Judar och Hedningar

(62)Dagen efter Paulus’ stening hade apostlarna lämnat staden, enligt Kristi anvisning: ”när man förföljer er i en stad, så fly till en annan.” {Matteusevangeliet 10:23.} De lämnade Derbe, där deras arbete blev välsignat, och många själar förmåddes till, att anamma sanningen. Men både Paulus och Barnabas vände tillbaka igen, för att besöka Antiokia, Ikonium och Lystra, arbetsfält, där de hade mött sådant motstånd och förföljelse. På alla dessa platser fanns det många själar, som trodde på sanningen, och apostlarna ansåg det vara sin plikt, att styrka och uppmuntra sina bröder, som blivit utsatta för skam och bittert motstånd. De hade beslutat sig för, att fullborda sitt gjorda arbete, för att det inte skulle vara förgäves. Församlingarna organiserades på lämpligt sätt på de omtalade orterna, varvid äldstebröder utsågs i varje församling, och rätt ordning upprättades där. rätt

(63) Strax därpå återvände Paulus och Barnabas till Antiokia i Syrien, där de på nytt arbetade under viss tid; och många hedningar där greps av Kristi lära. Men vissa judar från Judéen åstadkom allmän oro ibland de troende hedningarna, genom att propagera för omskärelse. Med stor förvissning hävdade de, att ingen kunde bli frälst, utan att låta sig omskäras och hålla hela ceremonilagen. rätt

(63) Denna var en viktig fråga, och något, som påverkade församlingen i väldigt hög grad. Paulus och Barnabas bemötte detta omgående, och motsatte sig, att denna sak skulle introduceras hos hedningarna. Här mötte de motstånd från de troende judarna i Antiokia, som höll med dem från Judéen. Detta medförde mycket dryftande och medförde brist på samklang i församlingen, till dess menigheten i Antiokia, av fruktan för inbördes splittring genom mera diskussion om detta stridsämne, beslutade sig för, att sända Paulus och Barnabas, jämte de ansvariga i Antiokia, till Jerusalem, och lägga fram saken för apostlarna och de äldste. De skulle möta ombuden från olika församlingar, och dem, som hade kommit, för att delta vid de stundande, årliga högtiderna. Under tiden skulle all strid upphöra, tills ett slutligt beslut hade fattats av de ansvariga männen i församlingen. Detta beslut skulle accepteras av alla i de skilda församlingarna i hela landet. rätt

(63) I det, att apostlarna färdades till Jerusalem, sammanstrålade de med bröderna i de städer de passerade, och uppmuntrade dem, genom att berätta om sina erfarenheter i Guds verk, och om hedningarnas omvändelse till tron. Då de kom till Jerusalem, redogjorde ombuden från Antiokia inför församlingarnas råd för den framgång, som följt på deras förkunnartjänst, och för den förvirring, som hade uppkommit, genom att vissa omvända fariséer hade hävdat, att de omvända hedningarna måste omskäras och hålla Moselagen, för att bli frälsta. rätt

(64) På det hela taget var judarna inte beredda på, att handla lika snabbt, som Guds försyn öppnade vägen. För dem framgick det tydligt av apostlarnas arbete ibland hedningarna, att de nyomvända ibland vederbörande vida skulle övergå antalet judiska nyomvända; och skulle dessa, som nya kristna, inte avkrävas lydnad för den judiska lagens restriktioner och ceremonier, skulle judarnas nationella särdrag - vilka skilde dem från alla andra folk - till sist upphöra i kretsen av dem, som omfattade evangeliets sanningar. rätt

(64) Judarna hade varit stolta över sina gudomligt bestämda ritualer; och de drog slutsatsen, att då Gud en gång hade fastställt det hebreiska tillbedjanssättet, var det omöjligt, att Han någonsin skulle bemyndiga en ändring i dessa specifikationer. De beslutade, att kristenheten måste sätta sig i förbindelse med de judiska lagarna och ceremonierna. De var långsamma i, att uppfatta, vad Kristus hade avskaffat genom Sin död, och att alla deras brännoffer bara hade pekat framåt mot Guds Sons död, varigenom avbilden hade mött sin förebild, och gjort den judiska religionens gudomligt fastslagna ceremonier och offer värdelösa. rätt

