Paulus vädjar till Kejsaren

(246)Till ny landshövding i Felix’ ställe utsågs Porcius Festus, en långt mera hederlig härskare. Han kände långt större ansvar för sin ställning, och avvisade mutor, eftersom han ville utöva rättvisa. Tre dagar efter att ha anlänt till Caesarea, begav Festus sig upp till Jerusalem. Han blev snabbt ansatt av judarna, som inte spillde någon tid på, att framföra sina anklagelser mot Paulus. Paulus’ långa tid i fångenskap hade inte mjukat upp deras svåra hat, eller rubbat dem i deras föresats, att ta hans liv. De yrkade på, att han skulle ställas inför Stora Rådet, och bad om, att han omgående skulle sändas till Jerusalem. Ehuru denna anmodan tedde sig rimlig, låg det en djup sammansvärjning inunder ytan. De hade bestämt sig för, att inte överlämna honom till Stora Rådet, utan att avgöra saken själva, genom att mörda honom på vägen. rätt

(247) I Caesarea hade Festus redan noterat folkets ramaskrin emot Paulus, men i Jerusalem uttrycktes kravet på hans död inte bara genom folkhopens rop. En beskickning från stadens mest ärade personer, med översteprästen i spetsen, överlämnade kravet rörande Paulus formellt, i tanke, att den nye och oerfarne ämbetsmannen utan tvivel skulle gå att forma efter behag, och att han, för att säkra deras gunst, raskt skulle uppfylla deras önskemål. rätt

(247) Men Festus var ingen person, som offrade rättvisan och rättfärdigheten, för att vinna popularitet. Judarna upptäckte snart, att de hade att göra med en, som mera liknade Gallio, än Felix. Med skarpsinne trängde han bakom bevekelsegrunden till deras anmodan, och avslog vänligt, att sända bud efter Paulus. Han sade, att han emellertid själv inom kort skulle vända åter till Caesarea, och att han där tänkte ge dem ett lämpligt tillfälle, att framföra sina anklagelser mot honom. rätt

(247) Det var inte, vad de önskade. Deras tidigare nederlag var inte glömt. De var medvetna om, att deras egen ondska och grundlösa anklagelser, i motsats till apostelns lugna uppträdande och kraftfulla sakskäl, skulle framstå i det mest ogynnsamma ljus. De anmodade igen, att Paulus måtte komma till Jerusalem för rättegång. Men Festus svarade beslutsamt, att oavsett deras praxis, var det inte romarnas sed, att offra ett människoliv, bara för att tillfredsställa vederbörandes anklagare, utan att ställa den anklagade öga mot öga med sina anklagare framför oväldiga eller oberoende vittnen, och ge personen tillfälle, att försvara sig. I Sin försyn kontrollerade Gud Festus’ beslut, så att apostelns liv skonades. rätt

(248) Då de fann, att deras avsikt gått om intet, organiserade de judiska ledarna genast en mäktig grupp av ombud, som skulle framföra deras klagomål i landshövdingens domstol. Efter ett uppehåll på åtta eller tio dagar i Jerusalem, återvände Festus till Caesarea, och nästa dag intog han sin plats i domstolen, för att höra Paulus’ ärende. Vid tillfället i fråga stod judarna utan advokat, och framförde själva sina anklagelser. Rättegången förvandlades till en väldigt känslosam scen, med vettlösa ramaskrin från anklagarnas sida, medan den fullkomligt lugne Paulus klart visade det falska i deras uttalanden. rätt

(248) Judarna upprepade sina anklagelser om kätteri, förräderi och vanhelgande, utan att ha några vittnen till sitt stöd. De försökte dock, att skrämma Festus, liksom de tidigare hade skrämt Pilatus med sin låtsade iver, att ära kejsaren. Men Festus ägde för grundlig insikt i den romerska lagen, för att falla till föga för deras ramaskrin. Han insåg, att den verkliga stridsfrågan i allt handlade om den judiska läran, och att det juridiskt inte fanns något att döma Paulus till döden eller ens fängelse för, även om anklagelserna kunde bevisas vara riktiga. Dock såg han klart den häftiga storm, som skulle bryta lös, i fall Paulus inte dömdes eller överlämnades i deras händer. rätt

(249) Han betraktade med vämjelse scenen framför sig - judiska präster och rådsmän, med vreda ansikten och blixtrande blickar, som glömt sina ämbetens värdighet, ivrigt upprepa sina anklagelser i allt högre toner, tills hela domstolen genljöd av deras ramaskrin. Med en innerlig önskan om, att få ett slut på det hela, vände han sig till Paulus, som stod lugn och fattad inför sina fiender, och frågade, om han var villig, att resa till Jerusalem under hans beskydd, och prövas av Stora Rådet. rätt

(249) Detta skulle egentligen överföra ärendet från romerska till judiska rättsvårdande myndigheter. Paulus visste, att han inte skulle mötas med rättfärdighet och rättvisa från det folk, som ådrog sig själva Guds vrede med sina förbrytelser. Liksom profeten Elia, skulle han vara tryggare ibland hedningarna, än hos dem, som hade förkastat ljuset från Himmelen, och förhärdat sina hjärtan mot sanningen. Då hans liv kommit i fara genom hans fienders vrede, var det hedniska fredsdomare, som hade varit hans räddare. Gallio, Lysias och till och Felix tvekade inte, att förkunna hans oskuld, medan varje judisk församling hade fördömt honom, utan att bevisa hans skuld. rätt

