Profeter och kungar kapitel 6. Från sida 87 | ren sida tillbaka |
(87) ”Och Salomo gick till vila hos sina fäder och blev begravd i sin fader Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.” 1 Kung. 11:43 rätt (87)Snart efter sin tronbestigning begav sig Rehabeam till Sikem, där han väntade sig det formella erkännandet genom alla stammar. ”Hela Israel hade kommit till Sikem för att göra honom till kung.” 2 Krön. 10:1 rätt (87)Bland dem som var närvarande fanns Nebats son Jerobeam - samme Jerobeam som under Salomos regering hade blivit känd som ”en duglig man”, och till vilken profeten Ahia, siloniten, hade lämnat det häpnadsväckande budskapet: ”Se, jag vill rycka riket ur Salomos hand och ge tio av stammarna till dig.” 1 Kung. 11:28, 31 rätt (88)Herren hade genom sin budbärare talat tydligt till Jerobeam beträffande nödvändigheten av att dela riket. Denna delning måste äga rum, hade han förklarat, ”eftersom de har övergett mig och tillbett Astarte, sidoniernas gudinna, och Kemosh, Moabs gud, och Milkom, ammoniternas gud. De har inte gått på mina vägar och inte gjort det som är rätt i mina ögon, efter mina stadgar och föreskrifter, så som Salomos fader David gjorde.” Vers 33 rätt (88)Jerobeam hade blivit ytterligare informerad om att kungadömet inte skulle delas före slutet av Salomos regeringstid. ”Dock skall jag inte ta ifrån honom hela riket”, hade Herren förklarat, ”utan jag vill låta honom vara furste, så länge han lever, för min tjänare Davids skull, som jag utvalde, därför att han höll fast vid mina bud och stadgar. Men jag skall ta kungadömet från hans son och ge de tio stammarna åt dig.” Vers 34, 35 rätt (88)Fastän Salomo hade längtat efter att förbereda Rehabeams, hans valde efterföljares, sinnelag att med vishet möta den kris som förutsagts av Guds profet, hade han inte klarat av att forma sonens karaktär på ett kraftfullt sätt. Han hade inte haft ett gott inflytande över sonen, vars tidiga träning i så hög grad hade blivit försummad. Rehabeam hade från sin mor, en ammonitiska, fått stämpeln att han hade en vacklande karaktär. Tidvis bemödade han sig att tjäna Gud och gavs ett visst mått av rikedom; men han var inte stadig, och till sist gav han efter för de inflytanden för det onda som hade omgett honom från barndomen. Misstagen i Rehabeams liv och i hans slutliga avfall avslöjar det fruktansvärda resultatet av Salomos äktenskap med avgudadyrkande kvinnor. rätt (88)Stammarna hade länge lidit av svåra oförrätter under sin förre härskares betungande åtgärder. rätt (89)Salomos regerings överdåd under hans avfall hade lett honom till att beskatta folket tungt och att begära många dagsverken av dem. Innan man tog steget att kröna en ny härskare, beslöt de ledande männen från de enskilda stammarna att försäkra sig om huruvida det var Salomos sons avsikt att lätta dessa bördor. ”Då kom Jerobeam tillsammans med hela Israel och sade till Rehabeam: ´Din far gjorde vårt ok tungt, men lätta nu det svåra arbete och det tunga ok som din far lade på oss, så vill vi tjäna dig.´” rätt (89)Ivrig att inhämta råd från sina rådgivare innan han drog upp riktlinjerna för sin politik, svarade Rehabeam: ”´Vänta ännu tre dagar, och kom sedan tillbaka till mig´. Och folket gick. rätt (89)Då rådförde sig kung Rehabeam med de gamla som hade varit i tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde och han sade: rätt (89)´Vilket svar råder ni mig att ge detta folk´? De svarade honom och sade: ´Om du visar dig god mot detta folk, är vänlig mot dem och talar goda ord till dem, kommer de för alltid bli dina tjänare.´” 2 Krön. 10:3-7 rätt (89)Missnöjd vände sig Rehabeam till de yngre män som han hade umgåtts med under sin ungdom och som ung man, och frågade dem: ”Vilket svar råder ni oss att ge detta folk som har sagt till mig: rätt (90)´Lätta det ok som din far har lagt på oss?