Jerobeam.

(99)Jerobeam, Salomos tidigare tjänare, placerades på tronen av Israels tio stammar, som hade gjort uppror mot Davids hus. I denna ställning kunde han genomföra visa reformer såväl i civila som i religiösa angelägenheter. Under Salomos ledarskap hade han visat skicklighet och sunt omdöme; och den kunskap han hade samlat under år av trogen tjänst gjorde honom skickad att styra med klokhet. Emellertid försummade Jerobeam att sätta sin tillit till Gud. rätt

(99)Det som Jerobeam mest fruktade, var att den härskare som innehade Davids tron, någon gång i framtiden skulle kunna vinna hans undersåtars hjärtan. Han resonerade så, att om de tio stammarna fick tillåtelse att ofta besöka den judiska monarkins forntida säte, där gudstjänsterna i templet fortfarande ägde rum som under Salomos regeringsår, kunde många få lust att förnya sin lojalitet mot den regering, som fanns i Jerusalem. Efter att ha inhämtat sina rådgivares synpunkter, beslöt Jerobeam att genom ett djärvt företag så långt som möjligt minska sannolikheten för ett uppror mot hans regering. Han skulle utföra detta genom att inom gränserna för sitt nyligen bildade kungarike skapa två centra för tillbedjan, ett i Betel och ett annat i Dan. Till dessa platser skulle de tio stammarna inbjudas att samlas för att tillbe Gud i stället för att resa till Jerusalem. rätt

(100)När Jerobeam genomförde denna förändring, trodde han, att han tilltalade israeliternas fantasi genom att placera en synlig avbild inför dem, som skulle symbolisera den osynlige Gudens närvaro. Följaktligen lät han framställa två kalvar av guld och dessa placerades i helgedomar vid de centra man bestämt för tillbedjan. I detta försök att representera Gud överträdde Jerobeam Jehovas tydliga bud: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild, ... Du skall inte tillbe dem, eller tjäna dem.” 2 Mos. 20: 4, 5 rätt

(100)Så stark var Jerobeams önskan att hålla de tio stammarna borta från Jerusalem att han inte såg den grundläggande svagheten i sin plan. Han försummade att ta hänsyn till den stora fara han utsatte israeliterna för genom att placera en symbol för dyrkan av den avgud framför dem, som deras förfäder hade varit så förtrogna med under århundradena av egyptiskt slaveri. Jerobeam, som nyligen vistats i Egypten, borde ha förstått det dåraktiga i att ställa upp sådana hedniska gudabilder inför folket. Hans fasta avsikt att förmå de nordliga stammarna att upphöra med sina årliga besök i den heliga staden ledde honom emellertid till att införa de mest obetänksamma åtgärder. ”Nu får det vara nog med era färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.” 1 Kung. 12:28 rätt

(101)På så sätt inbjöds de att knäböja inför de gyllene bilderna och att acceptera främmande former av tillbedjan. rätt

(101)Kungen försökte övertala leviterna, av vilka några bodde inom hans rike, att tjänstgöra som präster vid de nyligen uppförda helgonaltarna i Betel och Dan. I detta försök misslyckades han emellertid. Han blev därför tvungen att upphöja ”alla slags män ur folket till prästerskap.” Vers 31 Oroade av vad detta skulle leda till, flydde många av de trogna, ett stort antal leviter inberäknade, till Jerusalem, där de kunde tillbe i harmoni med de gudomliga kraven. rätt

(101) ”Jerobeam anordnade en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden, lik högtiden i Juda, och gick då upp till altaret. Han gjorde detta i Betel för att offra åt de kalvar som han hade låtit göra. De män som han hade gjort till offerhöjdspräster, lät han göra tjänst i Betel.” Vers 32 rätt

(101)Kungens djärva trots mot Gud genom att på detta sätt åsidosätta de av Gud bestämda institutionerna fick inte passera ostraffat. Ännu medan han höll på att förrätta gudstjänst och tända offereld under invigningen av det främmande altare, som han hade uppfört i Betel, uppenbarade sig för honom en gudsman från Juda rike, sänd för att skarpt gå till rätta med honom för att han tog sig friheten att införa nya former av tillbedjan. Profeten ropade ”mot altaret och sade: ´Altare! Altare! Så säger Herren: Se, åt Davids hus skall det födas en son vid namn Josia. På dig skall han slakta offerhöjdsprästerna som tänder offereld på dig, och människoben skall man då bränna upp på dig!´” rätt

