Rättegången i Caesarea

(234)Fem dagar efter det, att Paulus hade kommit till Caesarea, anlände hans anklagare dit från Jerusalem, ledsagade av en Tertullus, en talare, som de hade hyrt in som sitt juridiska ombud. Målet skulle avgöras skyndsamt. Paulus ställdes fram inför församlingen, och Tertullus började, att detaljerat framställa klagomålen mot honom. Denne listige talare räknade med, att smicker skulle ha större inflytande på den romerske landshövdingen, än sanningens och rättvisans enkla uttalanden. Han inledde därför sitt anförande med, att rosa Felix: ”Att det tack vare dig, högt ärade Felix, länge har rått fred och att detta folk överallt och på alla sätt har fått det mycket bättre, det erkänner vi med största tacksamhet.” {Apostlagärningarna 24:3.} rätt

(235) Här sänkte Tertullus sig ned till ren lögn. Felix’ karaktär var under all kritik, ja, usel. Det blev sagt om honom, att han ”utövade allt slags lust och grymhet med en kungs makt och en träls temperament.” {Källa?} Det stämmer, att han hade visat folket viss ynnest, genom att han hade befriat landet från rövare, och han hade förföljt och jagat bort den egyptiske upprorsmakare, som Klaudius Lysias hade förväxlat med Paulus; men han var avskydd överallt på grund av sin grymhet och sitt förtryck. Den svekfulla grymheten hos hans sinnelag visas genom hans råa mord på översteprästen Jonatan, som han i hög grad hade att tacka för sin ställning. Ehuru Jonatan knappast var bättre, än Felix, dristade han sig till, att klandra honom för en del av hans våldshandlingar, och för den sakens skull såg landshövdingen till, att låta lönnmörda honom, medan han utförde sina offentliga plikter i templet. rätt

(235) Ett exempel på de tygellösa utsvävningar, som besmittade hans karaktär, ses i hans förbund med Drusilla, som ingicks vid den här tiden. Genom den cypriotiske trollkarlen Simon Magus’ förledande handlingar förmådde Felix denna furstinna, att lämna sin man och bli hans hustru. Drusilla var ung och vacker, ja, mer än så – hon var judinna. Hon höll hängivet av sin man, som hade gjort ett stort offer, för att få henne till fru. Alltså tycktes utsikterna dåliga, att få henne till, att bryta mot sin övertygelse och ådra sig landsmännens vämjelse, genom att begå äktenskapsbrott med en grym och gammal bock. Ändå blev trollkarlens och bedragarens sataniska knep framgångsrika, varigenom Felix uppnådde sitt mål. rätt

(236) De judar, som var tillstädes vid Paulus’ rättegång, delade den allmänna uppfattningen om Felix; ändå var deras önskan, att vinna hans gunst, för att få Paulus dömd, så stor, att de samtyckte till Tertullus’ smickrande ord. Dessa män med ett heligt ämbete, iklädda prästdräkt, var väldigt noga med, att iaktta seder och ceremonier, de undvek omsorgsfullt yttre förorening, ehuru själens tempel var solkat med allt slags orenhet. Denna yttre beröring med allt, som ansågs vara orent, var en svår förbrytelse i deras ögon, medan mordet på Paulus betraktades som en rättfärdig handling. Vilken illustration på blindhet, som kan drabba det mänskliga sinnet! Här var representanter för dem, som hävdade sig vara Guds förbundsfolk. Liksom det ofruktbara fikonträdet, bar de pretentiösa blad, men saknade helgelsens frukter; de visade sig ”ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.” {Andra Timoteusbrevet 3:5.} Fyllda med ondska emot en ren och god man, försökte de med alla medel, att ta hans liv, och framhäva en urartad person. rätt

(236) Det är många i dag, som uppvisar samma karaktär. Påhejade av fienden till all rättfärdighet, kallar de ont för gott, och sanning för lögn. Det är, som profeten har beskrivit: ”sanningen vacklar på torget, det som är rätt kan inte komma fram.” {Jesaja 59:14.} Det är beroende på detta andliga tillstånd i världen, som Gud kallar Sitt folk ut ur världen, ja, att de skall skilja sig från den. De, som beblandar sig med världen, kommer att betrakta saker och ting ur världslig synvinkel, i stället för med Guds blick. ”. . . vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror?” {Andra Korintierbrevet 6:14.} Guds folk kommer att se med Hans ögon. Det rena och goda kommer att äras och älskas av dem, som är goda. rätt

