Vid Kejsarens Hov

(289) Evangeliet har alltid varit framgångsrikast ibland de ödmjukare klasserna. ”Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt.” {Första Korintierbrevet 1:26.} Det kunde inte förväntas att Paulus, en stackars, värnlös fånge, skulle väcka välbärgade och upphöjda romerska medborgares uppmärksamhet. Hela deras liv – fysiskt, mentalt och moraliskt – låg på ett annat plan, än hans. För dem framstod osedligheten i all sin glittrande lockelse, och höll dem som villiga fångar. Men av de slitna och hemsökta offren för deras förtryck lyssnade många av de arma trälarna, okunniga och förnedrade, som de var, till Paulus’ ord, och fann hopp och frid i Kristi ord, som uppmuntrade dem under de svårigheter, som var deras lott. rätt

(290) Sedan apostelns verksamhet börjat hos de ödmjuka och låga, bredde inflytandet ut sig ända till kejsarens palats. Vid den tiden var Rom världens viktigaste metropol. De högmodiga kejsarna utfärdade lagar för nära nog alla folk på jorden. Kungar och hovmän var antingen helt ovetande om den enkle nasarén, eller betraktade Honom hatiskt och hånfullt. Och likväl banade evangeliet på mindre, än två år sin väg från fångens beskedliga hem till de kejserliga salarna. Paulus befann sig i en ond mans bojor; men ”Guds ord bär inte bojor.” {Andra Timoteusbrevet 2:9.} rätt

(290) Av de heliga, som sänder hälsningar till församlingen i Filippi, nämner aposteln först och främst dem, som tillhör kejsarens hushåll. Var skulle det kunna förekomma en mera osympatisk atmosfär för de kristna, än vid det romerska hovet under ett sådant vidunder av ondska, som förestod det! Nero tycktes ha utplånat det minsta spår av det gudomliga från sin själ, ja, rent av det mänskliga, och endast bära avtryck av det sataniska. Huvuddelen av tjänarna och hovmännen var av samma skrot och korn som han, häftiga, urartade och fördärvade. För alla måste det ha tett sig omöjligt, att kristendomen skulle få fotfäste vid Neros hov och palats. rätt

(290) Dock besannades i det här fallet, såväl som i andra, Paulus’ påstående, att hans krigsvapen hade ”makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader”. {Andra Korintierbrevet 10:4.} Troféer för korset vanns också i Neros hushåll. Från en ond konungs onda följeslagare kom det nyomvända, som blev Guds söner. Dessa var inte kristna i det fördolda, utan öppet. De skämdes inte över sin tro. De närde den varmaste hängivenhet för dem, som var äldre i kristen tro och erfarenhet, och de var inte rädda för, eller skämdes över, att erkänna dem som bröder. rätt

(291) Och genom vilka medel vanns åtkomst och fastare fotfäste för kristenheten, där ingen åtkomst ens syntes vara möjlig? I åratal hade aposteln offentligt förkunnat Kristi tro, med vinnande kraft, och genom tecken och mirakler hade han gett omisskännliga bevis för dess gudomliga natur. Med ädel fasthet reste han sig upp för grekiska, vise män, och med sin kunskap och vältalighet tystade han de stolta filosofernas argument. Med obrutet mod ställde han sig framför kungar och landshövdingar, och talade förnuftigt för rättfärdighet, måttfullhet och rättvisa, tills de högmodiga härskarna skälvde, som om de redan upplevde fasan på Guds dag. rätt

(291) Men nu fick aposteln inga dylika tillfällen, utan var begränsad till sin egen boning och i stånd till, att endast proklamera sanningen för dem, som uppsökte honom där. I motsats till Mose och Aron, hade han ingen gudomlig befallning om, att ställa sig mitt emot den utsvävande kungen med Guds stav, och påkalla dennes uppmärksamhet, samt i den store JAG ÄR:s namn tillrättavisa honom för hans grymhet och förtryck. Det var vid denna tidpunkt, då trons huvudförsvarare till synes blivit avskuren från offentligt arbete, som denna stora segar blev vunnen för sanningen, och personer från kejsarens hushåll anslöt sig till församlingen. rätt

