Paulus i Berea och Aten

(87)I Berea återupptog Paulus sitt arbete, genom att gå i judarnas synagoga och förkunna Kristi evangelium. Om dem säger han: ”Judarna där var mer öppna än de i Tessalonika. De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så. Många av dem kom till tro, likaså ganska många ansedda grekiska kvinnor och män.” {Apostlagärningarna 17:11-12.} rätt

(87) När sanningen läggs fram, väcks de, som verkligen önskar det rätta, till att rannsaka Skriften ihärdigt. Detta ger ett gott utfall, liksom det gjorde för apostlarna i Berea. Men de, som förkunnar sanningen i dessa dagar, möter många, som är raka motsatsen till dem i Berea. De kan inte bestrida den lära, som getts dem, likväl visar de den största olust för, att undersöka beläggen för sanningen, och antar, att även om detta är sanningen, spelar det liten roll, huruvida de antar den som sådan. De menar, att deras gamla tro och seder duger för dem. Men Herren, som har sänt ut Sina ambassadörer med ett budskap till världen, kommer att hålla folk ansvariga för det sätt, som de behandlar Hans tjänares ord på. Gud kommer att döma alla enligt det ljus, som har skinit på dem, oavsett hur väl de har uppfattat det. Det är deras plikt, att undersöka det, liksom de i Berea gjorde. Herren säger genom profeten Hosea: ”Mitt folk går under i brist på kunskap. Eftersom du har förkastat kunskap, skall också jag förkasta dig”. {Hosea 4:6.} rätt

(88) De i Berea var inte fördomsfullt trångsynta, utan gick villigt med på, att undersöka och ta emot de sanningar, som apostlarna förkunnade. Om vår tids folk ville följa de ädelmodiga Bereabornas föredöme, och undersöka Skriften dagligen, och jämföra det erhållna budskapet med det, som står skrivet, skulle tusentals vara trogna mot Guds lag, där det i dag förekommer en. Många, som bekänner sig till, att älska Gud, hyser ingen önskan om, att ändra sig från villfarelse till sanning, och de klänger sig till de sista dagarnas behagliga fabler. Villfarelse förblindar sinnet och leder bort från Gud, men sanning ger ljus åt sinnet, och liv till själen. rätt

(88) De icke-troende judarna i Tessalonika fylldes med avund och hat mot apostlarna, och inte nöjda med, att bara ha drivit bort dem från deras verksamhet ibland tessalonikerna, följde de dem till Berea, och tände den lägre klassens lidelser även där, för att kränka dem. Sanningens lärare blev åter bortdrivna från sitt arbetsfält. Förföljelse följde dem från stad till stad. Detta korta uppehåll i Berea berövade Paulus tillfället till ett återbesök hos bröderna i Tessalonika, som han hade räknat med. rätt

(88) Ehuru motståndarna till Kristi lära inte kunde förhindra dess framryckning, var de fortsatt lyckosamma i, att göra apostlarnas arbete väldigt hårt. I Sin försyn hade Gud låtit Satan hindra Paulus från, att vända åter till tessalonikerna. Ändå stretade den trofaste aposteln på trots intensivt motstånd, strid och förföljelse, för att genomföra Guds avsikt, som hade visats honom i synen i Jerusalem: ”Jag skall sända dig ut till hedningarna långt borta.’” {Apostlagärningarna 22:21.} rätt

(89) Från Berea for Paulus till Aten. På sin resa blev han ledsagad av några från Berea, som nyligen hade kommit till tron, och som var ivriga, att lära sig mera om livets väg av honom. Då han kom till Aten, sände han dessa män tillbaka med ett budskap till Silas och Timoteus om, att de genast skulle ansluta sig till honom i den staden. Timoteus hade anlänt till Berea strax före Paulus’ avresa, och hade där, jämte Silas, fortsatt arbetet, som börjat så lovande där, genom att undervisa nyomvända i grunderna i deras heliga tro. rätt

(89) Staden Aten var en samlingsplats för hedendom. Här mötte Paulus ingen okunnig och lättrogen befolkning, som han gjorde i Lystra; nej, han mötte ett folk, som var berömt för sitt förstånd och sin utbildning. Stoder av deras gudar samt historiska och litterära, förgudade hjältar syntes överallt; medan storslagen arkitektur och måleri också visade nationens ära och den gängse tillbedjan av hedniska gudar. rätt

