Breven till Tessalonikerna

(110)Medan Paulus fortfarande var i Korint, och arbetade i ord och lära, liksom i verkstaden, kom Silas och Timoteus från Makedonien. Glädjen av, att träffa dessa två trofasta ämbetsbröder, gav honom ny iver och mod till, att trotsa det stadigt växande motstånd, som allvarligt hade hindrat hans arbete. Aposteln medgav själv, att han kommit till Korint ”{s}vag, rädd och mycket orolig”, men Gud, ”som tröstar de modlösa”, tröstade honom genom vännernas ankomst. {Första Korintierbrevet 2:3; Andra Korintierbrevet 7:6.} Guds plan är, att kollegor i evangeliet skall knyta sina hjärtan tätt samman i kristen kärlek, så att de, genom sin närvaro, storligen skall glädja och uppmuntra varandra. rätt

(110) Paulus sände Timoteus, för att besöka platserna för hans tidigare verksamhet, och för att bekräfta och stärka församlingen i Tessalonika i tron. Timoteus’ underrätelser var uppmuntrande, och vederkvickte Paulus’ ande. Av den anledningen manades Paulus till, att skriva till dessa älskade bröder. Vi har erhållit hans första och andra brev till församlingen. Hans hjärta kände sig draget i kärlek till dem, som famnade Kristi lära, vilket utsatte dem för förebråelser och förföljelser, som dittills varit okända för dem. rätt

(110) Det förelåg ytterligare en grund till Paulus’ meddelande till dessa bröder. Några, som nyligen kommit till tro, hade fallit för villfarelser om dem, som hade dött sedan sin omvändelse. De hade hoppats på, att alla skulle bevittna Kristi andra ankomst; men nu sörjde de, eftersom den ene efter den andre av de troende hade hamnat under dödens makt, vilket omöjliggjort för dem, att se denna önskvärda begivenhet: Kristi ankomst på Himmelens skyar. rätt

(111) Vissa, som omfattade villfarelsen, att Kristus skulle komma i deras tid, sög i sig den fanatiska uppfattningen, att det var önskvärt, att visa sin tro, genom att upphöra med vardagssysslorna och dra sig undan till lat väntan på den stora händelsen, vilken de trodde var nära förestående. Andra försmådde profetians gåva, och upphöjde alla andra gåvor över denna. rätt

(111) Paulus skrev till församlingen i Tessalonika, och hälsade dem, samt nedkallade Guds och Herren Jesu Kristi välsignelse för deras skull. Han påminde dem om sitt eget arbete ibland dem, och att de hade tagit emot ordet, och vänt ryggen åt avgudarna, ”för att tjäna den levande och sanne Guden och vänta på hans Son från himlen, honom som Gud har uppväckt från de döda, Jesus, som har frälst oss från den kommande vredesdomen.” {Första Tessalonikerbrevet 1:9-10.} rätt

(111) Han hänvisade också till sin verksamhet, och sina medarbetare ibland dem, samt påminde dem om den frimodighet, varmed dessa hade förkunnat evangeliet för dem, mitt under motstånd, misshandel och modlöshet, ”inte för att vara människor till lags utan för att behaga Gud, som prövar våra hjärtan.” {Kapitel 2:4.} rätt

(111) Paulus dristade sig till, att informera sina tessaloniska bröder om de dödas verkliga tillstånd. Han talar om dem som sovande - i ett medvetslöst tillstånd: ”Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. . . . Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.” {Kapitel 4:13-14, 16-18.} rätt

(112) De rättfärdiga dödas vänner skall icke sörja nu som de, som mister sina älskade och inte har något hopp i Jesus Kristus, och som inte gläder sig över den eviga framtiden på andra sidan av de rättfärdigas uppståndelse. Paulus vände sig till tessalonikerna som personer, vilka hade vänt sig bort från den hedniska avgudadyrkan till Kristi tjänst. Vaga tankar om de dödas tillstånd hade mer eller mindre blandats in i den nya tron. Men de, som klart såg sanningen om de dödas tillstånd, i den lära Paulus förkunnade, blev starkt tröstade. Det glada hopp, som de därigenom tog emot, att de rättfärdiga döda kommer att resa sig ur sina gravar till ett heligt och lyckligt, evig liv, stod i markant motsats till deras tidigare hedniska föreställningar om döden. Då hade de nämligen inte trott på ett framtida liv, och ett lyckligt möte med sina älskade, som de hade mist på jorden. rätt

(112) Tessalonikerna hade ivrigt gripit tanken på, att Kristus skulle komma, för att förändra eller förhärliga de trofasta levande, och ta dem till Sig Själv. De hade ingående vaktat sina vänners liv, för att de inte skulle dö, och gå miste om den välsignelse, som de såg fram emot vid sin Herres anländande. Men döden fällde den ene efter den andre av deras älskade; och de begravdes inför deras ögon i fruktan och bävan. Alla deras stamfäder hade blivit begravda på samma sätt, och i smärta såg tessalonikerna på sina dödas ansikten för sista gången, och förväntade sig inte, att de skulle möta dem i ett framtida liv. rätt

