Paulus' Liv i Skisser kapitel 19. Från sida 207ren sida tillbaka

Möte med Äldstebröderna

(207)”Så kom vi till Jerusalem, och bröderna tog emot oss med glädje.” {Apostlagärningarna 21:17.} Så beskriver Lukas hedningarnas apostels mottagande, då han anlände till Jerusalem. Även om Paulus överallt var omgiven av fördomar, svartsjuka och avund, upptäckte han också, att hjärtan var öppna för de glada nyheter han kom med, och som älskade honom för Kristi och sanningens skull. Ehuru det vänliga mottagandet var uppmuntrande, avlägsnades inte därmed bekymren för Jerusalemförsamlingens hållning mot honom själv och hans arbete. Deras verkliga känslor skulle bättre kunna avläsas under mötet med församlingens äldstebröder, som skulle äga rum följande morgon. rätt

(208) Paulus längtade efter, att helt förenas med dessa. Han hade gjort allt i sin makt, för att undanröja de fördomar och den misstänksamhet, som orättmätigt visades, eftersom han delgav hedningarna evangeliet utan ceremonilagens begränsningar. Likväl var han rädd för, att hans ansträngningar måhända varit förgäves, och att de givmilda offer, som han hade med sig, inte skulle mjuka upp hjärtana hos de judiska bröderna. Han visste, att de män, som han skulle träffa, kunde stålsätta sig och vara beslutsamma personer, och han blickade framåt med stor bävan till mötet med dem; ändå kunde han inte undvika det, om det så skulle bli ett eldprov. Han kom till Jerusalem utan annan avsikt, än att avlägsna fördomarnas och missförståndens barriärer, som hade skilt dem åt, och som hade försvårat hans arbete märkbart. rätt

(208) Dagen efter Paulus’ ankomst samlades gemenskapens äldstebröder under sitt överhuvud Jakob, för att ta emot honom och hans medresande som budbärare från hedningarnas församlingar. Paulus’ första handling var, att överlämna de bidrag, som han hade blivit betrodd med. Han hade nogsamt sett till, att inga misstankar kunde väckas angående hans förvaltning av de honom betrodda medlen, genom att välja ut sändebud från flera församlingar, till att dela ansvaret för de insamlade medlen med honom. Dessa bröder kallades nu fram, och en efter en lade de ned framför Jakobs fötter offren, som hedningarnas församlingar fritt hade gett, även om det hade skett mot bakgrunden av djupaste armod. Dessa var handgripliga bevis för den kärlek och sympati dessa nya lärjungar kände för moderförsamlingen, och deras önskan om, att vara i samklang med de judiska bröderna. Det här utgjorde också bevis för, att Paulus noga hade uppfyllt sitt löfte, då han av rådet för flera år sedan hade ombetts, att komma ihåg de fattiga. rätt

(209) Dessa bidrag hade kostat aposteln mycket tid och bekymmer, samt mängder av tröttsamt arbete. De överträffade vida de judiska äldstebrödernas förhoppningar, och borde ha framkallat allt slags tack och uppskattning. Men Paulus’ onda föraningar om gåvornas mottagande uppfylldes. Han fann sin enda tröst i medvetandet om, att han hade gjort sin plikt, och uppmuntrat sina nyomvända i givmildhetens och kärlekens anda. rätt

(209) Efter att ha överlämnat gåvorna, avgav Paulus till bröderna en redogörelse för sina arbetsmetoder, och utfallet därav. Vid tidigare tillfällen hade han stått inför samma menighet, i samma stad. Det var inför samma åhörarskara i apostlarådet (Apostlagärningarna 15), som han flera år tidigare berättade om sin omvändelseerfarenhet, och det stora arbete, som Gud hade utfört ibland hedningarna. Så vittnade Herrens Ande om de talade ordens sanningshalt, och under Andens inflytande trotsade rådet sina fördomar, och uttryckte sig i harmoni med apostelns ståndpunkt, samt sände en skrivelse till församlingarna härom. Men samma strid skulle komma att behöva utkämpas igen, mot samma fördomar som tidigare. rätt

