Paulus i Efesus

(128)Medan Apollos förkunnade i Korint, uppfyllde Paulus sitt löfte om, att vända tillbaka till Efesus. Han gjorde ett kort besök i Jerusalem, och tillbringade viss tid i Antiokia, som var platsen för hans första arbete. Härifrån reste han genom Främre Asien, och besökte de församlingar, som han själv hade upprättat, och stärkte lärjungarnas tro. rätt

(128) Efesus var huvudstad i Provinsen Asien [Nya Testamentets bruk av ordet Asien gäller inte kontinenten Asien, utan en romersk provins omfattande den västra delen av Främre Asien, där Efesus var huvudstad] och det stora handelscentrumet i Främre Asien. Dess hamn var fylld med skepp från alla delar av den då kända världen, och på dess gator flockades människor från alla länder. Den betecknades, liksom Korint, som ett gott missionsfält. rätt

(129) Judarna, som nu var kringspridda i alla civiliserade länder, väntade allmänt Messias’ snara ankomst. Under sina besök i Jerusalem vid de årliga högtiderna hade många gått ut till Jordanflodens stränder och lyssnat till Johannes Döparens förkunnelse. Från honom hade de hört proklameringen om Kristus som den Utlovade, och vid hemkomsten hade de med sig dessa nyheter till alla delar av världen. Således hade Försynen berett vägen för apostelns arbete. rätt

(129) Då han kom till Efesus, fann Paulus tolv bröder, vilka, liksom Apollos, hade varit Johannes Döparens lärjungar, och fått ofullständig undervisning om Kristi liv och mission. De saknade Apollos’ förmågor, men med samma uppriktighet och tro försökte de, att sprida det ljus, som de hade fått. rätt

(129) Dessa lärjungar kände inte till den Helige Andes uppdrag, som Jesus hade lovat Sitt troende folk skulle vara församlingens liv och kraft. Då Paulus frågade dem, om de hade fått den Helige Ande, svarade de: ”’Nej, vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten.’” Paulus frågade: ”’Vilket dop blev ni döpta med?’” och de sade: ”’Med Johannes dop.’” {Apostlagärningarna 19:2-3.} Aposteln satte då igång med, att framlägga för dem de stora sanningar, som är fundamentet för den kristnes hopp. rätt

(129) Han berättade för dem om Kristi liv på jorden, och om Hans gruvliga och skändliga död. Han berättade för dem om, hur livets Herre hade brutit Sig ut ur gravens fängelse, och hade vunnit seger över döden. Han upprepade Frälsarens löfte till Sina lärjungar: ”’Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn”. {Matteusevangeliet 28:18-19.} Han berättade också för dem om Kristi löfte, att sända Hugsvalaren eller Tröstaren, genom vars kraft mäktiga tecken och under skulle utföras, och beskrev löftets härliga uppfyllelse på Pingsthögtidens dag. rätt

(130) Med djupt intresse, och tacksam glädje av förundran, lyssnade lärjungarna till Paulus’ ord. I tro grep de Kristi försoningsoffer, och erkände Honom som sin Återlösare. De blev sedan döpta ”i Herren Jesu namn” {Apostlagärningarna 19:5} och i det, att Paulus lade händerna på dem, mottog de också dopet i den Helige Ande, varigenom de förmådde, tala andra folks språk och profetera. Så här utrustades dessa män, till att handla som missionärer inom viktiga områden i Efesus med omnejd, samt till att också dana detta center till motor för spridandet av Kristi evangelium i Främre Asien. rätt

(130) Det var genom ödmjukhet och lärvillighet, som dessa bröder vann sin dyrbara erfarenhet. Deras exempel framstår som en värdefull lärdom för kristna under alla tidsåldrar. Det är många, som blott gör små framsteg i det gudomliga livet, eftersom de är för självgoda, för att anta rollen som elever. De är nöjda med sitt ovetande om Guds Ord; de vill inte förändra sin tro eller praxis, och heller inte anstränga sig, för att få större ljus. rätt

