Paulus' Liv i Skisser kapitel 10. Från sida 103ren sida tillbaka

Paulus i Korint

(103) Han förde sina åhörare ned genom ceremonilagens avbilder och skuggor hän till Kristus - till Hans korsfästelse, Hans prästroll och Hans helgedomstjänst - det stora syfte, som hade kastat sin skugga bakåt, till judarnas tidsålder. Som Messias, var Han avbildad i alla brännoffer. Aposteln visade, att enligt profetiorna och judarnas allmänna förväntan på Messias, kunde Messias’ släktskap ledas i rakt nedstigande led till Abraham och David. Sedan spårade han Messias’ härstamning i rakt nedstigande led från den store patriarken Abraham, genom den kunglige psalmisten. Han belade utifrån Skriften den utlovade Messias’ karaktär och gärningar, liksom Hans’ mottagande och behandling på jorden, som bevittnades av de heliga profeterna. Vidare visade han, att dessa förutsägelser också hade uppfyllts i Jesu liv, förkunnartjänst och död. rätt

(104) Det mest överbevisande belägg, som gavs, var att evangeliet var en utveckling av den hebréiska tron. Kristus skulle komma, för att särskilt hjälpa det folk, som väntade på Hans ankomst som uppfyllelsen och förhärligandet av det judiska systemet. Aposteln ansträngde sig sedan, för att överbevisa deras samveten om, att ånger för deras avvisande av Kristus allena skulle rädda folket från hotande ruin. Han tillrättavisade dem för deras okunskap om, vad dessa Skrifter ville säga, som de annars hade skrutit med, att förstå till fullo - något de ärat sig själva för. Han påvisade deras världslighet, deras kärlek till fina ställningar, titlar och paraderande, samt deras opassande själviskhet. rätt

(104) Men judarna i Korint blundade för alla bevis, som aposteln så klart lade fram och vägrade, att lyssna till hans vädjanden. Samma anda, som fick dem att avvisa Kristus, fyllde dem med vrede och raseri emot Paulus. De skulle ha tagit livet av honom, om Gud inte hade beskyddat Sin tjänare, så att denne kunde uträtta sitt arbete, och föra evangeliets budskap till hedningarna. rätt

(104) ”Men de gick emot honom och hånade honom. Då skakade han sina kläder och sade till dem: ’Ert blod skall komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna.’ Och han gick därifrån och tog in hos Titius Justus, en man som fruktade Gud och som hade ett hus alldeles intill synagogan.” {Apostlagärningarna 18:6-7.} Silas och Timoteus hade slutit sig till Paulus, och tillsammans arbetade de nu för hedningarna. rätt

(105) Paulus band inte sig själv eller sina nyomvända till judarnas ceremonier och vanor, i deras allehanda former, symboler och offer; för han var viss om, att ett fullständigt och slutgiltigt offer hade framburits i och med Guds Sons död. Nu var tiden inne för ett klarare ljus och en mera omfattande kunskap. Och fastän Paulus’ grundläggande utbildning hade förblindat hans ögon för detta ljus, och medfört hans bittra motstånd mot Guds verk, inträffade dock Kristi uppenbarelse för honom på vägen till Damaskus, och ändrade hela hans liv. Nu hade hans karaktär och gärningar blivit en anmärkningsvärd illustration för dem på hans gudomliga lära. Hans lära livade sinnet på ett kraftfullt andligt sätt, och förde de troende till mera, än blott ceremonier. ”Slaktoffren gläder dig inte, annars skulle jag ge dig sådana, brännoffren tycker du inte om. Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.” {Psaltaren 51:18-19.} rätt

(105) Aposteln verkade inte, för att förtrolla öronen med talekonst, eller leda tankarna in på filosofiska diskussioner, som skulle lämna hjärtat oberört. Han förkunnade Kristi kors, inte med vältalighet, utan med Guds nåd och kraft; och hans ord grep tag i folket. ”Kristus, föreståndaren för synagogan, och hela hans familj kom till tro på Herren. Även många andra korintier som lyssnade kom till tro och döptes.” {Apostlagärningarna 18:8.} rätt

(105) Det hat, som många av judarna hade betraktat aposteln med, blev nu starkare. Krispus’ omvändelse och dop hade en förbittrande verkan, i stället för att överbevisa dessa hårdnackade motståndare. De kunde inte komma med sakskäl, som visade, att han inte förkunnat sanningen, och på grund av brist på dessa bevis, tydde de sig till bedrägeri och ondskefulla personangrepp. rätt

(106) De hädade sanningen och namnet Jesus från Nasaret. Inga ord var för bittra, inga knep för simpla, för dem att bruka i sin blinda ilska och motstånd. De kunde ej förneka, att Kristus hade utfört underverk; men de tillkännagav, att Han hade utfört dem genom Satans kraft; och nu hävdade de dristigt, att Paulus’ verk åstadkommits genom samma makt. rätt

(106) De, som förkunnar den impopulära sanningen i våra dagar, möter ofta ett liknande motstånd från den bekännande kristna världen, som kom apostlarna till del från de icke-troende judarna. Många, som ger den mest upphöjda bekännelse, och som borde vara ljusbärare till världen, är bittrast och oresonligast i, att motsätta sig Guds utvalda tjänares arbete. De låter sig ej nöja med villfarelser och fabler, utan fördunklar Skrifternas egentliga innebörd, för att bedra andra, och hindra dem från, att ta till sig sanningen. rätt

