Resan och Skeppsbrottet

(261) ”När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette julius och som tillhörde den kejserliga vakten. Vi gick ombord på ett fartyg från Adramyttium som skulle gå till hamnar i Asien, och avseglade. Aristarkus, en makedonier från Tessalonika, var med oss.” {Apostlagärningarna 27:1-2.} rätt

(261) Adramyttium låg på Provinsen Asiens västkust; därför kunde de resande endast företa en del av sin färd med skepp mot staden. Men i någon av de större hamnar, som skeppet anlöpte, skulle de troligen finna ett skepp, som kunde föra dem till Rom. rätt

(261) I det första århundradet av den kristna tidsåldern var resor till sjöss såväl som till lands förbundna med långt större vanskligheter, än nu. Skeppsbyggnadskonsten och navigeringen hade inte utvecklats lika mycket, som i våra dagar. Sjöfarande lade kursen med hjälp av solen och stjärnorna; och då dessa inte visade sig, eller det drog ihop sig till storm, litade de ogärna på sina båtar på öppet hav. rätt

(262) Tiden för en säker seglats var redan långt framskriden, innan apostelns skepp lämnade Caesarea, och tidpunkten närmade sig snabbt, då resandet till havs skulle sluta för året. Varje dags försening satte resan i fara. Men den färd, som skulle vara besvärlig och farlig för en vanlig resenär, skulle vara dubbelt så prövande för aposteln som fånge. Romerska soldater ansvarade med sina egna liv för sina fångars säkerhet, och därför var fångarna bundna med höger handled till soldatens vänstra handled, och soldaterna bytte av varandra. Därmed var det inte bara omöjligt för aposteln, att röra sig fritt, utan han stod i tät och ständig förbindelse med män av den mest osympatiska och frånstötande karaktär; dessa var både outbildade och icke förfinade samt hade erhållit ett nedbrytande inflytande från omgivningen, vilket hade förråat dem och gjort dem urartade. Detta skick tillämpades dock mindre strängt ombord på fartyget, än då fångarna var i land. En detalj lindrade hans vanskligheter högst avsevärt. Han tilläts, att umgås med sina bröder Lukas och Aristarkus. I sitt brev till kolosserna talar han om den sistnämnde som sin ”medfånge”. {Kolosserbrevet 4:10.} Men det var av eget val, på grund av sin kärlek till Paulus, som Aristarkus delade hans fångenskap, och hjälpte honom i hans lidanden. rätt

(263) Resan började väl, och den andra dagen kastade de ankare i Sidons hamn. Här hade julius, den officer, som hade lyssnat till apostelns tal inför Agrippa, och hade fått en god uppfattning om honom, ”behandlade Paulus väl”. Officeren hade upplysts om, att det fanns kristna på orten, och ”lät honom gå till sina vänner för att få den hjälp han behövde.” {Apostlagärningarna 27:3.} Aposteln, som var vid dålig vigör, uppskattade verkligen denna ynnest, ty han hade en vansklig resa framför sig. Hans korta uppehåll i Sidon var som en oas på hans öde och trista stig, och utgjorde tröst och uppmuntran för honom under de oroliga, stormfyllda veckorna på havet. rätt

(263) Då skeppet lämnade Sidon, mötte det motvind, och drev ur sin raka kurs, vilket gjorde färden väldigt långsam. I Myra, i provinsen Lykien, fann officeren ett stort alexandrinskt skepp, som skulle till Italiens kust, och han överförde omgående sina fångar till detta. Men vinden blåste fortfarande emot, och skeppets framfart var långsam och svår. Lukas skriver: ”Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi med knapp nöd hade nått Knidus och vinden inte tillät oss fortsätta, seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. Och sedan vi med stor svårighet hade följt kusten, kom vi till en plats som heter Goda hamnarna”. {Verserna 7-8.} rätt

(263) I ”Goda Hamnarna” måste de stanna en tid och invänta bättre vindar. Då upphörde den judiska perioden för segling. Hedningarna ansåg det vara tryggt, att resa senare; men man hade inget hopp om, att fullborda resan. Den enda fråga, som nu skulle avgöras var, om de skulle stanna kvar, där de var, eller försöka, att nå ett bättre ställe för övervintring. rätt

