Paulus inför Nero

(310) Då Paulus kallades fram till förhör inför kejsare Nero, var det med en säker död i sikte. Allvaret hos det brott, som han anklagades för, och den förhärskande, fientliga stämningen mot de kristna gav föga hopp om en lycklig utgång. rätt

(310) Greker och romare hade för vana, att ge en anklagad möjligheten, att använda en försvarare, som fick föra hans talan inför domstolen. Genom kraftfulla argument, genom känslostormande vältalighet eller genom vädjanden, böner och tårar lyckades det ofta en sådan talesman, att säkra ett avgörande, som var till fångens fördel, eller om detta misslyckades, kunde fången måhända uppnå en mildare dom. Men då Paulus ställdes fram inför Nero, vågade ingen tala till hans försvar. Ingen vän var på plats, för att ens anteckna en redogörelse för de anklagelser, som hade riktats mot honom, eller för de bevis, som han själv framförde till sitt försvar. Inte en enda av de kristna i Rom inställde sig där, för att bistå honom i denna prövningens stund. rätt

(311) Den enda trovärdiga redogörelsen om denna tilldragelse har vi från Paulus själv i hans andra brev till Timoteus. ”När jag försvarade mig första gången”, skrev aposteln, ”kom ingen till min hjälp, utan alla övergav mig. Måtte inte detta tillräknas dem. Men Herren hjälpte mig och gav mig kraft, för att jag skulle fullfölja förkunnelsen och alla folk få höra den. Så blev jag räddad ur lejonets gap.” {Andra Timoteusbrevet 4:16.} rätt

(311) Paulus inför Nero! Vilken slåände motsats! Den högfärdige monarken, inför vilken Guds man skulle stå till svars för sin tro, hade nått kulmen eller höjdpunkten på sin jordiska makt, myndighet och rikedom, såväl som de största djup av brott och lastbarhet. Beträffande makt och välde var han utan like. Det fanns ingen, som kunde bestrida hans auktoritet, ingen, som kunde sätta sig upp mot hans vilja. Kungar lade ned sina kronor framför hans fötter. På hans bud marscherade mäktiga härar och synen av hans flottor varslade seger. Hans staty stod i domstolarna och senatorernas lagar och domarnas beslut var endast genljud av hans vilja. Millioner böjde sig i lydnad för hans befallningar. Neros namn fick världen att skälva. Att väcka hans misshag, var liktydigt med förlusten av ens egendom, frihet och liv och en rynkning av pannan från honom var mera skräckinjagande, än pesten. Ehuru han ständigt var omgiven av det yttre skenet från världslig pompa och storhet, smyckad och ärad som en gud i mänsklig form, hade han en demons hjärta. rätt

(311) Paulus, den gamle fången, utan pengar, utan vänner, utan advokat, hade hämtats ur en motbjudande fängelsehåla, för att prövas för sitt liv. Han hade levt ett liv i fattigdom, självförnekelse och lidande. Med en känslig natur, som törstade efter kärlek och medkänsla, hade han trotsat felaktiga framställningar, förebråelser, hat och misshandel; förvisso hade han ryggat undan för smärtans och farans stora rädsla, men likväl hade han utan fruktan stått ut med bägge. Liksom sin Mästare, en hemlös vandrare på jorden, hade han levt och lidit för sanningens sak, och försökt, att lätta på mänsklighetens bördor, samt visa upp Kristi liv genom sitt eget leverne. Hur skulle någon kunna vänta sig, att den nyckfulle, liderlige och tygellöse tyrann, som saknade alla begrepp om självförnekelsens, dygdens och ett ädelt livs värden, skulle förstå eller uppskatta denne Guds sons karaktär och bevekelsegrunder? rätt

(312) Paulus och Nero, ansikte mot ansikte! Den unge monarken bar i sitt av synd märkta ansikte tecken på den skamliga lidelse, som härskade på insidan; den åldrande fångens lugna och milda ansikte, däremot, skvallrade om ett hjärta i frid med Gud och människor. Resultaten av motsatta upplärnings- och utbildningssystem stod den dagen i kontrast till varandra – ett liv i ohämmad självutsvävning och ett liv i självuppoffring. Här var representanter för två religioner – kristendom och hedendom; representanter för två livsteorier – den enkla, självförnekande uthålligheten, redo att offra livet, vid behov, för andras skull, och en alluppslukande själviskhet, som inte räknar något för värdefullt att offra för ett ögonblicks tillfredsställelse; representanter för två andliga makter – Kristi ambassadör och Satans slav. Deras inbördes positioner visade, i vilken omfattning denna världs handlingssätt styrdes av mörkrets furste. Den arma människa, vars själ var fläckad av blodskam och modermord, var klädd i scharlakan och satt på tronen, medan den renaste och ädlaste människa stod framför domarskranket, föraktad, hatad och i bojor. rätt

