Paulus’ och Petrus’ Martyrskap

(328)Apostlarna Paulus och Petrus var åtskilda från varandra i sitt arbete i många år, eftersom det var Paulus’ uppgift, att föra evangeliet till hedningarna, medan Petrus arbetade särskilt för judarna. Men genom Guds försyn avlade bägge vittnesbörd för Kristus i världens stora metropol, och på dess jord skulle båda komma att spilla sitt blod som utsäde, för att säkerställa en väldig skörd av heliga och av martyrer. rätt

(328) Vid tidpunkten för Paulus’ andra gripande blev Petrus också arresterad och kastad i fängelse. Han hade gjort sig särskilt förhatlig hos myndigheterna genom sin iver och framgång i, att avslöja trollkarlen Simon Magus’ bedrägeri och omintetgöra hans planer. Denne hade följt efter honom, Petrus, till Rom, för att motsätta sig och förhindra evangeliets framåtskridande. Nero trodde på magi, och hade beskyddat Simon. Han blev fördenskull väldigt vred på aposteln, och hade därför tillskyndat hans gripande. rätt

(328) Kejsarens elakhet emot Paulus stegrades av faktumet, att medlemmar av det kejserliga hovet, liksom andra ansedda personer, hade blivit omvända till kristendomen under hans första fängelsevistelse. Av den orsaken gjorde han Paulus’ andra fängelsevistelse mycket besvärligare, och inskränkte kraftigt hans missionsmöjligheter; och kejsaren beslutade, att avkorta Paulus’ liv, så snart som en god grund därtill yppades. Neros sinne hade blivit så starkt påverkat av styrkan hos apostelns ord vid hans föregående rättegång, att han avstod från domslut, och varken frikände eller fällde honom. Domen blev dock endast uppskjuten. Det gick inte lång tid, förrän den dom avkunnades, som sände Paulus’ i en martyrs grav. Som romersk medborgare, fick han inte utsättas för tortyr, och blev därför dömd till halshugning. rätt

(329) Petrus blev, som jude och utlänning, dömd till piskning och korsfästelse. Inför utsikterna om denna fasansfulla död, drog aposteln sig till minnes sin stora synd, då han förnekade Jesus i prövningens stund, och hans enda tanke var, att han var ovärdig den stor ära det skulle innebära, att dö på samma sätt som Mästaren. Petrus hade uppriktigt ångrat sin synd, och hade förlåtits av Kristus, vilket framgick av den stora uppgift Petrus fick, nämligen att ge hjordens får och lamm föda. Men han kunde aldrig förlåta sig själv. Ej heller tanken på pinan under den sista, fruktansvärda scenen kunde minska bitterheten hos Petrus’ sorg och ånger. Som en sista önskan bad han därför sina bödlar om, att nagla honom vid korset med huvudet nedåt. Önskemålet beviljades, och på detta sätt dog den store aposteln Petrus. rätt

(329) På hemliga vägar fördes Paulus till avrättningsplatsen. Hans förföljare var oroliga över omfånget hos hans inflytande, och var rädda för, att ytterligare personer skulle vinnas för kristendomen genom hans dödsdrama. Därför tilläts endast ett fåtal åskådare att närvara. Men de förhärdade soldater, som hade utsetts till hans följeslagare, lyssnade till Paulus’, och såg med förvåning hans glädje och tillförsikt inför en sådan död. Hans förlåtande anda mot sina mördare, och hans orubbliga tillit till Kristus ända in i det sista, visade sig bli en smak till liv för vissa, som bevittnade hans martyrskap. Flera, än en tog inom kort emot den Frälsare, som Paulus hade förkunnat, och beseglade utan fruktan sin övertygelse med sitt blod. rätt

(330) Paulus’ liv vittnade, till sista stund, om sanningen i hans ord i Andra Korintierbrevet: ”Ty Gud som sade: ’Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp.” {Kapitel 4:6-10.} Hans tillräcklighet låg inte hos honom själv, utan hos närvaron av Guds Andes inverkan, som fyllde hans själ, och lade alla tankar under Kristi vilja. Själva förhållandet, att hans eget liv var ett exempel på den sanning han förkunnade, gav överbevisande kraft åt både hans predikan och uppträdande. Profeten säger: ”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, ty på dig förtröstar han.” {Jesaja 26:3.} Det var denna himmelska frid, uttryckt i ansiktet, som vann många själar till evangeliet. rätt

(330) Aposteln blickade in i det storslagna på den andra sidan, icke i osäkerhet eller i rädsla, utan med glatt hopp och längtansfylld förväntan. I det, att han stod på fläcken för sitt stundande martyrskap, såg han inte bödelns glittrande svärd, eller den gröna mark, som snart skulle ta emot hans blod, nej, han blickade upp genom den stilla, blå himlen in i den sommardag, där den Evige tronar. Hans ord var: Oh, Herre, Du är min tröst och min arvedel. När skall jag få omfamna Dig? När skall jag själv få beskåda Dig, utan ett beslöjande förhänge emellan? rätt

(331) Paulus tog Himmelens atmosfär med sig till sitt liv på jorden. Alla, som var tillsammans med honom, märkte hans förbindelse med Kristus och kamratskapet med änglar. Häri ligger sanningens kraft. Det otvungna, omedvetna inflytandet från ett helgat liv är den mest överbevisande predikan, som kan ges till förmån för kristendomen. Argument, om så oemotsägbara, väcker endast motstånd; men ett gudfruktigt exempel har en kraft, som är omöjlig att värja sig emot. rätt

