Talet inför Agrippa

(253)Då Paulus hade vädjat till kejsaren, var det Festus’ plikt, att se till, att han sändes till Rom. En tid gick, innan ett passande skepp gick att ordna med, och eftersom andra fångar forslades jämte Paulus, blev även deras rättegångar försenade. Denna försinkelse gav Paulus möjlighet till, att framställa sin tros begrundelser för Caesareas överhuvuden, både judar och hedningar, liksom inför den siste i Herodes’ ätt, som bar titeln judisk kung. ”Några dagar senare kom kung Agrippa och Bernice till Cesarea för att besöka Festus.” {Apostlagärningarna 25:13.} Medveten om Agrippas insikt i judiska lagar och bruk, lade Festus fram Paulus’ sak för hans uppmärksamhet, som en fånge, som lämnats kvar i kedjor av Felix. Agrippa fann Festus’ redogörelse för ärendet intressant, och han önskade, att själv träffa och lyssna till Paulus. Således reserverades nästa dag för deras samtal. Nu skulle Paulus inte försvara sig inför en ny rättsinstans, utan blott tillfredsställa en privat åhörarskaras nyfikenhet, som innebar en timmes underhållning för landshövdingens förnäma gäster, och för en inbjuden grupp, som stod för Caesareas välbesuttna och adelsmän. Härens ledande befälhavare skulle närvara, likaså stadens ledande medborgare, och Festus beslutade, att göra tilldragelsen till ett högst intrycksgivande uppträdande, till ära för sina gäster. rätt

(253) Med all kunglig pomp och prakt skred Agrippa och Bernice in i audienssalen, med ett enligt Österlandets tradition kostbart utstyrt följe. Stolt defilerade den överlägsne härskaren med sin fagra syster igenom församlingen, och intog sin plats vid landshövdingens sida. På hans befallning fördes Paulus, som alltfort var kedjad som fånge, in, och den store kungen såg med kall nyfikenhet på honom, som nu var böjd och blek av sjukdom, lång fängelsevistelse och ständig oro. rätt

(254) Vilken motsats framträdde nu ej! Agrippa och Bernice saknade de karaktärsdrag, som Gud värdesätter. De överträdde Hans lag, och var fördärvade till hjärta och liv. Gud och änglar avskydde deras syndiga leverne. Men eftersom de, i begränsad omfattning, ägde makt och samhällsställning, uppskattade världen dem. Den åldrande fången, stående länkad till sin bevakande soldat, uppvisade inget imponerande i klädedräkt eller utseende, så att världen skulle ge honom ära. Ändå hade denne person, till synes utan vänner, välstånd eller position, en eskort, som världsliga ögon ej såg. Himmelens änglar var hans ledsagare. Hade härligheten hos en av de skinande budbärarna ha framträtt, skulle de kungligas pomp och stolthet ha förbleknat; kungar och hovmän skulle ha slagits till marken, liksom den romerska vakten vid Kristi grav. Hela Himmelen ägnade sig åt denne ende man, som nu var fånge för sin tro på Guds Son. Den älskade Johannes skriver: ”Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom.” {Första Johannesbrevet 3:1.} Världen känner inte Kristus, och den vill heller inte kännas vid dem, som exemplifierar Kristus. De är Guds söner, barn i den kungliga familjen; dock erkänner världen inte deras furstliga krav. De kan framkalla världens nyfikenhet; men de varken uppskattas eller förstås. De är för världen ovidkommande och föga avundsvärda. rätt

(254) Festus presenterade själv Paulus för församlingen med dessa ord: ”’Konung Agrippa och alla ni män som är här tillsammans med oss, ni ser framför er den man som är orsak till att hela skaran av judar har vänt sig till mig, både i Jerusalem och här, och högljutt krävt att han inte borde få leva längre. Men jag har inte funnit att han har gjort något som förtjänar döden, och då han själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutat att skicka honom dit. Några säkra upplysningar om honom kan jag inte ge när jag skriver till min herre. Därför har jag ställt honom inför er och först och främst inför dig, konung Agrippa, så att jag efter det här förhöret har något att skriva om. Jag kan inte se någon mening med att skicka en fånge utan att ange vad han är anklagad för.’” {Apostlagärningarna 25:24-27.} rätt

(255) Kung Agrippa gav nu Paulus möjlighet, att tala å sina egna vägnar. Aposteln visste, hur föga värde det yttre skenet hos världslig rikedom och ställning har, och han lät sig inte påverkas av den betitlade skarans strålande utseende och höga rang. Landshövdingens och hans gästers imponerande kläder, soldaternas svärd och deras officerares blänkande rustningar berövade honom inte för ett ögonblick modet, eller skingrade hans självbehärskning. Då han räckte ut sin av länkar bundna högra hand, sade han: ”’Konung Agrippa, jag är tacksam över att det är inför dig som jag i dag får försvara mig mot allt som judarna anklagar mig för, i synnerhet som du så väl känner till judarnas alla seder och tvistefrågor. Därför ber jag dig att lyssna på mig med tålamod.’” {Kapitel 26:2-3.} rätt