(237) I sitt anförande mot Paulus, anklagade Tertullus honom för, att han var en fördärvlig herre, som orsakade uppror ibland judarna jorden runt, och således var skyldig till förräderi emot kejsaren; att han var ledare för nasaréernas sekt, och anklagad för kätteri emot Moselagen; och att han hade vanhelgat tempel. Sistnämnda utgjorde ett allvarligt hån, inte endast mot den judiska, utan även mot den romerska, lagen. Den romerska lagen skyddade judarna i deras religionsutövning. Han sade falskeligen, att Lysias, garnisonens kommendant, med våld hade tagit Paulus från judarna, då de stod i begrepp, att döma honom enligt sin religiösa lag, och därigenom på ett opassande sätt hade tvingat dem till, att lägga fram saken inför Felix. Dessa lögnaktiga uttalanden hade noga planerats, för att förmå landshövdingen till, att överlämna Paulus till judarnas rätt. Alla dessa anklagelser intygades å det ihärdigaste av de närvarande judarna, som inte gjorde något, för att dölja sitt hat mot fången. rätt

(237) Felix ägde tillräcklig skarpsinnighet, för att genomskåda Paulus’ anklagares naturer och karaktärer. Han förstod bevekelsegrunderna till deras smicker, och såg dessutom, att de inte bevisade sina anklagelser. Då han vände sig till den åtalade, gav han honom handtecken om, att svara å sina egna vägnar. Paulus spillde inga ord på överdriven hövlighet, utan sade bara, att han med glädje tänkte försvara sig inför Felix, eftersom den sistnämnde länge hade varit landshövding, och därför väl var insatt i judarnas lagar och skick. Steg för steg motbevisade han anklagelserna emot sig. Han förklarade, att han inte hade orsakat något störande av ordningen någonstädes i Jerusalem, eller vanhelgat helgedomen: ”Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller ställa till oroligheter bland folket. Och de kan heller inte bevisa inför dig vad de nu anklagar mig för.” {Apostlagärningarna 24:12-13.} rätt

(238) Förvisso medgav Paulus, att han ”enligt ’den vägen’ som de kallar för en sekt”, tjänade sina fäders Gud. Samtidigt hävdade han, att han aldrig hade vikit bort från sin tro på lagen och profeterna, och att han i överensstämmelse med Skriften framhållit tron på de dödas uppståndelse; och han tillkännagav därutöver, att hans livs förhärskande mål alltid hade varit, att ”ha ett gott samvete inför Gud och människor.” {Verserna 14, 16.} rätt

(238) På ett ärligt och rättframt sätt förmedlade han så avsikten med sitt besök i Jerusalem, och omsändigheterna kring sitt gripande och sin rättegång: ”Efter flera år kom jag för att överlämna gåvor åt mitt folk och för att frambära offer. Då fann de mig i templet sedan jag renat mig, och där var ingen folkmassa eller något tumult. Men där fanns några judar från Asien, som egentligen skulle stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig. Eller låt dessa män själva tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför Stora rådet, om det inte skulle vara detta enda ord som jag ropade när jag stod ibland dem: Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står anklagad inför er.’” {Verserna 17-21.} rätt

(238) Aposteln talade med allvar och tydlig uppriktighet, och hans ord bar på inneboende överbevisning om sin äkthet. Därutöver stämde hans uttalanden överens med brevet från Kladius Lysias. Felix själv hade bott länge i Caesarea – där den kristna tron var känd sedan många år – så han kände bättre till denna religion, än judarna trodde, och han lät sig ej bedras av deras utläggningar. Paulus’ ord gjorde djupt intryck på hans tankar, och kom honom att ändå klarare förstå judarnas bevekelsegrunder. Han tänkte icke tillfredsställa dem, genom att orättfärdigt döma en romersk medborgare, eller överlämna honom till avrättning, utan juridiskt bindande undersökning. Likväl visste Felix inte om någon ädlare drivkraft, än sina egna angelägenheter, och hans kärlek till beröm och önskan om upphöjelse kontrollerade honom. Av rädsla för, att förnärma judarna, underlät han, att handla rättfärdigt i målet, genom att släppa en man han visste var oskyldig. Han tänkte inte göra något i ärendet, förrän Lysias hade infunnit sig, och sade: ”’När befälhavaren Lysias kommer hit ner, skall jag avgöra målet.’” {Vers 22.} rätt