(210) Nu gav Paulus sina bröder underrättelser om sitt arbete, sedan de hade skilts åt fyra år tidigare, och ”berättade han utförligt om allt som Gud hade gjort genom hans tjänst bland hedningarna.” {Vers 19.} Då han beskrev arbetet i Efesus, som utmynnat i upprättandet av stora församlingar i hedendomens starka fästen, måste alla bara lyssna intresserat. Men han måste belysa några punkter, som skulle reta dem, som hyste fördomar innerst inne mot honom. Han kunde inte återge sin erfarenhet i Galatien, utan att berätta om de vanskligheter, som han råkat ut för genom de judiskt orienterade lärare, som försökte, att framställa hans undervisning felaktigt och vilseföra hans nyomvända. Då han beskrev arbetet i Korint, kunde han inte undvika, att nämna dem, som hade spritt förvirring och strid i församlingen där. Han uttalade sig med stor vänlighet och belevenhet, och var noga med, att undvika allt, som skulle såra hans bröder onödigt, samt uppehöll sig särskilt vid ämnen, som han visste, att de skulle vara ense om. rätt

(210) Ansträngningarna blev inte utan god frukt. Guds Ande gjorde starka intryck på brödernas sinnen, och påverkade deras hjärtan. Nyheterna om evangeliets frammarsch, och bevisen på Guds krafts verkan i apostelns verksamhet, mjukade upp deras känslor mot Paulus, och överbevisade dem om, att deras fördomar emot honom var grundlösa; alltså ärade de Gud för Hans nåds under. Vid slutet på Paulus’ tal uttryckte bröderna sitt starka gillande, och deras amen - framfört av många stämmor - förmedlade deras hjärtliga uppskattning av hans arbete. rätt

(211) Men under denna tillsynes rådande harmoni, låg fördomar och missnöjde fortfarande och pyrde. Somliga i församlingen strävade ännu efter, att forma kristendomen efter de gamla seder och ceremonier, som hade försvunnit i och med Kristi död. De tyckte, att förkunnelsearbetet måste bedrivas enligt deras riktlinjer. Om Paulus ville arbeta efter dessa idéer, tänkte de erkänna och stötta hans arbete; annars skulle de förkasta det. rätt

(211) Församlingens äldstebröder hade gjort fel, genom att låta sig påverkas av apostelns fiender. Men då de hörde en redogörelse från hans egna läppar om det verk, som hade uträttats, blev saken en annan. De kunde inte fördöma hans arbetssätt; de blev överbevisade om, att det bar Himmelens underskrift. De frivilliga bidragen från de nya församlingar, som han hade grundat, vittnade om sanningens kraft. De såg, att de hade hållits i träldom av judiska skick och traditioner, och att evangeliets arbete hade allvarligt förhindrats av deras insatser, för att bevara skiljemuren mellan judar och hedningar. rätt

(211) Nu var det ett gyllene tillfälle för dessa män, att erkänna Guds verk genom Paulus, och att de hade felat, genom att låta hans fienders redogörelser skapa avund och fördomar mot honom. Men i stället för, att göra rätt mot den, som de hade sårat, tycktes de fortfarande hålla honom ansvarig för de befintliga fördomarna, som om dessa känslor berodde på honom. De stod inte ädelt upp till hans försvar, genom att våga att peka ut sina villfarelser inför den knorrande gruppen; nej, de kastade bollen till Paulus, rådande honom, att ta bort alla missförstånd. De besvarade hans vittnesbörd med dessa ord: ”’Du ser, broder, att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen. Nu har de hört sägas att du lär alla judar ute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger till dem att de inte skall omskära sina barn eller leva efter våra seder. Vad gör vi nu? De får undre alla förhållanden höra att du har kommit. Följ därför vårt råd. Vi har fyra män som har avlagt ett löfte. Ta dem med dig och rena dig tillsammans med dem och betala för dem, så att de kan låta raka huvudet. Då kommer alla att förstå att inget av det som de har hört om dig är sant, utan att du själv håller fast vid lagen och lever efter den. Men när det gäller hedningar som har kommit till tro, har vi skrivit och gett dem besked om vårt beslut. De skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, från blod, kött från kvävda djur och otukt.’” {Verserna 20-25.} rätt