´” 1 Kung. 12:9 De unga männen föreslog att han skulle visa stränghet mot undersåtarna i sitt rike och göra klart för dem att han från första början inte skulle tåla någon inblandning i sina personliga önskemål. Smickrad av utsikten att få utöva högsta auktoritet, beslöt sig Rehabeam för att inte bry sig om de äldste i hans konungadöme, och att utse de yngre männen till sina rådgivare. På så sätt hände det att på den utsatta dagen, då Jerobeam med allt folket kom till Rehabeam för att få en redogörelse för vilken politik han avsåg att driva, ”gav kungen dem ett hårt svar, … och sade: ´Har min far gjort ert ok tungt, så skall jag göra det ännu tyngre; har min far tuktat er med ris, så skall jag göra det med skorpiongissel.´” Vers 12-14 rätt (90)Om Rehabeam och hans oerfarna rådgivare hade förstått den gudomliga viljan beträffande Israel, skulle de ha lyssnat till folkets begäran om bestämda reformer i regeringens administration. Men när tillfälle gavs för dem under mötet i Sikem, lyckades de inte dra slutsatser om orsak och verkan, och försvagade därför för alltid sitt inflytande över en stor del av folket. Deras klart uttryckta beslut att för alltid bevara och förstärka det förtryck som införts under Salomos regering stod i direkt motsats till Guds plan för Israel, och gav folket en fullt tillräcklig anledning att tvivla på uppriktigheten i deras motiv. I detta okloka och okänsliga försök att utöva makt, avslöjade kungen och hans valda rådgivare stoltheten över sin ställning och sin auktoritet. rätt (91)Herren gav inte Rehabeam tillåtelse att verkställa den politik som han dragit upp riktlinjerna för. Bland stammarna fanns många tusen som hade blivit grundligt upprörda över kung Salomos regerings betungande lagar. Nu kände de att de inte kunde annat än att göra uppror mot Davids hus. rätt (91) ”När hela Israel förstod att kungen inte ville höra på dem, gav folket honom detta svar: ´Vilken del har vi i David? Ingen arvslott har vi i Isais son. Israel må dra hem, var och en till sitt. Se nu själv till ditt hus, du David´. Därefter gick hela Israel hem igen.” Vers 16 rätt (91)Den spricka som skapats av Rehabeams obetänksamma svar visade sig vara omöjlig att reparera. rätt (92)Alltifrån den tiden var Israels tolv stammar delade. Juda och Benjamins stammar utgjorde det lägre eller sydliga kungariket Juda, under ledning av Rehabeam, medan de tio nordliga stammarna bildade och erhöll en separat regering, känt såsom kungariket Israel, med Jerobeam som kung. På så sätt fullföljdes profetens förutsägelse beträffande kungadömets splittring. ”Gud ledde det så.” Vers 15 När Rehabeam såg att de tio stammarna inte längre ville ge honom undersåtlig tro och lydnad, väcktes hans handlingskraft. Genom en av hans kungarikes inflytelserika män, ”Hadoram, som hade uppsikten över tvångsarbetena”, gjorde han ett försök att vinna dem för sig. Men fredsambassadören erhöll en behandling, som bar vittnesbörd om de känslor som var riktade mot Rehabeam. Israels barn stenade honom till döds. Skrämd av detta bevis på revoltens styrka, ”måste kung Rehabeam skyndsamt stiga upp i sin vagn och fly till Jerusalem.” Vers 18 rätt (93) ”När Rehabeam kom till Jerusalem, kallade han samman hela Juda hus och Benjamin, 180 000 utvalda krigare, för att de skulle strida mot Israel och vinna tillbaka kungadömet åt Rehabeam. Men HERRENS ord kom till gudsmannen Semaja. Han sade: ´Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda kung, och till alla israeliter i Juda och Benjamin: ´Så säger Herren: Ni skall inte dra upp för att strida mot era bröder. Vänd tillbaka hem, var och en till sitt, ty det som har skett har kommit från mig´. Och de lyssnade till Herrens ord och vände om och drog inte ut mot Jerobeam.” 2 Krön. 11:1- 4 rätt (94)I tre år försökte Rehabeam att dra nytta av sin tråkiga erfarenhet i början av sin regeringstid, och i denna ansträngning hade han framgång. Han ”byggde om städer i Juda till befästa platser” och ”gjorde deras befästningar starka och tillsatte befälhavare i dem, och lade in förråd av mat, olja och vin.” Han var noggrann med att befästa dessa städer ”mycket starkt.” 