(102) ”På samma gång angav han ett tecken genom att säga: ´Detta är tecknet på att det är HERREN som har talat: Se. altaret skall rämna, och askan därpå skall spillas ut.´” ”Och altaret rämnade, och askan på altaret spilldes ut. Det var det tecken som gudsmannen på HERRENS befallning hade angivit.” 1 Kon. 13: 2, 3, 5 rätt

(102)Då Jerobeam såg detta, fylldes han med en anda av trots gentemot Gud och försökte att gripa den som hade förmedlat budskapet. I vrede ”räckte han ut sin hand från altaret” och ropade: ”´Grip honom.´” Hans impulsiva handling bestraffades emellertid omedelbart. Den hand som sträckts ut mot Jehovas budbärare blev plötsligt kraftlös och förtvinad och han kunde inte dra tillbaka den. rätt

(102) Skräckslagen vädjade kungen till profeten att vända sig till Gud för hans räkning. ”´Ropa till HERREN, din Gud´”, bad han, ”´och bed för mig så att jag kan dra tillbaka min hand igen´. Gudsmannen ropade till HERREN. Kungen kunde då dra tillbaka sin hand igen, och den var likadan som förut.” Vers 4, 6 rätt

(102)Jerobeams ansträngning hade varit förgäves, då han med en högtidlig ceremoni inramade invigningen av ett främmande altare. Det skulle ha lett till att man visade vanvördnad för tillbedjan av Jehova i Jerusalem, om man hade visat sin aktning för detta altare. Genom profetens budskap, skulle Israels kung ha letts till att ångra och erkänna sina orättfärdiga avsikter, vilka förde bort folket från den sanna tillbedjan av Gud. Men han förhärdade sitt hjärta och beslöt sig för att följa den väg han själv valt. rätt

(105)Vid tiden för högtiden i Betel hade israeliternas hjärtan ännu inte helt och fullt förhärdats. Många var mottagliga för den helige Andes påverkan. Herren bestämde, att de som tog snabba steg mot avfall skulle hållas tillbaka från sin kurs innan det var för sent. Han sände sin budbärare för att avbryta framväxten av avgudadyrkan och avslöja för kung och folk vad följden av ett fortsatt avfall skulle bli. Att altaret rämnade var ett tecken på att Gud var missnöjd med den vederstygglighet som utformats i Israel. rätt

(105)Herren försöker att rädda, inte att förstöra. Han gläds åt att kunna rädda syndare. ”´Så sant jag lever´, säger Herren, HERREN, ´jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död.´” Hes. 33:11 Genom varningar och böner kallar han den egensinnige att upphöra med att göra ont och vända om till honom och få leva. Han ger sina utvalda budbärare en helig oräddhet, så att de som lyssnar kan känna fruktan och förmår att ångra sig. Med vilken fasthet straffade inte gudsmannen kungen! Och denna fasthet var väsentlig … De rådande onda förhållandena hade inte kunnat bestraffas på något annat sätt. Herren gav sin tjänare en djärvhet, för att de som lyssnade skulle få ett bestående intryck. Herrens budbärare behöver aldrig frukta för människor, men måste ståndaktigt hålla fast vid det som är rätt. Så länge de sätter sin tillit till Gud, behöver de inte vara rädda. Han som ger dem deras uppdrag, ger dem också försäkran om sin beskyddande omsorg. Då profeten hade framfört sitt budskap, skulle han just återvända, då Jerobeam sade till honom: ”´Kom med mig hem och styrk dig. Sedan skall jag ge dig en gåva.´” ”´Om du så ger mig hälften av vad som finns i ditt hus, kommer jag inte med dig´”, svarade profeten. ”´Här på platsen vill jag varken äta eller dricka. Ty så har HERREN befallt mig genom sitt ord och sagt: Du skall varken äta eller dricka, och inte heller vända tillbaka samma väg du har gått hit.´” 1 Kung. 13:7-9 rätt

(106)Det hade varit bra för profeten om han hade hållit fast vid sin avsikt att återvända till Juda utan att dröja. Medan han färdades hemåt på en annan väg, blev han upphunnen av en gammal man som påstod sig vara en profet och som ingav gudsmannen falska föreställningar genom att förklara: ”Jag är också profet som du och en ängel har talat till mig på HERRENS befallning och sagt: ´För honom tillbaka med dig hem och ge honom bröd att äta och vatten att dricka.´” Lögnen upprepades om och om igen och inbjudan framfördes på ett påträngande sätt tills gudsmannen övertalades att återvända. rätt