(292) I sitt brev till filipperna beskriver Paulus sitt eget fängslande som en nyckel till själavinning vid Neros hushåll. Han uttrycker sig själv som rädd för, att filipperna skall vara av den uppfattningen, att hans lidanden har hindrat evangeliets framgång. Han försäkrar dem, att motsatsen gäller: ”Jag vill att ni skall veta, bröder, att det som har hänt mig snarare har lett till framgång för evangeliet. Så har hela pretoriet {det kejserliga livgardet} och alla andra kommit att förstå att det är för Kristi skull jag sitter fängslad.” {Filipperbrevet 1:12-13.} rätt

(292) Det var inte Paulus’ predikningar, utan hans länkar, som tilldrog sig hovets uppmärksamhet på kristendomen. Det var som fånge, som han besegrade härskarna. Det var med sina kedjor, som han befriade många själar från de band, som höll dem i syndens slaveri. Detta var heller inte allt. Han tillkännager: ”Min fångenskap har gjort de flesta av bröderna övertygade i Herren, så att de vågar predika Guds ord ännu mer oförskräckt.” {Vers 14.} rätt

(292) Det tålamod och saktmod, som han uppvisade under en lång och orättvis fängelsevistelse, drog till sig offentlighetens uppmärksamhet, och överbevisade många om, att denna villighet till att lida, måste bottna i en orubblig tro på den lära, som han försvarade. Hans glädje under plågor och fångenskap skilde sig så markant från världsliga personers reaktion på pinor och olycka, att de inte kunde göra annat, än att se en överjordisk makt i aktion genom honom. Hans mod och tro var en ständig predikan. Och genom hans goda föredöme vederkvicktes andra kristna. De ville ej mista rätten, att försvara sanningen och utföra det verk, som Paulus var förhindrad från. På detta sätt ägde apostelns bojor inflytande. Detta visade sig i, att då han synbarligen var oförmögen till det minsta handlande, genom att hans kraft och nyttighet verkade ha avlägsnats, då var det, som han samlade kärvar åt Kristus på fält, som han tycktes vara helt utesluten från. rätt

(293) När en Guds tjänare tas ur aktiv tjänst, när hans röst inte längre hörs i uppmuntran och tillrättavisning, drar vi ofta i vår kortsynthet slutsatsen, att hans nyttighet är slut. Men så ser Herren inte på det. Det mystiska förutseende, som vi så ofta klagar över, använder Gud, för att utföra det arbete, som eljest inte skulle bli utfört. rätt

(293) En kristen, som är tålmodig och glad under smärtsamma förlustelser och lidanden, som möter döden med frid och sinnesron hos en orubblig tro, kan utföra långt mera trots evangeliets fienders motstånd, än han kunde ha uträttat, i fall han hade verkat med största energi dag och natt, för att föra dem till ånger. rätt

(293) När Kristi tjänare drar ut, för att bekämpa utbredda villfarelser och vidskepelser i landet, uträttar de det arbete, som Herren har gett dem, nämligen att försvara evangeliet. Men genom Satans ondska blir de förföljda, deras handfasta arbete förhindras, och de kastas i fängelse, liksom Paulus, och slutligen släpas de till schavotten eller bålet. Vid dessa tillfällen vinner dock sanningen större segrar. De, som förut har tvivlat, blir uppriktigt överbevisade, när de ser Guds vittnen besegla sin tro med sitt blod. Från martyrernas aska skördas stora mängder själar till Guds lada. rätt