(89) Folket var hänförda över konstens skönhet och härlighet. Helgedomar och tempel, som kostat omåttligt mycket, reste sina höga former överallt. Härens segrar och ärevördiga personers stordåd hågkoms med skulpturer, helgedomar och plaketter. Alla dessa ting gjorde den berömda staden till ett överdådigt konstgalleri. Och då Paulus betraktade denna skönhet och storslagenhet, som omgav honom, och såg staden full av avgudar, tändes hans nitiskhet för Gud, som han såg vanärad på alla sidor. rätt

(89) Han kände djup medömkan för denna stora metropols invånare, som trots sitt omfattande förstånd, var hängivna avgudadyrkare. Paulus lät sig inte bedras av den storhet och skönhet, som hans ögon vilade på, eller av den materiella visdom och filosofi, som mötte honom i detta stora lärdomscenter. Han insåg, att mänsklig konst hade gjort sitt yttersta, för att göra gudar av omoral och bibehålla lögnen levande, genom att ära deras hågkomst, som hade lagt ned hela sina liv på, att få folk till, att förneka Gud. rätt

(90) Apostelns moralnatur var så tilltalad av det himmelska, att de eviga rikedomarnas glädje och glans upptog hans tankar, och gjorde den jordiska pomp och prakt, som omgav honom, utan värde. I det, att han såg stadens upphöjdhet, med alla kostbara påfund, erkände han dess förtrollande kraft över konstälskarnas och vetenskapsälskarnas sinnen. Vikten av arbetet, som väntade på honom för atenarna, vägde tungt på hans sinne. Hans känsla av ensamhet i denna stad, där Gud ej tillbads, tryckte ned honom, och han längtade efter medkänsla och hjälp från sina medarbetare. Så långt det angick mänsklig gemenskap, kände han sig helt isolerad. I sitt brev till tessalonikerna uttryckta han sina känslor i dessa ord: ”beslöt vi att ensamma stanna kvar i Athen”. {Första Tessalonikerbrevet 3:1.} rätt

(90) Paulus’ uppgift bestod i, att bringa frälsningens nyheter till et folk, som saknade förståndsmässig insikt om Gud och Hans planer. Han reste inte omkring med avsikten, att beundra nya och främmande scenerier. Han kände sig modstulen på grund av de till synes oövervinneliga hinder, som reste sig mellan sanningen och atenarnas tankar. Bedrövad över den avgudadyrkan han skådade omkring sig, kände han av en helig iver för sin Mästares sak. Han uppsökte sina judiska bröder, och i deras synagoga i Aten förkunnade han Kristi lära. Men Paulus’ viktigaste arbete i staden var, att motverka hedendomen. rätt

(91) Atenarnas religion, som de skrävlade över, saknade värde, eftersom den var utan kännedom om den sanne Guden. Till stor del bestod den av konstdyrkan, liksom av en räcka utsvävande förlustelser och högtider. Den saknade dygden hos sann godhet. Äkta religion ger människor seger över sig själva; men en blott förståndsmässig och smakgrundad religion saknar det nödvändiga: Att lyfta religionsutövaren över det onda i hans natur, och knyta honom närmare Gud. På ett altare i staden uttrycktes denna stora brist med inskriptionen: ”Åt en okänd gud.” {Apostlagärningarna 17:23} Ja, fastän de prålade med sin visdom, sitt välstånd och sin skicklighet i konst och vetenskap, kunde de lärda atenarna bara medge, att världsalltets store Härskare var okänd för dem. rätt

(91) Stadens stora män tycktes hungra efter diskussionsämnen, för att finna tillfälle till, att uppvisa sin visdom och vältalighet. Medan Paulus väntade på, att Silas och Timoteus skulle komma, satt han inte med händerna i kors. ”Han samtalade nu i synagogan med judarna och med dem som fruktade Gud och dessutom varje dag på torget med dem som han träffade där.” {Vers 17.} Det dröjde inte länge, förrän atenarnas stora män hörde talas om denne säregne lärare, som bar med sig en så ny och främmande lära till folket. rätt

(91) Somliga, vilka yvdes över sin stora intellektuella bildning, inledde samtal med honom. Detta tilldrog sig snabbt intresse från en mängd åhörare. En del var redo, att håna aposteln som en stående långt under dem, socialt och intellektuellt, och sade frågande till varandra: ”’Vad kan den där pratmakaren vilja säga?’ Andra sade: ’Han tycks vara en som förkunnar främmande gudar.’ Detta sade de, eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen.” {Vers 18.} rätt