(106)Eftersom den sanne profeten tillät sig själv att ta en annan kurs i stället för pliktens väg, tillät Gud honom att uthärda straffet för sin överträdelse. Medan han och den som hade inbjudit honom att återvända till Betel satt tillsammans vid bordet, kom den Allsmäktiges inspiration över den falske profeten. Han ropade till gudsmannen som kom från Juda: ”Så säger HERREN: Därför att du har varit upprorisk mot HERRENS ord och inte lytt den befallning som HERREN, din Gud, har givit dig, ... skall din döda kropp inte komma i dina fäders grav.” Vers 18-22 rätt

(106)Denna domsprofetia blev snart bokstavligen uppfylld. ”Sedan han hade ätit och druckit, sadlade den gamle mannen åsnan åt profeten ... men på vägen kom ett lejon emot honom och dödade honom. Hans döda kropp låg utsträckt på vägen, medan åsnan stod bredvid den. Även lejonet stod bredvid den döda kroppen. När folk som gick förbi såg den döda kroppen ligga utsträckt på vägen, och såg lejonet som stod bredvid den döda kroppen, gick de in i staden där den gamle profeten bodde och berättade det. När profeten som hade fört honom tillbaka från hans väg, hörde det, sade han: ´Det är gudsmannen, han som var upprorisk mot HERRENS ord.´” Vers 23-26 rätt

(107)Straffet, som drabbade den otrogne budbäraren, var ännu ett bevis för sanningen i den profetia som yttrades över altaret. Om profeten, efter att han varit olydig mot Herrens ord, hade tillåtits att gå vidare i säkerhet, skulle kungen ha använt detta faktum i ett försök att rättfärdiga sin egen olydnad. I det rämnade altaret, i den förlamade armen, och i det fruktansvärda öde som drabbade den som vågade vara olydig mot en uttrycklig befallning av Jehova, borde Jerobeam ha urskiljt en förolämpad Guds missnöje, och dessa domar borde ha varnat honom från att framhärda i att göra orätt. Men ”inte heller därefter vände Jerobeam om från sin onda väg, utan gjorde åter alla slags män ur folket till offerhöjdspräster. Alla som ville helgade han till att bli offerhöjdspräster.” På så sätt syndade han inte bara i hög grad själv, utan ”blev orsak till synd för Jerobeams hus så att det blev utplånat och utrotat från jorden.” Vers 33, 34 Se även 14:16 rätt

(107)Mot slutet av en orolig regeringstid på tjugotvå år, led Jerobeam ett katastrofalt nederlag i ett krig mot Abia, Rehabeams efterföljare. ”Sedan förmådde Jerobeam ingenting mer, så länge Abia levde. Och HERREN slog honom, så att han dog.” 2 Krön. 13:20 Avfallet, som påbörjades under Jerobeams regering, blev allt mer uppenbart tills det slutligen resulterade i kungariket Israels fullständiga undergång. Även före Jerobeams död förklarade Ahia, den åldrade profeten i Silo, som många år tidigare hade förutsagt Jerobeams upphöjning till tronen: ”HERREN skall slå Israel, så att det blir lik vassen som vaggar hit och dit i vattnet. Han skall rycka upp Israel ur detta goda land som han har givit åt deras fäder, och han skall skingra dem på andra sidan floden, därför att de har gjort sig aseror och därmed väckt HERRENS vrede. Han skall överge Israel för de synder som Jerobeam har begått och genom vilka han kommit Israel att synda.” 1 Kung. 14: 15, 16 rätt

(107)Ändå gav Gud inte upp Israel utan att först göra allt som kunde göras för att leda dem tillbaka till deras lojalitet mot honom. Genom långa, mörka år då härskare efter härskare stod upp i öppet trots mot himlen och ledde Israel djupare och djupare in i avgudadyrkan, sände Gud budskap efter budskap till sitt avfallna folk. Genom sina profeter gav han dem tillfälle på tillfälle att hålla tillbaka avfallets flodvåg och vända om till honom. Under de år som skulle följa efter rikets delning, kom Elia och Elisa att leva och arbeta, och Hoseas, Amos´och Obadjas ömsinta vädjanden skulle höras i landet. Aldrig skulle Israels rike lämnas utan lysande vittnesbörd om Guds mäktiga kraft att frälsa från synd. Även i de mörkaste timmarna skulle några förbli trogna mot sin gudomlige härskare och mitt i avgudadyrkan leva oförvitligt i den helige Gudens åsyn. Dessa trogna räknades till den gudomliga kvarleva genom vilken Jehovas eviga avsikt slutligen skulle fullbordas. rätt

nästa kapitel