(130) Om Kristi efterföljare bara sökte uppriktigt efter gudomlig visdom, skulle de föras ut på sanningens rika fält, som stadigt varit helt okända för dem. De, som ger sig själva hän till Gud lika fullt ut, som Mose gjorde, kommer att vägledas av den gudomliga handen lika sant, som skedde med Israels store ledare. De må vara enkla personer, och synbarligen obegåvade, men om de äger älskliga och tillitsfulla hjärtan, kommer de att lyda alla uppenbarelser av Guds vilja. Härigenom blir de renade, förädlade och fyllda med energi, vilket stärker deras förmågor. När de sätter stort värde på de kostbara lärdomarna från Guds visdom, blir de betrodda med heliga uppgifter; deras liv ärar Gud och välsignar världen. ”När dina ord öppnas, ger de ljus och skänker förstånd åt enkla människor.” {Psaltaren 119:130.} rätt

(131) En blott förståndsmässig kunskap om religiös sanning räcker inte. I dag är många lika ovetande som Efesus’ män om den Helige Andes verk i hjärtat. Ändå förmedlas ingen sanning mera entydigt i Guds Ord. Profeterna och apostlarna hade uppehållit sig vid detta ämne. Kristus riktar Själv vår uppmärksamhet till växtriket, för att illustrera Sin Andes verkan, för att understödja trons liv. rätt

(131) Vinstockens saft stiger från roten och sprider sig till grenen och ger växt, vilket medför blomstring och frukt. Likaså utgår den Helige Andes livgivande kraft från Kristus, den tilldelas varje lärjunge, genomsyrar själen, förnyar bevekelsegrunderna och kärleken, ja, till och med de bäst dolda tankar, och frambringar heliga handlingars dyrbara frukt. Livet vittnar om föreningen med den sanna och levande Vinstocken. rätt

(131) Detta andliga livs upphov är osynligt, och det exakta sätt, varpå det tilldelas och understöttas, går utöver mänsklig klokskap. Här talar vi om gudsfruktans hemlighet! Den Helige Ande verkar alltid i samklang med det Skrivna Ordet. Såsom det förhåller sig i naturens värld, förhåller det sig i andlighetens värld. Människolivet upprätthålls varje ögonblick av gudomlig kraft; likväl sker det ej genom ett direkt mirakel, utan genom att välsignelser inom personens räckvidd används. Likaså stöttas den kristnes liv genom användningen av de medel, som Försynen har åstadkommit. Han måste äta livets bröd, och dricka av frälsningens vatten. Han måste vaka, han måste be, han måste arbeta, och i allting ge akt på instruktionerna i Guds Ord, om han önskar uppnå ”till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.” {Efésierbrevet 4:13.} rätt

(132) Det är ytterligare en läxa vi behöver lära oss från de judiska nyomvända. Då de tog emot dopet från Johannes’ hand, bar de på allvarliga fel. Men med klarare ljus tog de gladeligen emot Kristus som sin Förlossare; och i och med detta steg framåt inträffade det en förändring i deras förpliktelser. I det, att de tog emot en renare tro, skedde det en motsvarande förändring i deras liv och sinnelag. Som ett tecken på denna förändring, som ett erkännande av deras tro på Kristus, blev de omdöpta i Jesu namn. rätt

(132) Många uppriktiga efterföljare av Kristus har en liknande erfarenhet. En klarare förståelse av Guds vilja försätter människan i ett nytt förhållande till Honom. Nya uppgifter blir uppenbarade. Mycket, som förut tett sig oskyldigt, eller rent av prisvärdigt, ses nu som syndigt. Aposteln Paulus säger, att fastän han, som han trodde, hade lytt Guds lag, inträffade följande, då budet inpräntades i hans samvete av den Helige Ande: ”fick synden liv och jag dog.” {Romarbrevet 7:9-10.} Han såg sig själv som syndare, och samvetet stämde in i lagens dom. rätt

(133) Det är många i dag, som ovetande har överträtt Guds lags föreskrifter. När förståndet blir upplyst, och det fjärde budets påbud väcks i samvetet, ser de sig själva som syndare i Guds ögon. ”. . . synd är brott mot lagen”, och ”den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.” {Första Johannesbrevet 3:4; Jakobsbrevet 2:10.} rätt