(92) Epikuréerna och stoikerna mötte honom; men de och alla andra, som kom i kontakt med honom, insåg raskt, att han ägde en myckenhet av kunskap, större än deras egen. Hans förståndsmässiga makt påbjöd mera respekt och uppmärksamhet från de mera intellektuella och lärda; medan hans allvarliga, logiska eller tankeriktiga resonemang och vältalighet höll greppet om den blandade åhörarskaran. Således stod aposteln där oförfärad, och mötte motståndarna på deras egen nivå, varvid han bemötte logik med logik, filosofi med filosofi. rätt

(92) De påminde honom om Sokrates, den store vishetsläraren, som blev dödsdömd, eftersom han framhöll främmande gudar. Paulus råddes till, att inte sätta sitt liv i fara på samma sätt. Men apostelns predikan behöll folks uppmärksamhet; och hans oberörda visdom påbjöd deras aktning och beundran. Han lät sig inte tystas av filosofernas vetenskap eller ironi; och efter att ha utväxlat många ord med honom, och förvissat sig om, att han ovillkorligen tänkte uträtta sitt ärende ibland dem, och förtälja sin berättelse under alla omständigheter, beslutade de sig för, att ge honom en rimlig möjlighet, att tala till folket. rätt

(92) De förde honom därför till marskullen eller Areopagen. Denna var den mest heliga platsen i hela Aten, och dess minnen och anknytningar var sådana, att den betraktades med sådan vidskeplig upphöjdhet och vördnad, att den hos vissa injagade fruktan. Här hade det högtidligaste tinget hållits, för att döma i brottmål, och för att besluta i vanskliga religiösa frågor. Domarna satt ute i det fria, på säten uthuggna ur klippan, och på en upphöjning, som nåddes genom en stentrappa från den nedanför liggande dalen. Kort därifrån låg det ett tempel för gudarna; och stadens helgedomar, bildstoder och altaren var fullt synliga. rätt

(93) Här kunde aposteln, fri från larmet och trängseln på de människomyllrande huvudgatorna, och tumultet från blandade diskussioner, höras utan avbrott; ty de ytliga, tanklösa samhällsklasserna brydde sig inte om, att slå följe med honom till den mest vördade platsen. Poeter, konstnärer och filosofer, atenarnas lärare och visa män var samlade omkring honom. De sade så här till honom: ”’Kan vi få veta vad det är för en ny lära du förkunnar? Det är underliga ting du låter oss höra. Nu vill vi veta vad det egentligen rör sig om.’” {Verserna 19-20.} rätt

(93) Aposteln stod stilla och fattad i denna stund med högtidligt ansvar, och litade på den gudomliga försäkran för en tidpunkt som just denna: ”den helige Ande skall i den stunden låta er veta vad ni skall säga.’” {Lukasevangeliet 12:12.} Hans hjärta tyngdes av hans viktiga budskap, och de ord, som föll från hans läppar, överbevisade åhörarna om, att han inte talade i gåtor: ”’Atenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er.” {Apostlagärningarna 17:22-23.} Med allt sitt förstånd och allmänvetande visste de ändå inte om den sanne Guden. Inskriptionen på deras altare visade själens starka längtan efter större ljus. De sträckte sig efter den Obegränsade. rätt

(94) Med allvarlig och brinnande vältalighet, fortsatte aposteln: ”Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss.” {Verserna 24-27.} rätt

(94) Alltså utgöt Paulus sin själs börda på detta uttrycksfulla sätt, med händerna uträckta mot templet fyllt med avgudar, och avslöjade villfarelserna hos atenarnas religion på ett skickligt vis. De klokaste ibland hans åhörare blev häpna, då de lyssnade till hans begrundanden. Hans ord gick ej att bestrida. Han visade sig vara väl bekant med deras konstverk, deras litteratur och deras religion. I det, att han pekade på deras statyer och avgudar, förklarade han för dem, att Gud inte kunde liknas vid människors avbildningar. Konstverken kunde inte, på minsta vis, framställa den oändlige Gudens härlighet. Han påminde dem om, att deras bilder saknade livsanda. De styrdes av mänsklig kraft; de kunde endast röra sig, då människor förflyttade dem; och deras tillbedjare stod på alla sätt över dem. Då han hänvisade till ädla mänskogestalter omkring sig, uttalade han: ”Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi.” {Vers 29.} rätt

(94) Människan skapades till denne obegränsade Guds bild, begåvad med förståndsmässiga krafter och en fullkomlig och liksidig kropp. Himlarna är inte stora nog, att rymma Gud; hur mycket mindre kunde dessa tempel, gjorda med händer, innesluta Honom! Under inspiration från detta ämne svävade Paulus högt över den avgudadyrkande församlingens fattningsförmåga, och sökte, att lyfta deras tankar över deras falska tros begränsningar, för att de skulle rikta blicken mot den sanna Gudomen, som de hade benämnt ”en okänd gud”. Detta Väsen, som han nu berättade för dem om, var oberoende av människor, behövde intet från människohänder, för att förstärka Sin makt och härlighet. rätt

