Saulus’ Omvändelse

(21)Saulus’ sinne var starkt upprört över Stefanus’ segerrika död. Han blev omskakad i sina fördomar; men prästernas och rådsherrarnas åsikter och sakskäl övertygade honom till sist om, att Stefanus var en bespottare eller hädare; att Jesus Kristus, som han hade förkunnat, var en bedragare, och att de anställda i helig tjänst måste ha rätt. Som beslutsam människa, och med stark hängivenhet, blev han väldigt bitter i sitt motstånd till kristendomen, sedan han väl bestämt sig för, att prästernas och de skriftlärdes syn var den riktiga. Hans iver kom honom, att förfölja de troende helt frivilligt. Han drog heliga män inför rådet, och satte dem i fängelse eller fick dem dömda till döden, utan bevis för någon annan förbrytelse, än deras tro på Jesus. Jakobs och Johannes’ iver var likadan, ehuru den riktades åt motsatt håll, då de ville kalla ned eld från himlen, för att förtära dem, som ringaktade och hånade deras Mästare. rätt

(21)Saulus var på väg till Damaskus i egna ärenden; men han hade bestämt sig för, att uträtta två ting på en gång, genom att identifiera alla troende på Kristus under resans gång. Härtill erhöll han några brev från översteprästen att läsa upp i synagogorna, som bemyndigade honom till, att arrestera alla, som misstänktes för att vara på Jesus troende, och att sända dessa jämte budbärare till Jerusalem, där de skulle ställas inför rätta och straffas. Han gick åstad, full av mandomens styrka och livskraft, samt brinnande av felriktad iver. rätt

(22) Då de trötta resande närmade sig Damaskus, vilade Saulus med nöje blicken på det frodiga landet, de vackra trädgårdarna, de dignande fruktträdgårdarna och de kalla strömmarna, som rann porlande ibland de fräscha, gröna buskagen. Det var uppfriskande, att betrakta sceneriet efter en lång och tröttande resa i ödemarken. Då Saulus tillsammans med sina ledsagare såg på och beundrade detta, strålade ett ljus klarare än solens över honom. ”Och han föll ner till jorden och hörde en röst, som sade till honom: Saul, Saul, varför förföljer du mig? Då sade han: Vem är du, Herre? Herren svarade: Jag är Jesus, den du förföljer, det är svårt för dig att spjärna mot udden.” Kapitel 9:4, 5, Reformations-Bibeln. rätt

(22) Denna scen var ytterst förvirrande. Saulus’ ledsagare greps av skräck, och blev nästan förblindade av det starka ljuset. De hörde rösten, men såg ingen person, och det hela var obegripligt och mystiskt. Men Saulus, som låg lamslagen på marken, förstod de sagda orden, och såg tydligt Guds Son framför sig. En enda blick på detta härliga Väsen inpräntade för alltid Hans bild inom den golvade juden. Orden slog ned som en blixt i hans hjärta. En flod av ljus strålade in i hans sinnes förmörkade kamrar, varigenom hans ovetande och villfarelse avslöjades. Han förstod att, då han inbillade sig att han var nitisk i Guds tjänst, och förföljde Kristi anhängare, utförde han i själva verket Satans arbete. rätt

(22) Han såg sin dåraktighet i, att grunda sin tro på prästernas och rådsherrarnas försäkringar, vars heliga ämbeten hade gett dem stort inflytande över hans tankegångar, och kommit honom att tro, att berättelsen om uppståndelsen var en uppdiktad historia från Jesu lärjungar. Nu, då Kristus uppenbarat Sig för Saulus, framträdde Stefanus’ predikan oemotståndligt i hans tankar. De ord, som prästerna förklarade var hädelse, framstod nu för honom som sanning. Vid tidpunkten för denna förunderliga upplysning handlade hans sinne anmärkningsvärt snabbt. Han rannsakade den profetiska historien, och såg Jesus förkastad av judarna, Hans korsfästelse, återuppståndelse och himmelsfärd förutsägas av profeterna, liksom bevis för, att Han var den utlovade Messias. Han erinrade sig Stefanus’ ord: ”’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida’” och han visste, att den döende helige hade skådat rikets härlighet. (Apostlagärningarna 7:56.) rätt

