Ankomsten till Rom

(272)Då resesäsongen började på nytt, återupptog officeren och hans fångar sin färd. Ett alexandrinskt skepp, förande Tvillingarnas tecken, Castor och Pollux, hade övervintrat på Melita, på väg till Rom, och på det klev de resande ombord. Ehuru färden försinkades något av motvind, genomfördes den säkert, och skeppet kastade ankare i den sköna hamnen Puteoli, på Italiens kust. rätt

(272) Det fanns några få kristna på platsen, som enträget bjöd aposteln, att stanna hos dem i sju dagar. Officeren godkände välvilligt denna förmån. Sedan de hade fått Paulus’ Brev till Romarna, såg Italiens kristna ivrigt fram emot apostelns besök. De väntade sig ej, att se honom i länkar som fånge, men hans lidanden gjorde honom bara kärare för dem. Vägen från Puteoli till Rom var endast två hundra kilometer lång, och hamnstaden stod hela tiden i förbindelse med omvärlden, och de romerska kristna upplystes om Paulus’ ankomst, varefter somliga av dem gick honom i möte och hälsade honom välkommen. rätt

(272) På den åttonde dagen efter ankomsten sändes officeren och fångarna till Rom. julius godtog villigt alla favörer till aposteln, som det stod i hans makt att göra; men han kunde inte ändra på hans ställning som fånge, eller släppa lös honom från de kedjor, som band honom till hans vaktande soldat. Det var med tungt hjärta, som Paulus gick åstad till sitt länge väntade besök i världens metropol. Hur kraftigt skilde det sig inte från det, som han hade räknat med! Hur skulle han, kedjad och brännmärkt som kriminell, förkunna evangeliet? Hans hopp om, att vinna många själar för sanningen i Rom, tycktes vara dömt, att gå om intet. rätt

(273) De resande nådde fram till Forum Appii, sjuttio kilometer från Rom. Då de banade sig väg genom folkskarorna, som hade samlats på den stora genomfartsleden, fick den gråhårige, gamle mannen, kedjad vid en samling hårdhudade brottslingar, många hånfulla blickar, och gjordes till föremål för mångas oförskämda och bespottande vitsar. Han mötte inte en enda medkännande eller trevlig blick från någon. Han bar saktmodigt sina länkar, och gick tystlåtet och långsamt vägen fram. rätt

(273) Plötsligt hördes det ett glädjerop, och en man sprang ut ur skaran och föll fången om halsen, han omfamnade honom med tårar och jubel, som en son skulle hälsa en länge väntad far välkommen hem. Scenen upprepades flera gånger. Med ögon lysande av kärleksfull förväntan såg många i den kedjade fången honom, som talade livets ord till dem i Korint, i Filippi, eller i Efesus. rätt

(273) Hela gruppen stannade upp, då de helhjärtade lärjungarna flockades ivrigt omkring sin fader i evangeliet. Soldaterna oroade sig över, att de skulle bli försenade; ändå hade de inte hjärta till, att avbryta det glada mötet; för de hade också lärt sig, att respektera och sätta värde på sin fånge. I det trötta, smärtande ansiktet såg lärjungarna Kristi bild återspeglad. De försäkrade Paulus om, att de inte hade glömt honom, eller upphört att älska honom; de stod nämligen i tacksamhetsskuld till honom för det glädjens hopp, som besjälade dem, och gav dem frid med Gud. Med sin varma kärlek skulle de gärna ha burit honom på axlarna hela vägen till staden, i fall de hade fått. rätt

(274) Få inser innebörden av Lukas’ ord, att då Paulus såg sina bröder, ”tackade han Gud och fick nytt mod.” {Apostlagärningarna 28:15.} Aposteln prisade Gud högljutt mitt i den gråtande och förstående skaran, som inte skämdes över hans bojor. De mörka skyar, som hade vilat över hans ande, sopades därmed bort. Han kände, att hans arbete inte hade varit förgäves. Fastän hans kristna liv hade varit en enda lång rad prövningar, lidanden och besvikelser, kände han sig i den stunden rikligt belönad. Han gladde sig åt, att han fick förkunna Kristus, och bringa evigt ljus och frid till många själar, som hade suttit i becksvart mörker, utan hopp, utan Gud i världen. Hans steg var bestämda, hans hjärta glatt i hoppet. Han ville inte beklaga sig över det förflutna, eller frukta för framtiden. Han visste, vilka bojor och plågor, som väntade honom; men han visste också, att det var hans livsverk, att befria själar från en träldom, som var omätligt mera förfärlig, och han gladde sig åt, att lida för Kristi skull. rätt