(95) Folket förundrades över Paulus’ vältalighet. Epikuréerna började att andas mera fritt, i tron, att han hade stärkt deras inställning, nämligen att allt hade sin upprinnelse i tillfälligheternas blinda spel; och att vissa härskande grundregler styrde universum. Men hans nästa mening kom dem, att lägga sina pannor i djupa veck. Han försvarade Guds skapande kraft, existensen av Hans härskande försyn. Han tillkännagav för dem den sanne Guden, som är universums regerings levande grundpelare. rätt

(95) Denne gudomlige Härskare hade, under världens mörka tidsåldrar, haft överseende med hedniskt avguderi; men nu hade Han sänt dem sanningens ljus genom Sin Son; och Han krävde syndaånger för människors frälsning; inte endast av fattiga och ödmjuka, utan av stolta filosofer och jordens furstar. ”Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från det döda.’” {Vers 31.} rätt

(96) Då Paulus sedan talade om de dödas uppståndelse, blev hans framställning avbruten. Några hånade den; andra lade hans ord åt sidan och sade: ”’Vi vill höra dig tala om detta en annan gång.’” {Vers 32.} Så här slutade apostelns arbete för atenarna; ty dessa klamrade sig förmätet fast vid sina avgudar, och vände sig bort från en sann och förnuftsmässig religions ljus. När ett folk är helt nöjda med sina bedrifter, går det ej att vänta sig särskilt mycket av dem. Högt utbildade, och stolta över sin lärdom och förfining, blev atenarna hela tiden mera fördärvade, och hyste ingen nämnvärd önskan om något bättre, än avgudadyrkans svårgripbara mysterier. rätt

(96) Många av dem, som lyssnade till Paulus’ ord, blev överbevisade om de sanningar han erbjöd, men de ville inte ödmjuka sig själva till, att erkänna Gud, och godta frälsningsplanen. Inga vältaliga ord, inga tvingande sakskäl, kan omvända syndaren. Guds Ande och kraft allena kan slussa in sanningen i det förhärdade hjärtat. Om atenarna kan det sägas: ”Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.” {Första Korintierbrevet 1:18.} rätt

(96) I deras förståndsmässiga stolthet och mänskliga visdom stod att finna en orsak till, att evangeliets budskap vann så liten framgång ibland detta folk. Vår Frälsare gladde Sig över, att Gud har dolt ting av evigt intresse för de kloka och visa, och har uppenbarat dem för kunskapens småbarn. Alla de visa män, som kommer till Kristus som stackars förtappade syndare, kommer att vinna frälsningens klokhet, men högt upphöjda individer, som rosar eller berömmer sig av sin egen visdom, kommer ej att få det ljus och den kunskap, som endast Gudomen har att ge. rätt

(96) Paulus’ arbete i Aten var icke helt förgäves. Dionysius, en av de mest framträdande invånarna, och några andra, omvände sig till kristendomen, och slöt sig till honom. Apostelns ord, och den inspirerade författarens beskrivning av hans ståndpunkter och omgivningar, skulle förmedlas till varje därpå följande släkte som vittnesbörd om hans orubbliga tillit, hans mod i ensamhet och motgång och den seger han vann för kristendomen i själva hjärtat av hedendomen. rätt

(97) Inspirationen har gett oss denna glimt av atenarnas liv, med all deras kunskap, förnäma kultur och konst. Ändå var de sjunkna i omoral. Här framgår det, att Gud, genom Sin tjänare, tillrättavisade avgudadyrkan, liksom ett stolt och självtillräckligt folks synder. Paulus’ ord står som en påminnelse härom, och skänker kyrkan rik kunskap. Han var i ett läge, där han med enkelhet kunde ha tagit upp sådant, som skulle ha irriterat hans stolta åhörare, och försatt honom själv i svårigheter. Hade hans tal direkt angripit deras gudar, och stadens stora män stående framför honom, skulle han ha svävat i fara för, att ha mött Sokrates’ öde. Men han förde försiktigt deras tankar bort från de hedniska gudarna, genom att uppenbara den sanne Guden för dem, som de försökte att tillbe, men som var okänd för dem, i det, att de själva bekände sig till en offentlig inskription. rätt

nästa kapitel