(239) Paulus sattes åter under en befälhavares överinseende, men med order om, att han skulle ha större frihet, än före förhandlingen i domstolen. Fastän det var nödvändigt, att noga bevaka honom, som skydd mot judarnas sammansvärjning och för att han fortsatt var fånge, fick hans vänner lov till, att besöka honom och underlätta hans tillvaro. rätt

(239) Det gick inte lång tid, förrän Felix och hans hustru Drusilla kallade in Paulus till ett privat samtal. Drusilla kände stort intresse för aposteln, efter att ha hört sin man berätta om honom, och hon ville höra grunden för hans tro på Kristus. Därigenom gavs Paulus, som Herrens fånge, ett tillfälle till, att framföra evangeliets sanningar för ett par själar, som eljest inte skulle ha fått ta del därav. En förfärlig och utsvävande landshövding och en otrogen judisk prinsessa skulle vara hans enda åhörare. De väntade nu på, att lyssna till de sanningar, som de aldrig tidigare hade hört, som de måhända aldrig skulle höra igen, och som skulle vittna ofelbart emot dem på Guds dag, i fall de bleve förkastade. rätt

(240) Paulus betraktade detta som ett Gudagivet tillfälle, och han använde sig av det omsorgsfullt. Han visste, att mannen och kvinnan framför honom hade makt till, att låta avrätta honom, eller bevara hans liv; ändå talade han ej berömmande eller smickrande till dem. Han visste, att hans ord skulle vara en smak av liv eller av död för dem, och glömmande alla själviska hänsyn, sökte han, att väcka dem till insikt om deras själars fara. rätt

(240) Evangeliets budskap medger ingen neutralitet. Det räknar alla människor som avgjort för sanningen eller emot den; i fall de inte tar emot och lyder dess lära, är de dess fiender. Det gör inte skillnad på person, klass eller tillstånd. Det riktas till alla slags människor, som känner sitt behov av dess nådiga inbjudan. Kristus sade: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare {till omvändelse}.’” {Markusevangeliet 2:17.} rätt

(240) Aposteln ansåg, att evangeliet kunde göra anspråk på var och en, som lyssnade till hans ord; de skulle antingen komma att stå ibland de rena och heliga runt om den stora, vita tronen, eller med dem, till vilka Kristus skulle komma att säga: ”Gå bort ifrån mig, ni laglösa!” {Matteusevangeliet 7:23.} Han visste, att han måste möta varje åhörare framför Himmelens domstol, och avlägga räkenskap, inte endast för allt, som han hade sagt och gjort, utan för bevekelsegrunden och andan bakom hans ord och gärningar. rätt

(241) Felix’ uppträdande hade varit så våldsamt och förskräckligt, att endast få skulle ha vågat antyda fel hos hans karaktär och uppförande. Men det var Paulus inte rädd för. Med fullödig respekt för sina åhörares ställning, förklarade han ingående sin tro på Kristus, liksom grunderna för denna tro, och nödgades därvid tala särskilt om den kristna karaktärens viktiga egenskaper, som det högfärdiga paret framför honom i allt saknade. rätt

(241) Han beskrev Guds karaktär för sina åhörare – Hans rättfärdighet, rättvisa och rättmätiga krav – samt naturen hos och människans förpliktelse mot Hans lag. Han visade entydigt människans plikt, att leva ett sobert och måttfult liv, varvid hon håller lidelserna under förnuftets herravälde, i överensstämmelse med Guds lag, och bevarar de fysiska och mentala krafterna i ett sunt tillstånd. En domens dag skall förvisso inträffa, på vilken alla kommer att lönas enligt de gärningar de har utfört i kroppen. Välstånd, position och ärofulla titlar kommer att sakna värde, för att upphöja människan till Guds ynnest, och för att återlösa henne från syndens slaveri. Detta liv är hennes prövotid, varunder människan skall dana eller åstadkomma ett sinnelag passande för framtidens eviga liv. Skulle hon försumma sina nuvarande förmåner och tillfällen, kommer det att visa sig vara en evig förlust; ingen ny prövotid kommer att ges henne. Alla, som befinns ohelgade till hjärtat, eller bristfälliga i någon mån, när de döms genom Guds lag, kommer att lida straffet för det. rätt