(331) Då aposteln förlorat ur sikte sin egen, nära förestående bortgång, förnam han ett djupt bekymmer för lärjungarna, som han snart skulle komma att lämna. De måste hädanefter uthärda fördomar, avsky och förföljelse. Han gjorde sitt bästa, för att stärka och uppmuntra de få kristna, som ledsagade honom till avrättningsplatsen, genom att upprepa de övermåttan dyrbara löften, som ges åt dem, vilka blir förföljda för rättfärdighetens sak. Han försäkrade dem om, att inget skall gå förlorat av allt det, som Herren har sagt om Sina prövade och trofasta barn. De skall stå upp och skina; ty Herrens ljus skall gå upp över dem. De skall ha sina vackra kläder på sig, när härlighetens Herre skall uppenbaras. Under en liten stund må de vara tyngda av mångfaldiga frestelser, de må vara utblottade på jordiska bekvämligheter; men de måste uppmuntra sina hjärtan, genom att säga: Jag vet, vem jag har trott på. Han är i stånd till, att vaka över det, som jag har betrott åt Honom. Hans tillrättavisning skall upphöra till sist, och den fullkomliga fridens morgon skall gry. rätt

(332) Paulus tillkännagav inför sina bröder: Våra fäder fick ej se, vilka stora och goda ting, som skall ges åt dem, som tror på Jesus. De önskade, att få se de ting, som vi ser, och höra de ting, som vi hör, men de dog utan synen och kunskapen. Det större ljus, som vi har fått, är utgjutet över oss genom Kristi evangelium. De gamla, helgade männen erkändes och ärades av Gud, eftersom de var trofasta i det lilla; och det är endast de, som förbättrar sig genom den större gåvan, och gör det med samma iver, som skall räknas som goda tjänare jämte dem, och bli krönta med härlighet, ära och evigt liv. rätt

(332) Denne trons man skådade den stege, som visades i Jakobs syn - den stege, som vilade på jorden och nådde den högsta Himmelen, och som Guds änglar steg upp och ned på. Han visste, att denna stege står för Kristus, som har förbundit jorden med Himmelen, och begränsade människor med den obegränsade Guden. Han hörde änglar och ärkeänglar lovprisa det härliga namnet. Hans tro stärktes, då han erinrade sig, att patriarkerna och profeterna litade på samme Frälsare, som varit hans stöd och tröst, och för vilken han nu skulle ge sitt liv. De helgade män, som från århundrade till århundrade gett sina vittnesbörd för sanningen, och apostlarna, som hade förkunnat Kristi evangelium, gick ut, för att möta religiös blindhet och hednisk övertro och vidskepelse. De räknade inte själva sina liv som dyrbara, bara de finge sprida korsets ljus mitt ibland hedendomens mörka virrvarr - alla dessa hörde han vittna om Jesus som den Allra Högste Sons, världens Frälsare. Martyrernas segerrop, det orädda vittnesbördet för tron, uppfattade hans öra från sträckbänken, pålen, fängelsehålan, från jordens djupa grottor och hålor, från ståndaktiga själar, som lidit, pinats, plågats, som världen varit ovärdig. Med en ständigt tilltagande förvissning tillkännagav de: ”jag vet vem jag tror på.” {Andra Timoteusbrevet 1:12.} Och i och med det, att de gav sina liv som vittnen för tron, frambar de ett högtidligt och fördömande vittnesbörd inför världen, tillkännagivande, att Han, som de hade litat på, varit kapabel, att frälsa till det yttersta. rätt

(333) Vår frälsnings Härförare hade berett Sin tjänare på den sista, stora konflikten. Återlöst genom Kristi offer, tvättad ren från synd i Hans blod, och iklädd Hans rättfärdighet, bar Paulus i sig själv det invärtes vittnesbördet om, att hans själ var dyrbar i hans Förlossares ögon. Hans liv var dolt tillsammans med Kristus i Gud, och han var överbevisad om, att Han, som hade besegrat döden, var i stånd till, att bevara det, som Han hade fått Sig anförtrott. Hans sinne grep tag om Frälsarens löfte: ”jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.’” {Johannesevangeliet 6:40.} Hans tankar och hopp kretsade kring hans Herres andra ankomst. Och då bödelns svärd var på väg ned, och dödens skuggor samlades runt martyrens själ, sprang hans sista tanke fram, som kommer att vara hans första tanke vid det stora uppvaknandet, nämligen att möta Livgivaren, som skall hälsa honom välkommen till den välsignade glädjen. rätt

(334) Bortåt ett tjog århundraden har gått, sedan den åldrige Paulus utgöt sitt blod som ett vittne för Guds ord och för Kristi vittnesbörd. Ingen pålitlig hand nedtecknade denne helige mans sista upplevelser åt de därpå följande släktena; men inspirationen har bevarat hans sista vittnesbörd åt oss. Liksom en basunstöt, har hans stämma genljudit under alla tidsåldrar, skänkt kraft åt tusentals kristna vittnen om hans egen tapperhet, och uppväckt ekot i tusentals sorgtyngda själars hjärtan från hans egen segerrika glädje: ”Själv offras jag redan som ett drickoffer, och tiden för mitt uppbrott är inne. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.” {Andra Timoteusbrevet 4:6-8.} rätt