2 Krön. 11: 5, 11, 12. Men hemligheten med Juda välstånd under Rehabeams första regeringsår berodde inte på dessa åtgärder. rätt (94)Det var deras insikt om Gud som den högste härskaren som placerade Juda och Benjamins stammar i en fördelaktig ställning. Deras antal utökades med många gudfruktiga män från de nordliga stammarna. ”Och de från alla Israels stammar som vände sina hjärtan till att söka HERREN, Israels Gud, ... kom till Jerusalem för att offra åt HERREN, sina fäders Gud. I tre år stärkte de så kungamakten i Juda och gjorde Rehabeams, Salomos sons, välde starkt, ty i tre år vandrade de på Davids och Salomos väg.” Vers 16, 17 rätt (94)Rehabeams tillfälle att gottgöra sina misstag från det förflutna låg i att fortsätta denna inslagna kurs och återställa förtroendet till hans förmåga att härska med klokhet. Men de av Guds ande inspirerade texterna skildrar den sorgliga berättelsen om Salomos efterföljare som en som misslyckades med att utöva ett starkt inflytande för lojalitet mot Jehova. Trots att han av naturen var envis, egensinnig och självrådig och hade benägenhet för avgudadyrkan, skulle han inte desto mindre ha utvecklat en stark karaktär, en fast tro och ha underkastat sig Guds krav, om han hade satt hela sin tillit till Gud. Men allteftersom tiden gick, förlitade sig kungen alltmer på sin maktställning och de städer han hade befäst. Undan för undan gav han efter för nedärvd svaghet, tills han helt och fullt utövade sitt inflytande till förmån för avgudadyrkan. ”När nu Rehabeams kungamakt var säkrad och hans ställning var stark, övergav han HERRENS lag, och med honom hela Israel.” 2 Krön. 12:1 (Bibel 2 000) rätt (95)Hur sorgliga och hur uttrycksfulla är inte orden ”så gjorde också hela Israel”! Det folk, som Gud hade utvalt till att vara ett ljus för de omgivande folken vände sig bort från källan till sin styrka och försökte bli likt folkslagen omkring dem. Så som det var med Salomo, så blev det med Rehabeam - deras inflytande i fel riktning ledde många vilse. Och så som det var med dem, så är det mer eller mindre idag med var och en som överlämnar sig till att göra det som är ont - inflytandet av det onda som görs begränsas inte till den som gör det. Ingen människa lever för sig själv. Ingen går ensam under i sin ondska. Varje liv är antingen ett ljus som lyser upp och gläder andras stig, eller ett mörkt och tröstlöst inflytande som medverkar till hopplöshet och undergång. Vi leder andra antingen uppåt mot lycka och odödligt liv, eller nedåt mot sorg och evig död. Och om vi genom våra gärningar stärker eller framkallar de onda krafterna hos dem omkring oss, så delar vi deras synd. rätt (95)Gud tillät inte att avfallet hos härskaren över Juda förblev ostraffat. ”Men i kung Rehabeams femte regeringsår drog Sisak, kungen i Egypten, upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot HERREN. Han kom med 1 200 vagnar och 60 000 ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från Egypten ... Han intog de befästa städerna i Juda och kom ända till Jerusalem. rätt (95)Profeten Semaja hade kommit till Rehabeam och till Juda furstar, som av fruktan för Sisak hade samlats i Jerusalem. Och han sade till dem: ´Så säger HERREN: Ni har övergivit mig, därför har också jag övergivit er och givit er i Sisaks hand.´” Vers 2-5 rätt (95)Folkets avfall var ännu inte så djupt att de ringaktade Guds domar. I de förluster de fick lida genom Shisaks invasion, kände de igen Guds hand och ödmjukade sig under en tid. ”Herren är rättfärdig”, erkände de. rätt (95) ”När Herren såg att de ödmjukade sig, kom HERRENS ord till Semaja. Han sade: ´Eftersom de har ödmjukat sig, vill jag inte fördärva dem. Jag skall låta dem med knapp nöd komma undan, och min vrede skall inte bli utgjuten över Jerusalem genom Sisaks hand. Dock skall de bli hans tjänare, och de skall förstå vad det är att tjäna mig och att tjäna främmande kungadömen.