(133) Den, som allvarligt söker efter sanningen, kommer ej att åberopa sitt ovetande om lagen som ursäkt för överträdelse. Ljuset kommer inom hans räckvidd. Guds Ord är tydligt, och Kristus har påbjudit honom, att rannsaka Skrifterna. Han betraktar Guds lag som helig, rättfärdig och god, och han ångrar sin överträdelse. I tro ber han om försoning genom Kristi blod, och fattar tag om tillgivelsens eller förlåtelsens löfte. Hans tidigare dop är inte nog för honom. Han har sett sig själv som syndare fördömd av Guds lag. På nytt har han erfarit död från synden, och han önskar, att på nytt begravas med Kristus i dopet, så att han kan resa sig och vandra i nytt liv. En sådan metod är i harmoni med Paulus’ exempel, då han döpte nyomvända judar. Denna händelse skrevs ned av den Helige Ande som en åskådliggörande lärdom för församlingen. rätt

(133) Enligt sin sedvana, hade Paulus inlett sitt arbete i Efesus, genom att undervisa i judarnas synagoga. Han fortsatte sitt verk där i tre månader, varvid han ”predikade han frimodigt. Han samtalade med dem och försökte övertyga dem om det som hör till Guds rike.” {Apostlagärningarna 19:8.} Först togs han välvilligt emot; men liksom på andra arbetsfält, möttes han av våldsamt motstånd från icke troende judar. Då de höll fast vid, att avvisa evangeliet, upphörde aposteln med, att förkunna i synagogan. rätt

(134) Guds Ande hade verkat med och genom Paulus i hans arbete för sina landsmän. Tillräckligt många och starka belägg hade getts, för att överbevisa alla uppriktiga sanningssökare. Men många lät sig styras av fördomar och vantro, och vägrade att rätta sig efter ens de mest avgörande bevis. Av fruktan för, att de troendes gudsförtröstan skulle råka i fara på grund av den fortsatta samvaron med dessa sanningsmotståndare, gjorde Paulus lärjungarna till en bestämd enhet, och fortsatte sin offentliga undervisning i en viss Tyrannus’ skola; denne var en framträdande lärare. rätt

(134) Paulus såg, att ”en dörr står öppen för mig”, fastän det också var ”många motståndare.” {Första Korintierbrevet 16:9.} Efesus var inte bara den mest storslagna, utan också mest fördärvade, av Asiens {Främre Orientens} städer. Vidskepelse och sinnliga nöjen höll den rika befolkningen fången. Under skuggan från avgudatempel, fann förbrytelser av varje slag sitt hem där, och det nedrigaste fördärv blomstrade. rätt

(134) Staden var beryktad för tillbedjan av gudinnan Diana och utövandet av magi. Här stod Dianas stora tempel, som den dåtiden betraktade som ett av världens underverk. Dess väldiga storlek och utomordentliga prakt gjorde det till en stolthet, inte endast för staden, utan för nationen. Kungar och furstar hade berikat det med sina gåvor. Efésierna tävlade med varandra om, att göra det mera glansfullt, och det blev gjort till skattekammare för en stor del av Västra Asiens rikedom. rätt

(134) Avguden, som berikats med denna överdådiga byggnad, var en grov och fräckt utformad bild, som enligt traditionen hade fallit ned ur skyn. På den hade ingraverats gåtfulla bokstäver och symboler, som man menade ägde stor makt. Då dessa uttalades, påstods det ske underverk. Då de skrevs ned, betraktades de som en kraftig trollformel, som skyddade personen mot röveri, mot sjukdom och rent av mot döden. Efésierna skrev otaliga och dyrbara böcker, för att förklara dessa symbolers betydelse och rätta användning. rätt