(264) Saken dryftades ingående, och till sist vände officeren sig till Paulus, som hade vunnit både sjömännens och soldaternas aktning. Aposteln rådde dem utan tvekan, att stanna kvar, där de befann sig. Han sade: ”’Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att bli riskfylld och medföra stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv.’” {Vers 10.} Men skeppsägaren, som var ombord, och flertalet passagerare och besättningen ville inte följa detta råd. De menade, att ”Goda Hamnarna” inte skyddades tillräckligt väl mot vinterns vindar, och att grannstaden, som var så liten, skulle tillhandahålla föga sysselsättning för tre hundra sjömän och passagerare under ett uppehåll på flera månader. Fenix’ Hamn, endast femtio kilometer därifrån, hade en väl skyddad hamn, och var i alla hänseenden ett långt mera önskvärt ställe att övervintra på. rätt

(264) Officeren önskade, att följa flertalets beslut. ”När så en svag sydlig vind blåste upp” satte de segel till ”Goda Hamnarna”, med goda utsikter till, att de skulle nå den önskade hamnen inom några timmar. {Vers 13.} Alla gladde sig nu över, att de inte hade följt Paulus’ råd; men deras hopp var förutbestämt, att raskt gäckas. De hade inte nått särskilt långt, förrän en storm, som ofta följer på sydlig vind på den breddgraden, vräkte sig över dem med obarmhärtigt raseri. Från första stund, då vinden slog mot båten, var den hjälplös. Slaget kom så plötsligt, att sjömännen inte fick ett ögonblicks varsel till förberedelse, och de måste överlämna skeppet på nåd och onåd åt ovädret. rätt

(265) Efter en stund närmade de sig den lilla ön Kauda, och under lä från denna gjorde de allt i sin makt, för att förbereda sig på det värsta. Skeppsbåten var deras enda tillflykt, i fall skeppet skulle sjunka; men så länge som den låg på släp, riskerade den hela tiden, att slås i bitar. Den första uppgiften var därför, att hissa den ombord på fartyget. Det var ingen enkel sak; det var nämligen ytterst svårt för sjömännen, att lyckas ens med det simplaste. Alla tänkbara försiktighetsåtgärder vidtogs, för att säkra skeppet; och sedan återstod det bara, att förlita sig till vindens och sjöns barmhärtighet. Det fanns ingenstans att ta vägen för lä, ty vinden drev dem, och även det lilla skydd, som den oansenliga ön hade att ge, räckte inte länge till. Sådan var dagens katastrofala avslutning, som hade inletts med milda vildar och stora förhoppningar. rätt

(265) Stormvädret härjade hela natten, och skeppet sprang läck. Nästa dag enades soldater, sjömän, passagerare och fångar om, att lämpa överbord allt, som de kunde undvara. En ny natt, men ingen avtagande vind. Det stormpiskade skeppet, med sin sönderslagna mast och sitt iturivna segel, slungades hit och dit av blåstens raseri. Varje ögonblick tycktes det knakande trävirket vilja ge upp, då båten rullade och skälvde under stormens stötar. Läckan blev snabbt större, och passagerarna och besättningen arbetade hela tiden vid pumparna. Ingen ombordvarande fick ett ögonblicks vila. ”. . . på tredje dagen”, säger Lukas, ”kastade de med egna händer skeppets utrustning överbord. Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.” {Verserna 19-20.} En dyster likgiltighet bemäktigade sig de tre hundra själar, som i fjorton dygn hade drivit hjälplösa och hopplösa omkring, under en sol- och stjärnfri himmel. De hade inga möjligheter, att laga mat; ingen eld att lysa upp skeppet och omgivningen med, utrustningen hade slängts överbord och de flesta förnödenheter var genomdränkta av vatten och förstörda. Då deras fina skepp brottades med stormen, och vågorna varslade om kommande undergång, var faktiskt ingen hungrig. rätt

(266) Mitt under denna förfärliga scen bibehöll aposteln sitt lugn och sitt mod. Fastän han själv led mest fysiskt av dem alla, hade han hoppfulla ord på läpparna i den mörkaste stund, en hjälpande hand att räcka i varje nödsituation. I denna prövningens stund grep han tag i den Allsmäktiges krafts arm i tro, han fäste hjärtat vid Gud, och mitt i tungsinnets mörker strålade ädelmod fram ur hans själ med den klaraste glans. Medan alla omkring honom bara väntade på en snar död, utgöt denne Guds man, i all sinnesro, sina allvarligaste böner för dem. rätt