(255) Fick dessa ord Agrippas tankar att vända åter till hans familjs tidigare historia, och deras fruktlösa ansträngningar mot Honom, som Paulus förkunnade om? Tänkte han på sin farfarsfar Herodes och massakern på Betlehems oskyldiga gossar? På sin grandonkel Antipas och mordet på Johannes Döparen? På sin egen far, Agrippa I, och aposteln Jakobs martyrium? Såg han, i de olyckor som raskt drabbade dessa kungar, ett bevis för Guds misshag, på grund av deras förbrytelser mot Hans tjänare? Kom Agrippa ihåg den pompa och yra, då hans egen far, en mäktigare monark än han själv, stod i samma by iklädd en glittrande dräkt, medan folket ropade, att han var en gud? Hade han glömt, hur, innan beundrarnas rop hade avklingat, straffet, snabbt och förfärligt, hade drabbat den fåfänge kungen? Något av allt detta mindes Agrippa; men hans stolthet blev smickrad av den strålande scenen framför honom, och stolthet och inbilskhet fördrev ädlare tankar. rätt

(256) Paulus förtäljde igen den bekanta berättelsen om sin omvändelse från, att ha varit en sträng och inskränkt farisé till, att bli en troende på Jesus från Nasaret som världens Återlösare. Han beskrev den himmelska synen, som fyllde honom med outsäglig skräck, fastän den senare skulle visa sig vara en källa till den största tröst - en uppenbarelse av gudomlig härlighet, i vars mitt tronade Han, som han föraktade och hatade, och vars efterföljare han i detta nu sökte att utrota. Förvandlande nåd hade gjort Paulus till en ny människa från den stunden, ja, en uppriktig och ångerfull samt nitisk troende på Jesus. Det var här, som han kallades, att bli en Kristi apostel, ”genom Guds vilja.” rätt

(256) Paulus hade aldrig sett Kristus, då Han vistades på jorden. Han hade förvisso hört talas om Honom och Hans gärningar, men han vägrade att tro, att den utlovade Messias, alla världars Skapare, alla välsignelsers Givare, skulle visa Sig på jorden blott som människa. Han hade trott, att Messias skulle komma iförd en majestätisk dräkt, ledsagad av kunglig pompa, och av änglahären förklaras vara judarnas Konung. Men han upptäckte, att han inte hade läst Skriften riktigt; Kristus kom, som profetian förutsagt: En ödmjuk man, som förkunnade livets ord i saktmod och enkelhet. Han kom, för att väcka själens ädlaste impulser, och tillfredsställa dess längtan, samt kröna livets verk och krigföring med en oändlig lön. rätt

(257) Paulus väntade förgäves på en Messias, som skulle befria folket från träldomen under främmande kungar, men han fann en Frälsare i Kristus från syndens träldom. För honom hade livet varit en blind och outgrundlig strid, en kamp i uppförsbacke, en febrig längtan efter aldrig uppfyllda önskningar, till dess han såg Kristus. Så blev hans längtan stillad, hans fruktan förjagad, hans bördor avlägsnade. Han fann Honom, som Mose och profeterna hade skrivit om - Jesus från Nasaret, världens Förlossare. rätt

(257) Varför, undrade han, skall det ses som något otroligt, att Kristus uppstod från de döda? Så hade hans inställning tidigare varit; men hur skulle han kunna underlåta, att tro på det, som han själv hade sett och hört mitt på ljusan dag? Han kunde vittna om den dödes uppståndelse; för han hade sett den korsfäste och uppståndne Kristus - den, som gick omkring på Jerusalems gator, som dog på Golgata, som bröt dödens band, och steg upp till Himmelen från Oljeberget. Han hade sett Honom och talat med Honom lika väl, som Kajfas, Jakob, Johannes eller någon av de andra lärjungarna hade gjort. Och hur kunde han vara olydig mot den himmelska röst, som manat honom till, att öppna judarnas och hedningarnas ögon, så att de vände sig från mörker till ljus, och från Satans kraft till Guds kraft, varigenom de skulle erhålla syndernas förlåtelse och ett arv ibland de helgade? I Damaskus, i Jerusalem och överallt i Judéen, liksom hos hedningarna, hade han förkunnat ånger mot Gud, tro på Kristus och ett liv i lydnad för Guds bud. rätt

(258) Detta, och endast detta, fick judarna att gripa honom i templet, och försöka, att mörda honom; men Herren hade befriat honom från detta och varje annan fara. Det vittnesbörd, som han frambar om Jesus från Nasaret, innebar icke hädelse, icke kätteri, icke avfall, utan var en sanning i fullkomlig samklang med all lära från Mose och profeterna. rätt