(23) Vilken uppenbarelse var inte allt detta för denne förföljare av de troende! Ett klart, men förfärligt, ljus hade trängt in i hans själ. Kristus hade visats för honom som kommen till jorden, för att uppfylla Sitt uppdrag: Att bli förkastad, misshandlad, fördömd och korsfäst av dem, som Han anlänt, för att frälsa, varpå Han uppstod från de döda, och steg upp till himmelen. I detta förskräckliga ögonblick drog han sig till minnes, att den helige Stefanus hade offrats med hans samtycke; och att många värdiga, genom honom, hade mött sin död genom gruvlig förföljelse. rätt

(23) ”Skälvande och med förvåning sade han: Herre, vad vill du att jag skall göra? Herren sade till honom: Stå upp och gå in i staden, så skall det bli sagt till dig vad du skall göra.” Vers 6, Reformations-Bibeln. Saulus betvivlade inte, att detta var den verklige Jesus från Nasaret, som talade till honom, och att Han sannerligen var den länge väntade Messias, Israels tröst och Förlossare. Och nu liknade denne Jesus, som hade undervisat på jorden, talat i liknelser till Sina åhörare, och använt kända ting som illustration av deras innebörd, Saulus’ förföljelseverksamhet mot Kristi efterföljare vid, att spjärna mot udden. Dessa kraftfulla ord åskådliggjorde faktumet, att det skulle vara omöjligt för någon människa, att stå emot Kristi sannings framåtskridande segertåg. Denna process skulle leda till seger, samtidigt som alla ansträngningar, att bekämpa den, skulle skada motståndaren. Till sist skulle förföljaren lida tusen gånger mer, än dem han hade förföljt. Förr eller senare kommer hans eget sinne att fördöma honom; han kommer att utröna, att han i själva verket har spjärnat mot udden. rätt

(24) Frälsaren hade talat till Saulus genom Stefanus, vars klara utläggning av Skrifterna var odiskutabel. Den lärde juden hade sett martyrens ansikte återge ljuset från Kristi härlighet, ja, det hade tett sig som en ängels anlete. Han hade varit vittne till hans överseende med sina fiender, och hans förlåtelse till dem. Dessutom hade han varit vittne till det själsliga mod och den glada underkastelse hos andra på Jesus troende, medan de pinades och plågades. Somliga hade gett sina liv med glädje för sin tros skull. rätt

(24) Alla dessa vittnesbörd vädjade högljutt till Saulus, och överbevisade hans sinne; men hans utbildning och fördomar, hans aktning för präster och rådsherrar, samt hans stolthet över den egna populariteten förhärdade honom till, att göra uppror mot samvetets röst och Guds nåd. Han hade kämpat hela nätter emot överbevisningen, och hade alltid avslutat dem med ett löfte om tron på, att Jesus inte var Messias, att Han var en bedragare och Hans efterföljare vilseledda fanatiker. rätt

(25) Nu hade Kristus talat till Saulus med Sin egen stämma: ”’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’” Och frågan: ”’Vem är du, Herre?’”, besvarades av samma röst: ”’Jag är Jesus, den som du förföljer.’” Verserna 4-5. Här identifierade Kristus Sig Själv med Sitt lidande folk. Genom att förfölja Jesu efterföljare, hade Saulus slagit rakt mot Himmelens Herre. Jesus förklarade, att i hemsökelsen av Hans bröder på jorden hade Saulus slagit mot deras Överhuvud och Företrädare i Himmelen. I falska anklagelser och vittnesmål mot dem hade han på ett lögnaktigt sätt anklagat och vittnat mot världens Frälsare. Här syns det tydligt, att Han lider i Sina heligas gestalt. rätt