(266) Paulus var inte rädd för egen del; han kände sig säker på, att han inte skulle bli uppslukad av det hungrande vattnet. Gud tänkte rädda hans liv, för att han skulle vittna för sanningen i Rom. Men hans mänskliga hjärta längtade efter medömkan för de stackars själarna omkring honom. Syndiga och förnedrade, som de var, var de oförberedda på att dö, och han gick i innerlig förbön till Gud om, att skona deras liv. Det blev uppenbarat för honom, att hans bön hade besvarats. Då det inträffade ett uppehåll i stormandet, så att hans röst gick att höra, ställde han sig på däck och sade: rätt

(266) ”’Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust. Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er skall mista livet, bara fartyget skall gå under. En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt, och han sade: Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig. Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig. Men vi måste kastas upp på en ö.’” {Verserna 21-26.} rätt

(267) Med dessa ord väcktes nytt hopp. Passagerare och besättning skakade av sig sin resignation, och ansträngde sig till det yttersta, för att rädda sina liv. Det var fortsatt mycket att göra. Allt, som stod i deras makt, måste uträttas, för att avvärja undergången; ty Gud hjälper endast dem, som hjälper sig själva. rätt

(267) Det var den fjortonde natten, medan de kastades hit och dit på de mörka och sig hävande vågorna, som sjömännen mitt i stormens oväsen uppfattade ljudet från vågor, som bröts mot en strand, och insåg, att de var nära land. ”De lodade och fann tjugo famnars djup. Kort därefter lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.” {Vers 28.} Nu hotades de av en ny fara, nämligen att skeppet skulle driva mot en klipprik kust. De kastade genast ut fyra ankare, vilket var det enda de kunde göra. De avvaktade resten av nattens timmar, vetande, att varje ögonblick kunde bli deras sista. Läckan blev hela tiden större, och skeppet kunde sjunka när som helst, också i fall ankarena hölle. rätt

(267) Till sist bröt det grå ljuset igenom regn och stormväder och ned på deras magra och förfärade anleten. Den stormpiskade kustlinjen gick att urskilja ganska svagt, men inte ett bekant landmärke var synligt. De själviska, hedniska sjömännen beslöt sig för, att överge skepp och besättning, och rädda sig själva i den båt, som de med så stor svårighet hade hissat ombord. De låtsades vilja göra mera för skeppets säkerhet, frigjorde skeppsbåten, och började, att sänka ned den i havet. Hade detta lyckats för dem, skulle de ha smulats sönder mot klipporna, samtidigt som alla ombord skulle ha gått under, därför att de inte förmådde, att räta upp den sjunkande skutan. rätt

(268) I samma ögonblick förnam Paulus denna nedriga plan, och varnade för faran. Med sin vanliga, snabbt tillströmmande energi och mod sade han till officeren och soldaterna: ”’Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas.’” {Vers 31.} Apostelns tro på Gud vacklade inte; han betvivlade inte sin egen säkerhet, men löftet om trygghet till besättningen var på betingelsen, att de gjorde sin plikt. Soldaterna hörde Paulus’ ord, och kapade genast trossen till skeppsbåten, och lät den falla i vattnet. rätt

(268) Den mest kritiska stunden låg fortfarande framför dem, varvid alla ombordvarandes duglighet, mod och sinnesnärvaro skulle prövas. Åter yttrade aposteln uppmuntrande ord till dem, och bjöd alla enträget, både sjömän och passagerare, att äta litet mat, i det, att han sade: ”’I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit något. Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud.’” {Verserna 33-34.} rätt

(268) Paulus föregick själv med gott exempel. ”När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla och bröt det och började äta. Då fick alla nytt mod och tog sig mat, också de.” {Verserna 35-36.} Den trötta, genomblöta och modlösa skaran på två hundra sjuttiosex själar, som skulle ha varit förtvivlade och i upplösningstillstånd, om det inte hade varit för Paulus, fick nytt, friskt mod, och intog sin första måltid på fjorton dagar tillsammans med aposteln. Därefter, medvetna om det omöjliga i, att rädda lasten, rätade de upp skeppet, genom att hiva vetelasten överbord. rätt