(249) Paulus var trött på grund av striden, trött på grund av de våldsamma, upprepade anklagelserna, som om och om igen hade tillbakavisats, och lika ofta framställts på nytt. Hans aktiva väsen orkade nästan inte med de ständiga förseningarna och den tröttande ovissheten om hans rättegång och fängelsevistelse. Hur motbjudande var det inte för honom, att dagligen komma i kontakt med grova, lättjefulla och principlösa soldater, de ofta förekommande ljuden av bråk och rykten om strid och blodsutgjutelse mellan judar och hedningar! Han hade inte mera att hoppas på från judiska präster och rådsherrar; men som romersk medborgare ägde han den särskilda förmånen, att han kunde vädja till kejsaren, och för en tid skulle hans fiender åtminstone hållas på avstånd. rätt

(250) På landshövdingens fråga, svarade Paulus: ”’Jag står inför kejsarens domstol, och där bör jag dömas”, inte inför Stora Rådet. I det, att han vände sig till landshövdingen, vädjade han direkt till honom: ”Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du själv mycket väl. Har jag gjort något orätt och begått något brott som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om det inte ligger något i deras anklagelser, kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren.’” {Apostlagärningarna 25:10-11.} rätt

(250) Festus kände inte till judarnas sammansvärjelse om, att mörda Paulus, och han blev överraskad av denna vädjan till kejsaren. Det var inte smickrande för den romerske landshövdingen, att det första ärende, som lades på hans bord, skulle hänvisas till en högre myndighet. Icke desto mindre satte apostelns ord stopp för förhandlingarna i rätten. Festus överlade en kort stund med sitt råd, och då alla var eniga om, att vädjan var lagenlig, sade han till fången: ”’’Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du fara.’” {Vers 12.} Detta sades med ett tonfall och på ett sätt, som antydde, att Paulus föga visste, vad en vädjan till kejsaren innebar. rätt

(250) Än en gång hade det hat, som kom sig av judiska fördomar och självrättfärdighet, drivit en Guds tjänare till, att vända sig till en hednisk härskare för beskydd. Det var samma hat, som tvang profeten Elia att fly och söka hjälp hos änkan i Sarepta; som tvang evangeliets budbärare att förkunna sitt budskap ibland hedningarna. Det är samma anda, som Guds folk i denna tidsålder kommer att möta. I de stora kriser, som de snart skall gå igenom, kommer de att få dela Paulus’ erfarenhet. Ibland Kristi bekännande efterföljare förekommer det samma stolthet, formalism, prål, själviskhet och förtryck, som existerade hos det judiska folket. Innan kriget är till ända och segern vunnen, skall vi som ett folk erfara samma prövningar, som Paulus gjorde. Vi skall möta samma hjärtats hårdhet, och samma grymma beslutsamhet, samma oresonliga hat. rätt

(251) Människor, som bekänner sig vara Kristi representanter, kommer att välja samma kurs, som prästerna och rådsmännen slog in på, då de tog sig an Paulus. Alla, som vill tjäna Gud utan fruktan i enlighet med det egna samvetets stämma, kommer att behöva moraliskt mod, fasthet och kunskap om Gud och Hans Ord, för att stå på den onda dagen. Förföljelser kommer åter att väckas mot dem, som är ärliga inför Gud; deras bevekelsegrunder kommer att angripas, deras bästa ansträngningar feltolkas, deras namn förkastas som onda. Alltså kommer Kristi förutsägelse att slå in, att var och en, som försöker att utplåna de trofasta, kommer att tro sig göra Gud en tjänst. Således kommer Satan att verka med all sin förtrollande makt, till att påverka hjärtat och förståndet, och få ont till att se gott ut, och tvärtom. Genom sina ombud kommer han att ”göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda.” {Matteusevangeliet 24:24.} rätt

(252) Gud vill få Sitt folk förberett för den snart stundande krisen. Förberedda eller ej, måste vi alla möta den. Endast de, vars karaktärer är fullt ut omdanade till, att motsvara Guds rättesnöre och standard, kommer att bestå prövningen. Men när fienderna omger dem på alla sidor, letande efter något ont hos dem, kommer Gud att vaka över Sina juveler, som Han finner gott hos. När världsliga härskare går samman med religionens tjänare, för att komma mellan Gud och våra samveten, kommer de, som värnar om gudsfruktan, att uppenbaras. När mörkret är som djupast, kommer ljuset från en ädel, Gudsliknande karaktär att skina klart. När alla andra sviktar, kommer det att gå att se, vilka det är, som besitter en orubblig tillit till Gud. rätt

(252) Ju starkare och renare Guds folks tro är och ju fastare deras beslut om, att lyda Honom, desto våldsammare kommer Satan att anstränga sig, för att egga fram raseri hos dem, som trampar på Guds lag, samtidigt som de påstår sig vara rättfärdiga. Det kommer att krävas den fastaste tillit, den mest hjältemodiga vilja, för att hålla fast vid den tro, som en gång för alla har meddelats åt de heliga. rätt

nästa kapitel