(113) För dem var mottagandet av Paulus’ brev en stor begivenhet. Skriftliga meddelanden mellan vänner var en stor sällsynthet på den tiden. Det blev stor glädje i församlingen, då brevet öppnades och lästes upp. Vilken tröst fick de inte genom dessa ord, som uppenbarade de dödas sanna tillstånd! Däri visade Paulus dem, att de, som skulle komma att leva vid Kristi ankomst, inte skulle möta sin Herre före dem, som hade insomnat i Jesus. Ty ärkeängelns röst och Guds basun skall nå de sovande, och de döda i Kristus skall stå upp först, innan odödlighetens beröring skall ges åt de levande. ”Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.” {Verserna 17-18.} rätt

(113) Det hopp och den glädje, som denna försäkran gav den unga församlingen i Tessalonika, kan vi knappt nog förstå. Det brev, som kom från deras fader i evangeliet, trodde de på och värnade de om, och deras hjärtan vändes i kärlek till honom, som bragte dem sanningens dyrbara ljus. Han hade berättat om det här för dem tidigare; men vid den tidpunkten höll deras sinnen ännu på med, att försöka att få grepp om nya och omtumlande lärosatser, som var främmande för dem, och det är föga överraskande, att kraften hos några punkter inte hade gjort tillräckligt stort avtryck hos dem. Dock hungrade de efter sanningen, och Paulus brev’ gav deras själar nytt hopp och ny kraft, en fastare tro på, och en djupare hängivenhet till den Återlösare, som hade fört liv och odödlighet fram i ljuset genom Sin död. rätt

(113) Det mörker, som hade omgett de dödas gravar, skingrades; för de visste, att deras tidigare levande vänner skulle uppstå ur graven, och glädja sig åt evigt liv i Guds rike. En ny härlighetsglans krönte nu den kristna tron, och de såg en ny härlighet i Kristi liv, lidanden, död och uppståndelse. rätt

(114) Paulus skrev: ”Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom.” {Vers 14.} Många tolkar detta Skriftställe som att betyda, att de sovande kommer med Kristus från Himmelen; men Paulus låter oss förstå, att liksom Kristus uppstod från de döda, kommer Gud att resa upp de sovande heliga med Honom från deras gravar, och ta dem med Honom till Himmelen. Vilken dyrbar tröst! Vilket härligt hopp! Detta gäller dock inte endast för församlingen i Tessalonika, utan för alla sanna kristna, som lever på jorden. rätt

(114) Tidigare hade Paulus så nogsamt påtalat tidens tecken, som skulle visa händelser föregående Människosonens uppenbarelse på Himmelens moln, att han inte fann det nödvändigt, att gå så mycket in på dessa detaljer vid det här tillfället. Icke desto mindre hänvisade han till sin redovisade lära på denna punkt: ”Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drabbas de av undergång”. {Kapitel 5:1-3.} rätt

(115) De oförsiktiga och icke-troende blundar för de bevis, som Kristus har gett som varning till människor om Sin ankomst. De försöker, att vifta bort alla bekymmer, medan tecknen på slutet samtidigt uppfylls raskt, och världen hastar mot tiden för Människosonens uppenbarelse på Himmelens skyar. Men de, som tar emot sanningens ljus, som skiner på deras väg, är inte i mörker, så att denna stora begivenhet skall ta dem med överraskning. Paulus lär ut, att det är syndigt att vara likgiltig inför de ting, som sker före Kristi andra ankomst. Dem, som gör sig skyldiga till denna försummelse, kallar han för nattens och mörkrets barn. Han uppmuntrar de tappra och klarvakna med dessa ord: ”Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna oss nyktra.” {Verserna 4-6.} rätt

(115) Apostelns lära på denna punkt är särskilt viktig för församlingen i vår tid. Framför allt bör de, som lever så nära det stora hoppets fullbordan, vara nyktra och vaksamma. En vaken kristen är en verksam kristen, som nitiskt söker, att rena sitt liv, och göra allt i sin makt för Guds sak. I det, att hans kärlek till Förlossaren tilltar, ökar hans kärlek till andra människor. Han utstår hårda prövningar, liksom Mästaren gjorde; och liksom Han, är han i viss omfattning en sorgens och vedermödans person på grund av vederstyggligheterna i landet. Men denna sorg förbittrar inte hans temperament, och utplånar inte friden i sinnet. Om han bär sina plågor med jämnmod och sinneslugn, förädlas och renas hans natur. Därigenom försätts han i närmare gemenskap med Kristus; och eftersom han, på grund av hårt motstånd, tar del av Kristi lidanden, kommer han också att få del i Hans tröst, och till sist få del i Hans härlighet. Paulus fortsatte sin förmaning till församlingen: ”Vi ber er, bröder, att rätt uppskatta dem som arbetar bland er och som är era ledare i Herren och förmanar er. Visa dem den största kärlek för det arbete de utför. Håll frid med varandra.” {Verserna 12-13.} rätt