(65) Paulus hade själv stoltserat med sin fariséiska noggrannhet; men efter Kristi uppenbarelse för honom på vägen till Damaskus tydliggjordes Frälsarens uppdrag, och Paulus’ eget arbete med, att omvända hedningarna. Då förstod han till fullo skillnaden mellan en levande tro och död formalism. Paulus hävdade fortfarande, att han var ett av Abrahams barn, och höll de Tio Buden i bokstav och ande lika noga, som han alltid hade gjort före sin omvändelse till kristendomen. Dock insåg han, att de avbildande ceremonierna snart måste upphöra, då deras skuggbild hade mött verkligheten, och evangeliets ljus hade spritt sin härlighet över den judiska religionen, och nu skänkte de gamla ritualerna en ny innebörd. rätt

(65) Omskärelsefrågan dryftades livligt i rådsförsamlingen. De hednaomvända levde i ett samhälle med avgudadyrkan. Detta ovetande och vidskepliga folk frambar slaktoffer och brännoffer till omedvetna gudar. Prästerna till dessa gudar drev omfattande köpenskap med offren de fick ta emot, och judarna var rädda för, att de hednaomvända skulle bringa kristendomen i vanrykte, genom att köpa sådant, som hade offrats åt avgudar, och därmed i viss grad erkänna avgudadyrkan. rätt

(65) Vidare hade hedningarna blivit vana vid, att äta köttet från kvävda djur; medan judarna hade blivit gudomligt undervisade om den mat de skulle förtära. De hade särskilda regler, för att döda djur, så att blodet skulle flyta ut ur kroppen; annars betraktades det inte som hälsosam mat. Gud hade gett dessa förmaningar till judarna med tanke på deras hälsa. Judarna betraktade det som syndigt, att använda blod som födoämne. De insåg, att livet låg i blodet; att utgjutandet av blodet berodde på synden. rätt

(66) Å sin sida samlade hedningarna upp blodet, som flöt från offerdjuret, och drack det, eller använde det i köket. Judarna kunde inte förändra de vanor, som de så länge hade följt, och som de hade antagit under Guds bestämda anvisning. Därför var det så, att i fall judar och hedningar samlades vid ett matbord, skulle de förstnämnda bli förnärmade och känna avsmak för de sistnämndas vanor och skick. rätt

(66) Hedningarna, i synnerhet grekerna, var tygellösa; och många hade förenat sanningen med sina ohelgade naturer, då de tog emot kristendomen, och fortsatte med, att utöva otukt. Judiska kristna kunde ej tolerera eller fördra dylik omoral, som grekerna ingalunda fann brottslig. Judarna satte högt värde på omskärelsen, och iakttagandet av ceremonilagen borde vara ett prov på nyomvända hedningars uppriktighet och helgelse. Detta trodde de skulle förskona församlingen från medlemmar, som bara gick med för sina känslors skull, eller som antog tron utan hjärtats sanna omvändelse; sådana skulle bara vanära saken med omoral och överdrifter. rätt

(66) Den fråga, som rådet tog upp, tycktes medföra oöverstigliga vanskligheter, oavsett från vilken vinkel den betraktades. Men den Helige Ande hade i själva verket avgjort frågan, och på lydnaden för Hans avgörande berodde den kristna församlingens framgång, ja, själva dess existens. Apostlarna erhöll nåd, visdom och helgade omdömen, för att fatta beslut i den omstridda saken. rätt

(67) Petrus slöt sig till, att den Helige Ande hade avgjort saken, genom att stiga ned med samma kraft över de oomskurna hedningarna och de omskurna judarna. Han berättade om sin syn, där Gud hade visat honom en duk fylld med olika slags fyrfotadjur, och hade ombett honom, att döda och äta; och att då han vägrade och försäkrade Honom, att han aldrig hade ätit något simpelt och orent, hade Gud sagt: ”Vad Gud har förklarat för rent skall inte du anse vara orent.” {Apostlagärningarna 11:9.} rätt