(294) Låt ingen mena, att eftersom han inte längre kan arbeta öppet och aktivt för Gud och Hans sanning, kan han inte utöva någon tjänst, inte få någon lön. En sann kristen skjuts aldrig åt sidan. Gud använder honom effektivt i hälsa och i sjukdom, i liv och i död. Det är i förtvivlans, förlustens, prövningens och förföljelsens mörker, som den kristna trons ljus strålar klarast, och Herrens löften visar sig vara dyrbarast. Och när graven tar emot Guds ett barn, talar personen, trots att den har dött. Hans ord följer honom. Minnet om hans förmanande och uppmuntrande ord, hans ståndaktiga fastklamrande vid sanningen under alla omständigheter talar mera kraftfullt, än hans levande exempel. rätt

(294) Tålamod, såväl som mod, skördar sina segrar. Nyomvända vinns både genom saktmod under prövning och genom djärv verksamhet. Om kristna ville låta sig förlikas med förhållandet, att de tagits ur tjänst, om de ville glädja sig åt frånvaron av strid, och lägga ifrån sig arbetets bördor, skulle de lära sig nyttiga läxor vid Jesu fötter, och skulle inse, att Mästaren använder dem i lika hög grad, när de tycks ha gjorts arbetslösa, som då de varit i aktiv tjänst. rätt

(294) Då de kristna församlingarna först erfor, att Paulus övervägde ett besök i Rom, såg de fram emot en klar seger för evangeliet. Paulus hade burit fram sanningen i många länder; han hade förkunnat den i stora städer. Skulle denne trons segerherre då inte lyckas, att vinna själar för Kristus till och med vid Neros hov? Men deras förväntningar blev krossade av nyheterna om, att Paulus hade ankommit till Rom som fånge. De hade med förtröstan trott, att väl evangeliet hade upprättats i denna stora knutpunkt, skulle det breda ut sig till alla folk, tills det hade blivit en förhärskande kraft i hela världen. Hur stor var inte deras besvikelse! Människors uträkningar hade kommit på skam, men Guds plan sviktade ej. Paulus kunde inte arbeta, som han hade hoppats på, men han kunde dock säga efter de två åren i fängsligt förvar: ”det är för Kristi skull jag sitter fängslad” {vers 13}, och ibland dem, som sänder hälsningar till filipperna, nämner han kort dem, som hör till kejsarens hushåll. rätt

(295) Paulus och hans medarbetares iver och flit, inte minst de nyomvända kristnas tro och lydighet, under så avskräckande förhållanden, borde tillrättavisa Kristi efterföljare för deras slöhet och vantro. Låt oss aldrig, med vårt mänskliga, kortsynta omdöme, begränsa Guds planer. Låt oss aldrig dra oss för, att anstränga oss i själavinning åt Kristus, ja, inte ens på de minst lovande fält. Aposteln och hans underordnade tjänare kunde ha resonerat som så, att Neros tjänare var utsatta för de svåraste frestelser, omgivna av de mest fruktansvärda hinder, föremål för det bittraste motstånd, och att det under dylika förhållanden skulle det vara gagnlöst, att mana dem till syndaånger och tro på Kristus. I fall de överbevisades om sanningen, hur skulle de då kunna vara lydiga? Men evangeliet överbringades till dessa själar, och vissa ibland dem önskade, att åtlyda det till varje pris. Trots hinder och faror, ville de vandra i ljuset, i förtröstan på, att Gud skulle yppa tillfällen för dem, att låta sitt ljus skina på andra. rätt

(296) Vem försätts i mera ogynnsamma förhållanden för ett trons liv, eller avkrävs större offer, och stöter på större faror, eller ådrar sig själv hårdare motstånd, än den, som bytte ut hedendomen mot kristendomen, och som hade ett ämbete vid det kejserliga hovet? Ingen kan hamna där, varest han inte kan lyda Gud. Det förekommer för litet tro hos dagens kristna. De är endast villiga, att arbeta för Kristus och Hans sak, när de har goda utsikter till framgång. Gudomlig nåd och hjälp står till varje troendes förfogande. Denna nåd räcker till för oss under alla förhållanden. Kristi Ande utövar Sin förnyande och utvecklande kraft över allas karaktärer, som vill vara lydiga och trofasta. rätt