(258) Aposteln uppehöll sig vid sitt älsklingsämne på ett högtidligt, allvarligt och fängslande sätt, som utgjorde ett kraftfullt redskap i hans mission. Med ett alluppslukande intresse för sitt ämne, miste han förnimmelsen av välbeställda kungar, guvernörer och härförare av rang och med titlar. Han frambar det vittnesbörd, som var meningen med hans liv, och han kunde tala med den långa förtrolighetens försäkran och med elden hos en grundmurad övertygelse. Ingen, som hörde honom, kunde betvivla hans uppriktighet. Men mitt i sin vältalighetsström hejdade han sig plötsligt. De fakta han lagt fram, var nya för Festus, såväl som för nästan alla närvarande. Hela åhörarskaran hade lyssnat trollbundna till Paulus’ berättelse om förunderliga erfarenheter och syner, om uppenbarelser och gamla profeter, och om en judisk profet, som hade blivit förkastad och korsfäst, men som ändå hade stått upp från de döda och stigit upp till Himmelen; och som ensam kunde förlåta synder samt lysa upp judars och hedningars mörker. Den sista anmärkningen blev för mycket för Festus. Han ropade plötsligt med upphetsning: ”’Du är från vettet, Paulus! Din stora lärdom gör dig galen!’” rätt

(258) Paulus svarade lugnt och vänligt: ”’Jag är inte galen, högt ärade Festus. Vad jag säger är sant och förnuftigt. Konungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och fritt till honom. Jag kan inte trott att något av detta är obekant för honom. Det har ju inte hänt i någon avkrok.” Så vände han sig till Agrippa och sade direkt till honom: ”Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror.’” {Verserna 24-27.} rätt

(259) Den judiske kungen hade blivit undervisad om lagen och profeterna, och han hade lärt sig från trovärdiga vittnen en del av de fakta, som Paulus hade tagit upp. Därför var de argument, som framstod så nya och främmande för Festus, klara och överbevisande för Agrippa. Och han kunde inte undgå, att påverkas av den brinnande iver, som varken piskrapp eller fängelse hade förmått att släcka. För en stund glömde han sin ställnings värdighet, och miste förnimmelsen av omgivningen, och, endast medveten om de sanningar han hade hört, endast seende den ödmjuke fången stå som Guds ambassadör, svarade han utan omsvep: ”’Du går fort fram i ditt försök att övertala mig och göra mig till en kristen.’” {Vers 28.} rätt

(259) Aposteln svarade allvarligt: ”’Fort eller långsamt, inför Gud skulle jag önska att inte bara du utan alla som i dag lyssnar till mig blev sådana som jag”, och i det att han lyfte upp sina kedjade händer, tillfogade han: ”bortsett från de här bojorna.’” {Vers 29.} Alla, som hörde honom, blev överbevisade om, att Paulus inte var någon vanlig fånge. En, som kunde tala, som han hade talat, och bringa de sakskäl, som han hade bringat, som var så fylld av begeistring och inspirerande tro, så berikad av Kristi nåd, så lugn i medveten fridfullhet gentemot Gud och människor; en, som kunde önska, att alla de furstliga och framträdande personerna ägde samma hopp och tillit samt tro, som bar upp honom, men som, utan den minsta önskan om hämnd, kunde be om, att de måtte besparas konflikter, sorger och lidanden, som han hade erfarit - en sådan person kunde inte vara en bedragare. rätt

(260) Hade allt skett på rättvist sätt, borde Festus, Agrippa och Bernice ha burit de länkar, som band aposteln. Alla var de skyldiga till allvarliga förbrytelser. Dessa överträdare hade denna dag fått erbjudandet om frälsning genom Kristi namn. Minst en av dem hade nästan låtit sig övertalas, att ta emot den erbjudna nåden och förlåtelsen. Men Agrippa sköt ifrån sig den erbjudna barmhärtigheten och vägrade, att ta emot en avrättad Frälsares kors. rätt

(260) Kungens nyfikenhet var nu tillfredsställd och genom att resa sig från sin plats, antydde han, att samtalet var slut. Medan församlingen skingrades, talade de sinsemellan och sade: ”’Den mannen har inte gjort något som förtjänar död eller fängelse.” {Vers 31.} rätt

(260) Fastän Agrippa var jude, delade han ej fariséernas blinda nitiskhet och fördomar. Han sade till Festus: ”’Han hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren.’” {Vers 32.} Men saken hade överklagats till en högre domstol och nu kunde varken Festus eller Agrippa fälla avgörandet. Dock, två år därefter, räddade utfallet av den dagens överläggningar det liv, som var så dyrbart för Guds sak. Festus, som funnit, att hans eget utslag i ärendet, vilande på romersk rättvisa, understöddes ur judisk synvinkel av templets beskyddare, sände kejsaren ett brev, vari det sades, att det inte fanns några juridiska klagomål att anföra mot fången. Och Nero, hemsk och skrupelfri, som han var, vågade inte avrätta en man, som Lysias, Felix, Festus och Agrippa hade förklarat vara skuldfri, och som inte ens Stora Rådet hade kunnat döma. rätt

nästa kapitel