(241) Paulus uppehöll sig särskilt vid de vidsträckta kraven hos Guds lag. Han visade, hur de omfattar de djupa hemligheterna i människans moralnatur, och kastar en flodvåg av ljus på det, som har varit dolt för människors ögon och kunskap. Vad händerna kan göra eller tungan kan säga - vad det yttre livet kan visa - uppenbarar människans moralkaraktär endast ofullständigt. Lagen berör hjärtats tankar, bevekelsegrunder och avsikter. De mörka lidelser, som ligger höljda för människors ögon, avundsjuka, hämndbegär, hat, lust och vildsint äregirighet, de onda gärningar, som övervägs i själens mörka djup, men som aldrig har kommit fram i ljuset, eftersom det har saknats möjlighet därtill - allt detta håller Guds lag reda på. Människor föreställer sig, att de döljer dessa synder, men de underminerar karaktärens grundval; ty ifrån hjärtat ”utgår livet.” {Ordspråksboken 4:23.} rätt

(242) Paulus dristade sig till, att leda sina åhörares tankar hän till det enda, stora Offret för synd. Han pekade åter till de offer, som var skuggor av det kommande goda, och visade på Kristus som förebilden till alla dessa ceremonier - det mål, som de pekade hän till, som källan till fallna människors enda hopp i det här livet. Gamla, heliga personer blev frälsta genom tron på Kristi blod. Då de såg offerdjurens dödsryckningar, skådade de över tidsåldrarnas avgrund till Guds Lamm, som skulle ta bort världens synd. rätt

(242) Gud krävde med all rätt kärlek och lydighet av alla Sina skapade varelser. Han har gett dem en fullkomlig måttstock för rättfärdighet i Sin lag. Men de glömde sin Skapare, och valde att följa sin egen väg, trotsande Hans vilja. De hade visat fiendskap som tack för en kärlek lika hög som Himmelen och lika bred som världsalltet. Gud kunde inte mildra Sin lag, för att göra onda människor till lags, människor fallna i synd kunde heller inte fullgöra lagens krav genom en fläckfri karaktär och ett helgat liv. Men genom tro på Kristus kunde syndaren renas från sin skuld, och han kunde bli i stånd till, att vara lydig mot sin Skapares lag. Gud gav inte Sin nåd, för att förminska lagens bindande krav, utan för att befästa dem. ”Nåd och sanning skall där mötas, rättfärdighet och frid kyssas.” {Psaltaren 85:11.} rätt

(243) Alltså bad Paulus enträget judarna och hedningarna, att godta Guds lags krav, och framställde Jesus, den föraktade nasarén, som Guds Son, världens Förlösare. Den judiska furstinnan förstod utmärkt väl lagens heliga natur, som hon så skamlöst hade överträtt; men hennes fördomar emot Mannen från Golgata stålsatte hennes hjärta emot livets ord. Men Felix, som aldrig förr hade lyssnat till sanningen, blev allvarligt oroad, då Guds Ande överbevisade hans själ. Samvetet, som nu hade väckts, gjorde sin röst hörd. Han förstod, att Paulus’ ord var sanna. Minnen från de förflutna väcktes till liv. Hemligheterna med hans lustar och blodsutgjutelser tidigare i livet framträdde skrämmande klart, liksom en formlig förteckning över gångna års tygellöshet, gruvlighet, glupskhet, orättfärdighet, enskilda och offentliga massmords blodbad. Sanningen hade aldrig tidigare kommit in i hans hjärta. Hans själ hade aldrig förut varit så fylld av rädsla. Tanken på, att alla hans begångna förbrytelser låg öppna för Guds ögon, och att han skulle komma att dömas enligt sina gärningar, fick honom att skälva av skräck på grund av sin skuld. rätt

(243) Men i stället för, att hans överbevisning ledde honom till ånger, försökte han ivrigt, att avleda dessa obehagliga tankar. Samtalet med Paulus avbröts. ”’Gå din väg för den här gången. När jag får tid,” sade han, ”skall jag kalla på dig.’” {Apostlagärningarna 24:25.} rätt