(296) Gud är den store JAG ÄR, tillvarons källa, centrumet för myndighet och makt. Oavsett Hans skapade varelsers tillstånd eller belägenhet, kan de inte ursäkta olydnad mot Guds krav. Herren håller oss ansvariga för det ljus, som skiner på vår väg. Vi må omges av vanskligheter, som injagar skräck i oss, och på grund härav ursäktar vi oss måhända för vår olydnad gentemot sanningen sådan den är i Jesus; men inga svepskäl håller här. Skulle det finnas en enda ursäkt för olydnad, skulle vår himmelske Fader visa Sig vara orättfärdig, genom att Han har gett oss betingelserna för frälsning, och de varit omöjliga att uppfylla. rätt

(297) Anställda i icke-religiösa familjer möter förhållanden liknande dem vid kejsarens hov. Dessa förtjänar vår förståelse; för om de försöker, att leva ett religiöst liv, blir deras situation ofta en stor prövning. Ett dåligt exempel står hela tiden framför dem - ett exempel på Sabbatsbrott och på försummelse av religion. De erhåller få religiösa förmåner; och visar de intresse för tron, kan de gå miste om arbetsgivarens gunst, och förlöjligas av sina kollegor. Den, som försätts i denna situation, har mera, än en vanlig strid att utkämpa, om han träder fram som vittne för Kristus, en kandidat för Himmelen. Dock finns det inget i hans omgivning, som ursäktar honom för, att försumma Guds krav. Oavsett svårigheterna på hans stig, är dessa maktlösa, att hindra honom, om hans fasta föresats är, att först söka Guds rike och Hans rättfärdighet. rätt

(297) Den kristne bör inte fantisera om alla väntande prövningar, som kommer att inträffa före kapplöpningens slut. Han skall endast inleda sin tjänst för Gud, och leva och verka var dag till Guds ära. Då kommer hinder, som tett sig oövervinnerliga, att gradvis krympa ihop. Skulle emellertid mängder av bekymmer drabba honom, kommer Kristi nåd att tilldelas honom efter hans behov. Styrkan växer med de vanskligheter, som möts och övervinns. rätt

(297) Daniel, den hebréiske fången, statsminister för ett kungarike, mötte stora hinder för ett liv i trohet mot Gud. Men vid inledningen på sin karriär eller bana bestämde han sig för, att vilket motstånd han än skulle komma att möta, skulle han göra Guds lag till sitt rättesnöre. Genom att han höll fast vid sin ståndaktighet under de mindre prövningar, som han dagligen mötte vid den hedniske kungens hov, växte hans tro, mod och fasthet till; och då det kungliga påbudet utgick, förbjudande honom, att be till sin Gud, förblev han trofast mot sina fasta principer för Gud, trots den väntande lejonkulan. rätt

(298) Han, vars hjärta är inställt på tjänst för Gud, finner möjligheter därtill. Han ges tillfälle, att be, läsa Guds Ord, öva dygd och lägga bort omoralen. Han förmår, att trotsa förakt och hån, samtidigt som han blickar på Jesus, vår tros upphov och fulländare, som stod ut med syndares förakt riktat mot Honom. Han, vars ord är sanning, utlovar hjälp och nåd. Gud underlåter inte, att uppfylla Sitt löfte till alla, som litar på Honom. rätt

(298) Frestas någon med tanken, att deras omständigheter ursäktar försummelse av Kristi religion? Kom då ihåg, att Satan kan skapa den ena vanskligheten efter den andra och spärra vägen för dem, som låter sig hindras av dylikt. Vederbörande bör betänka lärjungarnas belägenhet i kejsarens hushåll, kejsarens ytterliga fördärv, utsvävningarna vid hovet. Det var som, att hamna i elden, att ta emot Kristus under sådana omständigheter. Om dessa nyomvända kristna kunde hålla fast vid sin flit mitt i sådana omgivningars svårigheter och faror, finner ingen tillräcklig orsak till, att försumma pliktens krav. Det finns inget, som heter, att inte kunna lyda Gud. rätt

