRENS egendom, insåg Esra värdet och nödvändigheten av ordning och organisation i samband med Guds verk. rätt

(617)Under de få dagar som israeliterna uppehöll sig vid floden, avslutades alla förberedelser för den långa resan. ”Vi bröt upp”, skriver Esra, ”från floden Ahava på tolfte dagen i första månaden för att resa till Jerusalem. Vår Guds hand var över oss och han räddade oss från fiender och bakhåll på vägen.” Vers 31 Resan varade ungefär fyra månader. Den folkmängd som följde Esra, totalt flera tusen, kvinnor och barn inberäknade, gjorde det nödvändigt att gå långsamt framåt. Alla var välbehållna. Deras fiender hindrades från att skada dem. Resan var lyckosam, och på första dagen i den femte månaden, i Artaxerxes sjunde regeringsår, nådde de Jerusalem. rätt

nästa kapitel