(274) I Rom var officeren julius’ uppgift avslutad. Här överlämnade han sina fångar till härföraren vid kejsarens vaktstyrka. De goda vitsord, som han gav Paulus, jämte Festus’ brev, Judéens landshövding, gjorde, att överste härföraren betraktade aposteln med blidare ögon, och i stället för att kasta honom i fängelse, lät han honom vistas i sin egen hyrda boning. Det, att hela tiden vara länkad till en soldat, fortsatte; men han tilläts, att ta emot sina vänner, och arbeta, för att främja Kristi sak. rätt

(275) Judarna, som hade fördrivits från Rom några år tidigare, hade i all stillhet vänt tillbaka, så att de var talrika på platsen nu. Paulus beslutade sig för, att meddela dem fakta om sig själv och sin verksamhet, innan hans fiender fick tillfälle till, att väcka förbittring emot honom. Därför sammankallade han tre dagar efter sin ankomst till Rom deras ledande män, och redovisade grunderna för sin ankomst till Rom som fånge på ett enkelt och rättframt sätt. rätt

(275) ”’Bröder”, sade han, ”trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna, blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad åt romarna. Sedan de förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänade döden. Men då judarna satte sig emot det, blev jag tvungen att vädja till kejsaren. Dock har jag inte någon anklagelse mot mitt eget folk. Det är därför jag kallat er hit för att träffa er och tala med er, eftersom det är för Israels hopp jag bär dessa bojor.’” {Verserna 17-20.} rätt

(275) Han sade inget om den misshandel han hade åsamkats av judarna, eller om deras upprepade sammansvärjningar, för att mörda honom. Hans ord markerade försiktighet och vänlighet. Han eftersträvade inte personlig uppmärksamhet eller sympati, utan att försvara sanningen och bevara evangeliets ära. rätt

(276) Som svar sade hans åhörare, att de inte hade tagit emot några klagomål mot honom genom offentliga eller privata brev, och att ingen av judarna, som kommit till Rom, hade anklagat honom för några förbrytelser. De uttryckte också en varm önskan om, att själva höra hans begrundelser för sin tro på Kristus. ”Ty den här sekten”, sade de, ”blir motsagd överallt, det vet vi.’” {Vers 22.} Det var förträngningen av fädernas religion, och skapandet av häftigt diskuterande och oenighet, som de betraktade som skadliga inslag för folket. rätt

(276) Eftersom de själva önskade det, bad Paulus dem, att bestämma en dag, då han skulle framlägga för dem evangeliets sanningar. På den avtalade tidpunkten samlades många. ”För dem förkunnade han Guds rike och vittnade om det, och han försökte övertyga dem om Jesus, både utifrån Mose lag och profeterna. Och det höll han på med från morgonen ända till kvällen.” {Vers 23.} Han berättade om sin egen erfarenhet, och bragte argument från de gammaltestamentliga Skrifterna, enkelt, uppriktigt och kraftfullt. På åtminstone någras sinnen gjorde hans ord ett intryck, som aldrig skulle komma att utplånas. Alla uppriktiga sanningssökare blev överbevisade, då Paulus talade om det han visste, och vittnade om det han hade sett. rätt

(276) Han visade, att religion icke består av ritualer och ceremonier, trosbekännelser och teorier. Vore motsatsen fallet, kunde den naturliga människan förstå tron, genom att undersöka den, liksom hon förstår världsliga ting. Paulus lärde ut, att religionen innefattar en praktisk energi, en grundsats härstammande helt och hållet från Gud, en personlig erfarenhet av Guds förnyande, kraftfulla inverkan på själen. rätt

(276) Han visade, hur Mose hade hänvisat Israel framåt i tiden till Kristus som Profeten, som de skulle lyssna på; hur samtliga profeter hade vittnat om Honom som Guds patentmedel mot synden, den Skuldfrie, som skulle komma att bära på de skyldigas överträdelser. Han fann inget fel i, att de iakttog former och ceremonier, men visade, att då de strängt följde vissa ritualer, förkastade de Honom, som var förebilden för detta system. rätt

(277) Han tillkännagav, att han i sitt okunniga tillstånd kände Kristus, den Smorde, efter köttet, inte genom ett personligt förhållande, utan genom de begrepp, som han, jämte andra, ägde om Hans sinnelag och verksamhet. Han hade förkastat Jesus från Nasaret som bedragare, eftersom Han inte uppfyllde dessa förväntningar. Men i och med Paulus’ omvändelse blev hans syn på Kristus, Messias, och Hans uppdrag långt mera andlig och vittfamnande, än judarnas begrepp om den länge väntade Messias, Frälsaren. Han betonade, att han inte framställde Messias för dem enligt köttet. Herodes hade sett Kristus under Hans dagar som människa; Hannas hade sett Honom; Pilatus och översteprästerna samt rådsherrarna hade sett Honom; de romerska soldaterna hade sett Honom. Men dessa hade icke sett Honom med trons ögon, och erkänt Honom andligt som den förhärligade Återlösaren. Att gripa fatt i Kristus i tro, och vinna andlig kunskap om Honom, var mera önskvärt, än en personlig bekantskap med Honom, då Han visade Sig på jorden. Den gemenskap med Kristus, som Paulus nu ägde, var mera intim och hållbar, än en blott jordisk och mänsklig kamratskap. rätt