(106) Även om Paulus åtnjöt viss framgång, tröttnade han på sina sinnens vittnesbörd om fördärvet i staden Korint, ja, han tvivlade på det kloka i, att bygga upp en församling av vad, han funnit där. Han betraktade Korint som ett högst tvivelaktigt arbetsfält, och beslutade sig för, att lämna orten. Det fördärv, som han bevittnade ibland hedningarna, och det förakt och hån, som han mottog från judarna, vållade honom djup smärta. rätt

(107) I det, att han övervägde, att lämna staden för ett mera lovande arbetsfält, och var ytterst angelägen om, att förstå sin uppgift härvidlag, visade Herren Sig för honom i en nattlig syn och sade: ”’Var inte rädd, utan tala och tig inte! Jag är med dig, och ingen skall angripa dig och göra dig något ont, ty jag har mycket folk här i staden.” {Verserna 9-10.} Paulus förstod detta som en befallning om, att stanna kvar i Korint, och en försäkran om, att Herren skulle ge växt åt den sådda säden. Styrkt och uppmuntrad, fortsatte han arbetet med stor iver och uthållighet i ett år och sex månader. En stor församling ställdes under Jesu Kristi banér. Somliga kom från de mest utsvävande ibland hedningarna; och många i den gruppen utgjorde äkta nyomvända. Dessa blev minnesmärken över Guds barmhärtighet och över Kristi blods förmåga, att rena från synd. rätt

(107) Paulus’ ökande framgång med, att framställa Kristus för folket, väckte de icke-troende judarna till mera avgjort motstånd. De reste sig som en man under stort tumult, och förde honom till Gallios domstol, som var ståthållare eller landshövding i Akaja. Liksom vid tidigare tillfällen, väntade de sig, att få myndigheterna över på sin sida; och med högljudda och vredgade röster framhävde de sina klagomål mot aposteln och sade: ”’Den här mannen förleder folk att dyrka Gud i strid mot lagen.’” {Vers 13.} rätt

(107) Landshövdingen, som vämjdes åt de anklagande judarnas blinda tro och självrättfärdighet, vägrade, att befatta sig med anklagelsen. Då Paulus förberedde ett försvarstal, sade Gallio, att det inte var nödvändigt. Då han vände sig till de vreda anklagarna, sade han: ”’Om det vore fråga om något brott eller något illdåd skulle jag naturligtvis ta upp ert klagomål, ni judar. Men gäller det tvistefrågor om ord och namn och er egen lag, då får ni själva avgöra saken. I sådana tvister vill jag inte vara domare.’” {Verserna 14-15.} rätt

(108) Gallios bestämdhet öppnade ögonen på den larmande hopen, som hade stöttat judarna. För första gången under Paulus’ arbete i Europa, gick hopen över på sanningsförkunnarens sida; och inför ståthållarens ögon, och utan hans inblandning, for folket våldsamt fram med apostelns argaste anklagare. ”Alla grep då synagogföreståndaren Sostenes och misshandlade honom framför domarsätet, utan att Gallio brydde sig om det.” {Vers 17.} rätt

(108) Gallio var en rättskaffens man, och ville inte låta sig narras av de ivriga och ränkfulla judarna. I motsats till Pilatus, vägrade han att göra den orätt, som han visste var en oskyldig man. Den judiska religionen stod under den romerska maktens beskydd; och Paulus’ anklagare menade, att i fall de kunde anklaga honom för, att överträda deras religion, skulle han troligen ges i deras händer, så att de finge straffa honom efter sitt behag. Därigenom hoppades de på, att uppnå hans död. rätt

(108) Både greker och judar hade ivrigt väntat på Galios avgörande; och hans omedelbara avvisande av ärendet, som ett utan allmänt intresse, signalerade till judarna, att de borde dra sig tillbaka, förbluffade och rasande, och till folkmängden, att gå lös på synagogföreståndaren. Även den okunniga, larmande folkhopen uppfattade endast judarnas orättvisa och hämndbegär i deras angrepp på Paulus. Därmed avgick kristendomen med en tydlig seger. I fall aposteln hade drivits bort från Korint vid denna tidpunkt, på grund av judarnas ondska, skulle hela sammanslutningen av nyomvända till Kristi tro ha hamnat i överhängande fara. Judarna skulle ha försökt, att dra nytta av de fördelar de hade uppnått, såsom de brukade, genom att utplåna kristendomen i området. rätt

(109) Det står skrivet, att Paulus arbetade under ett år och sex månader i Korint. Hans ansträngningar inskränkte sig dock inte till endast den staden, utan han använde den fina förbindelsen till lands och till sjöss med närliggande städer, och arbetade ibland dem både med brev och personliga insatser. Han gjorde Korint till sitt högkvarter, och hans långa uppehåll och framgångsrika förkunnargärning gav honom inflytande där ute, så väl som hemmavid. Alltså upprättades det flera församlingar under apostelns och hans medarbetares satsningar. Paulus’ frånvaro från de församlingar han vårdade sig om uppvägdes delvis av viktiga och kraftfulla meddelanden, som i allmänhet togs emot som Guds ord till dem, genom Hans lydige tjänare. Dessa brev blev upplästa i församlingarna. rätt

nästa kapitel