(135) Då Paulus kom i direkt kontakt med Efesus’ avgudadyrkande medborgare, visades Guds kraft på ett slående sätt genom honom. Apostlarna kunde inte alltid utföra mirakel enligt eget önskemål. Herren gav Sina tjänare denna särskilda kraft, allt eftersom Hans sak fordrade, eller Hans namns ära påbjöd. Liksom Mose och Aron i Faraos sal, skulle aposteln framhålla sanningen emot trollkarlarnas lögnaktiga underverk; därför var de mirakel han utförde av ett annat slag, än dem han dittills hade utfört. Eftersom ytterkanten på Kristi klädnad hade bibringat helande kraft åt sådana, som sökt hjälp genom trons beröring, gjordes kläder också i detta sammanhang till medel för helande av alla, som trodde; ”sjukdomarna lämnade dem och de onda andarna for ut.” {Apostlagärningarna 19:12.} Likväl uppmuntrade dessa mirakler inte till blind övertro. Då Jesus märkte beröringen från den lidande kvinnan, utbrast Han: ”Kraft har gått ut från mig.” {Jämför Markusevangeliet 5:30.} Alltså förklarar Skriften, att Herren utförde underverk genom Paulus’ hand, och att Herren Jesu namn blev upphöjt, och inte Paulus’ namn. rätt

(135) Den övernaturliga kraft, som följde med apostelns arbete, skulle göra djupt intryck på folk, som var hängivna trolldom och stolta över sitt umgänge med osynliga väsen. Paulus’ mirakler var långt mera verkningsfulla, än man förut hade bevittnat i Efesus, och var av en sådan karaktär, att trollkarlarna inte kunde härma dem med sina konster och sin trolldom. Därmed upphöjde Herren Sin tjänare även i avgudatillbedjarnas egna ögon, ja, långt över de främsta och mäktigaste trollkarlarna. rätt

(136) Men Han, som alla onda andar måste lyda, och som hade gett Sina tjänare myndighet över djävlarna, var i färd med, att än mer skämma ut dem, som föraktade och vanhelgade Hans okränkbara namn. Moselagen förbjöd trolldom, vid dödsstraff, ändå utövade avfallna judar den från tid till annan i lönndom. Vid den tidpunkt, då Paulus besökte Efesus, fanns det i staden en del judiska trollmän, som såg de under han utförde, och hävdade sig besitta en liknande kraft. Eftersom de trodde, att Jesu namn var en trollformel, beslöt de sig för, att driva ut de onda andarna med samma medel, som aposteln hade använt. rätt

(136) Sju bröder, söner till en Skevas, en judisk präst, gjorde ett försök. De fann en demonbesatt man, och sade till honom: ”’Jag besvär er vid den Jesus som Paulus predikar.’” Men den onde anden svarade hånfullt: ”’Jesus känner jag till, och vem Paulus är vet jag, men vilka är ni?”, varpå den besatte rusade på dem i ursinne, slog och sårade dem, så att de flydde ur huset, nakna och skadade. {Apostlagärningarna 19:13, 15.} rätt

(136) Deras besvikelse och förödmjukelse, som hade hånat Jesu namn, blev snabbt senaste nytt i Efesus, ibland judar och hedningar. Det här var ett omisskännligt bevis på namnets helighet, och den fara de skulle utsätta sig för, som inte trodde på Kristi gudomliga mission. Många blev väldigt rädda, och många betraktade evangeliets verk med ära och vördnad. rätt

(137) Fakta, som tidigare hade varit dolda, kom nu fram i ljuset. Då somliga av bröderna antog kristendomen, hade de inte till fullo lagt bort sin hedniska vidskepelse. Utövandet av magi fortsatte i viss omfattning ibland dem. Överbevisade om sitt fel, på grund av de händelser, som nyligen hade inträffat, kom de fram och bekände allt för Paulus, och medgav offentligt, att deras dolda konster varit bedrägliga och sataniska. Många trollkarlar slutade också, att utöva magi, och tog emot Kristus som sin Frälsare. De samlade de kostbara böckerna med de mystiska ”efésiska breven” och deras konsters hemligheter, och bredde ut dem i närvaro av allt folket. Sedan böckerna blivit förtärda, räknade de ihop offrets värde. Det beräknades till femtio tusen silverdrakmer, det samma som omkring tio tusen dollar. rätt

(138) Inflytandet från dessa händelser blev mera omfattande, än till och med Paulus själv uppfattade. Manifestationen av Kristi kraft var en stor seger för kristendomen i vidskepelsens högborg. Från Efesus spreds nyheterna vida omkring, och Kristi sak gavs stor drivkraft. Scenerna hos Paulus’ verksamhet levde kvar i människornas minnen, och var ett medel till, att överbevisa många om evangeliet långt efter det, att aposteln personligen hade avslutat sin gärning. rätt