(244) Vilken stor skillnad var det inte mellan Felix’ handlande och fångvaktarens i Filippi! Herrens tjänare fördes i kedjor till fångvaktaren, liksom Paulus till Felix. Deras bevis för, att de upprätthölls av Guds kraft, deras glädje under lidande och vanära, deras orädda lugn under ruskningarna från en jordbävning och deras Kristuslika anda, överbevisade fångvaktarens hjärta. Han viftade inte bort överbevisningen, liksom Felix gjorde, utan frågade under skälvande och djup ödmjukhet om frälsningens väg, och sedan han hade blivit lärd denna väg, gick han på den, med hela sitt hushåll. Felix darrade, men ångrade sig inte; fångvaktaren bekände under bävan sina synder och fann tillgivelse. Felix bad Guds Ande att gå, fångvaktaren bjöd den välkommen in i sitt hjärta och i sitt hus. Den ene anammade syndens gärningar; den andre valde, att bli ett Guds barn och en arvinge till Himmelen. rätt

(244) I två år hände det inte mera med Paulus, dock förblev han fånge. Felix besökte honom flera gånger, och lyssnade uppmärksamt till hans ord. Men det verkliga motivet för denna skenbara vänskap var en önskan om vinning, och han tillkännagav för Paulus, att han kunde frige honom för en stor summa pengar. Aposteln var dock för ädelmodig av naturen, för att säkra sin frigivning genom bestickning. Han var oskyldig till alla brott, och han ville inte sänka sig så djupt, att han överträdde lagen. Därutöver var han själv för fattig, för att betala en sådan lösensumma, om han hade velat, och han tänkte inte, för eget vidkommande, vädja till sina nyomvändas förståelse och ädelmod. Han menade också, att han låg i Guds händer, och han ville inte gäcka Herrens planer för honom. rätt

(245) Mot slutet av denna period uppstod det en förfärlig strid ibland Caesareas befolkning. Det hade ofta förekommit stridigheter, som övergått i en ständig fejd mellan judar och greker om deras rättigheter och förmåner i staden. All Caesareas glans, dess tempel, dess palats och amfiteater berodde på Herodes den Förstes äregirighet. Även hamnen, som Caesarea tillskrev allt sitt välstånd och betydelse, uppfördes av honom till ett enormt utlägg av pengar och arbete. De judiska invånarna var talrika och välbärgade, och de gjorde anspråk på staden som sin, eftersom deras kung hade gjort så mycket för den. Grekerna höll lika hårt på sin rätt till företräde. rätt

(245) Då de två åren nästan hade gått, förde dessa misshälligheter till en våldsam strid på marknadsplatsen, vilken utmynnade i grekernas nederlag. Felix, som höll med hedningarnas fraktion, kom med sina trupper och skingrade judarna. Befallningen blev inte genast åtlydd av segerherrarna, och då beordrade han sina soldater, att överfalla dem. I sin glädje över, att slutligen kunna visa sitt hat mot judarna, utförde de befallningen utan tillstymmelse av nåd, varvid många dödades. Som om det inte var nog, gav Felix, vars ovilja emot judarna hade tilltagit år för år, sina soldater lov till, att beröva de välbeställda deras hus. rätt

(246) Dessa dristiga orättfärdighets- och gruvlighetshandlingar kunde inte gå obemärkta förbi. Judarna inlämnade ett formellt klagomål mot Felix, och han blev kallad till Rom, för att besvara anklagelserna. Han var väl medveten om, att hans utpressning och förtryck hade gett dem god orsak till klagomål, men han hoppades att ändå kunna blidka dem. Alltså sökte han, att tillfredsställa deras ondska, genom att hålla kvar Paulus i fångenskap, fastän han hyste uppriktig aktning för honom. Men alla hans ansträngningar var förgäves; ehuru han slapp förvisning och död, entledigades han från ämbetet, och berövades han en större del av sin orättmätigt säkrade rikedom. Drusilla, som delade hans skuld, dog tillsammans med deras ende son vid Vesuvius’ utbrott. Hans egna dagar ändade i vanära och obemärkthet. rätt

(246) En ljusets stråle från Himmelen hade fått lov, att skina över Felix, då Paulus talade till honom om rättfärdighet, måttfullhet och den stundande domen. Detta var det tillfälle, som Himmelen skänkte honom, för att han skulle kunna se och ge avkall på sina synder. Men han sade till Guds sändebud: ”’Gå din väg för den här gången. När jag får tid, skall jag kalla på dig.’” {Apostlagärningarna 24:25.} Han hade ringaktat nådens sista erbjudande. Han kom aldrig mera, att erhålla en kallelse från Gud. rätt

nästa kapitel