(298) Det är en annan sak rörande dessa lärjungar, som vi bör uppmärksamma. Inte bara vanns nyomvända till sanningen i kejsarens hushåll, utan de stannade kvar där efter sin omvändelse. De kände sig inte fria, att överge sin plikt. Sanningen hade funnit dem, där de var, och där tänkte de stanna kvar, och vittna om sanningens förvandlande kraft genom sina liv och sinnelag. Dessa kristnas exempel har stor vikt, utifrån faktumet, att de hade varit i direkt förbindelse med Paulus, och dragit nytta av hans undervisning och råd. Det visar oss, att troende inte alltid skall dra sig bort från sina svåra och prövande ställningar, och välja omständigheter, där de frestas mindre, eller möter mindre motstånd. rätt

(299) Låt oss alltid ha i åtanke, att vår Frälsare lämnade de himmelska salarna, och kom till en syndbesmittad värld. Genom Sitt eget liv visade Han Sina efterföljare, hur de skall vara i världen, och ändå inte vara av världen. Han kom ej, för att delta i dess lockande nöjen, och behärskas av dess seder, eller följa dess skick, utan för att söka upp och frälsa de förtappade. Med denna avsikt, och endast denna, kan den kristne gå med på, att stanna kvar i de ogudaktigas sällskap. rätt

(299) Ingen, som söker sin själs frälsning, bör utan god orsak placera sig i en obehaglig atmosfär, eller där han omges av hinder mot ett religiöst liv; men i fall han i en sådan position har tagit emot sanningen, bör han ingående fråga, om Gud inte har ett arbete för honom att göra, med att frälsa andra själar. Genom Guds försyn kan en kristen mitt ibland icke-troende vara som ett stycke surdeg, som blandas ”in i tre mått mjöl” {Matteusevangeliet 13:33}, och uträttar sin uppgift, till dess hela degen är genomsyrad. Ett pålitligt kristenliv uträttar mera gott, än många predikningar förmår. Oavsett den kristnes placering, den må vara upphöjd, eller enkel, visar han den sanna trons kraft, genom att trofast utföra sina plikter vid denna placering. rätt

(300) Avsaknad av frestelser och prövningar gynnar inte utvecklingen av en kristen karaktär. Möts den kristne av få vanskligheter, löper han den största fara för andlig lathet. All nåds Gud har lovat, att Hans folk icke skall frestas över sin förmåga, utan att Han vid frestelse skall skapa en utväg. Utsätts den kristne hela tiden för anslag och motstånd, medför det större vakenhet och mera uppriktig bön till den Mäktige Hjälparen. Uthärdas extraordinära prövningar genom Guds nåd, skänker detta honom djupare erfarenheter, och större andlig styrka, genom att vakenhet, tålamod och själslig kraft utövas. rätt

(300) Kristi efterföljare måste vänta sig, att världen inte skall betrakta dem med blidare ögon, än de betraktade deras Mästare med. Men han, som har Gud som vän och hjälpare, kan klara av en lång vinter i iskall försummelse, förakt och förföljelse. Genom den nåd, som Kristus ger, kan han hålla fast vid sin tro och tillit till Gud under de smärtsammaste prövningar. Han erinrar sig Frälsarens exempel, och han känner, att han klarar av pinor och förföljelser, om han därmed uppnår karaktärens enkelhet, saktmod i hjärtat, och bestående tillit till Jesus. Det är den kristna trons triumf, att den gör det möjligt för Frälsarens efterföljare, att lida och vara stark, att underkasta sig och ändå segra, att dräpas varenda dag och dock leva, att bära korset och således vinna ärans krona. rätt

nästa kapitel