(25) Då den strålande härligheten drogs tillbaka, och Saulus reste sig från jorden, upptäckte han, att hans inte såg något. Kristi härlighets strålglans var så intensiv för hans mänskliga ögonsyn, att då strålglansen var borta, kom nattens mörker över hans synförmåga. Han trodde, att hans blindhet var Guds straff för hans gruvliga förföljande av Jesu efterföljare. Han famlade sig fram i förfärligt mörker, och hans ledsagare förde honom, i fruktan och häpenhet, vid handen in i Damaskus. rätt

(25) Hur annorlunda var inte detta inträde i staden mot det, som han hade räknat med! I stolt tillfredsställelse hade han närmat sig Damaskus, i förvant om, att hans ankomst skulle hälsas med stor saluter och bifall på grund av den ära han fick av översteprästen, och tack var den stora iver och slagkraft han visat, då han jagat fatt på de troende, och fört dem fångna till Jerusalem, för att de där skulle dömas och straffas utan förbarmande. Han hade beslutat, att hans resa skulle krönas med framgång; och hans mod och uthållighet vek ej undan för någon förestående vansklighet eller fara. Han hade bestämt, att ingen kristen skulle undfly hans vaksamhet; han tänkte förhöra män, kvinnor och barn om deras tro, liksom deras, som de var knutna till; han ämnade gå in i deras hus, och med makt anhålla de boende, och sända dem som fångar till Jerusalem. rätt

(25) Men hur förändrad var inte scenen från den, som han hade räknat med! I stället för, att utöva makt, och få ära, var han i själva verket fånge själv, berövad synen, och avhängig ledsagarnas vägledning. Hjälplös, och plågad av samvetsförebråelser, kände han sig stå under en dödsdom, och visste ej, vad Herren härnäst kunde tänkas vilja göra med honom. rätt

(26) Han fördes till lärjungen Judas’ hem, och där förblev han, isolerad och allena, och funderade över den främmande uppenbarelse, som hade gäckat alla hans planer, och ändrat på hela hans livsinriktning. Han genomgick tre dagar av fullkomlig blindhet, förfärlig självrannsakan, syndaånger och allvarlig bön, varunder han varken åt eller drack. Med bitterhet kom han ihåg Stefanus, och det vittnesbörd om stöd genom sitt martyrskap från en kraft, som var högre, än jorden. Han tänkte med rädsla på sin egen skuld, att låta sig vilseföras av prästernas och rådsherrarnas ondska och fördomar, varvid han hade täppt till ögon och öron mot de mest slående bevis, och obarmhärtigt anfört de kristet troendes förföljare. rätt

(26) Han var allena i sin ensamhet; han hade inget samband med församlingen, ty den hade förvarnats om avsikten med hans resa till Damaskus av de troende i Jerusalem; och de antog, att han gjorde sin resa, för att effektivare kunna förfölja dem. Han närde ingen önskan om, att vädja till oomvända judar; för han visste, att de inte skulle lyssna till eller ta till sig hans uttalanden. Han tycktes vara helt utestängd från människors medlidande; och han reflekterade och bad med en alltigenom sönderkrossad och ångerfull ande. rätt

(27) Dessa tre dagar var som tre år för den blinde och av samvetet drabbade juden. Han var ingen nybörjare i Skrifterna, och i sitt mörker och sin ensamhet upprepade han de avsnitt, som visade hän till Messias, och gick igenom profetiorna med ett minne, som hade vässats av den överbevisning han nu hade fått i tankarna. Han blev häpen över sin tidigare blinda förståelse, och över judarnas allmänna blindhet i, att förkasta Jesus som den utlovade Messias. Och nu tycktes honom allt vara tydligt, och han visste att det var fördomar och vantro, som hade omtöcknat hans begreppsuppfattning och hindrat honom från, att se Jesus från Nasaret som profetians Messias. rätt