(115) Tessalonikerna blev svårt upprörda över personer, som kom till dem med fanatiska uppfattningar och läror. Församlingen hade blivit organiserad ordentligt, och ansvarshavande hade utsetts till, att fungera som förkunnare och diakoner eller församlingstjänare. Men vissa ville inte underordna sig dem, som hade myndighetsställningar i församlingen. Brinnande, självrådiga personer krävde inte bara rätten till sitt eget omdöme, utan att öppet få kungöra sina privata synpunkter i församlingen. Därför riktade Paulus allvarligt sina bröders uppmärksamhet på den aktning och hänsyn, som tillkommer dem med myndighet i församlingen, och som har blivit betrodda med ansvar i samband härmed. rätt

(116) Han förmanar tessalonikerna till, att inte förakta profetians gåva, och ålägger dem, att iaktta en omsorgsfull åtskillnad mellan den falska och sanna manifestationen eller yttringen därav: ”Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda”. Han ber, att Gud skall helga dem fullständigt: ”må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu Kristi ankomst”; och till slut tillfogar han förvissningen: ”Trofast är han som har kallat er, han skall också utföra sitt verk.” {Verserna 19-21, 23-24.} rätt

(116) I Första Tessalonikerbrevet var Paulus’ lära om Kristi andra ankomst i fullkomlig samklang med hans tidigare undervisning till församlingen. Ändå missbrukades hans ord av somliga tessaloniska bröder. De trodde, att han härigenom uttryckte sitt hopp om, att han själv skulle leva och bevittna Frälsarens anländande. Detta förmodande orsakade större begeistring och upphetsning. De, som tidigare hade försummat sina åtaganden och plikter, såg sig nu som rättfärdigade av aposteln; härigenom stegrades deras vilja, att framhäva sina felaktiga synpunkter. rätt

(116) I sitt andra brev till denna församling försöker Paulus, att rätta till deras missförstånd, och övertyga dem om sin verkliga hållning. Han uttrycker sin tillit till deras kristna renhet, och sin tacksamhet till Gud, för att deras tro inte var i avtagande, och att de var bundna till varandra i kärlek, liksom deras fasthet gällande sin gudomlige Mästares sak. Han säger också, att han visar upp dem för andra församlingar som mönster för tålmodig och uthållig tro, som modigt bemästrar de förföljelser och prövningar, som Guds fienders motstånd utsätter dem för. Han skildrar för dem hoppet om vila från alla bekymmer och förvecklingar, när Herren Jesus skall uppenbaras, ”i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium.” {Andra Tessalonikerbrevet 1:8.} rätt

(117) Sedan visade han de stora händelser, som skulle inträffa i framtiden, såsom förutsagts i profetian, före Kristi ankomst. Aposteln sade: ”ber vi er, bröder, att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram”. {Kapitel 2:1-3.} Påvemakten, som profeten Daniel så tydligt beskriver, skulle framträda, och föra krig emot Guds folk, samt trampa på Hans lag. Intill dess, att denna makt hade utfört sitt dödliga och hädiska verk, skulle det vara förgäves för församlingen, att vänta sin Herres återkomst. rätt

(117) På detta vis kullkastade Paulus deras sakskäl, som sade, att han lärde ut Kristi dags närhet. Han förmanade sina bröder, att inte försumma sina plikter och inte hänge sig åt sysslolös väntan. Efter deras glödande förväntningar om snar befrielse skulle det dagliga livets uppgifter och det förväntade motståndet visa sig vara dubbelt så avskräckande. Därför uppmanade han dem till trons ståndaktighet. Deras arbete hade pekats ut av Gud, och genom att trofast hålla sig till sanningen, skulle de vidarebefordra till andra det ljus, som de själva hade erhållit. Han bad dem, att inte förtröttas i, att utföra goda gärningar, och hänvisade till sitt eget exempel med ihärdighet i timliga angelägenheter, samtidigt som han verkade oförtröttligt för Kristi sak. Han tillrättavisade dem, som hade gett sig hän åt slöhet och meningslös upphetsning, och anvisade, ”att de skall arbeta och hålla sig lugna och äta sitt eget bröd.” {Kapitel 3:12.} Han ålade också församlingen, att skilja sig från gemenskapen med den, som fortsatt struntade i hans undervisning. ”Men”, tillade han, ”betrakta honom inte som en fiende, utan tillrättavisa honom som en broder.” {Vers 15.} Han avslutade också detta brev med en bön om, att Guds frid och Herren Jesu Kristi nåd, mitt uppe i prövningar, skulle vara deras tröst och stöd. rätt

nästa kapitel