(67) Han återgav den tydliga tolkningen av dessa ord, som han fick nästan samtidigt med kallelsen, att besöka den hedniske hövitsmannen, och berätta för honom om tron på Kristus. Detta budskap visade, att Gud inte gör folkskillnad, utan godtar och erkänner dem, som vördar Honom, och verkar för rättfärdighet. Petrus berättade om sin stora förvåning, då han talade sanningens ord till hedningarna. Då blev han nämligen vittne till, att den Helige Ande tog hans åhörare i besittning, både judar och hedningar. Samma ljus och samma härlighet, som återspeglades på omskurna judar, sken också från de oomskurna hedningarnas anleten. Detta var Guds förmaning om, att Petrus inte skulle betrakta den ene som ringare, än den andre; ty Jesu Kristi blod renar från all orenhet. rätt

(67) På ett liknande sätt hade Petrus tidigare dryftat med sina bröder om Kornelius’ och hans vänners omvändelse, och hans gemenskap med dem. Den gången berättade han om, hur den Helige Ande hade fallit över dem, och hur han själv hade sagt: ”Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss, när vi hade kommit till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?’” {Vers 17.} Nu yttrade han med samma iver och kraft: ”Och Gud som känner hjärtat, har vittnat för dem genom att ge den helige Ande åt dem likaväl som åt oss. Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, sedan han genom tron hade renat deras hjärtan. Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?” {Kapitel 15:8-10.} rätt

(68) Detta ok var icke de Tio Budens lag, vilket motståndarna till lagens bindande krav hävdar. I stället hänvisar Petrus till ceremonilagen, som blev gjord ogiltig i och med Kristi korsfästelse. Petrus’ anförande gjorde sådant intryck på församlingen, att den förnuftigt kunde lyssna till Paulus och Barnabas, som redogjorde för sina erfarenheter ibland hedningarna. ”Då teg alla de församlade, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om hur stora tecken och under Gud hade utfört genom dem bland hedningarna.” {Vers 12.} rätt

(68) Jakob frambar sitt vittnesbörd bestämt - att Gud tänkte skänka hedningarna samma förmåner, som Han hade gett judarna. Den Helige Ande fann det klokast, att inte påföra nyomvända hedningar ceremoniallagen; och efter att ha undersökt saken ingående, såg apostlarna och de äldste saken i samma ljus, och delade Guds Andes tankar. Jakob satt ordförande i rådet, och hans slutliga beslöt löd: ”Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud”. {Vers 19.} rätt

(69) Därmed drogs streck för diskussionen. Härigenom motbevisas Romersk-katolska Kyrkans lära - att Petrus var kyrkans överhuvud. De, som, i egenskap av påvar, har hävdat sig vara hans efterföljare, saknar grund för sitt påstående. Det förekommer inget i Petrus’ liv, som ger stöd för dessa falska krav. I fall Petrus’ bekännande efterföljare hade tagit efter hans föredöme, skulle de inte ha intagit en auktoritär hållning, utan ha varit ett med sina bröder. rätt

(69) Vid det här tillfället verkar Jakob ha valts till, att avgöra ärendet, som hade lagts fram inför rådet. Det var hans åsikt, att ceremonilagen, och i synnerhet omskärelsen, inte på minsta vis skulle åläggas hedningarna, eller ens anbefallas åt dem. Jakob försökte, att hos sina bröder inpränta förhållandet, att hedningarna vidtog en stor förändring i sin tro, genom att vända sig från avgudadyrkan till Gud, och att man skulle gå varsamt fram och inte belasta dem med invecklade och tvivelaktiga riter. Annars kunde de undvika, att följa Kristus. rätt

(69) Hedningarna skulle emellertid inte beträda den väg, som uppenbarligen låg i strid med deras judiska bröders synpunkter, eller som skulle skapa fördomar mot dem. Apostlarna och de äldste enades därför om, att bokstavligt undervisa hedningarna om, att avstå från mat offrad till avgudar, från otukt, från strypta djur och från blod. De blev ålagda, att hålla buden, och föra ett heligt liv. Hedningarna försäkrades, att män, som hade uppmanat dem till omskärelse, inte hade bemyndigats till det av apostlarna. rätt