(269) Dagsljuset hade nu brutit helt igenom, men de såg inte de landmärken, som visade deras position. Icke desto mindre fick de ”syn på en bukt med jämn strand och beslöt sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. Men de drev mot ett rev och lät skeppet gå upp på det. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, under det att aktern alltmer bröts sönder av de kraftiga vågorna.” {Verserna 39-41.} rätt

(269) Paulus och de andra fångarna hotades nu av ett öde värre, än skeppsbrott. Soldaterna såg, att det i denna kris skulle vara omöjligt för dem, att ta hand om sina fångar. Var och en skulle ha fult upp med, att rädda sig själv. Men om någon av fångarna saknades, skulle deras bevakares liv gå till spillo. Därför ville soldaterna döda fångarna. Romarnas lag tillät denna gruvliga lösning, och man skulle genast ha skridit till verket, om det inte hade varit för honom, som både soldater och fångar hade att tacka för sina liv. Officeren julius visste, att Paulus hade varit ett redskap till frälsning för allas liv ombord, och han tyckte, att det skulle vara den mest förnedrande otacksamhet, att låta honom dö. Därutöver kände han sig överbevisad om, att Herren var med Paulus, och han var således rädd för, att skada honom. Han gav därför order om, att skona fångarnas liv, och anvisade alla simkunniga, att hoppa i havet och ta sig in till land. Resten grep tag i plankor och andra bitar av vraket, och blev burna i land av vågorna. rätt

(270) Då upprop gjordes, fattades det ingen. Nästan tre hundra själar, sjömän, soldater, passagerare och fångar stod på den stormiga novembermorgonen på ön Melitas kust. Och det var några, som anslöt sig till Paulus och hans bröder i tacksägelse till Gud, som hade beskyddat deras liv, och fört dem tryggt i land, från det stora djupets faror. rätt

(270) Den skeppsbrutna besättningen togs vänligt emot av Melitas barbariska befolkning. Ett våldsamt regn föll, och hela gruppen blev genomvåt och skälvde, varpå öborna tände ett väldigt bål av ris och kvistar, och bjöd in dem alla till den sköna värmen. Paulus var en av dem, som ivrigast samlade brännbart stoff. Då han lade en bunt på bålet, vaknade en giftorm plötsligt upp ur sin dvala på grund av värmen, lösgjorde sig från knippet, och bet sig fast i hans hand. Åskådarna greps av skräck, och då de av hans kedjor insåg, att Paulus var fånge, sade de till varandra: ”’Den där mannen är utan tvekan en mördare, som rättvisans gudinna inte låter leva, även om han har räddats från havet.’” {Kapitel 28:4.} Men Paulus skakade av sig djuret ned i elden, och led ingen skada. Då de kände till ormens giftighet, betraktade de honom noga en stund, och väntade sig, att han vilket ögonblick som helst skulle falla i marken, vridande sig i ohyggliga plågor. Men då det inte inträffade några obehagliga följdverkningar, kom de på nya tankar, och i likhet med Lystras folk sade de, att han var en gud. Genom denna omständighet vann Paulus ett starkt inflytande över öborna, och försökte troget, att dra nytta därav, för att förmå dem till, att godta evangeliets sanning. rätt

(271) De ombordvarande från skeppet förblev på Melita i tre månader. Under den tiden grep Paulus och hans medarbetare varje tillfälle, till att förkunna evangeliet. Herren verkade genom dem på ett anmärkningsvärt sätt, och hela gruppen blev behandlad med stor vänlighet för Paulus’ skull. Alla deras behov avhjälptes, och då de reste, blev de givmilt försedda med allt nödvändigt för resan. De största tilldragelserna under uppehållet beskriver Lukas kort så här: rätt

(271) ”I trakten kring denna plats fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, den främste mannen på ön. Han tog vänligt emot oss och lät oss vara hans gäster i tre dagar. Publius far låg just då sjuk i hög feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle avsegla försåg de oss med vad vi behövde.” {Verserna 7-10.} rätt

nästa kapitel