(313) Den väldiga sal, där förhandlingarna ägde rum, var fylld med en ivrig, rastlös skara, som böljade framåt och tryckte sig längst fram, för att se och höra allt, som skulle ske och sägas. Ibland de församlade var det höga och låga, rika och fattiga, lärda och olärda, stolta och ödmjuka. Dock var alla tomma på äkta kunskap om livets och frälsningens väg. rätt

(313) Judarna framförde igen de gamla anklagelserna om uppror och kätteri emot fången, medan både judar och romare anklagade honom för, att ha uppmanat till branden i staden. Medan hans fiender framförde sina klagomål på ett våldsamt sätt, bevarade Paulus en stilla värdighet; ingen skugga av rädsla eller vrede störde det fridfulla lugn, som stod tecknat i hans anlete. Folket, liksom domarna, såg med överraskning på honom. De hade deltagit på många rättegångar, och de hade sett många brottslingar; men hade aldrig skådat en person, som sett så heligt lugn ut, som fången, som stod framför dem. Domarnas skarpa blickar, som var vana vid, att läsa av fångars ansiktsuttryck, synade Paulus’ ansikte efter dolda spår av förbrytelser, men förgäves. Då han fick lov till, att tala för sig, lyssnade alla med ivrigt intresse till hans ord. rätt

(313) Än en gång fick Paulus tillfälle, att lyfta Kristi kors’ banér inför den förundrade skaran. Med mera, än mänsklig vältalighet och kraft talade han enträget om evangeliets sanningar till deras hjärtan. Guds visdom blev uppenbarad genom Hans tjänare. I det, att Paulus stod inför världens kejsare, slog hans ord an en klang, som genljöd i även de mest förhärdade hjärtan, och som stämde överens med änglarnas uppdrag. Sanningen, klar och överbevisande, överskuggade villfarelsen och motbevisade lögnen. Sällskapet hade aldrig förr lyssnat till ord som dessa. Ljus strålade in i förmörkade sinnen, som gladeligen ville följa de dyrbara strålarnas vägledning. De sanningar, som yttrades vid det här tillfället, kommer aldrig att dö. Genom en svag och åldrande fånges uttalanden skulle de komma att ruska om nationerna. De skänktes en kraft, som skulle komma att leva under alla tider, och påverka människors hjärtan, då de läppar, som sagt dem, skulle vara tysta i en martyrs grav. rätt

(314) Då Paulus blickade ut på skaran framför sig – judar, greker, romare, jämte utlänningar från många länder – blev hans själ upprörd av en stark önskan om deras frälsning. Han var omedveten om de faror, som omgav honom, det ohyggliga öde, som tycktes vänta runt hörnet. Han blickade bortom allt detta, till Jesus, den Gudomlige Medlaren, syndiga människors Försvarare framför Guds tron. Han drog åhörarnas uppmärksamhet till det stora Offer, som burits fram för det fallna släktets skull, och visade för dem människan i hennes sanna värdighet och värde. Ett oändligt pris hade betalats för människans återlösning; resurser hade ställts till förfogande, för att hon skulle upphöjas till, att dela Guds tron och få ärva eviga rikedomar. Genom himmelska budbärare blev jorden förbunden med Himmelen, och alla människors gärningar, goda som onda, lades i öppen dag inför den Oändlige Domarens ögon. rätt

(314) Så pläderade sanningens försvarare; trofast ibland trolösa, trogen och tvättäkta ibland illojala och olydiga, stod han som Guds ombud, och hans ord var som en röst från Himmelen. Det fanns inte ett spår av fruktan, bedrövelse eller modlöshet i ansiktsuttrycket eller i uppträdandet. Stark i sin medvetna oskuld, iklädd sanningens hela rustning, gladde han sig över, att vara en Guds son. Hans ord var som ett segerrop över stridens larm. Sanningens sak, som han hade helgat sitt liv åt, kom han att framställa som den enda sak, som aldrig kan slå fel. Även om han kunde komma att gå under för sanningens skull, kommer evangeliet aldrig att gå under. Gud lever, och sanningen skall segra. rätt

(315) Hans ansikte glödde av Himmelens ljus, som om solens strålar reflekterades. För många, som såg honom i domstolen, var ”hans ansikte . . . som en ängels.” {Apostlagärningarna 6:15.} Mångas ögon var våta av tårar, som man aldrig förr hade sett gråta. Evangeliets budskap banade sig väg till mångas hjärtan och sinnen, som aldrig hade lyssnat till det förr, annat än i samband med Paulus’ fängelsevistelse. rätt

(315) Aldrig förr hade Nero hört sanningen, som han gjorde det vid detta tillfälle. Aldrig förr hade hans eget livs förfärliga skuld uppenbarats för honom på detta vis. Himmelens ljus trängde in i hans själ, som var besudlad av synd och han darrade av rädsla vid tanken på en domstol, inför vilken han, världens härskare, till sist skulle avlägga räkenskap och hans gärningar lönas efter förtjänst. Han blev rädd för apostelns Gud och han vågade inte, att yttra någon dom över Paulus, då beskyllningarna mot honom inte hade bevisats. Tills vidare höll en känsla av vördnad hans blodtörstiga själ i strama tyglar. rätt

