Paulus' Liv i Skisser kapitel 28. Från sida 301ren sida tillbaka

Paulus i Frihet

(301) Fastän Paulus’ arbete var till välsignelse för många själar och en kraft och uppmuntran för de troende, drog hotfulla skyar ihop sig över hans egen säkerhet, såväl som över församlingens framgång. Då han kom till Rom, och placerades i det kejserliga gardets högste befälhavares omvårdnad, sköttes detta ämbete av en rättsinnig och rättskaffens man, genom vilkens välvilja han fick utföra evangeliets uppgifter tämligen fritt. Men vid slutet på de två årens fängelsevistelse, ersattes denne av en ämbetsman, som var beryktad för sin ondska och sitt tyranni. Aposteln hade ingen välvilja att vänta från denne träl under lust och grymhet. Nu var judarna mera aktiva, än någonsin i sina ansträngningar emot Paulus. De hade funnit en bättre hjälperska i den utsvävande kvinna, som Nero hade gjort till sin andra hustru. Som judisk proselyt, skulle hon använda allt sitt inflytande för deras mordiska planer mot den kristne förfäktaren. rätt

(301) Paulus hade föga anledning till, att hoppas på rättvisa från den kejsare, som han hade vädjat till. Nero stod lägre till moralen, var mera ytlig till karaktären, och samtidigt kunde han vara mycket grymmare, än någon annan härskare före honom. Regeringens tyglar kunde inte ha hanterats av en mera inhuman despot. Det första året av hans regering präglades av hans yngre styvbrors förgiftning, som var den rättmätige arvingen till tronen. Han hade stadigt sjunkit från den ena förbrytelsen till den andra, tills han hade mördat sin egen bror, och så sin hustru. Det var ingen upprörande gruvlighet, som han inte kunde föröva, ingen ond handling, som han inte kunde tänka sig att utföra. I alla sunt tänkande människors sinne för rättfärdighet ingöt han avsky och förakt. rätt

(302) Detaljerna om den ondska, som utövades vid hovet av detta vidriga odjur, är för förnedrande, alltför förfärliga att beskriva. Hans utsvävande ondska skapade vämjelse och avsky, också hos många, som måste delta under hans brott. De fasade hela tiden för, vilka avskyvärdheter han skulle begå härnäst. Ändå rubbades inte undersåtarnas trofasthet mot honom. Han erkändes som hela den civiliserade världens oinskränkte härskare. Och vad mera var, han blev föremål för gudomlig ära, och tillbedd som en gud. rätt

(302) Ur mänsklig synvinkel, var Paulus’ förkastelsedom inför en sådan domare redan avgjord. Men aposteln menade sig inte ha något att frukta, så länge som han bevarade sin trofasthet och kärlek till Gud. Hans liv låg ej i Neros händer, och om hans arbete fortfarande var ogjort, skulle den romerske kejsaren inte kunna avrätta honom. Han, som dittills hade varit hans beskyddare, kunde fortfarande värna honom mot judarnas ondska, och mot kejsarens makt. rätt

(302) Och Gud beskyddade Sin tjänare. Vid Paulus’ rättegång bevisades inte anklagelserna mot honom, och tvärt emot all förväntan - med hänsyn tagen till, att rättvisa var bannlyst från hans karaktär - förklarade Nero fången vara oskyldig. Paulus’ bojor togs av, och han var åter en fri man. rätt

(302) Hade rättegången skjutits upp ytterligare, eller hade han av en eller annan orsak uppehållit sig i Rom under det påföljande året, skulle han ha omkommit i den ödesdigra förföljelse, som inträffade. De nyomvända till kristendomen hade blivit så talrika, under Paulus’ fängelsevistelse, att detta tilldrog sig myndigheternas och fiendernas uppmärksamhet. Kejsarens vrede gällde i synnerhet omvändelsen av dem i hans eget hushåll; han törstade ständigt efter blod, och fann snabbt ett svepskäl, för att göra de kristna till föremål för sin obarmhärtiga grymhet. En fruktansvärd brand uppstod vid den tidpunkten i Rom, varvid nästan halva staden ödelades. Nero såg själv till, att lågorna flammade upp, och för att avleda misstankar, föregav han stort ädelmod, genom att hjälpa de hemlösa och nödlidande. Han blev dock anklagad för brottet. Folk blev upphetsade, ja, rasande. Då beslutade Nero, att han skulle se till att klara sig själv, och dessutom befria staden från en samhällsklass, som han fruktade och avskydde, genom att tillskriva de kristna denna handling. rätt

(303) Det sataniska påfundet lyckades. Tusentals av Kristi efterföljare – män, kvinnor och barnen – förpassades till dödens rike på de gruvligaste sätt. En del korsfästes, somliga ifördes hudar från vilda djur, varpå hundar slet dem i stycken, andra höljdes i kläder av brandfarligt material, och antändes om natten, för att lysa upp Vatikanens cirkus och Neros nöjesparker. Härmed gladde detta monster i människoskepnad folk, genom att visa upp sina offer i deras dödsplågor, medan han själv stod vid sidan av och fröjdade sig åt deras pina. Urartade och förhärdade, som romarna var, och bittert fördomsfulla mot de kristna, väckte den ständiga upprepningen av dessa förfärliga och avskyvärda scener till och med deras medkänsla. rätt

(304) Paulus besparades denna gruvliga prövning, efter att ha lämnat Rom, sedan han blivit frigiven. Hans sista dyrbara tid i frihet användes till ihärdigt arbete ibland församlingarna. Han försökte, att upprätta fastare enighet mellan de grekiska och östliga församlingar, som han hade grundat, och vaka över dem emot de snillrika kättare, som hade nästlat sig in, för att fördärva tron. De prövningar och bekymmer, som han måste uthärda, hade tagit på hans fysiska och mentala kraft. Ålderdomens svagheter hade drabbat honom. Han menade, att hans arbete nästan var fullfört. rätt

(304) Han hade försvarat kristendomen i Jerusalem och i Antiokia emot judarnas trångbröstade begränsningar. Han hade förkunnat evangeliet för hedningarna i Lycaonien, för fanatikerna i Galatien, för nybyggarna i Makedonien, för Atens ytliga konsttillbedjare, för Korints nöjesälskande köpmän, för Dalmatiets halvbarbariska folkslag, för Kretas öbor, för slavar, soldater och män av rank och ställning, för folkmängderna i Rom. Nu gjorde han sitt sista arbete. rätt

nästa kapitel