(69) Paulus och Barnabas anbefalldes till dem som män, vilka hade satt sina liv på spel för Herren. Judas och Silas sändes jämte apostlarna, för att muntligen tillkännage rådets beslut för hedningarna: ”Den helige Ande och vi har nämligen beslutat att inte lägga någon börda på er förutom följande nödvändiga föreskrifter: Ni skall avhålla er från kött som offrats åt avgudar, från kött av kvävda djur och från otukt. Ni gör rätt om ni undviker sådant.” {Verserna 28-29.} De fyra Guds tjänarna sändes till Antiokia tillsammans med brevet och budskapet, som bilade all stridighet; ty den högsta jordiska myndigheten hade yttrat sig. rätt

(70) Det råd, som avgjorde saken, bestod av de judekristna och de hednakristna församlingarnas grundläggare. Äldste från Jerusalem, och ombud från Antiokia, var tillstädes; och de mest inflytelserika församlingarna var representerade. Rådet åberopade inte ofelbarhet under sina överväganden, utan handlade utifrån ett upplyst omdömes maningar, och med värdigheten hos en församling upprättad genom Guds vilja. De såg, att Gud Själv hade avgjort frågan, genom att gynna hedningarna med den Helige Ande; och det överläts nu åt dem, att följa Andens vägledning. rätt

(70) Hela kristenheten kallades inte in, för att rösta om frågan. Apostlarna och de äldste - inflytelserika män med omdöme - utformade och sände ut påbudet, som därigenom antogs av de kristna församlingarna i allmänhet. Alla var dock inte till freds med detta beslut; det förekom en fraktion av falska bröder, som åtog sig, att inleda en motkampanj på eget bevåg. De hängav sig åt knorrande och småaktig kritik, lade nya planer, och försökte, att omintetgöra arbetet åt de erfarna män, som Gud hade förordnat skulle undervisa i Kristi lära. Från första början har församlingen måst möta sådana hinder, och likadant kommer det att bli vid tidens slut. rätt

(71) Jerusalem var judarnas huvudsäte, och där förekom det den största tillbakadragenhet mot andra folk och fördomar. Judiska kristna, som bodde inom synhåll från templet, lät naturligt nog tankarna vända åter till judarnas särskilda förmåner som ett folk. I det, att de såg kristenheten lämna judendomens ceremonier och traditioner, och förstod, att den särskilda heligheten hos judiska seder snart skulle gå förlorad genom den nya tron, blev många vreda på Paulus, som en, vilken i hög grad hade orsakat förändringen. Inte ens alla lärjungarna var helt beredda på, att godta rådets beslut. Somliga ivrade för ceremoniallagen, och betraktade Paulus med avund, eftersom de ansåg, att hans principer var släpphänta beträffande iakttagandet av den judiska lagen. rätt

(71) Då Petrus vid en senare tidpunkt besökte Antiokia, handlade han efter det ljus, som hade förmedlats från Himmelen, och enligt rådets beslut. Han övervann sina naturliga fördomar så långt, att han satt vid samma bord, som de hednakristna. Men då vissa judar, som ivrade mycket för ceremonilagen, anlände från Jerusalem, ändrade han sitt uppträdande mot de hednakristna i så påtaglig grad, att det lämnade en bitter eftersmak i deras munnar. Ganska många följde Petrus’ exempel. Till och med Barnabas lät sig påverkas av apostelns oöverlagda uppförande; och församlingen hotades av splittring. Men Paulus, som insåg det galna inom församlingen, på grund av Petrus’ hyckleri, tillrättavisade honom öppet, för att dölja sin egentliga inställning. rätt

(72) Petrus blev varse den villfarelsens grop, som han hade trillat ned i, och satte genast igång med, att rätta till sitt misstag, så långt det var möjligt. Gud, som känner slutet från början, lät Petrus visa denna karaktärssvaghet, så att denne skulle förstå, att han i sig själv inte hade något att yvas över. Gud såg också, att det i framtiden skulle förekomma svårt bedragna personer, som å Petrus’ och hans föregivna efterträdares vägnar skulle hävda sig äga den upphöjdhet, som endast tillkommer Gud; och denna berättelse om apostelns svaghet skulle vara ett bevis på hans mänskliga svaghet, och på, att han på inget sätt stod över de andra apostlarna. rätt

nästa kapitel