(316) För ett ögonblick var Himmelen öppnad för den brottslige och förhärdade Nero och dess frid och renhet föreföll honom tilltalande. I detta ögonblick nådde barmhärtighetens budskap honom. Men endast för ett ögonblick välkomnade han tanken på tillgivelse. Så ljöd det en befallning om, att Paulus skulle återföras till sin fängelsehåla och då dörren stängdes efter Guds utsände, stängdes omvändelsens dörr för alltid för Roms kejsare. Aldrig mera skulle ett ljus från Himmelen tränga in i det mörker, som omgav honom. Snart skulle han komma att lida under Guds vedergällnings dom. rätt

(316) Kort tid därefter seglade Nero ut på den beryktade tur till Grekland, där han vanärade sig själv och sitt rike genom föraktlig och förnedrande lättfärdighet. Då han med stor prakt vände tillbaka till Rom, omgav han sig med sitt hovfolk och sysselsatte sig med upprörande, tygellösa nöjen. Mitt under den stojande förlustelsen hördes det larmande röster från gatan. En budbärare, som skickades ut, för att ta reda på orsaken därtill, vände åter med den förfärliga nyheten, att Galba raskt marscherade emot Rom i spetsen för en här, att det redan hade brutit ut uppror i staden och att gatorna myllrade av upphetsade människor, som hotade kejsaren och hans anhängare med döden, samt att dessa snabbt närmade sig palatset. rätt

(316) Den stackars tyrannen, som var lika feg som grym, blev alldeles utom sig. Han rusade upp från bordet, som han hade festat och druckit vid, välte det i sin blinda skräck, och krossade dess dyrbara vaser i småsmulor. Som en från sina sinnen rusade han av och an, slog sig för pannan och ropade: ”Jag är förlorad! Jag är förlorad!” Han hade inte, som den trofaste Paulus, en kraftfull och medkännande Gud att lita på i sin faras stund. Han visste, att i fall han skulle tas till fånga, skulle han utsättas för hån och tortyr, och han tänkte på, hur han skulle ända sitt eländiga liv med så litet smärta som möjligt. Han bad om ett gift, men då det togs fram, vågade han inte att ta det; han bad om ett svärd, men efter att ha undersökt den skarpa eggen, lade han också undan detta. Så skyndade han sig, iförd kvinnokläder, från palatset, och flydde genom mörka, trånga gator till Tevere/Tibern; men då han såg dess mörka djup, miste han ånyo modet. En av hans få följeslagare föreslog, att han skulle fly till ett lantställe några kilometer därifrån, där han skulle finna trygghet. Med ansiktet dolt, hoppade han upp på en häst, och det lyckades honom att fly. rätt

(317) Medan kejsaren på detta skamliga sätt flydde för livet, utfärdade den Romerska Senaten, sporrad av Galbas uppror och ankomst, ett påbud tillkännagivande, att Nero var sitt lands fiende, och dömde honom till döden. Nyheterna om detta beslut nådde Nero genom en av hans följeslagare, varvid monarken frågade, vilket slags död han skulle lida. Han fick då veta, att han skulle kläs av naken, hans huvud skulle fästas vid skampålen, och han skulle piskas till döds. Det monster, som hade glatt sig åt, att åsamka kristna den mest omänskliga pina, sjönk ihop av skräck över tanken på, att själv behöva gå igenom samma tortyr. Han grep ett svärd och försökte på nytt, att uppamma mod till, att genomborra hjärtat med det; men spetsen på redskapet var allt, som han stod ut med. Då han kastade det till marken med en förtvivlans suck, hördes det ryttare utanför. Hans tillflyktsort hade snabbt uppdagats och då de förföljande ryttarna närmade sig, kallade han till sig en slav, för att få hjälp med, att bibringa sig själv ett dödssår. Så omkom tyrannen Nero, trettiotvå år gammal. rätt

(318) I Sin oändliga barmhärtighet överser Gud länge med människors lagöverträdelser. På Abrahams tid tillkännagav Han, att de avgudadyrkande amoriterna skulle skonas intill fjärde släktledet; deras syndamått hade ännu inte fyllts, och därför kunde Han inte ge order om deras utplåning. I mera, än fyra hundra år skonade Han dem, men i stället för, att ångra sig, förhärdade de sina hjärtan i ondska, och förde krig mot Hans folk. Sedan ändades deras prövnings dag, varpå order gick ut om deras fullständiga utrotning. Med ofelbar exakthet håller den Allsmäktige räkenskap över folks och enskildas ogudaktighet. Han har länge bevisat dem förbarmande, och manat dem till ånger; men när deras skuld når en viss gräns, som Han har fastsatt, upphör nådens böner, och vredens tjänst börjar. rätt

nästa kapitel