(27) Denna förunderliga omvändelse av Saulus visar på Kristi överbevisande kraft på människans sinne och hjärta på förbluffande sätt. Saulus menade verkligen, att tron på Jesus faktiskt innebar, att förneka Guds lag och offersystemet. Han hade trott, att Jesus Själv struntade i lagen, och hade lärt Sina lärjungar, att den numera saknade betydelse. Han trodde det vara hans plikt, att till det yttersta kämpa, för att utrota den oroväckande läran om Jesus som livets Furste; och med samvetsgrann iver hade han blivit en uthållig förföljare av Kristi menighet. rätt

(28) Men Jesus, vars namn han hatade och föraktade över alla andra, hade uppenbarat Sig Själv för Saulus, för att bromsa upp hans avsiktliga rusande framåt, och göra av honom, den minst lovande person, ett redskap, till att bära fram evangeliet till hedningarna. Saulus blev överväldigad av uppenbarelsen, och insåg att han, i sitt motstånd till Jesus från Nasaret, hade satt sig själv upp emot världens Återlösare. Överväldigad av sin skuldkänsla, ropade han: ”Herre, vad vill du att jag skall göra?” Vers 6, Reformations-Bibeln. Då och där upplyste Jesus honom inte om det arbete, som var bestämt åt honom, utan sände honom med instruktioner till de lärjungar, som han hade förföljt så bittert. rätt

(28) Det förunderliga ljus, som hade skingrat Saulus’ mörker, var Herrens verk; men det förelåg också ett arbete för Kristi lärjungar, att uträtta för honom. Svaret på Saulus’ fråga var: ”Stå upp och gå in i staden, så skall det bli sagt till dig vad du skall göra.” Samma källa. Jesus sände den undrande juden till Sin församling, för att av dem få vetskap om sin uppgift. Kristus utförde uppenbarandets och överbevisandets verk; och nu var den ångerfulle i stånd till, att lära sig av dem, som Gud hade förordnat till, att undervisa om Sin sanning. Därvid erkände Jesus Sin organiserade menighets myndighet, och satte Saulus i förbindelse med Sina ombud på jorden. Det bländande, himmelska ljuset berövade Saulus synen; men Jesus, den Store Helbrägdagöraren, återställde den ej genast. Alla välsignelser hade sitt upphov i Kristus, men nu hade Han grundat en församling som Sin representant på jorden, och den tillhörde uppgiften, att föra den ångrande syndaren hän till livets väg. rätt

(29) Just de män, som Saulus velat utplåna, skulle vara hans undervisare i den religion han hade föraktat och förföljt. Saulus’ tro blev svårt prövad under de tre dagarna med fasta och bön i Judas’ hem i Damaskus. Han var blind, och i allt ovetande om, vad som fordrades av honom. Han hade anvisats, att bege sig till Damaskus, där han skulle få veta sin uppgift. I sin osäkerhet och pina ropade han helhjärtat till Gud. ”I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: ’Ananias!’ Han svarade: ’Här är jag, Herre.’ Herren sade till honom: ’Bege dig till den gata som kallas Raka gatan och fråga i Judas hus efter en man som heter Saulus och är från Tarsus, ty se, han ber. Och i en syn har han sett en man som heter Ananias komma in och lägga händerna på honom för att han skall se igen.’” Verserna 10-12. rätt

(29) Ananias kunde knappt tro änglabudbärarens ord, ty Saulus’ bittra förföljelse av de heliga i Jerusalem hade spritt sig nära och fjärran. Han dristade sig till att protestera; han sade: ”’Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn.’” Men befallningen till Ananias var förbehållslös: ”’Gå! Han är ett redskap som jag utvalt för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och inför Israels barn.’” Verserna 13-15. rätt