(212) Bröderna hoppades på, att Paulus med denna handling skulle motbevisa de falska underrättelserna om honom. Men då Jakob försäkrade Paulus om, att det tidigare rådsbeslutet (Apostlagärningarna 15) angående nyomvända från hedningarna fortfarande gällde, överensstämde inte det utfärdade rådet med beslutet, som också hade godkänts av den Helige Ande. Guds Ande manade ej fram detta råd. Det var frukten av feghet. Genom att inte rätta sig efter ceremonilagen, skulle kristna ådra sig icke troende judars hat, och utsätta sig för svår förföljelse. Sanhedrin, Stora Rådet, gjorde sitt yttersta, för att förhindra evangeliets utbredning. Detta organ valde personer till, att hålla ett öga på apostlarna, i synnerhet på Paulus, och till att på alla tänkbara sätt motverka deras arbete. Skulle de troende i Kristus fördömas inför Sanhedrin som lagbrytare, skulle de snabbt ådra sig ett hårt straff, som avfälliga från den judiska tron. rätt

(213) Här är ett avgörande motbevis gällande de påståenden, som ofta görs, att Kristus och Hans apostlar överträdde Sabbaten hos det fjärde budet. Hade det gått, att bevisa brott mot vilodagsbudet begångna av Kristus, Stefanus, eller andra, som dog för sin tro, skulle människor inte ha förletts till, att bära falskt vittnesbörd mot dem, för att finna något de kunde dömas för. Ett sådant exempel på lagöverträdelse skulle ha försatt de kristna i fiendernas våld. Deras omsorgsfulla visande av den största aktning för mindre betydelsefulla ceremonier och seder, är ett bevis för, att det skulle ha varit omöjligt för dem, att överträda det fjärde budets Sabbat, utan att lida det strängaste straff. rätt

(213) Lärjungarna själva visade ännu hänsyn för ceremonilagen, och var alltför villiga till, att göra eftergifter, och hoppades därigenom, att vinna sina landsmäns tillit, avväpna dem på deras fördomar, och vinna dem till tron på Kristus som världens Återlösare. Paulus’ stora avsikt med besöket i Jerusalem var, att blidka Palestinas församling. Så länge, som de fortsatte, att bära på fördomar mot honom, motverkade de hans inflytande. Han menade, att om han lagenligt kunde vinna dem för sanningen, skulle han undanröja ett betydande hinder mot evangeliets framgång annorstädes. Men han hade ej Guds tillåtelse till, att ge efter så mycket, som de önskade. Eftergifterna stod ej i överensstämmelse med hans lära, heller inte med den fasta renheten i hans karaktär. Hans motståndare var inte ofelbara. Trots att somliga av dessa män skrev under Guds Andes inspiration, felade de stundtals, då de ej stod under Hans omedelbara inflytande. Vi erinrar oss, att Paulus vid ett tillfälle tillrättavisade Petrus, därför att denne handlat tvetydigt. rätt

(214) När vi betraktar Paulus’ stora önskan om, att vara i harmoni med sina bröder, hans ömhet mot de svaga i tron, hans stora aktning för apostlarna, som hade varit med Kristus, liksom respekten för Jakob, Herrens bror, och hans mål, att vara allt för alla, så länge som han inte gjorde avkall på rättfärdigheten - när vi betraktar allt detta, är det mindre överraskande, att han tvingade sig själv till, att frångå sitt fasta och beprövade arbetssätt. Men i stället för, att åvägabringa den önskade målsättningen, framskyndade detta blidkande blott krisen, framskyndade detta Paulus’ lidanden, skilde honom från bröderna i verksamheten, och berövade församlingen en av dess starkaste pelare, samt bringade sorg till de kristnas hjärtan i alla länder. rätt

nästa kapitel