(277) En del av Paulus’ åhörare tog ivrigt emot sanningen, medan andra hårdnackat avvisade, att låta sig överbevisas. Skrifternas vittnesbörd lades fram för dem av honom, som var deras like i lärdom och deras överman i mental kraft, och som ägde den Helige Andes upplysning. De kunde inte motbevisa hans argument, men vägrade, att ta till sig hans slutsatser. De profetior, som rabbinerna själva använde om Kristus, utgjorde ett stort irritationsmoment för dessa motsträviga judar; ty aposteln visade, att uppfyllelsen av dessa förutskickelser krävde, att de toge emot Kristus. Hans ödmjuka intåg i Jerusalem, Hans korsfästning genom Sina egna, Judas’ förräderi, den skrattretande låga summa, som betalades för Hans förräderi, Hans död som förbrytare, liksom de bittra, bedövande slurkar Han fick i Sina dödsplågor, utlottningen av Hans kläder, Hans seger över döden och graven med uppståndelse på den tredje dagen, Hans slutliga upphöjelse till platsen vid Guds högra sida - allt detta var direkta uppfyllelser av profeternas ord. Men ju mera oemotsägliga sakskäl, som framlades, desto ihärdigare blev judarna i sitt motstånd. Drivna till vanvett, hävdade de åter, att Jesus från Nasaret var en bedragare. rätt

(278) Ytterligare resonemang var gagnlöst. Paulus avslutade med ett allvarligt påpekande, där han använde sig av Jesajas ord mot dem, som tidigare hade anförts av Kristus Själv: ”’Den helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder när han sade: Gå till detta folk och säg: Även om ni hör, skall ni inte förstå, och även om ni ser, skall ni inte inse. Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om, så att jag får bota dem.” {Verserna 25-27, kursivt i Svenska Folk-Bibeln 98.} rätt

(278) Paulus’ ord yttrades inte förgäves. Vissa tog emot Jesus som världens Förlossare, och trots deras tidigare bröders motstånd, blev de sanningens hängivnaste försvarare. rätt

(278) Guds folk, som lever nära tidens slut, bör lära sig en läxa från Paulus’ erfarenhet. Vi bör inte mista modet, därför att de, som inte älskar sanningen, vägrar, att låta sig övertygas av de klaraste bevis. Vi skall inte inbilla oss, att de formella och världsälskande församlingarna i denna tid är mera böjda för, att ta emot Guds Ords lära, än de i svunna tider. Paulus största fiender förekom ibland judarna, som krävde den högsta formen för gudsvördnad. Det var till denna klass, som Kristus sade: ”ni inte förstår Skrifterna och inte heller Guds makt?” {Markusevangeliet 12:24.} Sanningens bittraste fiender i dag finns ibland dem, som bekänner sig vara dess försvarare. rätt

(279) Gud har gjort Sitt folk till förvaltare av Sin lag. De måste upprätthålla kraven hos denna nedtrampade lag, emot motståndet från evangeliets tjänare, emot lärda, högt uppsatta och mäktiga män. Beläggen för dess bindande krav går inte att bara vifta bort; dock skall dess fiender om och om igen kasta sig ut i striden, framförande samma sakskäl. Dessa kommer att motbevisas, men ändå framställas igen. rätt

(279) Paulus leddes och undervisades av den Helige Ande; men trots detta fylldes de, som inte undervisades av Anden, av avundsjuka och ondska, då de hörde honom försvara sanningar, som de inte kändes vid. De var fast beslutna, att han inte skulle få överglänsa dem. Hade de, liksom de ädla troende i Berea, rannsakat Skriften ödmjukt och med en läraktig anda, skulle de ha lärt känna sanningen, såsom Paulus lade ut den; men de studerade endast, för att finna något, som kunde stötta dem själva och fördöma honom. rätt

(279) Sanningen innebär alltid ett kors. De, som inte vill tro, går emot och bespottar dem, som tror. Förhållandet, att sanningens framställande orsakar en storm av motstånd, är inget bevis emot sanningen. Profeterna och apostlarna riskerade livet, för att de ville lyda Gud samvetsgrant. Och vår Frälsare tillkännager, att: ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” {Andra Timoteusbrevet 3:12.} Detta är den kristnes arv, hans lott. rätt

nästa kapitel