´” rätt (96)Sisak, kungen i Egypten, drog alltså upp mot Jerusalem. Han tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i kungshuset. Alltsammans tog han. Han tog också de sköldar av guld, som Salomo hade låtit göra. I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och dem lämnade han i förvar åt befälet som höll vakt vid ingången till kungshuset ... Eftersom Rehabeam nu ödmjukade sig, vände sig HERRENS vrede från honom, så att han inte alldeles fördärvade honom. Det fanns ännu sådant som var gott i Juda.” Vers 6-12 rätt (96)Men när hemsökelsen hade upphört, och folket på nytt upplevde framgång, glömde många anledningen till sin oro och de vände tillbaka till avgudadyrkan. Bland dessa var kung Rehabeam själv. Trots att han ödmjukats genom katastrofen som hade drabbat honom, försummade han att göra denna erfarenhet till en avgörande vändpunkt i sitt liv. I stället glömde han den undervisning, som Gud hade bemödat sig att ge honom och återföll i de synder som hade medfört domar över folket. Efter några få föga ärofulla år, under vilka kungen ”gjorde det som var ont, ty han vände inte sitt hjärta till att söka HERREN”, gick Rehabeam ”till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad. Hans son Abia blev konung efter honom.” Vers 14, 16 rätt (97)Med rikets delning i början av Rehabeams regering började Israels ära att försvinna och återvanns aldrig senare helt och fullt. Under de århundraden som följde, innehades Davids tron tidvis av män med hög moral och förutseende omdömesförmåga. Under dessa härskares ledarskap utsträcktes de välsignelser som vilade över Juda män till de omgivande folken. Tidvis upphöjdes Jehovas namn för alla falska gudar, och hans lag hölls i ära. Tidvis uppstod mäktiga profeter för att stärka härskarnas makt och uppmuntra folket till fortsatt trohet. Men de frön av ondska som redan slagit rot när Rehabeam besteg tronen blev aldrig fullständigt utrotade, och det en gång av Gud så gynnade folket föll tidvis så djupt som till att bli ökänt bland hedningarna. rätt (97)Trots lastbarheten hos dem som hade en benägenhet för att utöva avgudadyrkan, ville Gud ändå i barmhärtighet göra allt som stod i hans makt för att rädda det delade kungadömet från fullständig undergång. Och allteftersom åren förflöt och hans syfte beträffande Israel tycktes vara i grund omintetgjort genom råden från män som inspirerats av sataniskt verksamma krafter, visade han fortfarande sina välvilliga avsikter genom fångenskapen och återsättandet av det utvalda folket. rätt (97)Rikets delning var bara början på en underbar historia, i vilken Guds långmodighet och kärleksfulla barmhärtighet uppenbarades. De, som Gud själv sökte rena till ett egendomsfolk åt sig, som med iver gör goda gärningar, fick genomgå lidandets svåra prov. Detta berodde på nedärvda och förvärvade tendenser till det onda. Till sist måste de erkänna: rätt (97) ”Ingen är som du, HERRE, du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn. Vem skulle inte frukta dig, du folkens konung? ... Bland folkens alla visa och i alla deras riken finns ingen som du.” ”Men HERREN är den sanne Guden, han är den levande Guden, den evige Konungen.” Jeremia 10: 6, 7, 10 rätt (98)De som tillbad avgudar fick till sist lära sig läxan att falska gudar saknar makt att lyfta upp och frälsa. ”De gudar som inte har gjort himmel och jord skall utrotas från jorden och inte finnas kvar under himlen.” Vers 11. Bara i trohet och lydnad mot den levande Guden, Skaparen av allt och härskaren över alla, kan människan finna vila och frid. rätt (98)Enhälligt skulle de tuktade och ångerfulla i Israel och Juda till sist förnya sitt förbund med härskarornas Jehova, sina fäders Gud och tillkännage om Honom: rätt (98) ”Han har skapat jorden genom sin kraft, |