(138) Då de nyomvända i Efesus brände sina böcker om magi, förstod de, att det, som tidigare hade hänryckt dem, var sällsynt avskyvärt. Det var genom magi, som de hade särskilt hånat Gud och bragt sina själar i fara, och det var mot magin, som de visade denna vrede. Här kom det bästa beviset på sann omvändelse. rätt

(138) Dessa avhandlingar om spådom innehöll regler och formler för kommunikation med onda andar. De utgjorde spelreglerna, för att tillbe Satan - anvisningar, för att be om hans hjälp och få information från honom. Genom att behålla böckerna, skulle lärjungarna ha utsatt sig själva för frestelse; genom att sälja dem, skulle de ha utsatt andra för frestelse. De hade avsagt sig mörkrets rike, och de dröjde inte med, att göra offer, för att utplåna dess makt. Därmed segrade sanningen över människors fördomar, deras älsklingssysslor och deras kärlek till pengar. rätt

(138) Dumt nog trodde man, att hednisk vidskepelse blivit avskaffad i ljuset av 1800-talets civilisation. Men Guds Ord och de entydiga vittnesbörden om sakernas förhållande förklarar, att trolldom utövas i denna kristna tidsålder och kristna nation i lika hög omfattning, som av trollkarlarna i svunnen tid. I själva verket motsvaras dåtidens ordning för trolldom av nutidens spiritism. Satan vinner tillträde till tusentals människors sinnen, genom att visa sig som döda vänner. Sanningens Skrift förklarar, att ”de döda vet ingenting”. {Predikaren 9:5.} Deras tankar, deras kärlek, deras hat är förbi. De döda har ingen gemenskap med de levande. Men liksom i sin första förklädnad, då han uppträdde i en orms form och bedrog vårt släktes urmoder, använder Satan sin list, till att få kontroll över människornas sinnen. rätt

(139) De hedniska oraklens motsvarigheter är nutidens spiritualistiska medier, synska personer och spåmän. De mystiska röster, som talade i Endor och Efesus, vilseleder fortfarande människobarnen med sina lögnaktiga ord. Den hedniska tillbedjans mysterier har ersatts med dolda förbund och hemliga möten, med dunklet och undren från vår tids trollkarlar. Tusenden tar emot deras uppenbarelser, samtidigt som de vägrar, att ta till sig ljuset från Guds Ord och från Hans Ande. Fastän de talar hånande om gamla tiders trollkarlar, ler den store bedragaren jublande, när de faller för hans konster i annan skepnad. rätt

(139) Hans agenter hävdar fortfarande, att de helar sjukdom. De säger sig använda elektricitet, magnetism eller så kallade ”hemliga botemedel”, men egentligen skall den magnetiska kraft, som de yvas över, direkt tillskrivas Satans trolldom. Med dessa medel kastar han sin förhäxelse över människornas kroppar och själar. rätt

(139) De sjuka, de sörjande, de nyfikna samtalar med onda andar. Alla, som dristar sig härtill, är farligt ute. Sanningens Ord förklarar, hur Gud betraktar dem. I gamla tider uttalade Han Sin dom över den, som bad om råd från ett hedniskt orakel: ”Är det därför att det inte finns någon Gud i Israel som du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron? Därför skall du inte komma upp ur den säng där du har lagt dig, ty du måste dö.’” {Andra Konungaboken 1:6.} rätt

(140) Den synliga och osynliga världen står i nära kontakt. Kunde slöjan lyftas, skulle vi se onde änglar vara i färd med alla sina konster, för att bedra och ödelägga. Var än påverkan utövas, för att få människor till, att glömma Gud, där utövar Satan sin förtrollande kraft. Alla, som vågar sig in i utsvävningar, eller icke-religiösa nöjen, eller söker den sinnlige njutarens, tvivlarens eller bespottarens sällskap genom personligt umgänge, eller genom pressens spalter, mixtrar med trolldom. Innan man är klar över det, är sinnet vilsefört och själen besmittad. Apostelns förmaning till församlingen i Efesus bör Guds folk ge akt på i dag: ”Ha inget att göra med mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället.” {Efésierbrevet 5:11.} rätt

nästa kapitel