(30) Lärjungen, som var lydig mot ängelns anvisning, sökte upp den person, som på senare tid hade uttalat hot mot alla, som trodde på Jesu namn. Han sade till honom: ”’Saul, min broder, Herren Jesus som visade sig för dig på vägen hit, han har sänt mig för att du skall kunna se igen och uppfyllas av den helige Ande.’ Genast var det som om fjäll föll från hans ögon, och han fick sin syn igen och blev döpt.’” Verserna 17-18. rätt

(30) Kristus gav här ett exempel på Sitt sätt, att verka för människors frälsning. Han kunde ha gjort allt detta personligen för Saulus, men det var inte i överensstämmelse med Hans plan. Hans välsignelser skulle komma genom de ombud, som Han hade utsett. Saulus hade i uppgift, att bekänna inför dem, vars undergång han hade planerat, och Gud hade ett ansvarstyngt verk åt de människor Han hade bemyndigat att verka i Sitt ställe. rätt

(30) Saulus blev elev åt lärjungarna. I ljuset från lagen såg han sig själv som syndare. Han såg att Jesus, som han i sin okunskap hade betraktat som bedragare, var upphovet till och grundläggaren av Guds folks religion från Adams dagar, och den trons fullkomnare, som han nu förnam så klart med sin upplysta syn; ja, sanningens försvarare, och profetiornas fullbordare. Han hade betraktat Jesus som ovidkommande för Guds lag, men nu hade hans andliga synförmåga berörts av Guds finger, varvid han lärt sig, att Kristus var hela det judiska offersystemets upphov; att Han kom till världen med den uttalade avsikten, att försvara Faderns lag; och att Han i Sin förebildliga död mötte Sin motbild. I ljuset från morallagen, som han själv menade borde hållas strängt, såg Saulus sig själv som syndarnas syndare. Han ångrade, det vill säga dog bort ifrån synden, och blev lydig mot Guds lag, ägde tro på Jesus Kristus som sin Frälsare, blev döpt, och förkunnade Jesus lika allvarligt och nitiskt, som han tidigare hade anklagat Honom. rätt

(31) Världens Återlösare godkänner ej religiös utövning, som är oavhängig av Hans organiserade och erkända församling. Många är av den uppfattningen, att de står till svars för Kristus allena för sitt ljus och sin erfarenhet, oberoende av Hans erkända efterföljare på jorden. Men i berättelsen om Saulus’ omvändelse får vi viktiga principer, som vi alltid bör ha i minnet. Han kom direkt i Kristi närhet. Han var en, som Kristus önskade för ett särskilt viktigt arbete, en som skulle vara ”ett utvalt kärl” åt Honom; likväl undervisade Han inte honom personligt om sanningens lärdomar. Han stoppade Saulus’ framfart; men då denne undrade: ”vad vill du att jag skall göra?”, satte Frälsaren honom i förbindelse med Sin församling, och lät den leda honom härvidlag. rätt

(31) Jesus är syndarnas vän; hans hjärta berörs av deras ve; han har all makt, både i Himmelen och på jorden; men Han respekterar de medel, som Han har inrättat till människornas upplysning och frälsning; Han visar syndarna hän till den menighet, som Han har gjort till kanal för ljuset i världen. rätt

(31) Saulus var en lärd undervisare i Israel; men mitt i hans blinda villfarelse och fördom, uppenbarade Kristus Sig Själv för honom, och satte honom i samband med Sin församling, som är världens ljus. I sammanhanget stod Ananias för Kristus, liksom för Kristi tjänare på jorden, med uppdrag, att handla i Hans ställe. I Kristi ställe vidrörde Ananias Saulus’ ögon, så att de återfick sin funktion. I Kristi ställe lade han händerna på honom, bad i Kristi namn, varvid Saulus tog emot den Helige Ande. Allt gjordes i Kristi namn och myndighet; men menigheten var förbindelsekanalen. rätt

nästa kapitel